Kom vidare med storyn om Thea. Det börjar kännas bättre och bättre. Jag gillar stilen, som är ganska annorlunda mot "Det rätta skälet", lite mer kantig och lite mer "svensk".
Det här är fortfarande bara ett utkast, vilket betyder att jag förmodligen kommer att polera både en och två gånger innan jag är helt nöjd.
-------------------------------------
Morgonen var alltid hektisk, full av avsked från stressade föräldrar, av barn som sprang omkring, av ytterkläder som skulle av och innetofflor som skulle dras fram ur saklådorna och sedan sättas på. Den delen av vardagen tog över så snabbt att hon inte hann fundera mer över morgonens händelser på ett bra tag. Först vid tiotiden planade aktiviteterna ut, och stunden efter första mellanmålet och innan lunch blev som vanligt lugn och behaglig. Det var då dagisfröknarna kunde ta sig tid att verkligen ägna sig åt barnen – inte bara åt att försöka hålla reda på dem. Thea protesterade inte när Axel fösynt drog i hennes hand. Istället plockade hon upp honom i famnen och bar honom till mysrummet, där hon slog sig ner med honom i den mjuka plyschsoffan. Omedelbart satte han sig tillrätta i hennes famn, stoppade tummen i munnen och slöt ögonen. Thea slöt också ögonen, men inte lika mycket av välbehag som för att få bort huvudvärken. Och för att få en chans att tänka på Torbjörn.
De talade aldrig med varandra längre. Det var egentligen ingens fel, det hade bara blivit så. När livet bestod av samma sysslor som företogs gemensamt vareviga dag, och när det enda de inte hade gemensamt var sina arbeten, där de inte alls var intresserade av varandras göromål, så… blev det bara så. Samtalsämnena hade tagit slut. Alla ämnen de möjligen hade kunnat diskutera, hade tömts ut för länge sedan, och några nya hade inte tillkommit. Då tystnade man. Sa bara det nödvändigaste, och fortsatte livet som det alltid varit. Det var fortfarande ett bra liv. Ett bra liv, som bara kunde bli bättre – när de fick något att tala om igen. Barn kanske var ett sådant ämne. Det hade både Thea och Torbjörn ältat till leda under de första åren av sitt förhållande, tills alla orden hade tagit slut och de hade resignerat. Eller, snarare – Torbjörn hade resignerat. Det var han som ville ha barn. Thea ville vänta. På vad? hade Torbjörn velat veta, och gjorde det kanske fortfarande. Men hon hade inte haft något bra svar, och därför hade de båda två funnit det bättre att tystna. På det viset hade deras förhållande liksom stannat av. Floden av lava, den där pulserande, heta strömmen av förståelse och tillit, hade stelnat till en svart gata av… ingenting.
Axel borrade in huvudet i hennes bröstkorg och suckade belåtet. Smackandet av hans tumme var det enda som lät i rummets stillhet. Det dunsade lite i väggen bakom dem – resten av gruppen hade börjat bygga kojor i stora lekrummet. Thea öppnade ögonen, såg ut över Axels huvud. Mamma Mu, den stora mjukisfiguren som var fastspikad på väggen som en sorts absurd version av Jesus, stirrade tillbaka med enfaldig blick. Hon slöt armen tätare om Axels lilla kropp, och kände värmen från den späda ryggen. Med näsan full av hans mjuka barndoft, var det ännu svårare att förstå vad hon väntade på. Hon var trettiofem år. De flesta hade börjat pikat henne för deras barnlöshet – speciellt hennes mor. ”Tio år utan barn? Har ni försökt alls?” Thea brukade alltid möta sådana kommentarer med ett leende och en huvudskakning. Nej, de hade inte försökt. Hon var noga med pillren. Ville inte riskera något. Hon suckade. Jo, det var just det: riskera. Ett sådant litet, löjligt ord. Vad hade hon att riskera? Ett bekvämt hemmaliv? Lata dagar framför TV:n?
