Och så det här med klyschor.

Har du sett klyschor i böcker någongång? Eller skapat några själv? Vissa är ganska lätta att hitta, som meningar av typen "stark som en oxe". Andra gånger är själva karaktärerna klyschor. Men det finns andra klyschor.

Det följande är taget ur en artikel från websiten writersdigest.com, mycket fritt översatt av mig. Även om allting inte är helt noggrant översatt, och en del är tillagt av mig, är grundtanken inte min och jag gör inte anspråk på att det är jag som har skrivit det. Även om man kanske inte håller med (fast visst har författaren en poäng, eller hur?) är det här riktigt kul:

Morgonrutinklyschan: Japp. Den här har vi nog alla sett. Som författare kan det vara svårt att hitta en öppning på sin bok. Då är morgonrutinen lätt att ta till. Den trötte karaktären släpar sig upp ur sängen och kisar mot morgonljuset. Ibland passerar han en spegel på sin väg ur rummet och vi får en detaljerad bild av hur den stackaren ser ut. Usch. Undvik.

Svara i telefon-klyschan: En annan vanlig klyscha, som också händer på filmduken eller scenen. Tänk efter hur du gör när telefonen ringer. Rycker du till? Stirrar mot telefonen som om det är första gången du sett den? Nej, med stor sannolikhet reser du dig bara och plockar upp luren. Om det inte är så att du sitter och väntar på ett samtal och biter på naglarna av nervositet över det. Då - och bara då - borde det vara befogat med onaturliga reaktioner på telefonsignaler.

Detaljklyschan: Här är en telefonscen (från ett aldrig publicerat manus) (översätter rakt av:)

Det skrällande ljudet av ringsignalen ekade genom det mörka huset. Den blänkande vita luren väntade på stenbordet. Ännu ett utbrott. Chester, stilig, mörkhårig och över medellängd, sträckte på nacken för att se på den ringande påminnelsen om sin ensamhet. Efter telefonens tredje rop på uppmärksamhet, reste sig Chester och klev beslutsamt mot köket. Hans långa ben var inneslutna i bruna manchesterbyxor, som svischade i tystnaden medan han rörde sig mot telefonen. Fjärde signalen. Han visste att maskinen skulle klicka till om han inte var snabb nog. Han plockade försiktigt upp luren från hållaren med sin bronsfärgade hand och sa med en varm, klangfull stämma "Hallå. Chester här."

"Hej Chester. Det är Mary"

Ni fattar. Här är alternativet:

Senare den kvällen, ringde Mary.

Alltså: ge läsaren en brejk. Om du säger att Mary ringde Chester, kan läsaren själv tänka sig hur han svarar i telefonen. Många manus är belamrade med sådana detaljer. Det behövs inte! Läsaren kan tänka själv.

Vardaglighetsklyschan: Vi klär oss alla, sätter oss i bilen och backar ut ur garaget. Inga konstigheter där. Läsaren behöver inte få detaljer om den saken. Om karaktären däremot skulle backa in i en sopbil på vägen ut, är det en story. Men bara då.

Skriv på näsan-klyschan: Alltså, en av de vanligaste felen är att författaren lägger till detaljer för att försäkra sig om att läsaren har fattat, trots att läsaren för det mesta är en helt kompetent och tänkande individ. Det här innefattar den där gyllene regeln jag talat om: aldrig något annat verb än "sa". Aldrig något adverb att följa "sa". Låt karaktären tala för sig själv: "Jag vet inte hur jag ska säga det här... men... okay, om jag säger så här...". Inte behöver vi ha ett "sa han nervöst" efter den meningen? Läsaren fattar att karaktären är osäker, nervös, blyg iallafall. Och undvik alla förklaringar: "började han nervöst, osäker på hur han skulle angripa problemet".

Moralkakeklyschan: Låt poängen tala för sig själv. Om det inte är så att du skriver en artikel, behöver du inte pressa ner det du ska ha sagt i läsarens hals. Säg att din karaktär är alkoholist. Istället för att predika om alkoholens onda inverkan - visa det genom att låta karaktären lida på grund av valen han gör i sitt liv.

Omgivningsklyschan: Med all visuell media som finns i dagens samhälle, behöver inte författaren sätta ihop en minituöst beskriven miljö. Läsaren kan fantisera själv. Det blir oftast bäst. "Med hjälp av sinnets teater, kan miljoner läsare se din historia på miljoner olika sätt". Låt dem göra det!

Slumpklyschan: I verkliga livet är slumpen en fascinerande sak. I böckernas värld... Nja. Det kan fungera i parodier, komedier och annat. Men annars... För det mesta blir sammanträffanden osannolika och bisarra.

(http://www.writersdigest.com)

Sådär. Nu vet ni fällorna, och kan undvika dem (eller ta med dem alla, för en trevlig klichéfylld resa genom litteraturen) ;-)



Linda G