Middagsscen

Jag gillar att skriva middagsscener. Det är alltid kul att se hur folk beter sig under bjudningar, där regeln är att man ska vara artig och korrekt, och hålla masken inför sällskapet -- och där man sällan lyckas med den saken. Det brukar finnas gott om underströmmar att leka med. Dessutom trivs jag bra med dialoger. Här fick jag använda mig av dem i rikligt mått.

Här har min huvudkaraktär Charlie bjudits av Fiona till en liten tillställning "för att lära känna lite folk från bygden". Det bör inte vara en spoiler -- och de flesta nyckelkaraktärer som nämns i scenen presenteras i smakprovet man hittar på min andra blogg.

-----------------------------------

Utdrag ur Det rätta skälet, copyright Linda Govik, 2007

Matsalen var hållen i klassiskt lantlig stil, med mörka, gedigna möbler och tavlor med svulstiga frukter och fasaner. Det mest utmärkande var dock rosorna. Det var rosor överallt. Levande rosor i vaser, dukar med små broderade rosor, heltäckningsmattan… Jag såg nästan inte en fläck där det inte fanns en ros i en eller annan form. Någon slöt upp vid min andra sida. Den flyktiga aromen av rakvatten som följde med gjorde att jag visste att det var Geoffrey.
– Ja, hon gillar faktiskt rosor. Tro det eller ej.
Jag vände mig mot honom och log. – Jag tror dig.
– Fiona har faktiskt rosor i världsklass i sin trädgård, sa Stella, som passerade oss med glaset elegant i handen. – Såg du dem, Charlie? Du hittar inte vackrare Abraham Darbys i hela kommunen. Hon vann pris för dem på förra årets blomstermarknad. Hon såg överlägset på mig. – Fast du kanske inte har särskilt stor koll på rosor, du?
– Inte särskilt, sa jag. – Men de är vackra att titta på.
– I lagom dos, sa Geoffrey glatt. – Du kan inte förvänta dig att Charlie ska ha koll på alla rosor som finns, Stella. Och hon har säkert andra kvalitéer som täcker upp för den bristen. Eller hur, Charlie?
Stella fnös en aning och gick ifrån oss, lockad av Fionas redogörelse av menyn. Geoffrey lutade sig konspiratoriskt mot mig.
– Hon är bra, sa han lågt och såg efter henne. – Bara svår att komma nära. Och akta dig för att säga för mycket när du är omkring henne. Hon har öron som hör allt och en tunga som kan såga av en människa på mitten.
– Jag har märkt det.
Han rätade på sig, tog en klunk av bålen som Fiona serverat som aperitif, och ryckte på axlarna. – Ja, du hamnar kanske i korselden ett tag framöver, sa han. – Främling i vårt samhälle och allt. Men bit ihop bara, så går nyhetens behag över, och man hittar någon annan att skvallra om. Högre sa han: – Så, min sköna. Var är du från när du inte bor i Beatricebourne?
Jag flyttade på mig för att släppa förbi Henderson, som med välkomstdrinken i näven tog sikte på bordet. Strax efter honom kom Mr Soames. De samtalade, med behagligt låga toner som en mjuk kudde under kvinnornas mer falsettaktiga pladder.
– London, svarade jag.
– Ah, London. Han log. – Storstadsbo. Vilken chock att hamna här, då.
– Det var eget val, svarade jag. – Och här är trevligt. Det är en vacker stad.
– Gud, den är så tråkig! Om jag kunde skulle jag ta frugan och fly härifrån för alltid.
Han fångade in sin hustru som kom gående med ett glas bål i handen. Hon pep till.
– Geoffrey, jag spiller på mattan!
– Bra. De där förbaskade rosorna ser torra ut, sa han lättsamt. – Jag sa just till Charlie att vi skulle ha rymt från Beatricebourne för länge sedan om vi kunnat.
– Tala för dig själv. Hon gjorde sig fri från hans grepp. – Jag gillar Beatricebourne.
– Hon är från Hastings, förklarade han med en blinkning och höjde tonläget för att härma hennes ljusa röst. – Allting utanför Hastings är bara så pittoreskt. Inte sant, älskling?
– Det är i alla fall inget fel på Beatricebourne. Han ska ta över sina föräldrars hotell en gång i tiden, sa hon till mig och log retsamt. – Då blir han fast här för evigt. Därför är han sur.
– Jag tänker sälja eländet så fort det går. Till någon elak exploatör från London. Intresserad?
– Inte särskilt, skrattade jag. – Och jag vet inte om jag är så elak, precis. Förresten tycker jag det vore synd på ett så underbart hus.
Stadshotellet var en stor byggnad, i flera våningar. Milt citrongult till färgen och omgärdat av vackra rabatter med lila och röda blommor tillhörde det definitivt en av de vackraste byggnaderna i Beatricebourne.