De talade aldrig med varandra längre. Det var egentligen ingens fel, det hade bara blivit så. När livet bestod av samma sysslor som företogs gemensamt vareviga dag, och när det enda de inte hade gemensamt var sina arbeten, där de inte alls var intresserade av varandras göromål, så… blev det bara så. Samtalsämnena hade tagit slut. Alla ämnen de möjligen hade kunnat diskutera, hade tömts ut för länge sedan, och några nya hade inte tillkommit. Då tystnade man. Sa bara det nödvändigaste, och fortsatte livet som det alltid varit. Det var fortfarande ett bra liv. Ett bra liv, som bara kunde bli bättre – när de fick något att tala om igen. Barn kanske var ett sådant ämne. Det hade både Thea och Torbjörn ältat till leda under de första åren av sitt förhållande, tills alla orden hade tagit slut och de hade resignerat. Eller, snarare – Torbjörn hade resignerat. Det var han som ville ha barn. Thea ville vänta. På vad? hade Torbjörn velat veta, och gjorde det kanske fortfarande. Men hon hade inte haft något bra svar, och därför hade de båda två funnit det bättre att tystna. På det viset hade deras förhållande liksom stannat av. Floden av lava, den där pulserande, heta strömmen av förståelse och tillit, hade stelnat till en svart gata av… ingenting.
Axel borrade in huvudet i hennes bröstkorg och suckade belåtet. Smackandet av hans tumme var det enda som lät i rummets stillhet. Det dunsade lite i väggen bakom dem – resten av gruppen hade börjat bygga kojor i stora lekrummet. Thea öppnade ögonen, såg ut över Axels huvud. Mamma Mu, den stora mjukisfiguren som var fastspikad på väggen som en sorts absurd version av Jesus, stirrade tillbaka med enfaldig blick. Hon slöt armen tätare om Axels lilla kropp, och kände värmen från den späda ryggen. Med näsan full av hans mjuka barndoft, var det ännu svårare att förstå vad hon väntade på. Hon var trettiofem år. De flesta hade börjat pikat henne för deras barnlöshet – speciellt hennes mor. ”Tio år utan barn? Har ni försökt alls?” Thea brukade alltid möta sådana kommentarer med ett leende och en huvudskakning. Nej, de hade inte försökt. Hon var noga med pillren. Ville inte riskera något. Hon suckade. Jo, det var just det: riskera. Ett sådant litet, löjligt ord. Vad hade hon att riskera? Ett bekvämt hemmaliv? Lata dagar framför TV:n?
Hon kunde inte ens skylla på karriären längre. Hon hade nått så högt man kunde komma. Dagisföreståndarinna, tänka sig. Hon fnös så ljudligt att Axel vände sig om och gav henne en anklagande blick. Hon log lugnande och drog honom mot sig igen. Snusade lite extra på det silkeslena, ljusa håret, en aning skuldmedvetet, som om hon gjorde något förbjudet, och det gjorde hon kanske också. För vad hade hon för rätt att njuta av en annans barn, att gnida sitt huvud mot någon annans skapelseverk och därmed sätta en prägel och en doft på det som absolut inte skulle vara där? Hon skakade svagt på huvudet. Nojig, det blev man visst också när man blev äldre. Det hörde väl till, det också.
En av dagisfröknarna – Gunilla – stack in huvudet genom dörröppningen och log när hon såg dem sitta där, ihopkrupna i förtrolig tystnad.
– Så det är här ni sitter och kurar? Thea, jag skulle vilja diskutera mitt schema med dig sen.
– Visst ja.
Gunilla ville gå ner i tid. Det var visserligen ingen större katastrof, men det blev ganska mycket administrativa turer, det skulle erkännas. Thea lyfte upp Axel, som gjorde ett svagt protesterande läte ur mungipan – bredvid tummen som han vägrade ta ur.
– Senare, Axel, sa hon mjukt och strök honom över håret. Hon rätade på sig och ryckte på axlarna åt Gunilla. – Vi tar det nu, innan lunchen. Annars kanske vi glömmer det.
