För några veckor sedan fick jag en fråga av en kursdeltagare, som jag tyckte var så intressant att jag frågade om det gick bra att publicera den på min blogg, vilket det var. Eftersom vi drabbats av sjukdom i familjen och det har skapat en ny situation som krävt en del när det gäller att anpassa sig, så har både bloggandet och skrivandet kommit i skymundan ett tag.
Men... Nu är jag här - och nu ska här svaras på frågor. Mailet jag fick för ett par veckor sedan berörde en kommentar som jag lämnat på slutuppgiften som ingår i min kurs. Uppgiften går helt enkelt ut på att skriva de första femhundra (enligt standardpaketet) orden i en story - en öppningsscen, helt enkelt.
"Det jag skulle kunna anmärka på är en viss passiv försiktighet i ditt sätt att skriva - det känns som att du håller tillbaka och inte riktigt vågar ta ut svängarna."
Jag fick då följande fråga:
[...] tror du att du skulle kunna ge mig ett förslag på hur man kan ta ut svängarna? Kanske om du skulle kunna visa mig skillnaden mellan en passiv och en aktiv mening?
Det här satte mig faktiskt lite på pottkanten. Inte så att jag bara kastar ur mig saker utan att mena dem, men ibland handlar det mer om en intuitiv känsla än något rent konkret, och i sådana fall är det svårare att klä vad man menar i ord. I vilket fall som helst så betyder passivt och aktivt skrivande för mig (jag är medveten om att andra författarcoacher kanske lägger in andra betydelser i det här) både om meningskonstruktioner och om själva hantverket. Av dessa är den förstnämnda lättare att förklara, så jag börjar med den.
Titta på nedanstående två exempel:
ex. 1 Telefonen ringde, vilket fick henne att hoppa till.
ex 2 Telefonen ringde och hon hoppade till.
Det första exemplet är en passivt konstruerad mening. Även om det inte är något fel på meningen per se, är det i det närmaste telefonen som tar första plats i meningen, medan karaktären blir mer av en bifigur: reaktionen är en produkt av vad som händer telefonen. Med en sådan här konstruktion blir texten lätt urvattnad och försvagad. I exempel 2 är händelseförloppet direkt, och karaktären reagerar aktivt cch "självständigt" på det som händer.
Ex. 3 Hon kände att hon ville springa fram och krama dem.
Ex. 4 Hon ville springa fram och krama dem.
Ovanstående meningar är också exempel på ett passivt eller aktivt sätt att skriva. I första exemplet ligger också en "dubbelvarning" inblandad: man ska i regel undvika konstruktioner som hon kände sig... eller hon kände att... eftersom det genom sådana skapas ett avbräck i POV. Tänk på hur du själv tänker i slika situationer: det är sällan du känner att du vill ha en smörgås - snarare är det väl så att du helt enkelt bara vill ha en smörgås (eller ännu hellre att du bara konstaterar att du är hungrig).
För att skapa tempo i en text, och för att få en framåtrörelse, så ska man alltså försöka hålla sig ifrån passiva meningskonstruktioner. Nu ska man för all del inte inte tro att det alltid är fel att använda passiva meningar – det går alldeles utmärkt att stoppa in dem lite här och var i sin text, och särskilt om man vill hålla nere tempot. Däremot ska man göra det med måtta. Man ska, med andra ord, veta vad man gör.
Meningskonstruktioner kan alltså göra en text passiv, men det är inte enbart dessa som ställer till det, och det behöver inte vara de som är problemet. Ibland när man läser en text, kan man få känslan av att författaren går som katten kring het gröt när denne handskas med sin story - man kretsar alltför mycket kring eller i karaktärens känslor och tankar, det förekommer gärna en hel del onödiga "fyllnadshändelser", såsom väderrapporter, rörelser (karaktären går från ett rum till ett annat och detta ges alltför mycket utrymme utan att egentligen vara relevant), tom dialog eller något annat som bara tar plats utan att tillföra något till storyn. Man får en känsla av att författaren drar ut på berättelsen, och det skapar en viss osäkerhetskänsla hos läsaren.
Att det blir så här behöver inte alls vara en brist på fantasi eller ens på storyline: man kan ha hela storyn klar för sig inne i huvudet, med slut och allt. Det som brukar vara felet, enligt min erfarenhet (oh ja: jag har själv råkat ut för det) är bristen på riktning i själva scenen. Det är så oerhört viktigt att fråga sig själv vad syftet med scenen är, att skapa den där lilla kroken som hakar in i nästa scen, eller lägger en byggsten till något som händer längre fram i berättelsen. Det är bristen på ett problem som skapar en känsla av att hänga fritt, att inte ha någon riktning. Den bristen på problem gör att hela scenen kommer att kännas passiv. Och även om det finns ett problem, så ska det inte vara ett litet problem: det hänger på författaren att göra alla problem till något stort, något omvälvande, som lämnar läsaren med frågan: vad händer nu?
Det räcker inte med att karaktären kommer till jobbet på morgonen, får ett samtal om att medarbetaren är sjuk, och konstaterar att det förmodligen kommer att ordna sig ändå - problemet blir för litet. Det där samtalet ska vara vändpunkten i scenen; det ska skapa en reaktion som skakar om karaktären. Herregud... Och vi som är underbemannade... Hur kommer det här att gå?
Tricket är att våga: strunt samma om reaktionen inte känns riktigt naturlig! Det är faktiskt så, att i en författares påhittade, väldigt begränsade värld, måste man förstora allting till minst det dubbla för att de som lever i den stora, verkliga världen, ska förstå, ta till sig och förundras. Våga vara lite extrem, det tjänar du bara på. Läsaren kommer knappast höja på ögonbrynen för att du låter din karaktär reagera på det kritiska telefonsamtalet genom att sjunka ner i ett hörn och hyperventilera i en papperspåse - det kommer bara få dem att undra hur karaktären kommer att klara sig ur dilemmat. Eller något liknande. Man behöver inte bli alltför extrem heller: lite handsvett duger gott, så länge läsaren märker att det skapats en förändring i karaktären. Det här kallas en emotionell arc, och många menar att dessa är effektiva verktyg för att skapa dynamik: man brukar då säga att varje scen ska bestå av minst en förändring av sinnesstämning hos karaktären. Det kan åtminstone vara värt att ha i åtanke.
Jag hoppas genom det här att jag svarat på frågan, men kommentera gärna och ge era åsikter, antingen här eller via min mail!
Thursday, November 18, 2010
Saturday, March 29, 2008
Chuck Sambuchino om skrivkramp
Det här lilla kåseriet/goda rådet kom via ett nyhetsbrev jag prenumererar på ("Guide to Literary Agents"). Jag tycker den här killen har ett härligt förhållningssätt till skrivandet, och vill här dela med mig av det han förmedlar:
Fritt översatt:
------------------------------
Om du är som jag, blir du uttråkad efter att ha arbetat på samma projekt ett tag. Som alla författare behöver vi variation -- vare sig det betyder att arbeta på flera olika berättelser på samma gång, eller i olika skrivarkategorier. Personligen föredrar jag att ändra kategorier för att få igång mina synapser igen. Om jag exempelvis har dragit ut på att skriva en pjäs, försöker jag komma igång genom att skriva skönlitterärt. Om jag börjar dra ut på det, kanske jag provar att skriva artiklar.
Jag har alltid uppmuntrat författare att prova olika sorters skrivande, om så bara för att lära sig lite mer om karaktärerna i deras berättelser. Om du till exempel skriver en roman, varför inte försöka införliva litegrann av det i en pjäs? Ta de två största karaktärerna och skriv ett pjäsmanus för en ungefär två timmar lång pjäs. Eftersom det är en pjäs, kan du enbart använda dialog, men en sådan övning kan faktiskt hjälpa dig att utveckla dina karaktärer på ett sätt som du aldrig anat. Du kan ta de bästa ordväxlingarna och använda dem i din bok. Och när det kommer till kritan, kanske du säljer eller använder pjäsen; eller inte. Det ger dig hursomhelst ett fräscht perspektiv på den där berättelsen som du dragit ut på så länge, och det kommer att hjälpa dig på minst ett sätt, om inte flera.
Kom ihåg att det är stor skillnad på skrivkramp för ett projekt, och att helt sluta skriva. Vi drar alla ut på tiden ibland -- och det är just här du kan ignorera ett projekt till fördel för något annat, lite mer spännande, vare sig det betyder att ta itu med den där korta pjäsen du aldrig haft tid för tidigare, eller skriva på den där poesidagboken som ligger i din skrivbordslåda, eller kanske att redigera artiklar på Wikipedia.
Chuck Sambuchino
Editor
Guide to Literary Agents
copyright 2007. all rights reserved
----------------------------------------
Det jag gillar med hans råd är idén att det inte är farligt att lida av skrivkramp. Man behöver inte känna panik eller skam över att man inte jobbar aktivt på sitt projekt. Man behöver inte känna att man "sviker målet" genom att gå ifrån projektet och göra något annat. Det enda som egentligen är fel är att sluta skapa. Allt annat är tillåtet.
Fritt översatt:
------------------------------
Om du är som jag, blir du uttråkad efter att ha arbetat på samma projekt ett tag. Som alla författare behöver vi variation -- vare sig det betyder att arbeta på flera olika berättelser på samma gång, eller i olika skrivarkategorier. Personligen föredrar jag att ändra kategorier för att få igång mina synapser igen. Om jag exempelvis har dragit ut på att skriva en pjäs, försöker jag komma igång genom att skriva skönlitterärt. Om jag börjar dra ut på det, kanske jag provar att skriva artiklar.
Jag har alltid uppmuntrat författare att prova olika sorters skrivande, om så bara för att lära sig lite mer om karaktärerna i deras berättelser. Om du till exempel skriver en roman, varför inte försöka införliva litegrann av det i en pjäs? Ta de två största karaktärerna och skriv ett pjäsmanus för en ungefär två timmar lång pjäs. Eftersom det är en pjäs, kan du enbart använda dialog, men en sådan övning kan faktiskt hjälpa dig att utveckla dina karaktärer på ett sätt som du aldrig anat. Du kan ta de bästa ordväxlingarna och använda dem i din bok. Och när det kommer till kritan, kanske du säljer eller använder pjäsen; eller inte. Det ger dig hursomhelst ett fräscht perspektiv på den där berättelsen som du dragit ut på så länge, och det kommer att hjälpa dig på minst ett sätt, om inte flera.
Kom ihåg att det är stor skillnad på skrivkramp för ett projekt, och att helt sluta skriva. Vi drar alla ut på tiden ibland -- och det är just här du kan ignorera ett projekt till fördel för något annat, lite mer spännande, vare sig det betyder att ta itu med den där korta pjäsen du aldrig haft tid för tidigare, eller skriva på den där poesidagboken som ligger i din skrivbordslåda, eller kanske att redigera artiklar på Wikipedia.
Chuck Sambuchino
Editor
Guide to Literary Agents
copyright 2007. all rights reserved
----------------------------------------
Det jag gillar med hans råd är idén att det inte är farligt att lida av skrivkramp. Man behöver inte känna panik eller skam över att man inte jobbar aktivt på sitt projekt. Man behöver inte känna att man "sviker målet" genom att gå ifrån projektet och göra något annat. Det enda som egentligen är fel är att sluta skapa. Allt annat är tillåtet.
Jobba med det som är roligt, för det är lusten som gör att man skapar, och det är skapandet som ger lusten!
Saturday, March 08, 2008
Ännu en middagsscen!!
Ja, jag gillar middagar. Den stela polityr som enligt tradition ska råda vid större sammanhang är jättekul att leka med. I Det rätta skälet finns ett par stycken, alla med olika syften.