– Ja, antagligen. Och just därför kan jag inte bara rymma härifrån.
– Var inte en sådan martyr. Du älskar hotellet. Det är ditt liv.
– Jag vet. Han kramade sin fru och log mot mig. – Jag har det egentligen oförskämt bra.
Fiona svepte förbi oss och efterlämnade i sitt kölvatten en våg av den där speciella, lite unkna doften från den parfym hon alltid bar. Nu förstod jag vad det var för doft också: rosor.
Alldeles bakom mig dök Henderson upp, lade en arm om min rygg och förde mig mot bordet.
– Bordsplacering som vanligt, mullrade han och drog ut stolen åt mig. – Hon går så långt för att vi ska trivas, lilla Fiona. Beatricebournes egen husfru. Bästa bjudningarna i stan.
– Åh ja. Hon dök upp med förrätten och strålade mot honom. – Det finns allt fler som klarar den saken.
– Men ingen gör det så enhetligt som du, insköt Stella och beundrade de krämfärgade linneservetterna med blekrosa, broderade rosor. – Allting är så välgenomtänkt.
– Jag försöker.
Geoffrey hamnade bredvid mig.
– De försöker alltid bräcka varandra med sina bjudningar, sa han obekymrat och skakade ut sin servett, lade den nogsamt på knäet och sträckte sig sedan efter korgen med rykande färskt kuvertbröd. – Sedan är de ödmjuka och vägrar erkänna att de gjort sig något besvär med dem. Spelets regler. Bröd?
– Tack. Verkligen? Ja, jag har en del att lära innan jag kan ge mig in i kampen, erkände jag. – Som att laga mat överhuvudtaget.
– Kan du inte det? Han spärrade upp ögonen i låtsad chock. – Det trodde jag att alla kvinnor kunde. Hörde du det, Sarah? Hon lagar inte mat.
– Ja, tänk, svarade hon ironiskt. – Det finns faktiskt sådana som råkar tycka att det finns viktigare saker att tänka på.
– Som vadå?
– Som karriären, sa jag lättsamt.
Jag satte gaffeln i förrätten, som bestod av en läskande solfjäder av melonskivor, räkor och en vackert rosaröd sås draperad över den. Jag kunde kanske inte laga mat, men jag kunde uppskatta den. Och det gjorde jag. Fiona var verkligen duktig.
Geoffrey verkade inte vilja släppa ämnet. Han fångade min uppmärksamhet, lade huvudet på sned och betraktade mig med glad, glittrande blick.
– Karriären? Karriär inom vadå?
– Journalistik. Jag sneglade på Mr Soames, som satt mittemot oss, för att se om han uppfattade samtalet. Det gjorde han. – Jag planerar att bli riktigt framgångsrik en gång.
Geoffrey var inte fullt så finkänslig som jag. Han gav Mr Soames en skämtsam blick. – Hörde du det? Nu ångrar du att du anställde henne som städerska, va? Hon kanske kunde göra en hel del för lilla Herald om ni tillät henne.
Jag studerade intresserad Mr Soames ansikte, men tydligen var han van vid Geoffreys framfusighet, för han muttrade bara något om att tiderna inte tillät ännu en journalist på redaktionen, och att de hade behövt en städerska istället. Sedan vände han sig demonstrativt därifrån och började tala med Stella, som satt på hans andra sida.
– Han har stora storstadsskälvan, konstaterade Geoffrey, så högt att ingen kunde undgå det. – Vackra unga damer från London hotar hans lilla skyddade sfär. Därför sätter han dig på jobb där han kan ha kontroll över dig. Det är inte så svårt att räkna ut.
– Nu är du tyst, Geoffrey. Hans mor såg ursäktande på mig och skakade på huvudet. – Han pratar en hel del, min son. Och det är inte alltid intelligenta saker som kommer ur hans mun.
Geoffrey ignorerade henne. Med en elegans som skvallrade om att han hade en ganska stor vana på området – förmodligen hjälpte han till med serveringen i hotellets matsal – hällde han upp ett glas pärlande lätt vitt vin åt mig.
– Så, Charlie, sa han under tiden. – Hur fördriver du annars dagarna när du inte jobbar?
Jag ryckte på axlarna. – Jag tar hand om Mr Mastersons hus.
– Är det allt? Vet du vad? Det låter ganska tråkigt. Och för en ung kvinna som du? Vill du inte gå ut? Roa dig?
– Kanske, och jag kommer väl få tid till det också, så småningom. Fast det är skönt att rå om sig själv också.
– Ensam herre på täppan. Han nickade. – För du är väl ensam?
– Så vitt jag vet. Jag bröt en bit bröd och stoppade det i munnen för att slippa svara på fler närgångna frågor – i ögonvrån kunde jag se att både Stella och Fiona lyssnade med stort intresse på vår konversation.
