En viktig detalj i planerandet av eran roman, som inte får glömmas någon gång under arbetet, är Konflikten. Utan konflikt - ingen historia. Ta flickan som ska gå efter vatten. Om det inte finns några problem, hämtar hon sitt vatten i brunnen och går hem. Och i ärlighetens namn - hur kul är det? Skapa en konflikt i scenen: finns det ett hinder på vägen? Ett träd som vält över stigen? Spannen läcker? En granne som dyker upp och använder brunnen före henne? Genom en konflikt, liten eller stor, skapas historien. När du gör din roman, måste du ha en sådan konflikt, och den konflikten måste få sin lösning i slutet av romanen. De engelska länderna har ett uttryck för uppbyggnaden av det här: arc.
En arc är helt enkelt utvecklingen av en historia från incitament (början) genom komplikation (mitten) till lösning (slutet) . En konflikt startas, stegras och löses. En historia består av en "större arc" - grundhistorien, och är uppbyggd av många mindre. Alla sidohistorier, ja till och varje kapitel, består av arcs.
Varje scen i din historia måste ha ett syfte, varje scen måste leda historien framåt, och där är tänkandet i arcs en bra sak att ha i bakhuvudet: vare sig scenen har för syfte att lära oss något om en karaktär, avslöja information eller starta en konflikt, så ska den utmynna i att historien förs framåt. Konflikten behöver inte lösas i en enda scen - men den ska leda till åtminstone en temporär lösning. Titta på mitt första kapitel. Ser ni hur den är uppbyggd som en liten arc?
Början: Vi möter Charlie, och får en inblick i hur hon är som person. Vi känner redan i den första meningen början till en konflikt: hon vet att knackningen betyder problem.
Komplikation: Själva konflikten. Charlie får veta att hon ska vräkas. Hon vet inte hur hon ska lösa det - vem kan hjälpa henne?
Lösning: Hon ringer sin mor för att be om hjälp.
Se - själva problemet, vräkningen, kvarstår efter kapitlet. Men kapitlet får ändå en avslutning, en temporär lösning, som för handlingen vidare (och just att föra handlingen vidare hela tiden, är superviktigt). Huvudkonflikten- mordet som ligger till grund för hela historien - finns där alltjämt (eller kommer att finnas).
Om en scen inte fungerar när ni har skrivit den, gå då in och kolla om alla element finns med: början, komplikation och lösning. Känns scenen hel? Om den inte gör det, var brister det? Kanske lösningen fattas. Eller tillochmed konflikten? För om en konflikt löses för tidigt, finns det risk att historien avstannar, även om inte grundkonflikten har blivit löst. Det är inte heller att rekommendera.
Håll fast vid arcen - det är ett bra verktyg!
Linda G
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Intressant!
Jag funderar en del på sånt här nu. Jag använde metoden att spotta ur mig mitt manusutkast ganska oreflekterat och då får man ju lätt struktureringen kvar till senare. Just nu känns det rätt tungt! Men det blir väl att gå igenom alltihop och fundera på hur berättelsen egentligen är uppbyggd.
Det är, har jag börjat märka, lättare att ha en struktur från början - men jag tror absolut inte det är nödvändigt. Så länge man har en känsla för konflikterna - och särskilt huvudkonflikten - så brukar man kunna få ihop det ganska bra tillslut. Jag gjorde samma som du med just den här berättelsen (Det rätta skälet). Skrev och skrev utan att fundera så mycket. Det var jättebra iofs, men det blev en heeeeeel del arbete med att få ihop allting när jag väl skulle arbeta om den. Men det gick!! Ihärdighet krävs ;-)
Just det här med konfliktbyggande är väl värt att hålla i minnet. Det är användbart till mycket.
Jag hade t.ex stora problem med mina kapiteluppbyggningar. Jag kände inte att jag fick bra överbryggningar, och att mycket i kapitlen släpade och blev hängande, utan bra avslut. Rådet blev att jag skulle se över alla arcer. Bara genom att man ser över dem och gör dem kompletta, brukar man kunna strama upp berättelsen en hel del, och man ser var kapitel börjar och slutar, och hur allting hänger ihop. Himla bra!
Post a Comment