Här är huvudkaraktären Charlie tvingad att medverka på en bröllopsmiddag för sin odrägligt perfekta kusin på morssidan. Hennes kavaljer är Dr Akshay Sangwal, rättsläkare på New Scotland Yard -- trots att hennes mor förväntat sig att hon skulle ta med sig Russel Masterson, ägaren till det hus Charlie vaktar, samt också huvudmisstänkt i det mord Charlie utreder (men det vet inte modern om). Kort sagt är det en något obehaglig situation, som Charlie löser genom att dricka så mycket hon kan.
Just här sitter de och samtalar med Martin, en ingift släkting (som kommer att få ganska stor betydelse för händelseutvecklingen senare).
---------------------------
Jag lät honom dra ut stolen och satte mig med viss lättnad på den stoppade dynan. Champagnen hade på något vis gått rakt till huvudet och gjorde mig en aning yr. Eller så var det värmen i lokalen. Eller surret av människor runt omkring.
– Jaha, sa Martin medan jag så omsorgsfullt jag kunde bredde servetten över knäet. – Jag hörde av din mor att du vaktar ett hus neråt kusten? Så trevligt för dig. Du älskar ju havet.
– Ja, det kunde inte vara bättre.
Dagens första lögn.
– Verkar som om du gör ett gott jobb, också. Din mor sa att ägaren till huset är väldigt nöjd med att ha dig där.
Jag kastade en försiktig blick mot Akshay. – Jo, sa jag så lätt jag kunde. – Ska inte du dricka något, Akshay? De har säkert mineralvatten, tror du inte?
– Visst. Men jag kan vänta.
– Jag hörde om ditt karriärbyte också, fortsatte Martin. – Städare, var det så? På en tidning? Han skrattade till. – Det är inte direkt din stil, om jag får säga det själv. Men jag antar att du fick ta vad som fanns. När du kommer tillbaka till London kommer du att gå tillbaka till journalistbanan igen, eller hur?
– Jag antar det. Jag har i alla fall inte kommit på bättre tankar.
Jag tömde mitt glas med champagne och såg mig om efter en servitör som kunde ta undan det, men fann ingen. De som var i närheten, kom gående på rad från svängdörrarna till köksregionen, och de var fullt upptagna med att bära förrätterna.
Martin drog åt sig karaffen som stod på bordet.
– Vitt vin?
– Ja tack. Akshay, nu måste du fråga om det finns något annat. Du kan inte dricka blomvatten, sa jag och pekade mot den praktfulla blomsteruppsättningen i mitten av bordet. – Eller hur?
– Jag ska, sa han en aning förstrött. – Men…
– Nu kommer maten. Fråga nu. Utan att vänta på hans svar, vände jag mig mot servitören och bad honom att omedelbart skaffa fram mineralvatten.
– Charlie…
Akshay lät en aning irriterad.
– Vadå? sa jag. – Du måste ju dricka.
– Ja, och mineralvatten blir utmärkt, sa han. – Men nu vill jag att du förklarar ett och annat för mig.
– Som vadå?
– Som varför jag har trott att du var privatdeckare, kanske?
Jag stirrade på honom.
– Det var vad du sa till mig, fortsatte han strängt. – Var det lögn?
– Nej.
Jag snappade åt mig vinglaset och drack en stor klunk. Tyvärr räckte det inte som undanmanöver. När jag satte ner glaset fortsatte han lika oförtrutet:
– Vad jobbar du med, då?
Jag satte ner glaset med en smäll.
– Jag är journalist.
Nu var det hans tur att stirra på mig. En lång stund.
– Så du ljög för mig? sa han tillsist.
– Nej. Jag ljög inte, Akshay. Du drog slutsatsen att jag var privatdeckare. Jag… Ja, jag kanske inte rättade dig, men det var bara för att jag inte var säker på om New Scotland Yard hjälpte journalister.
– Nej, och det hade du rätt i. Det gör vi inte.
– Se, sa jag. – Då var det ju rätt strategi.
– Att ljuga för att få som du vill? Nej, Charlie, det är verkligen inte rätt strategi.
Han såg faktiskt riktigt, riktigt arg ut. Nå, ställ dig i kö, lilla gubben. Jag tog ännu en klunk vin och ryckte sedan på axlarna.
– Sorry.
– Lurade du mig för att få detaljer inför en artikel?
– Som jag sa… sa jag högfärdigt. – … så lurade jag dig inte. Du lurade dig själv. Och nej, det har inget med en artikel att göra. Det är en högst privat undersökning.
Dagens andra lögn. Eller åtminstone halvsanning.
– Vi hjälper inte privatpersoner heller.
En servitör dök upp med en flaska Perrier och hällde upp den porlande drycken i Akshays glas. Han märkte det inte: han stirrade oavvänt på mig. Jag suckade.
– Herregud… Jag är ledsen, Akshay. Men att du har missuppfattat allting är verkligen inte mitt fel.
Han såg på mig, och sedan ner på tallriken som ställts ner framför honom.
– Har du ljugit om något annat? sa han till den. – Det skulle vara bra att få veta det på en gång. Jag gillar inte lögner.
– Det gör inte jag heller. Jag har inte ljugit om något annat.
Förmodligen dagens tredje lögn. Men vem orkade hålla räkningen längre?
Jag satte gaffel i en skiva hummer, och ryckte på axlarna.
– Hjälper det om jag säger att jag aldrig kommer att missbruka din hjälp?
– Lite. Våra blickar möttes. Han var fortfarande lite butter, men ögonen glittrade. Han hade vackra ögon. Så intensiva att man sögs in i dem. – Men nu är du skyldig mig en ny träff. Som kompensation för sveda och värk.
– Taget, sa jag. – Och bara så du vet, är jag oöverträfflig som plåster på såren.
Han kunde ju till exempel fråga Russel.
Jag stjälpte upp mer vin i glaset och tog en rejäl klunk.
– Ursäkta mig, insköt Martin. – Men vad pratar ni om? Fuskar du som privatdeckare, Charlie? Det vore just likt dig. Charlie är precis som sin far, sa han förklarande till Akshay. – Han var en rolig kille, hittade alltid på en massa underliga saker. Och Charlie är likadan.
– Jaså? Akshay såg förbryllad ut. – Jag fick inte direkt intrycket att din far var särskilt påhittig.
– Har du träffat Rolf? sa Martin.
– Han menar William, mumlade jag. – William är inte min far, Akshay.
– Inte? Nej, jag tyckte väl inte att ni var särskilt lika.
– Charlie… Vet inte Akshay att…? Martin såg först bekymrad ut. Sedan gav han Akshay en urskuldande blick. – Hennes far är avliden, ser du.
– På det viset.
– Det var ett tag sedan nu, inte sant, Charlie? Åtta år. För du var sexton när det hände, inte sant? Han klappade mig på handen så att salladen jag spetsat på gaffeln föll ner på tallriken igen. – Det var så tragiskt... En bilolycka. Han hamnade i koma och kom aldrig ur den.
Jag suckade övertydligt och blängde på honom. – Ska du inte berätta om begravningen också, Martin?
– Givetvis inte. Förlåt… Han blinkade mot Akshay. – Hon är bara hård på utsidan. Mjuk som en kanin på insidan. Känslig som en liten fjärilsvinge.
– Martin!
– Förlåt. Han skakade skrattande på huvudet. – Ska vi tala om ditt mordfall istället?
------------------
Här är huvudkaraktären Charlie tvingad att medverka på en bröllopsmiddag för sin odrägligt perfekta kusin på morssidan. Hennes kavaljer är Dr Akshay Sangwal, rättsläkare på New Scotland Yard -- trots att hennes mor förväntat sig att hon skulle ta med sig Russel Masterson, ägaren till det hus Charlie vaktar, samt också huvudmisstänkt i det mord Charlie utreder (men det vet inte modern om). Kort sagt är det en något obehaglig situation, som Charlie löser genom att dricka så mycket hon kan.
Just här sitter de och samtalar med Martin, en ingift släkting (som kommer att få ganska stor betydelse för händelseutvecklingen senare).
---------------------------
Jag lät honom dra ut stolen och satte mig med viss lättnad på den stoppade dynan. Champagnen hade på något vis gått rakt till huvudet och gjorde mig en aning yr. Eller så var det värmen i lokalen. Eller surret av människor runt omkring.
– Jaha, sa Martin medan jag så omsorgsfullt jag kunde bredde servetten över knäet. – Jag hörde av din mor att du vaktar ett hus neråt kusten? Så trevligt för dig. Du älskar ju havet.
– Ja, det kunde inte vara bättre.
Dagens första lögn.
– Verkar som om du gör ett gott jobb, också. Din mor sa att ägaren till huset är väldigt nöjd med att ha dig där.
Jag kastade en försiktig blick mot Akshay. – Jo, sa jag så lätt jag kunde. – Ska inte du dricka något, Akshay? De har säkert mineralvatten, tror du inte?
– Visst. Men jag kan vänta.
– Jag hörde om ditt karriärbyte också, fortsatte Martin. – Städare, var det så? På en tidning? Han skrattade till. – Det är inte direkt din stil, om jag får säga det själv. Men jag antar att du fick ta vad som fanns. När du kommer tillbaka till London kommer du att gå tillbaka till journalistbanan igen, eller hur?
– Jag antar det. Jag har i alla fall inte kommit på bättre tankar.
Jag tömde mitt glas med champagne och såg mig om efter en servitör som kunde ta undan det, men fann ingen. De som var i närheten, kom gående på rad från svängdörrarna till köksregionen, och de var fullt upptagna med att bära förrätterna.
Martin drog åt sig karaffen som stod på bordet.
– Vitt vin?
– Ja tack. Akshay, nu måste du fråga om det finns något annat. Du kan inte dricka blomvatten, sa jag och pekade mot den praktfulla blomsteruppsättningen i mitten av bordet. – Eller hur?
– Jag ska, sa han en aning förstrött. – Men…
– Nu kommer maten. Fråga nu. Utan att vänta på hans svar, vände jag mig mot servitören och bad honom att omedelbart skaffa fram mineralvatten.
– Charlie…
Akshay lät en aning irriterad.
– Vadå? sa jag. – Du måste ju dricka.
– Ja, och mineralvatten blir utmärkt, sa han. – Men nu vill jag att du förklarar ett och annat för mig.
– Som vadå?
– Som varför jag har trott att du var privatdeckare, kanske?
Jag stirrade på honom.
– Det var vad du sa till mig, fortsatte han strängt. – Var det lögn?
– Nej.
Jag snappade åt mig vinglaset och drack en stor klunk. Tyvärr räckte det inte som undanmanöver. När jag satte ner glaset fortsatte han lika oförtrutet:
– Vad jobbar du med, då?
Jag satte ner glaset med en smäll.
– Jag är journalist.
Nu var det hans tur att stirra på mig. En lång stund.
– Så du ljög för mig? sa han tillsist.
– Nej. Jag ljög inte, Akshay. Du drog slutsatsen att jag var privatdeckare. Jag… Ja, jag kanske inte rättade dig, men det var bara för att jag inte var säker på om New Scotland Yard hjälpte journalister.
– Nej, och det hade du rätt i. Det gör vi inte.
– Se, sa jag. – Då var det ju rätt strategi.
– Att ljuga för att få som du vill? Nej, Charlie, det är verkligen inte rätt strategi.
Han såg faktiskt riktigt, riktigt arg ut. Nå, ställ dig i kö, lilla gubben. Jag tog ännu en klunk vin och ryckte sedan på axlarna.
– Sorry.
– Lurade du mig för att få detaljer inför en artikel?
– Som jag sa… sa jag högfärdigt. – … så lurade jag dig inte. Du lurade dig själv. Och nej, det har inget med en artikel att göra. Det är en högst privat undersökning.
Dagens andra lögn. Eller åtminstone halvsanning.
– Vi hjälper inte privatpersoner heller.
En servitör dök upp med en flaska Perrier och hällde upp den porlande drycken i Akshays glas. Han märkte det inte: han stirrade oavvänt på mig. Jag suckade.
– Herregud… Jag är ledsen, Akshay. Men att du har missuppfattat allting är verkligen inte mitt fel.
Han såg på mig, och sedan ner på tallriken som ställts ner framför honom.