Tyvärr hjälpte min manöver inte det minsta. Geoffrey verkade alltför fascinerad av samtalet för att inse vikten av taktfullhet. Han fångade upp en bit melon på gaffeln, stack den i munnen och tuggade omsorgsfullt. Sedan sa han tankfullt:
– Men Russel, då? Träffar du honom ibland? Jag tyckte någon sa att han var i stan för inte så länge sedan…
– Det var nog jag, insköt Stella, som satt mittemot honom. – Jag träffade honom inne på Boots för ett par veckor sedan. Berättade jag inte det för dig, Geoffrey?
– Inte vad jag minns.
– Jag tror du har berättat för alla oss andra, sa Henderson. – Det var nåt om att han blivit misshandlad?
Jag satte vinet i vrångstrupen. Geoffrey dunkade mig i ryggen, en aning tankspritt, eftersom han lyssnade på samtalet mellan Henderson och Stella.
– Nej, så var det inte. Jag sa att det såg ut som om han blivit misshandlad. Han hade en bula i pannan… och när jag träffade honom stod han i kö till kassan för att köpa huvudvärkstabletter. Han mådde inte alls bra.
– Men vad hade hänt då?
– Ja, jag vet då inte. Stella såg oskyldig ut, men på ett sådant sätt att alla visste att hon verkligen hade all kunskap man kunde kräva i frågan. – Han sa förstås att han fått garageporten i pannan.
– Det var som tusan, sa Geoffrey häpet. – Hur gick det till?
– Jag vet inte…
– Det vet jag, insköt jag. – Porten är tung, och livsfarlig om man öppnar den fel.
– Han borde då veta bättre, sa Henderson. – Var du med när det hände, Charlie?
– Tja, sa jag lätt. – Jag såg resultatet. Han var ganska omtöcknad.
– Tror jag det. Henderson skakade på huvudet. – Den där porten måste väga femtio kilo. Det var tur att han slapp undan med bara en bula och lite huvudvärk. Blev han tvungen att uppsöka sjukhus?
– Nej. Men han blev tvungen att vila en stund, förstås.
– Usch, sa Jenny sympatiserande. – Så otäckt. Russel som är en så bra pojke. Alltid lika trevlig och mån om andra. Tycker du inte det, Charlie?
– Jovisst. Han är mycket trevlig.
– Är ni ett par, då? frågade Geoffrey.
– Nej, sa jag. – Vi har ett rent affärsmässigt avtal. Och vi tänker hålla det på det planet.
– Förnuftigt, sa Jenny O’ Riley och nickade. – Man ska inte blanda in känslor i affärer. Det blir aldrig bra.
– Och det kommer från dig? Henderson skrattade högt. – Du började som servitris på hotellet, och det slutade med att du gifte dig med hotellägarens son. Det tycker jag är att blanda in känslor i affärer.
– Tja. Jenny ryckte på sina spensliga axlar och log. – Det behöver inte alltid bli dåligt. Men ofta blir det nog det.
– Självklart kommer ni att bli ett par, sa Geoffrey lättsamt till mig.
– Varför säger du så? sa Fiona. Hon reste sig upp och började samla in tomma tallrikar med en imponerande effektivitet.
– Därför att Russel är en attraktiv ungkarl, och Charlie är en attraktiv, ensamstående flicka. Det är ren biologi. De kommer att hitta fram till varandra, tro mig.
– Geoffrey, sa hans fru förebrående. – Nu går du för långt. Du generar henne. Och oss andra.
– Hon tål. Eller hur, Charlie? Du verkar vara en tålig ung dam.
– Tack. Tror jag. Men…
– Dessutom kanske hon inte ens är intresserad av Russel. Stella tog en klunk vin och såg sedan oskyldigt på mig. – Eller hur, Charlie?
– Nej…
– För du kanske har annat i sikte?
– Nu förstår jag inte…?
Jag hade Geoffreys ord i färskt minne när jag såg på henne. Blicken hade hårdnat, blivit kallare, mer triumferande. Hon var på väg att slå till.
– Mr Kingsley, vännen. Jag tror i alla fall att han är intresserad av dig. Jag har ju hört ett och annat… hon tystnade, mån om att samla upp allas intresse. Sedan log hon belåtet. – Någon såg dig gå ombord hans båt ännu en gång, Charlie. Det såg ut som om du halvsprang mot den, och som om han bjöd ombord dig. Vad handlade det om?
Mitt ansikte var så hett att jag önskade att jag kunde ha dolt det bakom servetten.
Vem hade sett oss? Hur hade det gått till? Jag klippte med munnen som en fisk på torra land och Stella lade huvudet på sned, tålmodigt väntandes på svar. De väntade alla. Till min förvåning var det Henderson som räddade mig.
