Sunday, July 08, 2007

Mer om karaktärernas röster

Cool like plastics postade en kommentar på mitt inlägg Karaktärernas röster -- att hitta fram (6 Sept 2006). Jag surfade givetvis vidare och kollade in bloggen, och oj, vad jag kände igen problemet. Det här med karaktärens röst är så otroligt viktigt. Karaktärerna bär ju faktiskt upp en stor del av historien. Och jag tror att alla som skriver i någon mån på något ställe i sin berättelse har fastnat på just det här problemet. Det är sålunda inget unikt problem, och det brukar lösa sig. Tricket är att fortsätta skriva. Fundera. Vrida och vända. Sedan skriva mer.

I min (väldigt opublicerade) deckare Det rätta skälet var det huvudkaraktären som var den stora stötestenen. Charlie, som hon heter, var helt obegriplig, och gick inte att nå på något sätt. Och det var verkligen så, att jag nådde henne, genom att se henne genom en annans ögon. Först då förstod jag henne, och kunde trivas med hennes egna scener. Nu, så här i efterhand, ka jag dock tänka mig, att problemet faktiskt låg på samma nivå som Sebastians. Se här för närmare detaljer. Kolla också in kommentarerna: Johannas utmärkta råd!

Eftersom jag inte "känt in" Charlie ordentligt, reagerade hon fel i ganska många situationer. Genom att se henne genom en annans ögon, kunde jag sålunda studera henne lite mer objektivt och se ett beteendemönster. Men det behöver man antagligen inte göra (ibland kan det ju vara så att man lagt berättelsen ur ett POV helt och hållet, vilket gör att det blir svårt, för att inte säga onödigt, att blanda in andra karaktärers röster. Att skriva särskilda scener ur annat POV enkom för att förstå sig på sin karaktär kan dock kanske vara en bra övning, om man nu är lagd åt det hållet). Det man får göra, är att verkligen fundera över karaktärens bakgrund och motiv, och fundera över om beteendemönstret verkligen stämmer överens med de reaktioner som belyses i berättelsen.
I den berättelse jag skriver på just nu, har jag haft likartade problem med åtminstone en karaktär. För Sebastian var det orimligt att han skulle reagera så milt som jag försökt få honom att göra. Med hans bakgrund, och allt han varit med om (och också hans påbrå rent genetiskt) kan han helt enkelt inte bli en alltigenom trevlig människa. Han försöker, och lyckas också, eftersom han har ett gott hjärta -- men i speciella situationer kommer hans temperament och mindre goda sidor fram. De sidorna hade jag valt att blunda för. Så första rådet: blunda inte.

Låt karaktären bli som karaktären vill -- inte som du vill att karaktären ska vara

Det låter förmodligen fruktansvärt schizofrent för någon som inte skriver, men ta tiden och fråga karaktären vad han/hon vill. Verkligen vill. Viska det högt, med tryck på varje ord: "Vad vill du?" Känn efter. Vad har karaktären för motiv -- egentligen? Är det verkligen bara att få tårtan som står på diskbänken, eller skulle det duga med något sött -- vad som helst -- för att stilla ångesten hon känner över att inte vara älskad? Lösningen på första problemet är högst handgripligt -- det styr hennes handling just i ögonblicket. Lösningen på andra problemet är mer abstrakt, och kräver lite mer tankeverksamhet (att äta tårtan ger bara en tillfällig lindring!). Men ser ni? Det här motivet kommer att styra allt hon gör -- till och med hur hon kommer att äta sin tårta (skulle kunna tänka mig att graden av desperation avgör om hon äter den stående vid diskbänken med händerna, eller om hon kokar en god kopp kaffe och plockar fram finporslinet (vilket i sin tur säger mig, att motivet för att äta tårtan kanske inte är för att hon är oälskad och behöver trösta sig, utan för att hon bara är sugen på tårta...). På det här viset (nåja, på ett ungefär...) kom jag underfund med vad det var som bekymrade min karaktär i Legacy. Hon var en särdeles svår nöt att knäcka, men det gick inte att nå henne via hennes reaktioner på omvärlden -- för dem var jag mer eller mindre nöjd med redan från början. Det var liksom inte riktigt samma problem som Sebastians eller Charlies. Jag var tvungen att gå lite djupare in i Stephanie, och verkligen studera varför hon reagerade som hon gjorde. Gå bakvägen, om man så vill (ja, och alla ni som har en aning fantasi, fnissar antagligen nu *host*). Först, fick jag se på hennes bakgrund, och försöka förstå hur det lägger grunden för hennes personlighet. Genom det här, förstår man också varför hon sätter sig i försvarställning. Och att det hon skyddar sig mot är precis samma sak som hon behöver för att bli en hel människa. Det blir en konflikt, vilket är precis vad jag är tvungen att ha i åtanke när jag skriver hennes scener, eftersom det dikterar vem hon är och hur hennes röst "låter". Den här karaktären har flera motiv, vilket gör henne en aning komplex att skriva om. Men förenklat, kan man säga att det var så här jag fick tänka för att förstå mig på henne.