– Har du ljugit om något annat? sa han till den. – Det skulle vara bra att få veta det på en gång. Jag gillar inte lögner.
– Det gör inte jag heller. Jag har inte ljugit om något annat.
Förmodligen dagens tredje lögn. Men vem orkade hålla räkningen längre?
Jag satte gaffel i en skiva hummer, och ryckte på axlarna.
– Hjälper det om jag säger att jag aldrig kommer att missbruka din hjälp?
– Lite. Våra blickar möttes. Han var fortfarande lite butter, men ögonen glittrade. Han hade vackra ögon. Så intensiva att man sögs in i dem. – Men nu är du skyldig mig en ny träff. Som kompensation för sveda och värk.
– Taget, sa jag. – Och bara så du vet, är jag oöverträfflig som plåster på såren.
Han kunde ju till exempel fråga Russel.
Jag stjälpte upp mer vin i glaset och tog en rejäl klunk.
– Ursäkta mig, insköt Martin. – Men vad pratar ni om? Fuskar du som privatdeckare, Charlie? Det vore just likt dig. Charlie är precis som sin far, sa han förklarande till Akshay. – Han var en rolig kille, hittade alltid på en massa underliga saker. Och Charlie är likadan.
– Jaså? Akshay såg förbryllad ut. – Jag fick inte direkt intrycket att din far var särskilt påhittig.
– Har du träffat Rolf? sa Martin.
– Han menar William, mumlade jag. – William är inte min far, Akshay.
– Inte? Nej, jag tyckte väl inte att ni var särskilt lika.
– Charlie… Vet inte Akshay att…? Martin såg först bekymrad ut. Sedan gav han Akshay en urskuldande blick. – Hennes far är avliden, ser du.
– På det viset.
– Det var ett tag sedan nu, inte sant, Charlie? Åtta år. För du var sexton när det hände, inte sant? Han klappade mig på handen så att salladen jag spetsat på gaffeln föll ner på tallriken igen. – Det var så tragiskt... En bilolycka. Han hamnade i koma och kom aldrig ur den.
Jag suckade övertydligt och blängde på honom. – Ska du inte berätta om begravningen också, Martin?
– Givetvis inte. Förlåt… Han blinkade mot Akshay. – Hon är bara hård på utsidan. Mjuk som en kanin på insidan. Känslig som en liten fjärilsvinge.
– Martin!
– Förlåt. Han skakade skrattande på huvudet. – Ska vi tala om ditt mordfall istället?
------------------
Sunday, July 08, 2007
Mer om karaktärernas röster
Cool like plastics postade en kommentar på mitt inlägg Karaktärernas röster -- att hitta fram (6 Sept 2006). Jag surfade givetvis vidare och kollade in bloggen, och oj, vad jag kände igen problemet. Det här med karaktärens röst är så otroligt viktigt. Karaktärerna bär ju faktiskt upp en stor del av historien. Och jag tror att alla som skriver i någon mån på något ställe i sin berättelse har fastnat på just det här problemet. Det är sålunda inget unikt problem, och det brukar lösa sig. Tricket är att fortsätta skriva. Fundera. Vrida och vända. Sedan skriva mer.
I min (väldigt opublicerade) deckare Det rätta skälet var det huvudkaraktären som var den stora stötestenen. Charlie, som hon heter, var helt obegriplig, och gick inte att nå på något sätt. Och det var verkligen så, att jag nådde henne, genom att se henne genom en annans ögon. Först då förstod jag henne, och kunde trivas med hennes egna scener. Nu, så här i efterhand, ka jag dock tänka mig, att problemet faktiskt låg på samma nivå som Sebastians. Se här för närmare detaljer. Kolla också in kommentarerna: Johannas utmärkta råd!
Eftersom jag inte "känt in" Charlie ordentligt, reagerade hon fel i ganska många situationer. Genom att se henne genom en annans ögon, kunde jag sålunda studera henne lite mer objektivt och se ett beteendemönster. Men det behöver man antagligen inte göra (ibland kan det ju vara så att man lagt berättelsen ur ett POV helt och hållet, vilket gör att det blir svårt, för att inte säga onödigt, att blanda in andra karaktärers röster. Att skriva särskilda scener ur annat POV enkom för att förstå sig på sin karaktär kan dock kanske vara en bra övning, om man nu är lagd åt det hållet). Det man får göra, är att verkligen fundera över karaktärens bakgrund och motiv, och fundera över om beteendemönstret verkligen stämmer överens med de reaktioner som belyses i berättelsen.
I den berättelse jag skriver på just nu, har jag haft likartade problem med åtminstone en karaktär. För Sebastian var det orimligt att han skulle reagera så milt som jag försökt få honom att göra. Med hans bakgrund, och allt han varit med om (och också hans påbrå rent genetiskt) kan han helt enkelt inte bli en alltigenom trevlig människa. Han försöker, och lyckas också, eftersom han har ett gott hjärta -- men i speciella situationer kommer hans temperament och mindre goda sidor fram. De sidorna hade jag valt att blunda för. Så första rådet: blunda inte.
Låt karaktären bli som karaktären vill -- inte som du vill att karaktären ska vara
Det låter förmodligen fruktansvärt schizofrent för någon som inte skriver, men ta tiden och fråga karaktären vad han/hon vill. Verkligen vill. Viska det högt, med tryck på varje ord: "Vad vill du?" Känn efter. Vad har karaktären för motiv -- egentligen? Är det verkligen bara att få tårtan som står på diskbänken, eller skulle det duga med något sött -- vad som helst -- för att stilla ångesten hon känner över att inte vara älskad? Lösningen på första problemet är högst handgripligt -- det styr hennes handling just i ögonblicket. Lösningen på andra problemet är mer abstrakt, och kräver lite mer tankeverksamhet (att äta tårtan ger bara en tillfällig lindring!). Men ser ni? Det här motivet kommer att styra allt hon gör -- till och med hur hon kommer att äta sin tårta (skulle kunna tänka mig att graden av desperation avgör om hon äter den stående vid diskbänken med händerna, eller om hon kokar en god kopp kaffe och plockar fram finporslinet (vilket i sin tur säger mig, att motivet för att äta tårtan kanske inte är för att hon är oälskad och behöver trösta sig, utan för att hon bara är sugen på tårta...). På det här viset (nåja, på ett ungefär...) kom jag underfund med vad det var som bekymrade min karaktär i Legacy. Hon var en särdeles svår nöt att knäcka, men det gick inte att nå henne via hennes reaktioner på omvärlden -- för dem var jag mer eller mindre nöjd med redan från början. Det var liksom inte riktigt samma problem som Sebastians eller Charlies. Jag var tvungen att gå lite djupare in i Stephanie, och verkligen studera varför hon reagerade som hon gjorde. Gå bakvägen, om man så vill (ja, och alla ni som har en aning fantasi, fnissar antagligen nu *host*). Först, fick jag se på hennes bakgrund, och försöka förstå hur det lägger grunden för hennes personlighet. Genom det här, förstår man också varför hon sätter sig i försvarställning. Och att det hon skyddar sig mot är precis samma sak som hon behöver för att bli en hel människa. Det blir en konflikt, vilket är precis vad jag är tvungen att ha i åtanke när jag skriver hennes scener, eftersom det dikterar vem hon är och hur hennes röst "låter". Den här karaktären har flera motiv, vilket gör henne en aning komplex att skriva om. Men förenklat, kan man säga att det var så här jag fick tänka för att förstå mig på henne.
Jag har sett att en del författare funnit att de inte är nöjda med POV. De byter från första till tredje. Själv har jag aldrig testat den här metoden, och den kan bli svårhanterbar när det gäller större mängder text. Dessutom har jag alltid varit nöjd med de POVs jag valt, och sett till att hålla mig till dem. Men det kanske kan vara en lösning, det också. Trixa lite med det rent tekniska.
Nå, det här kanske blev förvirrat och osammanhängande, vad vet jag (har man en tvååring och en fyraåring som man så att säga måste serva med foten medan man skriver är det lätt att bli förvirrad, faktiskt). MEN -- jag vet en sak: det hjälper att prata om det. Skrivande är ensamt -- men vi är många som gör det, och inga problem är unika. Även om man kanske inte pratar om vad man har för problem (eftersom skrivprocessen är enormt känslig, är det också viktigt att inse att inte alla vill dela med sig av sin arbeten -- och att man respekterar det beslutet), är gemenskapen skön. Romanloppet är till exempel en bra, opretentiös och jordnära samlingsplats för oss som kämpar. Där kan man få peppning och råd. Och jag finns alltid här, jag också, och försöker hjälpa till så gott jag kan. Jag är dock alldeles opublicerad, vilket gör att jag faktiskt inte har någon tyngd bakom det jag säger. Så ta mig med en nypa salt. Och lite citron. Och en shot tequila. (Mums).
Har ni andra författare tips och idéer på hur man ska nå sin karaktär, så vore det jättekul att få ta del av dem. POV-problem är som sagt vanliga, och det är ALLTID kul att se hur de tacklas. Alla har sitt sätt!
I min (väldigt opublicerade) deckare Det rätta skälet var det huvudkaraktären som var den stora stötestenen. Charlie, som hon heter, var helt obegriplig, och gick inte att nå på något sätt. Och det var verkligen så, att jag nådde henne, genom att se henne genom en annans ögon. Först då förstod jag henne, och kunde trivas med hennes egna scener. Nu, så här i efterhand, ka jag dock tänka mig, att problemet faktiskt låg på samma nivå som Sebastians. Se här för närmare detaljer. Kolla också in kommentarerna: Johannas utmärkta råd!
Eftersom jag inte "känt in" Charlie ordentligt, reagerade hon fel i ganska många situationer. Genom att se henne genom en annans ögon, kunde jag sålunda studera henne lite mer objektivt och se ett beteendemönster. Men det behöver man antagligen inte göra (ibland kan det ju vara så att man lagt berättelsen ur ett POV helt och hållet, vilket gör att det blir svårt, för att inte säga onödigt, att blanda in andra karaktärers röster. Att skriva särskilda scener ur annat POV enkom för att förstå sig på sin karaktär kan dock kanske vara en bra övning, om man nu är lagd åt det hållet). Det man får göra, är att verkligen fundera över karaktärens bakgrund och motiv, och fundera över om beteendemönstret verkligen stämmer överens med de reaktioner som belyses i berättelsen.
I den berättelse jag skriver på just nu, har jag haft likartade problem med åtminstone en karaktär. För Sebastian var det orimligt att han skulle reagera så milt som jag försökt få honom att göra. Med hans bakgrund, och allt han varit med om (och också hans påbrå rent genetiskt) kan han helt enkelt inte bli en alltigenom trevlig människa. Han försöker, och lyckas också, eftersom han har ett gott hjärta -- men i speciella situationer kommer hans temperament och mindre goda sidor fram. De sidorna hade jag valt att blunda för. Så första rådet: blunda inte.