Lunchrummet var det trevligaste rummet i hela dagiset. Thea hade själv sytt gardinerna – hon var bra på att sy – och Gunilla och en av de andra dagisfröknarna, Karin, hade sett till att pynta upp det hela med lite egna krukväxter. Med de ljusa möblerna och den blänkande köksinredningen kändes det som att komma hem varje gång man klev in där. Fast, det var Thea tvungen att medge, femton års slitage på möblemanget hade definitivt börjat sätta sina spår. Hon petade frånvarande på en trasig laminatskiva i köksbordet och lyssnade på Gunillas pladdrande, utan att ens försöka bry sig om att höra ursäkterna. De var egentligen helt onödiga. Hon behövde inte höra Gunillas prat om slitna axlar och värkande rygg, och om arbetsterapeuter och sjukgymnaster som varnade för det ena och det andra. Sjukintyget låg där, med alla uppgifter Thea kunde önska. Vad mer fanns det att orda om? Tillslut nickade hon förstående och så pass slutgiltigt att Gunilla faktiskt tystnade. Thea sköt den lilla pappersbiten åt hennes håll.
– Det blir nog alldeles utmärkt, tror jag. Oroa dig inte. Jag ska kontakta lönekontoret så fort jag kan, och sen är det väl bara ett nytt anställningsavtal som ska skrivas på. Sen ska allt vara klart.
– Gud vad bra. Gunilla vek nogsamt ihop lappen och stoppade den med omsorg tillbaka i kuvertet med landstingets stämpel på. – Du vet, man börjar ju bli till åren. Jag är snart femtiofem år. Saker och ting börjar ge med sig. Det är ett hårt arbete det här. Folk tror ju inte det, men det är det.
– Jag vet. Men det är ju bra att det kan ordna sig till det bästa. Hon satte handen mot bordsskivan för att ställa sig upp. Tänkte påbörja en mening om att de borde börja förbereda för lunchen, men hann inte så långt. Ur Gunillas handväska, som var en sorglig sak i grönbrunt tyg, stack dagens tidning upp.
Thea fuktade läpparna. Borde hon? Ja, varför inte? Vad var det att vara rädd för? Hon drog ett djupt andetag.
– Du… sa hon till Gunilla, liksom nonchalant. – Jag skulle inte få kika igenom den där en sekund?
– Jo visst… Hon drog upp den och räckte den mot Thea. – Jag kan börja förbereda middagen så länge.
Med det monotona skramlandet av kastruller som en slags trygg förankring i verkligheten böjde sig Thea över dödsannonserna. Hjärtat bankade, utan att hon visste varför. Strängt taget, försökte hon intala sig själv, så kunde den person han rivit ut dödsannonsen för knappast utgöra ett hot mot deras förhållande. Eller deras liv överhuvudtaget. Och om den någonsin gjort det så var det definitivt slut med den saken nu.
En av dagisfröknarna – Gunilla – stack in huvudet genom dörröppningen och log när hon såg dem sitta där, ihopkrupna i förtrolig tystnad.
– Så det är här ni sitter och kurar? Thea, jag skulle vilja diskutera mitt schema med dig sen.
– Visst ja.
Gunilla ville gå ner i tid. Det var visserligen ingen större katastrof, men det blev ganska mycket administrativa turer, det skulle erkännas. Thea lyfte upp Axel, som gjorde ett svagt protesterande läte ur mungipan – bredvid tummen som han vägrade ta ur.
– Senare, Axel, sa hon mjukt och strök honom över håret. Hon rätade på sig och ryckte på axlarna åt Gunilla. – Vi tar det nu, innan lunchen. Annars kanske vi glömmer det.
Lunchrummet var det trevligaste rummet i hela dagiset. Thea hade själv sytt gardinerna – hon var bra på att sy – och Gunilla och en av de andra dagisfröknarna, Karin, hade sett till att pynta upp det hela med lite egna krukväxter. Med de ljusa möblerna och den blänkande köksinredningen kändes det som att komma hem varje gång man klev in där. Fast, det var Thea tvungen att medge, femton års slitage på möblemanget hade definitivt börjat sätta sina spår. Hon petade frånvarande på en trasig laminatskiva i köksbordet och lyssnade på Gunillas pladdrande, utan att ens försöka bry sig om att höra ursäkterna. De var egentligen helt onödiga. Hon behövde inte höra Gunillas prat om slitna axlar och värkande rygg, och om arbetsterapeuter och sjukgymnaster som varnade för det ena och det andra. Sjukintyget låg där, med alla uppgifter Thea kunde önska. Vad mer fanns det att orda om? Tillslut nickade hon förstående och så pass slutgiltigt att Gunilla faktiskt tystnade. Thea sköt den lilla pappersbiten åt hennes håll.
