Saturday, March 29, 2008

Chuck Sambuchino om skrivkramp

Det här lilla kåseriet/goda rådet kom via ett nyhetsbrev jag prenumererar på ("Guide to Literary Agents"). Jag tycker den här killen har ett härligt förhållningssätt till skrivandet, och vill här dela med mig av det han förmedlar:

Fritt översatt:
------------------------------

Om du är som jag, blir du uttråkad efter att ha arbetat på samma projekt ett tag. Som alla författare behöver vi variation -- vare sig det betyder att arbeta på flera olika berättelser på samma gång, eller i olika skrivarkategorier. Personligen föredrar jag att ändra kategorier för att få igång mina synapser igen. Om jag exempelvis har dragit ut på att skriva en pjäs, försöker jag komma igång genom att skriva skönlitterärt. Om jag börjar dra ut på det, kanske jag provar att skriva artiklar.

Jag har alltid uppmuntrat författare att prova olika sorters skrivande, om så bara för att lära sig lite mer om karaktärerna i deras berättelser. Om du till exempel skriver en roman, varför inte försöka införliva litegrann av det i en pjäs? Ta de två största karaktärerna och skriv ett pjäsmanus för en ungefär två timmar lång pjäs. Eftersom det är en pjäs, kan du enbart använda dialog, men en sådan övning kan faktiskt hjälpa dig att utveckla dina karaktärer på ett sätt som du aldrig anat. Du kan ta de bästa ordväxlingarna och använda dem i din bok. Och när det kommer till kritan, kanske du säljer eller använder pjäsen; eller inte. Det ger dig hursomhelst ett fräscht perspektiv på den där berättelsen som du dragit ut på så länge, och det kommer att hjälpa dig på minst ett sätt, om inte flera.

Kom ihåg att det är stor skillnad på skrivkramp för ett projekt, och att helt sluta skriva. Vi drar alla ut på tiden ibland -- och det är just här du kan ignorera ett projekt till fördel för något annat, lite mer spännande, vare sig det betyder att ta itu med den där korta pjäsen du aldrig haft tid för tidigare, eller skriva på den där poesidagboken som ligger i din skrivbordslåda, eller kanske att redigera artiklar på Wikipedia.


Chuck Sambuchino
Editor
Guide to Literary Agents

copyright 2007. all rights reserved

----------------------------------------

Det jag gillar med hans råd är idén att det inte är farligt att lida av skrivkramp. Man behöver inte känna panik eller skam över att man inte jobbar aktivt på sitt projekt. Man behöver inte känna att man "sviker målet" genom att gå ifrån projektet och göra något annat. Det enda som egentligen är fel är att sluta skapa. Allt annat är tillåtet.

Jobba med det som är roligt, för det är lusten som gör att man skapar, och det är skapandet som ger lusten!

Saturday, March 08, 2008

Ännu en middagsscen!!

Ja, jag gillar middagar. Den stela polityr som enligt tradition ska råda vid större sammanhang är jättekul att leka med. I Det rätta skälet finns ett par stycken, alla med olika syften.

Här är huvudkaraktären Charlie tvingad att medverka på en bröllopsmiddag för sin odrägligt perfekta kusin på morssidan. Hennes kavaljer är Dr Akshay Sangwal, rättsläkare på New Scotland Yard -- trots att hennes mor förväntat sig att hon skulle ta med sig Russel Masterson, ägaren till det hus Charlie vaktar, samt också huvudmisstänkt i det mord Charlie utreder (men det vet inte modern om). Kort sagt är det en något obehaglig situation, som Charlie löser genom att dricka så mycket hon kan.

Just här sitter de och samtalar med Martin, en ingift släkting (som kommer att få ganska stor betydelse för händelseutvecklingen senare).

---------------------------

Jag lät honom dra ut stolen och satte mig med viss lättnad på den stoppade dynan. Champagnen hade på något vis gått rakt till huvudet och gjorde mig en aning yr. Eller så var det värmen i lokalen. Eller surret av människor runt omkring.

– Jaha, sa Martin medan jag så omsorgsfullt jag kunde bredde servetten över knäet. – Jag hörde av din mor att du vaktar ett hus neråt kusten? Så trevligt för dig. Du älskar ju havet.

– Ja, det kunde inte vara bättre.

Dagens första lögn.

– Verkar som om du gör ett gott jobb, också. Din mor sa att ägaren till huset är väldigt nöjd med att ha dig där.

Jag kastade en försiktig blick mot Akshay. – Jo, sa jag så lätt jag kunde. – Ska inte du dricka något, Akshay? De har säkert mineralvatten, tror du inte?

– Visst. Men jag kan vänta.

– Jag hörde om ditt karriärbyte också, fortsatte Martin. – Städare, var det så? På en tidning? Han skrattade till. – Det är inte direkt din stil, om jag får säga det själv. Men jag antar att du fick ta vad som fanns. När du kommer tillbaka till London kommer du att gå tillbaka till journalistbanan igen, eller hur?

– Jag antar det. Jag har i alla fall inte kommit på bättre tankar.

Jag tömde mitt glas med champagne och såg mig om efter en servitör som kunde ta undan det, men fann ingen. De som var i närheten, kom gående på rad från svängdörrarna till köksregionen, och de var fullt upptagna med att bära förrätterna.