Låt karaktären bli som karaktären vill -- inte som du vill att karaktären ska vara
Det låter förmodligen fruktansvärt schizofrent för någon som inte skriver, men ta tiden och fråga karaktären vad han/hon vill. Verkligen vill. Viska det högt, med tryck på varje ord: "Vad vill du?" Känn efter. Vad har karaktären för motiv -- egentligen? Är det verkligen bara att få tårtan som står på diskbänken, eller skulle det duga med något sött -- vad som helst -- för att stilla ångesten hon känner över att inte vara älskad? Lösningen på första problemet är högst handgripligt -- det styr hennes handling just i ögonblicket. Lösningen på andra problemet är mer abstrakt, och kräver lite mer tankeverksamhet (att äta tårtan ger bara en tillfällig lindring!). Men ser ni? Det här motivet kommer att styra allt hon gör -- till och med hur hon kommer att äta sin tårta (skulle kunna tänka mig att graden av desperation avgör om hon äter den stående vid diskbänken med händerna, eller om hon kokar en god kopp kaffe och plockar fram finporslinet (vilket i sin tur säger mig, att motivet för att äta tårtan kanske inte är för att hon är oälskad och behöver trösta sig, utan för att hon bara är sugen på tårta...). På det här viset (nåja, på ett ungefär...) kom jag underfund med vad det var som bekymrade min karaktär i Legacy. Hon var en särdeles svår nöt att knäcka, men det gick inte att nå henne via hennes reaktioner på omvärlden -- för dem var jag mer eller mindre nöjd med redan från början. Det var liksom inte riktigt samma problem som Sebastians eller Charlies. Jag var tvungen att gå lite djupare in i Stephanie, och verkligen studera varför hon reagerade som hon gjorde. Gå bakvägen, om man så vill (ja, och alla ni som har en aning fantasi, fnissar antagligen nu *host*). Först, fick jag se på hennes bakgrund, och försöka förstå hur det lägger grunden för hennes personlighet. Genom det här, förstår man också varför hon sätter sig i försvarställning. Och att det hon skyddar sig mot är precis samma sak som hon behöver för att bli en hel människa. Det blir en konflikt, vilket är precis vad jag är tvungen att ha i åtanke när jag skriver hennes scener, eftersom det dikterar vem hon är och hur hennes röst "låter". Den här karaktären har flera motiv, vilket gör henne en aning komplex att skriva om. Men förenklat, kan man säga att det var så här jag fick tänka för att förstå mig på henne.
Jag har sett att en del författare funnit att de inte är nöjda med POV. De byter från första till tredje. Själv har jag aldrig testat den här metoden, och den kan bli svårhanterbar när det gäller större mängder text. Dessutom har jag alltid varit nöjd med de POVs jag valt, och sett till att hålla mig till dem. Men det kanske kan vara en lösning, det också. Trixa lite med det rent tekniska.
Nå, det här kanske blev förvirrat och osammanhängande, vad vet jag (har man en tvååring och en fyraåring som man så att säga måste serva med foten medan man skriver är det lätt att bli förvirrad, faktiskt). MEN -- jag vet en sak: det hjälper att prata om det. Skrivande är ensamt -- men vi är många som gör det, och inga problem är unika. Även om man kanske inte pratar om vad man har för problem (eftersom skrivprocessen är enormt känslig, är det också viktigt att inse att inte alla vill dela med sig av sin arbeten -- och att man respekterar det beslutet), är gemenskapen skön. Romanloppet är till exempel en bra, opretentiös och jordnära samlingsplats för oss som kämpar. Där kan man få peppning och råd. Och jag finns alltid här, jag också, och försöker hjälpa till så gott jag kan. Jag är dock alldeles opublicerad, vilket gör att jag faktiskt inte har någon tyngd bakom det jag säger. Så ta mig med en nypa salt. Och lite citron. Och en shot tequila. (Mums).
Har ni andra författare tips och idéer på hur man ska nå sin karaktär, så vore det jättekul att få ta del av dem. POV-problem är som sagt vanliga, och det är ALLTID kul att se hur de tacklas. Alla har sitt sätt!
Saturday, June 16, 2007
Dianas formspråk
Att tänka i former, färger och symboler är ett sätt att få struktur på berättelsen. Det kan tjäna som ett verkligt kraftfullt sätt att hålla allting samman, och skapa en grundton som håller genom hela boken.
Följande har berättats av Diana, och fångats upp av en av hennes fans -- Kathy från Reno -- som skrivit ner den för oss (och jag har översatt):
Sjöfararens form är en flätad hästsvans. Det vill säga, den första delen av boken är en noggrant "flätad" berättelse med tre trådar: Claires historia, som i mycket berättas "baklänges" (hon berättar vad som hänt för svärson Roger och dotter Brianna), Jamies historia, som berättas "framåt" (alltså kronologiskt) och Rogers historia, som är ganska enkel i sig själv, men som fungerar som en slags vändpunkt för de andra två trådarna -- Rogers bitar används för att signalera en förändring i synvinkel mellan Jamie och Claire. Då Claire går igenom stenarna igen, blir dock berättelsen linjär igen och vi förflyttas "framåt" i en rak, kronologisk linje. Trots att det fortsätter dyka upp fler trådar i historien vid det här specifika tillfället, är de flesta Claires, och rör sig nu i samma riktning -- precis som den nedre, oflätade delen av svansen.
Trummornas Dån har formen av en blommande ros, med en knopp. Vi har en lång, mer eller mindre linjär arc på historien, med en kortare, enklare arc i Brianna/Rogers historia som utgår ifrån den. Mot slutet har vi en vild explosion av levande blomblad, då alla element i boken blommar ut och samman.
Det flammande korset är formad som en regnbåge. Alla element och konflikter i boken introduceras genom den där enda dagen på klanmötet (the Gathering). De olika arcerna av dessa element och konflikter fortsätter sedan mer eller mindre parallellt genom hela boken, och var och en mynnar ut i en egen lösning, en efter en (som de olika färgerna i en regnbåge) i slutet av boken.
Snö och Aska skiljer sig lite från de övriga böckerna. Den boken formar sig som en stor, dubbel tidvattenvåg. Googla på "The Great Wave off Kanagawa" så hittar du där ett japanskt träblockstryck, som visar en enorm våg, där vattendroppar liksom spiller från dess vågkam (dessa skulle då vara de olika elementen i boken) medan den hotfullt tornar upp sig över flera små båtar fulla med folk. I bakgrunden, står Mount Fuji orörd och oberörd. Det berget symboliserar Jamie och Claires förhållande, medan den första vågkammen nås genom räddandet av Claire och av Grannie Wilsons "återuppståndelse" (vilken är den symboliska, spirituella lösningen av just den episoden). Den andra vågen börjar sedan byggas upp från en mycket lägre spänningspunkt, och höjer sig (hoppas vi) till en ännu högre punkt då den hotar alla karaktärer i deras små, bräckliga båar. Och i slutet, står Mount Fuji fortfarande där, orörd i bakgrunden.
Klart som korvspad?
(copyright Outlandish Voices)
Vad jag har hört, så är dessa speciella symboler det första Diana ser inför varje bok, och så formar sig boken utefter den. Det är alltså ingenting hon pressar fram, vilket gör att det kanske inte är en metod som passar alla -- men så behöver man heller inte göra exakt som hon, heller. Hemligheten är att hitta sitt eget sätt, som passar för en själv: vare sig det är musik, bilder, symboler, former eller ingenting alls. Att försöka kombinera sådana här saker med mer kantiga aspekter såsom upplägg och struktur känns emellertid ganska bra för att skapa balans och harmoni. Det påminner litegrann om det som Mattias skriver om på sin blogg (10 juni, 2007), om hjärnhalvornas olika funktioner. Kan vara bra att ha i bakhuvudet.
Följande har berättats av Diana, och fångats upp av en av hennes fans -- Kathy från Reno -- som skrivit ner den för oss (och jag har översatt):
Sjöfararens form är en flätad hästsvans. Det vill säga, den första delen av boken är en noggrant "flätad" berättelse med tre trådar: Claires historia, som i mycket berättas "baklänges" (hon berättar vad som hänt för svärson Roger och dotter Brianna), Jamies historia, som berättas "framåt" (alltså kronologiskt) och Rogers historia, som är ganska enkel i sig själv, men som fungerar som en slags vändpunkt för de andra två trådarna -- Rogers bitar används för att signalera en förändring i synvinkel mellan Jamie och Claire. Då Claire går igenom stenarna igen, blir dock berättelsen linjär igen och vi förflyttas "framåt" i en rak, kronologisk linje. Trots att det fortsätter dyka upp fler trådar i historien vid det här specifika tillfället, är de flesta Claires, och rör sig nu i samma riktning -- precis som den nedre, oflätade delen av svansen.
Trummornas Dån har formen av en blommande ros, med en knopp. Vi har en lång, mer eller mindre linjär arc på historien, med en kortare, enklare arc i Brianna/Rogers historia som utgår ifrån den. Mot slutet har vi en vild explosion av levande blomblad, då alla element i boken blommar ut och samman.
Det flammande korset är formad som en regnbåge. Alla element och konflikter i boken introduceras genom den där enda dagen på klanmötet (the Gathering). De olika arcerna av dessa element och konflikter fortsätter sedan mer eller mindre parallellt genom hela boken, och var och en mynnar ut i en egen lösning, en efter en (som de olika färgerna i en regnbåge) i slutet av boken.
Snö och Aska skiljer sig lite från de övriga böckerna. Den boken formar sig som en stor, dubbel tidvattenvåg. Googla på "The Great Wave off Kanagawa" så hittar du där ett japanskt träblockstryck, som visar en enorm våg, där vattendroppar liksom spiller från dess vågkam (dessa skulle då vara de olika elementen i boken) medan den hotfullt tornar upp sig över flera små båtar fulla med folk. I bakgrunden, står Mount Fuji orörd och oberörd. Det berget symboliserar Jamie och Claires förhållande, medan den första vågkammen nås genom räddandet av Claire och av Grannie Wilsons "återuppståndelse" (vilken är den symboliska, spirituella lösningen av just den episoden). Den andra vågen börjar sedan byggas upp från en mycket lägre spänningspunkt, och höjer sig (hoppas vi) till en ännu högre punkt då den hotar alla karaktärer i deras små, bräckliga båar. Och i slutet, står Mount Fuji fortfarande där, orörd i bakgrunden.
Klart som korvspad?
(copyright Outlandish Voices)
Vad jag har hört, så är dessa speciella symboler det första Diana ser inför varje bok, och så formar sig boken utefter den. Det är alltså ingenting hon pressar fram, vilket gör att det kanske inte är en metod som passar alla -- men så behöver man heller inte göra exakt som hon, heller. Hemligheten är att hitta sitt eget sätt, som passar för en själv: vare sig det är musik, bilder, symboler, former eller ingenting alls. Att försöka kombinera sådana här saker med mer kantiga aspekter såsom upplägg och struktur känns emellertid ganska bra för att skapa balans och harmoni. Det påminner litegrann om det som Mattias skriver om på sin blogg (10 juni, 2007), om hjärnhalvornas olika funktioner. Kan vara bra att ha i bakhuvudet.
Tuesday, May 15, 2007
Middagsscen
Jag gillar att skriva middagsscener. Det är alltid kul att se hur folk beter sig under bjudningar, där regeln är att man ska vara artig och korrekt, och hålla masken inför sällskapet -- och där man sällan lyckas med den saken. Det brukar finnas gott om underströmmar att leka med. Dessutom trivs jag bra med dialoger. Här fick jag använda mig av dem i rikligt mått.
Här har min huvudkaraktär Charlie bjudits av Fiona till en liten tillställning "för att lära känna lite folk från bygden". Det bör inte vara en spoiler -- och de flesta nyckelkaraktärer som nämns i scenen presenteras i smakprovet man hittar på min andra blogg.
-----------------------------------
Utdrag ur Det rätta skälet, copyright Linda Govik, 2007
Matsalen var hållen i klassiskt lantlig stil, med mörka, gedigna möbler och tavlor med svulstiga frukter och fasaner. Det mest utmärkande var dock rosorna. Det var rosor överallt. Levande rosor i vaser, dukar med små broderade rosor, heltäckningsmattan… Jag såg nästan inte en fläck där det inte fanns en ros i en eller annan form. Någon slöt upp vid min andra sida. Den flyktiga aromen av rakvatten som följde med gjorde att jag visste att det var Geoffrey.
– Ja, hon gillar faktiskt rosor. Tro det eller ej.
Jag vände mig mot honom och log. – Jag tror dig.
– Fiona har faktiskt rosor i världsklass i sin trädgård, sa Stella, som passerade oss med glaset elegant i handen. – Såg du dem, Charlie? Du hittar inte vackrare Abraham Darbys i hela kommunen. Hon vann pris för dem på förra årets blomstermarknad. Hon såg överlägset på mig. – Fast du kanske inte har särskilt stor koll på rosor, du?