– Det blir nog alldeles utmärkt, tror jag. Oroa dig inte. Jag ska kontakta lönekontoret så fort jag kan, och sen är det väl bara ett nytt anställningsavtal som ska skrivas på. Sen ska allt vara klart.
– Gud vad bra. Gunilla vek nogsamt ihop lappen och stoppade den med omsorg tillbaka i kuvertet med landstingets stämpel på. – Du vet, man börjar ju bli till åren. Jag är snart femtiofem år. Saker och ting börjar ge med sig. Det är ett hårt arbete det här. Folk tror ju inte det, men det är det.
– Jag vet. Men det är ju bra att det kan ordna sig till det bästa. Hon satte handen mot bordsskivan för att ställa sig upp. Tänkte påbörja en mening om att de borde börja förbereda för lunchen, men hann inte så långt. Ur Gunillas handväska, som var en sorglig sak i grönbrunt tyg, stack dagens tidning upp.
Thea fuktade läpparna. Borde hon? Ja, varför inte? Vad var det att vara rädd för? Hon drog ett djupt andetag.
– Du… sa hon till Gunilla, liksom nonchalant. – Jag skulle inte få kika igenom den där en sekund?
– Jo visst… Hon drog upp den och räckte den mot Thea. – Jag kan börja förbereda middagen så länge.
Med det monotona skramlandet av kastruller som en slags trygg förankring i verkligheten böjde sig Thea över dödsannonserna. Hjärtat bankade, utan att hon visste varför. Strängt taget, försökte hon intala sig själv, så kunde den person han rivit ut dödsannonsen för knappast utgöra ett hot mot deras förhållande. Eller deras liv överhuvudtaget. Och om den någonsin gjort det så var det definitivt slut med den saken nu.
Fast det kanske inte var därför hon var upprörd? Kanske var det bara tanken på att det hon nu skulle få se, var något som Torbjörn antagligen inte alls ville att hon skulle se. Det var som att hitta en porrtidning under en madrass – det blev en ovälkommen inblick i någon annans privata liv, och en påminnelse om hur svårt, för att inte säga omöjligt, det var att kontrollera en annan människas tankar. Hon hade dock en underlig känsla av att hon skulle ha föredragit att hitta en porrtidning, och böjde olustigt huvudet över tidningen för att läsa.
Förvånansvärt nog var det var inget anmärkningsvärt med annonsen alls. Den var liten, oansenlig och prydlig, prydd med ett enkelt hjärta.
Förvånansvärt nog var det var inget anmärkningsvärt med annonsen alls. Den var liten, oansenlig och prydlig, prydd med ett enkelt hjärta.
Vår käre
Mårten Simonsson
Älskad och saknad, i ljust minne
bevarad.
Majken med familj.
Begravning sker i Nysunda
Kyrka.
Avsked tages vid graven.
(OBS - annonsen ska redigeras senare, efter lite mer "research…")
Ingenting mer. Thea läste annonsen ett par gånger, men blev inte klokare för det. Nysunda kyrka? Hon höjde huvudet och stirrade frånvarande på ett magnethjärta som satt på kylskåpet mittemot. Torbjörn hade nämnt namnet Nysunda förut, men i vilket sammanhang mindes hon inte längre. Någonting som hade med hans uppväxt att göra, trodde hon, men hon visste inte riktigt. Han talade aldrig särskilt mycket om sin barndom, och hon var inte särskilt intresserad av att ta reda på något om den heller. Hade liksom inte haft skäl att tjata på honom att berätta om sig själv, precis som han aldrig haft det att tjata på henne. Nu blev hon plötsligt nyfiken. Var Mårten någon han hade känt? Mitt i all förvirring var hon en aning lättad över att det tydligen inte rörde sig om en gammal kärlek – såvida inte Torbjörn hade en läggning hon inte kände till. Hon trodde dock inte det. Det här gällde något annat.