Jag har sett att en del författare funnit att de inte är nöjda med POV. De byter från första till tredje. Själv har jag aldrig testat den här metoden, och den kan bli svårhanterbar när det gäller större mängder text. Dessutom har jag alltid varit nöjd med de POVs jag valt, och sett till att hålla mig till dem. Men det kanske kan vara en lösning, det också. Trixa lite med det rent tekniska.

Nå, det här kanske blev förvirrat och osammanhängande, vad vet jag (har man en tvååring och en fyraåring som man så att säga måste serva med foten medan man skriver är det lätt att bli förvirrad, faktiskt). MEN -- jag vet en sak: det hjälper att prata om det. Skrivande är ensamt -- men vi är många som gör det, och inga problem är unika. Även om man kanske inte pratar om vad man har för problem (eftersom skrivprocessen är enormt känslig, är det också viktigt att inse att inte alla vill dela med sig av sin arbeten -- och att man respekterar det beslutet), är gemenskapen skön. Romanloppet är till exempel en bra, opretentiös och jordnära samlingsplats för oss som kämpar. Där kan man få peppning och råd. Och jag finns alltid här, jag också, och försöker hjälpa till så gott jag kan. Jag är dock alldeles opublicerad, vilket gör att jag faktiskt inte har någon tyngd bakom det jag säger. Så ta mig med en nypa salt. Och lite citron. Och en shot tequila. (Mums).

Har ni andra författare tips och idéer på hur man ska nå sin karaktär, så vore det jättekul att få ta del av dem. POV-problem är som sagt vanliga, och det är ALLTID kul att se hur de tacklas. Alla har sitt sätt!


11 comments:

Cool like Plastic said...

Kul att jag inspirerade till blogginlägg! Tack! Du inspirerar mig i din tur. Nyckeln (enligt mig) i ditt inlägg och det som fick mig att skratta igenkännande och högt är:
"Låt karaktären bli som karaktären vill -- inte som du vill att karaktären ska vara"
Jag går efter omfattande karaktärsnovell jag skrivit om personen ifråga, och kanske motar in honom i ett fack där han inte vill vara. Jag har gjort honom sjutusan så komplex, ingenting jag ångrar, men något som gör det ack så svårt. Det du skriver i din blogg hjälper: det gäller att lyssna och hjälpa, inte stjälpa, sina karaktärer.

Johanna Wistrand said...

Tack för att du tipsar om mig och mina bloggar, Linda!

Idag har jag sträckläst Maria Ernestams senaste roman "Kleopatras kam" som kommer ut i slutet av augusti (jag fick låna läsex från min syster som har bokhandel). Jag kan också rekomendera hennes förra roman "Busters öron" (finns i pocket). Hon har skrivit en som heter "Caprihina med döden", den har jag inte läst änu, men ska skaffaden så fort jag läst ut den här.
Hennes karaktärer känns så levande och grundade. Alla bär de på inte så lite i ögonfallande hemligheter också! Eller djupa sår från tidigare i livet. Det är också ett tips jag fått från filmsammanhang, att se till att ens karaktärer har hemligheter (ordentliga, inte typ att de stal en dajm under barndomen, utan hemligheter som skakar om deras liv om andra får reda på dem).

Regniga hälsningar från Göteborg och Johanna

Linda G said...

Cool like Plastic:

Stort tack själv :-)

Ja, det kan lätt bli en fara med de där karaktärsnovellerna. Jag har aldrig gjort någon, men jag kan tänka mig att den idé man har just när man skriver själva schemat, kommer att ändras när man väl börjat skriva. Berättelser är, har jag förstått, ganska organiska saker. De lever i princip sina egna liv, och en del av frustrationen författer känner tror jag uppstår när berättelsen tar en annan vändning än man tänkt från början. Det jag lärt mig i sådana fall, är att helt enkelt följa med strömmen, och inte kämpa emot. Det brukar bli bäst då (för alla som inte skriver, låter det här kanske som om författare är menlösa verktyg för någon sorts ond egen vilja, men så är det givetvis inte *skrattar*)

Johanna:

Självklart tipsar jag om dina bloggar! Fattas bara annat! Det är superviktigt att ha samlingspunkter och nätverk där författare kan mötas och se "hur andra har det" -- utan konkurrens. Du ger dessutom bra råd, och bjuder på dig själv.