– Inte särskilt, sa jag. – Men de är vackra att titta på.
– I lagom dos, sa Geoffrey glatt. – Du kan inte förvänta dig att Charlie ska ha koll på alla rosor som finns, Stella. Och hon har säkert andra kvalitéer som täcker upp för den bristen. Eller hur, Charlie?
Stella fnös en aning och gick ifrån oss, lockad av Fionas redogörelse av menyn. Geoffrey lutade sig konspiratoriskt mot mig.
– Hon är bra, sa han lågt och såg efter henne. – Bara svår att komma nära. Och akta dig för att säga för mycket när du är omkring henne. Hon har öron som hör allt och en tunga som kan såga av en människa på mitten.
– Jag har märkt det.
Han rätade på sig, tog en klunk av bålen som Fiona serverat som aperitif, och ryckte på axlarna. – Ja, du hamnar kanske i korselden ett tag framöver, sa han. – Främling i vårt samhälle och allt. Men bit ihop bara, så går nyhetens behag över, och man hittar någon annan att skvallra om. Högre sa han: – Så, min sköna. Var är du från när du inte bor i Beatricebourne?
Jag flyttade på mig för att släppa förbi Henderson, som med välkomstdrinken i näven tog sikte på bordet. Strax efter honom kom Mr Soames. De samtalade, med behagligt låga toner som en mjuk kudde under kvinnornas mer falsettaktiga pladder.
– London, svarade jag.
– Ah, London. Han log. – Storstadsbo. Vilken chock att hamna här, då.
– Det var eget val, svarade jag. – Och här är trevligt. Det är en vacker stad.
– Gud, den är så tråkig! Om jag kunde skulle jag ta frugan och fly härifrån för alltid.
Han fångade in sin hustru som kom gående med ett glas bål i handen. Hon pep till.
– Geoffrey, jag spiller på mattan!
– Bra. De där förbaskade rosorna ser torra ut, sa han lättsamt. – Jag sa just till Charlie att vi skulle ha rymt från Beatricebourne för länge sedan om vi kunnat.
– Tala för dig själv. Hon gjorde sig fri från hans grepp. – Jag gillar Beatricebourne.
– Hon är från Hastings, förklarade han med en blinkning och höjde tonläget för att härma hennes ljusa röst. – Allting utanför Hastings är bara så pittoreskt. Inte sant, älskling?
– Det är i alla fall inget fel på Beatricebourne. Han ska ta över sina föräldrars hotell en gång i tiden, sa hon till mig och log retsamt. – Då blir han fast här för evigt. Därför är han sur.
– Jag tänker sälja eländet så fort det går. Till någon elak exploatör från London. Intresserad?
– Inte särskilt, skrattade jag. – Och jag vet inte om jag är så elak, precis. Förresten tycker jag det vore synd på ett så underbart hus.
Stadshotellet var en stor byggnad, i flera våningar. Milt citrongult till färgen och omgärdat av vackra rabatter med lila och röda blommor tillhörde det definitivt en av de vackraste byggnaderna i Beatricebourne.
– Ja, antagligen. Och just därför kan jag inte bara rymma härifrån.
– Var inte en sådan martyr. Du älskar hotellet. Det är ditt liv.
– Jag vet. Han kramade sin fru och log mot mig. – Jag har det egentligen oförskämt bra.
Fiona svepte förbi oss och efterlämnade i sitt kölvatten en våg av den där speciella, lite unkna doften från den parfym hon alltid bar. Nu förstod jag vad det var för doft också: rosor.
Alldeles bakom mig dök Henderson upp, lade en arm om min rygg och förde mig mot bordet.
– Bordsplacering som vanligt, mullrade han och drog ut stolen åt mig. – Hon går så långt för att vi ska trivas, lilla Fiona. Beatricebournes egen husfru. Bästa bjudningarna i stan.
– Åh ja. Hon dök upp med förrätten och strålade mot honom. – Det finns allt fler som klarar den saken.
– Men ingen gör det så enhetligt som du, insköt Stella och beundrade de krämfärgade linneservetterna med blekrosa, broderade rosor. – Allting är så välgenomtänkt.
– Jag försöker.
Geoffrey hamnade bredvid mig.
– De försöker alltid bräcka varandra med sina bjudningar, sa han obekymrat och skakade ut sin servett, lade den nogsamt på knäet och sträckte sig sedan efter korgen med rykande färskt kuvertbröd. – Sedan är de ödmjuka och vägrar erkänna att de gjort sig något besvär med dem. Spelets regler. Bröd?
– Tack. Verkligen? Ja, jag har en del att lära innan jag kan ge mig in i kampen, erkände jag. – Som att laga mat överhuvudtaget.
– Kan du inte det? Han spärrade upp ögonen i låtsad chock. – Det trodde jag att alla kvinnor kunde. Hörde du det, Sarah? Hon lagar inte mat.
– Ja, tänk, svarade hon ironiskt. – Det finns faktiskt sådana som råkar tycka att det finns viktigare saker att tänka på.
– Som vadå?
– Som karriären, sa jag lättsamt.
Jag satte gaffeln i förrätten, som bestod av en läskande solfjäder av melonskivor, räkor och en vackert rosaröd sås draperad över den. Jag kunde kanske inte laga mat, men jag kunde uppskatta den. Och det gjorde jag. Fiona var verkligen duktig.
Geoffrey verkade inte vilja släppa ämnet. Han fångade min uppmärksamhet, lade huvudet på sned och betraktade mig med glad, glittrande blick.
– Karriären? Karriär inom vadå?
– Journalistik. Jag sneglade på Mr Soames, som satt mittemot oss, för att se om han uppfattade samtalet. Det gjorde han. – Jag planerar att bli riktigt framgångsrik en gång.
Geoffrey var inte fullt så finkänslig som jag. Han gav Mr Soames en skämtsam blick. – Hörde du det? Nu ångrar du att du anställde henne som städerska, va? Hon kanske kunde göra en hel del för lilla Herald om ni tillät henne.
Jag studerade intresserad Mr Soames ansikte, men tydligen var han van vid Geoffreys framfusighet, för han muttrade bara något om att tiderna inte tillät ännu en journalist på redaktionen, och att de hade behövt en städerska istället. Sedan vände han sig demonstrativt därifrån och började tala med Stella, som satt på hans andra sida.
– Han har stora storstadsskälvan, konstaterade Geoffrey, så högt att ingen kunde undgå det. – Vackra unga damer från London hotar hans lilla skyddade sfär. Därför sätter han dig på jobb där han kan ha kontroll över dig. Det är inte så svårt att räkna ut.
– Nu är du tyst, Geoffrey. Hans mor såg ursäktande på mig och skakade på huvudet. – Han pratar en hel del, min son. Och det är inte alltid intelligenta saker som kommer ur hans mun.
Geoffrey ignorerade henne. Med en elegans som skvallrade om att han hade en ganska stor vana på området – förmodligen hjälpte han till med serveringen i hotellets matsal – hällde han upp ett glas pärlande lätt vitt vin åt mig.
– Så, Charlie, sa han under tiden. – Hur fördriver du annars dagarna när du inte jobbar?
Jag ryckte på axlarna. – Jag tar hand om Mr Mastersons hus.
– Är det allt? Vet du vad? Det låter ganska tråkigt. Och för en ung kvinna som du? Vill du inte gå ut? Roa dig?
– Kanske, och jag kommer väl få tid till det också, så småningom. Fast det är skönt att rå om sig själv också.
– Ensam herre på täppan. Han nickade. – För du är väl ensam?
– Så vitt jag vet. Jag bröt en bit bröd och stoppade det i munnen för att slippa svara på fler närgångna frågor – i ögonvrån kunde jag se att både Stella och Fiona lyssnade med stort intresse på vår konversation.
Tyvärr hjälpte min manöver inte det minsta. Geoffrey verkade alltför fascinerad av samtalet för att inse vikten av taktfullhet. Han fångade upp en bit melon på gaffeln, stack den i munnen och tuggade omsorgsfullt. Sedan sa han tankfullt:
– Men Russel, då? Träffar du honom ibland? Jag tyckte någon sa att han var i stan för inte så länge sedan…
– Det var nog jag, insköt Stella, som satt mittemot honom. – Jag träffade honom inne på Boots för ett par veckor sedan. Berättade jag inte det för dig, Geoffrey?
– Inte vad jag minns.
– Jag tror du har berättat för alla oss andra, sa Henderson. – Det var nåt om att han blivit misshandlad?
Jag satte vinet i vrångstrupen. Geoffrey dunkade mig i ryggen, en aning tankspritt, eftersom han lyssnade på samtalet mellan Henderson och Stella.
– Nej, så var det inte. Jag sa att det såg ut som om han blivit misshandlad. Han hade en bula i pannan… och när jag träffade honom stod han i kö till kassan för att köpa huvudvärkstabletter. Han mådde inte alls bra.
– Men vad hade hänt då?
– Ja, jag vet då inte. Stella såg oskyldig ut, men på ett sådant sätt att alla visste att hon verkligen hade all kunskap man kunde kräva i frågan. – Han sa förstås att han fått garageporten i pannan.
– Det var som tusan, sa Geoffrey häpet. – Hur gick det till?
– Jag vet inte…
– Det vet jag, insköt jag. – Porten är tung, och livsfarlig om man öppnar den fel.
– Han borde då veta bättre, sa Henderson. – Var du med när det hände, Charlie?
– Tja, sa jag lätt. – Jag såg resultatet. Han var ganska omtöcknad.
– Tror jag det. Henderson skakade på huvudet. – Den där porten måste väga femtio kilo. Det var tur att han slapp undan med bara en bula och lite huvudvärk. Blev han tvungen att uppsöka sjukhus?
– Nej. Men han blev tvungen att vila en stund, förstås.
– Usch, sa Jenny sympatiserande. – Så otäckt. Russel som är en så bra pojke. Alltid lika trevlig och mån om andra. Tycker du inte det, Charlie?
– Jovisst. Han är mycket trevlig.
– Är ni ett par, då? frågade Geoffrey.
– Nej, sa jag. – Vi har ett rent affärsmässigt avtal. Och vi tänker hålla det på det planet.
– Förnuftigt, sa Jenny O’ Riley och nickade. – Man ska inte blanda in känslor i affärer. Det blir aldrig bra.
– Och det kommer från dig? Henderson skrattade högt. – Du började som servitris på hotellet, och det slutade med att du gifte dig med hotellägarens son. Det tycker jag är att blanda in känslor i affärer.
– Tja. Jenny ryckte på sina spensliga axlar och log. – Det behöver inte alltid bli dåligt. Men ofta blir det nog det.
– Självklart kommer ni att bli ett par, sa Geoffrey lättsamt till mig.
– Varför säger du så? sa Fiona. Hon reste sig upp och började samla in tomma tallrikar med en imponerande effektivitet.
– Därför att Russel är en attraktiv ungkarl, och Charlie är en attraktiv, ensamstående flicka. Det är ren biologi. De kommer att hitta fram till varandra, tro mig.
– Geoffrey, sa hans fru förebrående. – Nu går du för långt. Du generar henne. Och oss andra.
– Hon tål. Eller hur, Charlie? Du verkar vara en tålig ung dam.
– Tack. Tror jag. Men…
– Dessutom kanske hon inte ens är intresserad av Russel. Stella tog en klunk vin och såg sedan oskyldigt på mig. – Eller hur, Charlie?
– Nej…
– För du kanske har annat i sikte?
– Nu förstår jag inte…?
Jag hade Geoffreys ord i färskt minne när jag såg på henne. Blicken hade hårdnat, blivit kallare, mer triumferande. Hon var på väg att slå till.
– Mr Kingsley, vännen. Jag tror i alla fall att han är intresserad av dig. Jag har ju hört ett och annat… hon tystnade, mån om att samla upp allas intresse. Sedan log hon belåtet. – Någon såg dig gå ombord hans båt ännu en gång, Charlie. Det såg ut som om du halvsprang mot den, och som om han bjöd ombord dig. Vad handlade det om?