– Skulle du kunna ta fram glasen?
Gunilla betraktade henne från kortsidan på bordet, en aning bekymrat, som om hon undrade över vad Thea gjorde i stillsam kontemplation över dödsannonserna. Thea reste sig upp så att det skrek i stolsbenen. Ljudet väckte dem båda och de log mot varandra.
– Jag fixar det, sa Thea. – Står Ludvigs mugg i skåpet också?
– Visst. Locket ligger i diskstället. Han vill visst inte ha det längre, så fråga innan du sätter på det. Han tycker att han är för stor för det nu.
– Det är han kanske. Han fyller ju tre om några månader.
Marina och Linnea studsade in i köket – solstrålar i höstrusket. På dagiset turades barnen om att hjälpa till med matlagningen, och idag var det deras tur. Deras energi och småpratet som studsade mellan väggarna var utmärkt som distraktion. Däremot gjorde det ingenting för att jaga bort känslan av att Torbjörn var längre bort från henne än någonsin.
Kap#
Klockan var närmare åtta när han kom tillbaka från jobbet. Thea satt hopkrupen i soffan och tittade på Uppdrag Granskning, och försökte se ut som om hon var intresserad av ämnet. De hälsade inte på varandra; Torbjörn tog bara en Cola och ett äpple ur kylen och slog sig tyst ner bredvid henne. Tyst, för att de båda visste att de hade haft det bra på jobbet, vilket gjorde att det vore slöseri med energi att öppna munnen och fråga om hur de hade haft det. Det var ju en helt vanlig dag. Hade varit det – för henne, i alla fall. Thea sneglade på honom, men han märkte ingenting; han höll blicken på TV-skärmen och tuggade på sitt äpple. Ljudet irriterade henne, men hon försökte ignorera det så gott det gick, fortsatte studera honom oavvänt en lång stund.
Om han var upprörd över annonsen, syntes det inte på honom. Hon såg ingenting ovanligt alls i hans ansikte. Ögonen var lugna som alltid, gråbrunt glitter bakom täta ögonfransar, kroppshållningen var avslappnad, till och med en aning hopsjunken. Som om allting var… som vanligt. Thea fick plötsligt svårt att andas. Hon fäste blicken på TV:n och fyllde lungorna med luft ett par gånger. In ut, in ut. Sedan sa hon så nonchalant hon kunde:
– Hann du läsa klart tidningen på jobbet idag?
Han slutade tugga. Gudskelov för det, åtminstone – och samtidigt var det spännande. Det var en reaktion. Kanske hade han dåligt samvete över något? Men så satte han igång att tugga igen, och nu lät det högre än innan. Mer beslutsamt. Han hade inte flyttat blicken från TV-skärmen på hela tiden.
– Tja, det gjorde jag väl.
– Stod det nåt intressant?
Det knastrade, knakade. Ett bett till, för att fylla på depåerna. Stora kindtänder som bröt ner och malde, som en gammal arbetshäst.
– Tja, det gjorde det väl.
– Som vadå?
Tuggandet slutade. Han vände blicken mot henne. Verkade en aning förvånad över hennes frågor, men inte mycket. Han hade trots allt ingen anledning att misstänka att hon visste vad han gjort med deras tidning. Att han hade rivit ur en dödsannons, utan att säga ett enda jävla dugg om saken. Thea knöt nävarna, sköt in dem under låren och bet ihop tänderna.
– Äh, sa han. – Spelar det någon roll? Varför undrar du egentligen?
– Jag kanske hade velat ha tidningen själv. Tog du med den hem?
Nu såg han en liten, liten aning irriterad ut. Och så flackade hans blick en aning; han gjorde en sorts snabb förflyttning från hennes ögon till hennes hårfäste, sedan tillbaka igen. Han ljög. Så enkelt var det. Hon vände bort huvudet.
– Nej. Den ligger kvar på jobbet. Eller så slängde jag den. Jag vet inte. Men Thea… Du brukar väl aldrig läsa tidningen?
– Nej.
– Så varför är du så intresserad av den idag?