Martin drog åt sig karaffen som stod på bordet.

– Vitt vin?

– Ja tack. Akshay, nu måste du fråga om det finns något annat. Du kan inte dricka blomvatten, sa jag och pekade mot den praktfulla blomsteruppsättningen i mitten av bordet. – Eller hur?

– Jag ska, sa han en aning förstrött. – Men…

– Nu kommer maten. Fråga nu. Utan att vänta på hans svar, vände jag mig mot servitören och bad honom att omedelbart skaffa fram mineralvatten.

– Charlie…

Akshay lät en aning irriterad.

– Vadå? sa jag. – Du måste ju dricka.

– Ja, och mineralvatten blir utmärkt, sa han. – Men nu vill jag att du förklarar ett och annat för mig.

– Som vadå?

– Som varför jag har trott att du var privatdeckare, kanske?

Jag stirrade på honom.

– Det var vad du sa till mig, fortsatte han strängt. – Var det lögn?

– Nej.
Jag snappade åt mig vinglaset och drack en stor klunk. Tyvärr räckte det inte som undanmanöver. När jag satte ner glaset fortsatte han lika oförtrutet:

– Vad jobbar du med, då?

Jag satte ner glaset med en smäll.

– Jag är journalist.

Nu var det hans tur att stirra på mig. En lång stund.

– Så du ljög för mig? sa han tillsist.

– Nej. Jag ljög inte, Akshay. Du drog slutsatsen att jag var privatdeckare. Jag… Ja, jag kanske inte rättade dig, men det var bara för att jag inte var säker på om New Scotland Yard hjälpte journalister.

– Nej, och det hade du rätt i. Det gör vi inte.

– Se, sa jag. – Då var det ju rätt strategi.

– Att ljuga för att få som du vill? Nej, Charlie, det är verkligen inte rätt strategi.

Han såg faktiskt riktigt, riktigt arg ut. Nå, ställ dig i kö, lilla gubben. Jag tog ännu en klunk vin och ryckte sedan på axlarna.

– Sorry.

– Lurade du mig för att få detaljer inför en artikel?

– Som jag sa… sa jag högfärdigt. – … så lurade jag dig inte. Du lurade dig själv. Och nej, det har inget med en artikel att göra. Det är en högst privat undersökning.

Dagens andra lögn. Eller åtminstone halvsanning.

– Vi hjälper inte privatpersoner heller.

En servitör dök upp med en flaska Perrier och hällde upp den porlande drycken i Akshays glas. Han märkte det inte: han stirrade oavvänt på mig. Jag suckade.

– Herregud… Jag är ledsen, Akshay. Men att du har missuppfattat allting är verkligen inte mitt fel.

Han såg på mig, och sedan ner på tallriken som ställts ner framför honom.

– Har du ljugit om något annat? sa han till den. – Det skulle vara bra att få veta det på en gång. Jag gillar inte lögner.

– Det gör inte jag heller. Jag har inte ljugit om något annat.

Förmodligen dagens tredje lögn. Men vem orkade hålla räkningen längre?
Jag satte gaffel i en skiva hummer, och ryckte på axlarna.

– Hjälper det om jag säger att jag aldrig kommer att missbruka din hjälp?

– Lite. Våra blickar möttes. Han var fortfarande lite butter, men ögonen glittrade. Han hade vackra ögon. Så intensiva att man sögs in i dem. – Men nu är du skyldig mig en ny träff. Som kompensation för sveda och värk.

– Taget, sa jag. – Och bara så du vet, är jag oöverträfflig som plåster på såren.

Han kunde ju till exempel fråga Russel.
Jag stjälpte upp mer vin i glaset och tog en rejäl klunk.

– Ursäkta mig, insköt Martin. – Men vad pratar ni om? Fuskar du som privatdeckare, Charlie? Det vore just likt dig. Charlie är precis som sin far, sa han förklarande till Akshay. – Han var en rolig kille, hittade alltid på en massa underliga saker. Och Charlie är likadan.

– Jaså? Akshay såg förbryllad ut. – Jag fick inte direkt intrycket att din far var särskilt påhittig.

– Har du träffat Rolf? sa Martin.

– Han menar William, mumlade jag. – William är inte min far, Akshay.

– Inte? Nej, jag tyckte väl inte att ni var särskilt lika.

– Charlie… Vet inte Akshay att…? Martin såg först bekymrad ut. Sedan gav han Akshay en urskuldande blick. – Hennes far är avliden, ser du.

– På det viset.

– Det var ett tag sedan nu, inte sant, Charlie? Åtta år. För du var sexton när det hände, inte sant? Han klappade mig på handen så att salladen jag spetsat på gaffeln föll ner på tallriken igen. – Det var så tragiskt... En bilolycka. Han hamnade i koma och kom aldrig ur den.

Jag suckade övertydligt och blängde på honom. – Ska du inte berätta om begravningen också, Martin?

– Givetvis inte. Förlåt… Han blinkade mot Akshay. – Hon är bara hård på utsidan. Mjuk som en kanin på insidan. Känslig som en liten fjärilsvinge.

– Martin!

– Förlåt. Han skakade skrattande på huvudet. – Ska vi tala om ditt mordfall istället?


------------------