Mitt ansikte var så hett att jag önskade att jag kunde ha dolt det bakom servetten.
Vem hade sett oss? Hur hade det gått till? Jag klippte med munnen som en fisk på torra land och Stella lade huvudet på sned, tålmodigt väntandes på svar. De väntade alla. Till min förvåning var det Henderson som räddade mig.
– Politik, sa han. – De talade om valet till hösten. Inte sant, Charlie?
– Jo. Jag mötte hans blick. Han höll fast den. – Det stämmer. Jag… har täckt parlamentsvalen förut, som frilansare. Så…
– Jag talade med honom häromdagen, fortsatte han oberört. – Och han nämnde ditt besök, Charlie. Han var milt förvånad över ditt brinnande intresse för politiska frågor, men han verkade föredömligt neutral när han talade om dig som person.
– Jag… märkte inte något heller, sa jag.
– Läst för många romaner, Stella? sa Geoffrey retsamt. – Herregud. Mr Kingsley? Hur gammal är han? Femtio?
– Inte än. Och han ser yngre ut. Dessutom har han varit ungkarl så länge att det är dags att han skaffar sig en flickvän.
– Stellas favoritskvaller, sa Jenny till mig i mungipan. – Stäng av öronen.
Rummet kändes alldeles för varmt. Jag önskade att Fiona kunde öppna de vackra franska fönstren som vette ut mot trädgården, men vågade inte fråga om hon kunde göra det. Jag ville inte dra mer uppmärksamhet till mig.
Försiktigt, under de andras lätta småprat, sneglade jag på Henderson. Till min förvåning, betraktade han mig öppet. Glimten i de isblå ögonen påminde om en stor katt, som lugnt betraktade sitt byte och väntade in nästa utfall för att kunna attackera. Jag förstod det inte alls. Eller gjorde jag det? Visste han något? Hettan i mitt ansikte tilltog. Vad hade Mr Kingsley egentligen sagt till honom?
Fiona dök upp från köket och avbröt mina funderingar genom att luta sin parfymosande, svettiga kropp över mig för att komma åt att lägga en hand på Geoffreys axel.
– Geoffrey, vill du vara så vänlig och hjälpa mig bära in tallrikarna till bordet? Du är så underbart skicklig på det.
– Självklart.
– Du får ursäkta Geoffrey, Charlie. Ibland är han alldeles för framfusig, sa Sarah ursäktande när han hade försvunnit ut i köket. – Men han menar inget med det.
– Självklart inte. Henderson drack upp det sista ur sitt vinglas. – Geoffrey är den vänligaste mannen som finns.
– Vänligare än Russel? sa jag syrligt.
Om man fick tro dem rätt, var alla invånare i Beatricebourne tydligen helt felfria. Jag suckade. Nå, jag hade blivit varnad. Och sannerligen höll de varandra om ryggarna så gott de kunde, också. Fast – jag kastade en blick på Henderson – av någon anledning hade han hållit mig om ryggen också. En främling. Varför?
– Ingen är vänligare än Russel. Stella torkade sig om munnen med servetten. – Han är så nära en ängel man kan komma. Se bara på vad han gör för sin far.
– Han försöker sälja sin fars hus. Det tycker inte jag är så ärevördigt, sa Mr Soames.
Eftersom han inte sagt särskilt mycket på hela tiden, tystnade alla en aning förvirrade när hans missbelåtna röst skar genom rummet. Efter en stund skakade Stella på huvudet.
– Men det är ju för att han måste, kära du.
– I vilket fall som helst tror jag inte att Simon skulle gilla tanken.
– Han vet inte om det. Och han kommer inte att veta det heller. Henderson ryckte på axlarna. – Jag besökte honom på hemmet senast för några veckor sedan. Han vet knappt vad som är upp eller ner. Det finns inget förnuft kvar, inget som ens liknar det. Så hur skulle Russel kunna ta hänsyn till honom? Russel måste ta hänsyn till sig själv först och främst. Om han anser att det inte finns tid att sköta huset, så finns det inte tid att sköta huset. Då måste det säljas.
– Till någon utomstående. Det är så det kommer att bli. Någon som inte är härifrån.
– Är det fel? Jag vred på mitt vinglas, lugnt och städat, fast jag kokade av ilska. – Vad är det för fel på förnyelse?
– Det är klart att du tycker så, du som är utlänning. Svensk, spottade han fram. – Var det inte så?
– Ja. Jag höjde blicken och såg honom i ögonen. – Vad är fel med det?
– Ingenting. Jag bryr mig inte om det, svarade han tvärt. – Men jag tycker inte att det är lämpligt att en som inte hör hemma i det här samhället uttalar sig om saker som har med bygden att göra.
Jag släppte mitt vinglas så abrupt att vinet skvätte över kanten. Den röda vätskan lade sig i glittrande droppar på bordsduken, rubinrött i kristallkronans milda sken. Det såg ut som blod.
– Jag hoppas att du inte representerar hela bygden med dina trångsynta åsikter, sa jag. – Vad är du rädd för, egentligen?
– Ingenting. Inte dig, i alla fall.
Surt skakade han ut sin servett och placerade den mer noggrant på knäet. Sedan vände han sin vassnästa profil mot Stella, som om han ansåg att audiensen var över för den gången. Det gjorde mig rasande.
– Du kanske känner dig hotad av främlingar? sa jag och såg honom stelna till. – Gäller det alla främlingar, eller är det speciellt främlingar som råkar vara från ett annat land?
– Och vad menar du med det? Han burrade upp sig som en ilsken tupp. – Så där kan du inte säga!
– Det kan jag, och det gör jag. Jelena var från Ryssland, slängde jag ur mig. – Var du rädd för henne också?
Det blev alldeles tyst. Så tyst, att det enda som hördes var ett svagt susande från någon värmefläkt i ett angränsande rum, och ett svagt klirrande av tallrikar från köket. De stirrade på mig. Jag höjde hakan.
– Vad insinuerar du? sa Henderson efter en stund.
Hans röst var fattad och lågmäld, men så intensiv att den kunde ha burit sig över en motor från ett jetplan.
– Ingenting, sa jag. Jag gav Mr Soames en blick. – Antar jag.
– Det antar du alldeles rätt i, svarade han.
Små pärlor av svett trängde sig ut ur porerna i hans panna, fick den att blänka. Han förde upp en hand och torkade den hastigt.
– Jag… började han, men tystnade när Geoffrey dök upp, bärandes fyra tallrikar med osviklig elegans.
– Vad tysta ni är, kommenterade han, delade raskt ut tallrikarna och slog sig sedan ner på sin stol. De bruna ögonen var pigga och nyfikna. – Har någon dött?
– Bara Jelena, mumlade Sarah.
I tystnaden bar sig hennes röst utmärkt väl. Henderson harklade sig.
– Jelena? sa Geoffrey. – Vad är det med henne?
– Geoffrey, sa hans mor besvärad.
– Jag vill veta.
– Vi talar inte om den förfärliga kvinnan här, sa Fiona stelt. – Larry, sa hon till Henderson. – Är du så vänlig och trancherar steken?
– Förfärlig? Geoffrey verkade inte vilja släppa ämnet. – Jag tyckte hon var riktigt trevlig, jag.
– För att du var kär i henne, suckade Sarah. – Vansinnigt kär. Precis som alla andra i hela stan.
– Kan du klandra oss? Hon var ett bombnedslag. Håller du inte med, Mr Soames?
Vit i ansiktet såg Mr Soames på honom, men sa ingenting. Stella reste sig upp och gick därifrån.
Jag ryckte till när Henderson daskade ner ett stycke rostbiff på min tallrik. Kraften i rörelsen fick det att skvätta brunaktig köttsaft över den fina duken, och Fiona utstötte ett svagt, protesterande läte.
– Jag tycker att det är nog pratat om den där kvinnan nu, sa Henderson beslutsamt. – Geoffrey och Sarah, ni borde veta bättre än att pladdra på om henne på det viset. Ni vet vad vi anser om saken.
– Ja, sa Sarah. – Förlåt.
– Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite löjligt, protesterade Geoffrey. – Hon har varit död i nästan femton år. Vad spelar det längre för roll?
– Det spelar en stor roll. Och nu är du tyst. Och alla andra också. Nu talar vi om något annat.
Henderson såg på oss alla, en i sänder, som om han utmanade oss att öppna munnen. Ännu en gång dröjde han kvar med blicken på mig. Plötsligt kom jag ihåg vad Russel sagt, och en iskyla, som gick stick i stäv med den kvava luften i rummet, jagade genom mig.
– Det var du som hade hand om utredningen, inte sant?
Han stelnade till, och höjde retad huvudet. – Du lyssnade kanske inte?
– Jag är bara nyfiken.
– Sluta med det. Han såg sig om än en gång, och viftade en aning med kniven. – Ska vi komma överens om att ha trevligt och umgås, istället för att dra upp en massa otrevligheter som ingen vill prata om?
– Men…
– Vad tycker ni? Han avbröt mig effektivt, genom att höja rösten så att den mullrade som ett åskväder.
– Vi äter, tycker jag, sa Fiona efter en stunds ängslig väntan. – Charlie, snälla du, förse dig av potatisen.
Hon fångade min blick. Hennes ögon var skrämda, vädjande. Jag nickade en aning. Sträckte mig efter potatisen, medan jag sneglade mot Henderson, men han var fullt upptagen med att sammanbitet tranchera steken i snygga, lagom tjocka bitar.
– Det ser väldigt gott ut, Fiona, sa Jenny bredvid mig.
Medan jag tog åt mig av ångande varm potatis ur den framställda karotten med rosor på, hade samtalet flutit igång igen, med hjälp av Geoffrey som redogjorde för sitt planerade försök att odla grönsaker i trädgården på hotellets baksida. Stella återvände till bordet och beundrade den fluffiga Yorkshirepuddingen, och Mr Soames öppnade flaskan med Bordeaux som skulle serveras till. Henderson behöll dock sitt vaksamma uttryck mot mig under hela kvällen, och släppte inte efter på det ens för ett ögonblick.
-----------------------------
Här har min huvudkaraktär Charlie bjudits av Fiona till en liten tillställning "för att lära känna lite folk från bygden". Det bör inte vara en spoiler -- och de flesta nyckelkaraktärer som nämns i scenen presenteras i smakprovet man hittar på min andra blogg.
-----------------------------------
Utdrag ur Det rätta skälet, copyright Linda Govik, 2007
Matsalen var hållen i klassiskt lantlig stil, med mörka, gedigna möbler och tavlor med svulstiga frukter och fasaner. Det mest utmärkande var dock rosorna. Det var rosor överallt. Levande rosor i vaser, dukar med små broderade rosor, heltäckningsmattan… Jag såg nästan inte en fläck där det inte fanns en ros i en eller annan form. Någon slöt upp vid min andra sida. Den flyktiga aromen av rakvatten som följde med gjorde att jag visste att det var Geoffrey.
– Ja, hon gillar faktiskt rosor. Tro det eller ej.
Jag vände mig mot honom och log. – Jag tror dig.
– Fiona har faktiskt rosor i världsklass i sin trädgård, sa Stella, som passerade oss med glaset elegant i handen. – Såg du dem, Charlie? Du hittar inte vackrare Abraham Darbys i hela kommunen. Hon vann pris för dem på förra årets blomstermarknad. Hon såg överlägset på mig. – Fast du kanske inte har särskilt stor koll på rosor, du?
– Inte särskilt, sa jag. – Men de är vackra att titta på.
– I lagom dos, sa Geoffrey glatt. – Du kan inte förvänta dig att Charlie ska ha koll på alla rosor som finns, Stella. Och hon har säkert andra kvalitéer som täcker upp för den bristen. Eller hur, Charlie?
Stella fnös en aning och gick ifrån oss, lockad av Fionas redogörelse av menyn. Geoffrey lutade sig konspiratoriskt mot mig.