– Jag kanske ville läsa den idag. Hon blev irriterad själv, och rätade på sig. – Vadå, du känner väl inte allt jag gör, heller? Jag kanske läser tidningen ibland. Utan att du nödvändigtvis vet om det.
Han skakade skeptiskt på huvudet.
– Gör du det, då?
Theas lungor säckade ihop, tillsammans med hennes figur, i en enorm suck som tycktes fortplanta sig genom hela rummet, så att Flitiga Lisorna i fönstret darrade av vinddraget och prismorna i gardinen vred sig. Sedan lade hon armarna i kors över bröstet och stirrade så intensivt på TV-skärmen att hon inte såg något annat än blåaktigt flimmer.
– Nej, inte direkt. Men…
– Då så.
Ny tugga på äpplet, och samma enerverande, beslutsamt knastrande ljud. Hon stod inte ut. Reste sig snabbt, höll på att ramla över soffbordet och slog i låret. Bordet var bastant, det. I ek, med kraftiga, fyrkantiga ben och tjock bordsskiva. Det såg ut som en vresig gammal bulldogg. Det var ett loppisfynd som Torbjörn och hon inhandlat gemensamt till lägenheten för säkert hundra år sedan, ett sådant där inköp som skulle vara ”tills vidare” men som på något vis blivit bestående, eftersom ingen av dem orkat ta itu med att köpa ett nytt. Thea hatade det, och hatade det ännu mer nu. Ilsket knep hon ihop läpparna om smärtan och stegade därifrån, in i sovrummet där hon lade sig på sängen och stirrade upp i taket. Torbjörn verkade knappt märka att hon gått.
Hon vaknade i sängen några timmar senare. Då var det mörkt i rummet, lägenheten var tyst, så när som på ett ständigt, bomullsmjukt muller av trafiken på leden utanför huset. Hon sneglade på väckarklockan, vars ilsket röda siffror visade på strax efter elva, sedan lät hon händerna löpa längs kroppen – förvirrad, innan hon mindes att hon lagt sig med kläderna på. Så var det, ja. Hon hade inte ens orkat var arg särskilt länge. Hade bara blundat och somnat, som en gammal utsliten tant.
Hon behövde inte ens titta bredvid sig för att veta att Torbjörn låg där. Han måste ha smugit sig in och lagt sig. Utan att bry sig om att väcka henne. Det hade antagligen varit av ren omtänksamhet, men Thea valde att pressa undan den vetskapen och istället bli förbannad. Vem sov en hel natt i jeans och tröja? Han borde ha förstått att hon förr eller senare skulle vakna, och att hon förr eller senare skulle vilja byta om till sina sovkläder. Det förstod väl vem som helst?
Snarkade gjorde han också. Hon sträckte ut handen och knuffade till hans skuldra, onödigt hårt, och belönades med ett förvånat ”uff”. Medan han bytte ställning i sängen, under koncentrerat prassel med täcke och kudde, krånglade Thea sig ur tröjan och slank ur byxorna. Slängde dem på golvet och kröp sedan ner under täcket, naken så när som på trosorna, och stirrade ånyo upp i taket. Den här gången skulle hon emellertid inte kunna sluta ögonen och driva iväg i helande sömn. Hon var alldeles för klarvaken för det. Alldeles för arg. Och rädd. Hon sneglade på Torbjörn, såg de mörka konturerna av hans kropp avteckna sig mot den blåaktiga fonden som fönstret bakom utgjorde. Sju år tillsammans. Sju år utan kommunikation. Sju år, som bara lett till att de var mer främlingar för varandra nu än de någonsin varit förr. Annonsen var bara ett alltför synligt bevis på det. Skulle det bli ännu värre? Hur länge skulle de kunna leva på det viset utan att allting föll isär? Så länge som vi är omedvetna om problemet. Hon vände blicken mot taket, pressade händerna mot mellangärdet och kände en underlig trygghet av att känna sin varma hud mot handflatorna. Saken var ju bara att de inte var omedvetna om problemet längre. I alla fall inte hon. Och gud visste hur hon skulle stå ut nu.
Copyright, 2006 Linda Govik
---------------------------
Linda G
No comments:
Post a Comment