Ska absolut kolla in Maria Ernestam. Jag har hört om hennes böcker förut, men inte plockat upp någon ännu. Nu har jag nog fått en bra puff i rätt riktning. Behöver lite färdlektyr, om inte annat -- snart bär det ju iväg till Kanada!!

Anonymous said...

Bra tankar! Men visst är det irriterande när man försöker att få en karaktär att uppföra sig, kanske prata på ett visst sätt, men så börjar personen man skriver om svära fast man tänkt att det skulle vara en "vårdad" person. Jag försöker lära känna mina karaktärer bättre genom att låtsas att jag skriver deras dagbok eller så skriver jag uppdiktade brev karaktärerna i mellan (detta är inget som kommer med i den färdiga texten, men jag får jättemånga idéer) En dag gjorde jag något extremt och låtsades att jag var min karaktär i verkliga livet(se mitt inlägg "att gå in i sin karaktär") Precis som med bra människor kan det ta lång tid att lära känna sina karaktärer. I min första bok baserade jag många karaktärer på verkliga personer, men i mitt nya engelska projekt är det mycket mer uppdiktning!

Anonymous said...

märker att länken till min blogg inte funkar ... men försöker igen ... och angående perspektiv i privatlivet så skriver jag ofta dagbok i tredje person för att får reda på vad jag egentligen håller på med! x

Linda G said...

Bra tips! Det där med att skriva brev tyckte jag verkligen om -- det frigör ju POV till första person på ett mer naturligt sätt. Om man nu skriver i tredjeperson från början, menar jag.

Det där med att spela karaktären läste jag med stort nöje på din blogg. Kanske inte att rekommendera i ALLA situationer (och för alla karaktärer...), men herregud vad kul det lät! Det skulle jag vilja prova någon gång!

Och... länken funkar fortfarande inte -- men oroa dig inte: som sagt, så har jag fuuuuuull koll på din blogg ;-)

Anonymous said...

Här kommer ett nyff länkförsök ... Tipsade om dig i mitt senaste inlägg. Även om vi verkar skriva helt olika romaner i olika tider så är processen densamma! Kramar från: http://livinglollo.blogg.se/

Linda G said...

Åh tackar! Vilket påminner mig om att jag måste länka till dig på min andra blogg... Sticker och gör det med en gång, så jag inte glömmer!

Kram!

Eva Holmquist said...

Svårigheten med min huvudkaraktär är att han är så fruktansvärt reserverad att det är svårt att få honom intressant. Han trycker undan sina känslor hela tiden och då blir det bara småpuffar när skalet inte riktigt håller tätt. Samtidigt är han sån och jag kan inte ändra honom. Har du någon idé om hur man får en reserverad person att bli intressant?
/Eva

Anonymous said...

Jag lär känna min huvudkaraktär genom att ta en biperson i berättelsen, kanske en karaktär som bara finns med i en scen, och lägga POV där. Funderade ett tag att ha som sport i berättelsen att ALDIG ha huvudpersonens POV, men jag har inte orkat fila vidare på det.

Linda G said...

Sorry för det sena svaret -- har inte varit hemma, och har inte haft någon tillgång till internet alls!!!

Eva:

Jag har samma problem med min karaktär. Hon är så reserverad att det har varit riktigt tråkigt att skriva hennes scener. Ingenting har hjälpt, och bara stundtals har hon visat sitt rätta jag -- men som sagt, det blir bara i småpuffar, och det gör det svårt att få framåtdriv. Mitt förslag är att du bygger historien runt din karaktär så mycket du kan (*om* du kan) genom att använda andra karaktärers POV, tills det där ögonblicket kommer då han vågar komma ut ur sitt skal. Jag har faktiskt ingen bra lösning på reserverade karaktärer. Det är jättesvårt. Man får kanske vänta ut dem? Och inte ge upp tills man hittat rätt? För förr eller senare tror jag faktiskt att det löser sig av sig självt. Det gäller som sagt bara att ha tålamod.

Johanna:

Ja, det där med att använda andra karaktärer är jättebra! Det låter intressant att använda karaktärer på det viset som du gör. Att aldrig skriva ur huvudpersonens POV, däremot... skulle det funka, tro? Om man använder ett allvetande POV, möjligtvis, men då blir det kanske inte samma sak? Det låter lite krångligt på något vis. Men det är en kul idé!