– Hon är bra, sa han lågt och såg efter henne. – Bara svår att komma nära. Och akta dig för att säga för mycket när du är omkring henne. Hon har öron som hör allt och en tunga som kan såga av en människa på mitten.
– Jag har märkt det.
Han rätade på sig, tog en klunk av bålen som Fiona serverat som aperitif, och ryckte på axlarna. – Ja, du hamnar kanske i korselden ett tag framöver, sa han. – Främling i vårt samhälle och allt. Men bit ihop bara, så går nyhetens behag över, och man hittar någon annan att skvallra om. Högre sa han: – Så, min sköna. Var är du från när du inte bor i Beatricebourne?
Jag flyttade på mig för att släppa förbi Henderson, som med välkomstdrinken i näven tog sikte på bordet. Strax efter honom kom Mr Soames. De samtalade, med behagligt låga toner som en mjuk kudde under kvinnornas mer falsettaktiga pladder.
– London, svarade jag.
– Ah, London. Han log. – Storstadsbo. Vilken chock att hamna här, då.
– Det var eget val, svarade jag. – Och här är trevligt. Det är en vacker stad.
– Gud, den är så tråkig! Om jag kunde skulle jag ta frugan och fly härifrån för alltid.
Han fångade in sin hustru som kom gående med ett glas bål i handen. Hon pep till.
– Geoffrey, jag spiller på mattan!
– Bra. De där förbaskade rosorna ser torra ut, sa han lättsamt. – Jag sa just till Charlie att vi skulle ha rymt från Beatricebourne för länge sedan om vi kunnat.
– Tala för dig själv. Hon gjorde sig fri från hans grepp. – Jag gillar Beatricebourne.
– Hon är från Hastings, förklarade han med en blinkning och höjde tonläget för att härma hennes ljusa röst. – Allting utanför Hastings är bara så pittoreskt. Inte sant, älskling?
– Det är i alla fall inget fel på Beatricebourne. Han ska ta över sina föräldrars hotell en gång i tiden, sa hon till mig och log retsamt. – Då blir han fast här för evigt. Därför är han sur.
– Jag tänker sälja eländet så fort det går. Till någon elak exploatör från London. Intresserad?
– Inte särskilt, skrattade jag. – Och jag vet inte om jag är så elak, precis. Förresten tycker jag det vore synd på ett så underbart hus.
Stadshotellet var en stor byggnad, i flera våningar. Milt citrongult till färgen och omgärdat av vackra rabatter med lila och röda blommor tillhörde det definitivt en av de vackraste byggnaderna i Beatricebourne.
– Ja, antagligen. Och just därför kan jag inte bara rymma härifrån.
– Var inte en sådan martyr. Du älskar hotellet. Det är ditt liv.
– Jag vet. Han kramade sin fru och log mot mig. – Jag har det egentligen oförskämt bra.
Fiona svepte förbi oss och efterlämnade i sitt kölvatten en våg av den där speciella, lite unkna doften från den parfym hon alltid bar. Nu förstod jag vad det var för doft också: rosor.
Alldeles bakom mig dök Henderson upp, lade en arm om min rygg och förde mig mot bordet.
– Bordsplacering som vanligt, mullrade han och drog ut stolen åt mig. – Hon går så långt för att vi ska trivas, lilla Fiona. Beatricebournes egen husfru. Bästa bjudningarna i stan.
– Åh ja. Hon dök upp med förrätten och strålade mot honom. – Det finns allt fler som klarar den saken.
– Men ingen gör det så enhetligt som du, insköt Stella och beundrade de krämfärgade linneservetterna med blekrosa, broderade rosor. – Allting är så välgenomtänkt.
– Jag försöker.
Geoffrey hamnade bredvid mig.
– De försöker alltid bräcka varandra med sina bjudningar, sa han obekymrat och skakade ut sin servett, lade den nogsamt på knäet och sträckte sig sedan efter korgen med rykande färskt kuvertbröd. – Sedan är de ödmjuka och vägrar erkänna att de gjort sig något besvär med dem. Spelets regler. Bröd?
– Tack. Verkligen? Ja, jag har en del att lära innan jag kan ge mig in i kampen, erkände jag. – Som att laga mat överhuvudtaget.
– Kan du inte det? Han spärrade upp ögonen i låtsad chock. – Det trodde jag att alla kvinnor kunde. Hörde du det, Sarah? Hon lagar inte mat.
– Ja, tänk, svarade hon ironiskt. – Det finns faktiskt sådana som råkar tycka att det finns viktigare saker att tänka på.
– Som vadå?
– Som karriären, sa jag lättsamt.
Jag satte gaffeln i förrätten, som bestod av en läskande solfjäder av melonskivor, räkor och en vackert rosaröd sås draperad över den. Jag kunde kanske inte laga mat, men jag kunde uppskatta den. Och det gjorde jag. Fiona var verkligen duktig.
Geoffrey verkade inte vilja släppa ämnet. Han fångade min uppmärksamhet, lade huvudet på sned och betraktade mig med glad, glittrande blick.
– Karriären? Karriär inom vadå?
– Journalistik. Jag sneglade på Mr Soames, som satt mittemot oss, för att se om han uppfattade samtalet. Det gjorde han. – Jag planerar att bli riktigt framgångsrik en gång.
Geoffrey var inte fullt så finkänslig som jag. Han gav Mr Soames en skämtsam blick. – Hörde du det? Nu ångrar du att du anställde henne som städerska, va? Hon kanske kunde göra en hel del för lilla Herald om ni tillät henne.
Jag studerade intresserad Mr Soames ansikte, men tydligen var han van vid Geoffreys framfusighet, för han muttrade bara något om att tiderna inte tillät ännu en journalist på redaktionen, och att de hade behövt en städerska istället. Sedan vände han sig demonstrativt därifrån och började tala med Stella, som satt på hans andra sida.
– Han har stora storstadsskälvan, konstaterade Geoffrey, så högt att ingen kunde undgå det. – Vackra unga damer från London hotar hans lilla skyddade sfär. Därför sätter han dig på jobb där han kan ha kontroll över dig. Det är inte så svårt att räkna ut.
– Nu är du tyst, Geoffrey. Hans mor såg ursäktande på mig och skakade på huvudet. – Han pratar en hel del, min son. Och det är inte alltid intelligenta saker som kommer ur hans mun.
Geoffrey ignorerade henne. Med en elegans som skvallrade om att han hade en ganska stor vana på området – förmodligen hjälpte han till med serveringen i hotellets matsal – hällde han upp ett glas pärlande lätt vitt vin åt mig.
– Så, Charlie, sa han under tiden. – Hur fördriver du annars dagarna när du inte jobbar?
Jag ryckte på axlarna. – Jag tar hand om Mr Mastersons hus.
– Är det allt? Vet du vad? Det låter ganska tråkigt. Och för en ung kvinna som du? Vill du inte gå ut? Roa dig?
– Kanske, och jag kommer väl få tid till det också, så småningom. Fast det är skönt att rå om sig själv också.
– Ensam herre på täppan. Han nickade. – För du är väl ensam?
– Så vitt jag vet. Jag bröt en bit bröd och stoppade det i munnen för att slippa svara på fler närgångna frågor – i ögonvrån kunde jag se att både Stella och Fiona lyssnade med stort intresse på vår konversation.
Tyvärr hjälpte min manöver inte det minsta. Geoffrey verkade alltför fascinerad av samtalet för att inse vikten av taktfullhet. Han fångade upp en bit melon på gaffeln, stack den i munnen och tuggade omsorgsfullt. Sedan sa han tankfullt:
– Men Russel, då? Träffar du honom ibland? Jag tyckte någon sa att han var i stan för inte så länge sedan…
– Det var nog jag, insköt Stella, som satt mittemot honom. – Jag träffade honom inne på Boots för ett par veckor sedan. Berättade jag inte det för dig, Geoffrey?
– Inte vad jag minns.
– Jag tror du har berättat för alla oss andra, sa Henderson. – Det var nåt om att han blivit misshandlad?
Jag satte vinet i vrångstrupen. Geoffrey dunkade mig i ryggen, en aning tankspritt, eftersom han lyssnade på samtalet mellan Henderson och Stella.
– Nej, så var det inte. Jag sa att det såg ut som om han blivit misshandlad. Han hade en bula i pannan… och när jag träffade honom stod han i kö till kassan för att köpa huvudvärkstabletter. Han mådde inte alls bra.
– Men vad hade hänt då?
– Ja, jag vet då inte. Stella såg oskyldig ut, men på ett sådant sätt att alla visste att hon verkligen hade all kunskap man kunde kräva i frågan. – Han sa förstås att han fått garageporten i pannan.
– Det var som tusan, sa Geoffrey häpet. – Hur gick det till?
– Jag vet inte…
– Det vet jag, insköt jag. – Porten är tung, och livsfarlig om man öppnar den fel.
– Han borde då veta bättre, sa Henderson. – Var du med när det hände, Charlie?
– Tja, sa jag lätt. – Jag såg resultatet. Han var ganska omtöcknad.
– Tror jag det. Henderson skakade på huvudet. – Den där porten måste väga femtio kilo. Det var tur att han slapp undan med bara en bula och lite huvudvärk. Blev han tvungen att uppsöka sjukhus?
– Nej. Men han blev tvungen att vila en stund, förstås.
– Usch, sa Jenny sympatiserande. – Så otäckt. Russel som är en så bra pojke. Alltid lika trevlig och mån om andra. Tycker du inte det, Charlie?
– Jovisst. Han är mycket trevlig.
– Är ni ett par, då? frågade Geoffrey.
– Nej, sa jag. – Vi har ett rent affärsmässigt avtal. Och vi tänker hålla det på det planet.
– Förnuftigt, sa Jenny O’ Riley och nickade. – Man ska inte blanda in känslor i affärer. Det blir aldrig bra.
– Och det kommer från dig? Henderson skrattade högt. – Du började som servitris på hotellet, och det slutade med att du gifte dig med hotellägarens son. Det tycker jag är att blanda in känslor i affärer.
– Tja. Jenny ryckte på sina spensliga axlar och log. – Det behöver inte alltid bli dåligt. Men ofta blir det nog det.
– Självklart kommer ni att bli ett par, sa Geoffrey lättsamt till mig.
– Varför säger du så? sa Fiona. Hon reste sig upp och började samla in tomma tallrikar med en imponerande effektivitet.
– Därför att Russel är en attraktiv ungkarl, och Charlie är en attraktiv, ensamstående flicka. Det är ren biologi. De kommer att hitta fram till varandra, tro mig.
– Geoffrey, sa hans fru förebrående. – Nu går du för långt. Du generar henne. Och oss andra.
– Hon tål. Eller hur, Charlie? Du verkar vara en tålig ung dam.
– Tack. Tror jag. Men…
– Dessutom kanske hon inte ens är intresserad av Russel. Stella tog en klunk vin och såg sedan oskyldigt på mig. – Eller hur, Charlie?
– Nej…
– För du kanske har annat i sikte?
– Nu förstår jag inte…?
Jag hade Geoffreys ord i färskt minne när jag såg på henne. Blicken hade hårdnat, blivit kallare, mer triumferande. Hon var på väg att slå till.
– Mr Kingsley, vännen. Jag tror i alla fall att han är intresserad av dig. Jag har ju hört ett och annat… hon tystnade, mån om att samla upp allas intresse. Sedan log hon belåtet. – Någon såg dig gå ombord hans båt ännu en gång, Charlie. Det såg ut som om du halvsprang mot den, och som om han bjöd ombord dig. Vad handlade det om?
Mitt ansikte var så hett att jag önskade att jag kunde ha dolt det bakom servetten.
Vem hade sett oss? Hur hade det gått till? Jag klippte med munnen som en fisk på torra land och Stella lade huvudet på sned, tålmodigt väntandes på svar. De väntade alla. Till min förvåning var det Henderson som räddade mig.
– Politik, sa han. – De talade om valet till hösten. Inte sant, Charlie?
– Jo. Jag mötte hans blick. Han höll fast den. – Det stämmer. Jag… har täckt parlamentsvalen förut, som frilansare. Så…
– Jag talade med honom häromdagen, fortsatte han oberört. – Och han nämnde ditt besök, Charlie. Han var milt förvånad över ditt brinnande intresse för politiska frågor, men han verkade föredömligt neutral när han talade om dig som person.
– Jag… märkte inte något heller, sa jag.
– Läst för många romaner, Stella? sa Geoffrey retsamt. – Herregud. Mr Kingsley? Hur gammal är han? Femtio?
– Inte än. Och han ser yngre ut. Dessutom har han varit ungkarl så länge att det är dags att han skaffar sig en flickvän.
– Stellas favoritskvaller, sa Jenny till mig i mungipan. – Stäng av öronen.
Rummet kändes alldeles för varmt. Jag önskade att Fiona kunde öppna de vackra franska fönstren som vette ut mot trädgården, men vågade inte fråga om hon kunde göra det. Jag ville inte dra mer uppmärksamhet till mig.
Försiktigt, under de andras lätta småprat, sneglade jag på Henderson. Till min förvåning, betraktade han mig öppet. Glimten i de isblå ögonen påminde om en stor katt, som lugnt betraktade sitt byte och väntade in nästa utfall för att kunna attackera. Jag förstod det inte alls. Eller gjorde jag det? Visste han något? Hettan i mitt ansikte tilltog. Vad hade Mr Kingsley egentligen sagt till honom?
Fiona dök upp från köket och avbröt mina funderingar genom att luta sin parfymosande, svettiga kropp över mig för att komma åt att lägga en hand på Geoffreys axel.
– Geoffrey, vill du vara så vänlig och hjälpa mig bära in tallrikarna till bordet? Du är så underbart skicklig på det.
– Självklart.
– Du får ursäkta Geoffrey, Charlie. Ibland är han alldeles för framfusig, sa Sarah ursäktande när han hade försvunnit ut i köket. – Men han menar inget med det.
– Självklart inte. Henderson drack upp det sista ur sitt vinglas. – Geoffrey är den vänligaste mannen som finns.
– Vänligare än Russel? sa jag syrligt.
Om man fick tro dem rätt, var alla invånare i Beatricebourne tydligen helt felfria. Jag suckade. Nå, jag hade blivit varnad. Och sannerligen höll de varandra om ryggarna så gott de kunde, också. Fast – jag kastade en blick på Henderson – av någon anledning hade han hållit mig om ryggen också. En främling. Varför?
– Ingen är vänligare än Russel. Stella torkade sig om munnen med servetten. – Han är så nära en ängel man kan komma. Se bara på vad han gör för sin far.
– Han försöker sälja sin fars hus. Det tycker inte jag är så ärevördigt, sa Mr Soames.
Eftersom han inte sagt särskilt mycket på hela tiden, tystnade alla en aning förvirrade när hans missbelåtna röst skar genom rummet. Efter en stund skakade Stella på huvudet.
– Men det är ju för att han måste, kära du.
– I vilket fall som helst tror jag inte att Simon skulle gilla tanken.
– Han vet inte om det. Och han kommer inte att veta det heller. Henderson ryckte på axlarna. – Jag besökte honom på hemmet senast för några veckor sedan. Han vet knappt vad som är upp eller ner. Det finns inget förnuft kvar, inget som ens liknar det. Så hur skulle Russel kunna ta hänsyn till honom? Russel måste ta hänsyn till sig själv först och främst. Om han anser att det inte finns tid att sköta huset, så finns det inte tid att sköta huset. Då måste det säljas.
– Till någon utomstående. Det är så det kommer att bli. Någon som inte är härifrån.
– Är det fel? Jag vred på mitt vinglas, lugnt och städat, fast jag kokade av ilska. – Vad är det för fel på förnyelse?
– Det är klart att du tycker så, du som är utlänning. Svensk, spottade han fram. – Var det inte så?
– Ja. Jag höjde blicken och såg honom i ögonen. – Vad är fel med det?
– Ingenting. Jag bryr mig inte om det, svarade han tvärt. – Men jag tycker inte att det är lämpligt att en som inte hör hemma i det här samhället uttalar sig om saker som har med bygden att göra.
Jag släppte mitt vinglas så abrupt att vinet skvätte över kanten. Den röda vätskan lade sig i glittrande droppar på bordsduken, rubinrött i kristallkronans milda sken. Det såg ut som blod.
– Jag hoppas att du inte representerar hela bygden med dina trångsynta åsikter, sa jag. – Vad är du rädd för, egentligen?
– Ingenting. Inte dig, i alla fall.
Surt skakade han ut sin servett och placerade den mer noggrant på knäet. Sedan vände han sin vassnästa profil mot Stella, som om han ansåg att audiensen var över för den gången. Det gjorde mig rasande.
– Du kanske känner dig hotad av främlingar? sa jag och såg honom stelna till. – Gäller det alla främlingar, eller är det speciellt främlingar som råkar vara från ett annat land?
– Och vad menar du med det? Han burrade upp sig som en ilsken tupp. – Så där kan du inte säga!
– Det kan jag, och det gör jag. Jelena var från Ryssland, slängde jag ur mig. – Var du rädd för henne också?
Det blev alldeles tyst. Så tyst, att det enda som hördes var ett svagt susande från någon värmefläkt i ett angränsande rum, och ett svagt klirrande av tallrikar från köket. De stirrade på mig. Jag höjde hakan.
– Vad insinuerar du? sa Henderson efter en stund.
Hans röst var fattad och lågmäld, men så intensiv att den kunde ha burit sig över en motor från ett jetplan.
– Ingenting, sa jag. Jag gav Mr Soames en blick. – Antar jag.
– Det antar du alldeles rätt i, svarade han.
Små pärlor av svett trängde sig ut ur porerna i hans panna, fick den att blänka. Han förde upp en hand och torkade den hastigt.
– Jag… började han, men tystnade när Geoffrey dök upp, bärandes fyra tallrikar med osviklig elegans.
– Vad tysta ni är, kommenterade han, delade raskt ut tallrikarna och slog sig sedan ner på sin stol. De bruna ögonen var pigga och nyfikna. – Har någon dött?
– Bara Jelena, mumlade Sarah.
I tystnaden bar sig hennes röst utmärkt väl. Henderson harklade sig.
– Jelena? sa Geoffrey. – Vad är det med henne?
– Geoffrey, sa hans mor besvärad.
– Jag vill veta.
– Vi talar inte om den förfärliga kvinnan här, sa Fiona stelt. – Larry, sa hon till Henderson. – Är du så vänlig och trancherar steken?
– Förfärlig? Geoffrey verkade inte vilja släppa ämnet. – Jag tyckte hon var riktigt trevlig, jag.
– För att du var kär i henne, suckade Sarah. – Vansinnigt kär. Precis som alla andra i hela stan.
– Kan du klandra oss? Hon var ett bombnedslag. Håller du inte med, Mr Soames?
Vit i ansiktet såg Mr Soames på honom, men sa ingenting. Stella reste sig upp och gick därifrån.
Jag ryckte till när Henderson daskade ner ett stycke rostbiff på min tallrik. Kraften i rörelsen fick det att skvätta brunaktig köttsaft över den fina duken, och Fiona utstötte ett svagt, protesterande läte.
– Jag tycker att det är nog pratat om den där kvinnan nu, sa Henderson beslutsamt. – Geoffrey och Sarah, ni borde veta bättre än att pladdra på om henne på det viset. Ni vet vad vi anser om saken.
– Ja, sa Sarah. – Förlåt.
– Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite löjligt, protesterade Geoffrey. – Hon har varit död i nästan femton år. Vad spelar det längre för roll?
– Det spelar en stor roll. Och nu är du tyst. Och alla andra också. Nu talar vi om något annat.
Henderson såg på oss alla, en i sänder, som om han utmanade oss att öppna munnen. Ännu en gång dröjde han kvar med blicken på mig. Plötsligt kom jag ihåg vad Russel sagt, och en iskyla, som gick stick i stäv med den kvava luften i rummet, jagade genom mig.
– Det var du som hade hand om utredningen, inte sant?
Han stelnade till, och höjde retad huvudet. – Du lyssnade kanske inte?
– Jag är bara nyfiken.
– Sluta med det. Han såg sig om än en gång, och viftade en aning med kniven. – Ska vi komma överens om att ha trevligt och umgås, istället för att dra upp en massa otrevligheter som ingen vill prata om?
– Men…
– Vad tycker ni? Han avbröt mig effektivt, genom att höja rösten så att den mullrade som ett åskväder.
– Vi äter, tycker jag, sa Fiona efter en stunds ängslig väntan. – Charlie, snälla du, förse dig av potatisen.
Hon fångade min blick. Hennes ögon var skrämda, vädjande. Jag nickade en aning. Sträckte mig efter potatisen, medan jag sneglade mot Henderson, men han var fullt upptagen med att sammanbitet tranchera steken i snygga, lagom tjocka bitar.
– Det ser väldigt gott ut, Fiona, sa Jenny bredvid mig.
Medan jag tog åt mig av ångande varm potatis ur den framställda karotten med rosor på, hade samtalet flutit igång igen, med hjälp av Geoffrey som redogjorde för sitt planerade försök att odla grönsaker i trädgården på hotellets baksida. Stella återvände till bordet och beundrade den fluffiga Yorkshirepuddingen, och Mr Soames öppnade flaskan med Bordeaux som skulle serveras till. Henderson behöll dock sitt vaksamma uttryck mot mig under hela kvällen, och släppte inte efter på det ens för ett ögonblick.
-----------------------------
Thursday, March 08, 2007
Skriver du om Mary Sue?
Mary Sue's -- vad är det? Ja, jag visste det inte själv förrän nu i dagarna, när jag sprang på fenomenet på CompuServe. En Mary Sue är den engelska termen för en karaktär som porträtteras på ett överidealiserat sätt, och som saknar brister eller har romantiserade brister. Dessa karaktärer ses ofta som en projicering av författarens egna fantasier. Termen har uppstått ur fanfiction-genren -- alltså, där författare skriver spinoffs på andras originalberättelser -- men kan givetvis appliceras på originalkaraktärer också.
Här är artikeln, och... ja, man får ju säga att det är roligt att läsa om de olika varianter som finns. Själv hajade jag till vid Villain-Sue, och funderade om min lille älskling Charles var en Villain-Gary. Han har ju faktiskt en tragisk bakgrund som ger honom ett visst försoningens skimmer. Å andra sidan -- de flesta som inte mår bra, och som hänfaller åt grymhet har svåra bakgrunder. Kausalitet. Orsak och verkan. Nå, så är han väl lite halvt en Gary, då. Fast självmordstankar har han inte... Och att han skulle bli god i slutet av storyn... Njae... Känns inte som om det skulle vara hans stil, riktigt.
Hursomhelst, värt att kolla in, och checka av mot era egna karaktärer, kanske. Man kan nog hitta Sue-isms där man minst anar det! Bara man har glimten i ögat.
Här är artikeln, och... ja, man får ju säga att det är roligt att läsa om de olika varianter som finns. Själv hajade jag till vid Villain-Sue, och funderade om min lille älskling Charles var en Villain-Gary. Han har ju faktiskt en tragisk bakgrund som ger honom ett visst försoningens skimmer. Å andra sidan -- de flesta som inte mår bra, och som hänfaller åt grymhet har svåra bakgrunder. Kausalitet. Orsak och verkan. Nå, så är han väl lite halvt en Gary, då. Fast självmordstankar har han inte... Och att han skulle bli god i slutet av storyn... Njae... Känns inte som om det skulle vara hans stil, riktigt.
Hursomhelst, värt att kolla in, och checka av mot era egna karaktärer, kanske. Man kan nog hitta Sue-isms där man minst anar det! Bara man har glimten i ögat.
Subscribe to:
Posts (Atom)