– Politik, sa han. – De talade om valet till hösten. Inte sant, Charlie?
– Jo. Jag mötte hans blick. Han höll fast den. – Det stämmer. Jag… har täckt parlamentsvalen förut, som frilansare. Så…
– Jag talade med honom häromdagen, fortsatte han oberört. – Och han nämnde ditt besök, Charlie. Han var milt förvånad över ditt brinnande intresse för politiska frågor, men han verkade föredömligt neutral när han talade om dig som person.
– Jag… märkte inte något heller, sa jag.
– Läst för många romaner, Stella? sa Geoffrey retsamt. – Herregud. Mr Kingsley? Hur gammal är han? Femtio?
– Inte än. Och han ser yngre ut. Dessutom har han varit ungkarl så länge att det är dags att han skaffar sig en flickvän.
– Stellas favoritskvaller, sa Jenny till mig i mungipan. – Stäng av öronen.
Rummet kändes alldeles för varmt. Jag önskade att Fiona kunde öppna de vackra franska fönstren som vette ut mot trädgården, men vågade inte fråga om hon kunde göra det. Jag ville inte dra mer uppmärksamhet till mig.
Försiktigt, under de andras lätta småprat, sneglade jag på Henderson. Till min förvåning, betraktade han mig öppet. Glimten i de isblå ögonen påminde om en stor katt, som lugnt betraktade sitt byte och väntade in nästa utfall för att kunna attackera. Jag förstod det inte alls. Eller gjorde jag det? Visste han något? Hettan i mitt ansikte tilltog. Vad hade Mr Kingsley egentligen sagt till honom?
Fiona dök upp från köket och avbröt mina funderingar genom att luta sin parfymosande, svettiga kropp över mig för att komma åt att lägga en hand på Geoffreys axel.
– Geoffrey, vill du vara så vänlig och hjälpa mig bära in tallrikarna till bordet? Du är så underbart skicklig på det.
– Självklart.
– Du får ursäkta Geoffrey, Charlie. Ibland är han alldeles för framfusig, sa Sarah ursäktande när han hade försvunnit ut i köket. – Men han menar inget med det.
– Självklart inte. Henderson drack upp det sista ur sitt vinglas. – Geoffrey är den vänligaste mannen som finns.
– Vänligare än Russel? sa jag syrligt.
Om man fick tro dem rätt, var alla invånare i Beatricebourne tydligen helt felfria. Jag suckade. Nå, jag hade blivit varnad. Och sannerligen höll de varandra om ryggarna så gott de kunde, också. Fast – jag kastade en blick på Henderson – av någon anledning hade han hållit mig om ryggen också. En främling. Varför?
– Ingen är vänligare än Russel. Stella torkade sig om munnen med servetten. – Han är så nära en ängel man kan komma. Se bara på vad han gör för sin far.
– Han försöker sälja sin fars hus. Det tycker inte jag är så ärevördigt, sa Mr Soames.
Eftersom han inte sagt särskilt mycket på hela tiden, tystnade alla en aning förvirrade när hans missbelåtna röst skar genom rummet. Efter en stund skakade Stella på huvudet.
– Men det är ju för att han måste, kära du.
– I vilket fall som helst tror jag inte att Simon skulle gilla tanken.
– Han vet inte om det. Och han kommer inte att veta det heller. Henderson ryckte på axlarna. – Jag besökte honom på hemmet senast för några veckor sedan. Han vet knappt vad som är upp eller ner. Det finns inget förnuft kvar, inget som ens liknar det. Så hur skulle Russel kunna ta hänsyn till honom? Russel måste ta hänsyn till sig själv först och främst. Om han anser att det inte finns tid att sköta huset, så finns det inte tid att sköta huset. Då måste det säljas.
– Till någon utomstående. Det är så det kommer att bli. Någon som inte är härifrån.
– Är det fel? Jag vred på mitt vinglas, lugnt och städat, fast jag kokade av ilska. – Vad är det för fel på förnyelse?
– Det är klart att du tycker så, du som är utlänning. Svensk, spottade han fram. – Var det inte så?
– Ja. Jag höjde blicken och såg honom i ögonen. – Vad är fel med det?
– Ingenting. Jag bryr mig inte om det, svarade han tvärt. – Men jag tycker inte att det är lämpligt att en som inte hör hemma i det här samhället uttalar sig om saker som har med bygden att göra.
Jag släppte mitt vinglas så abrupt att vinet skvätte över kanten. Den röda vätskan lade sig i glittrande droppar på bordsduken, rubinrött i kristallkronans milda sken. Det såg ut som blod.
– Jag hoppas att du inte representerar hela bygden med dina trångsynta åsikter, sa jag. – Vad är du rädd för, egentligen?
– Ingenting. Inte dig, i alla fall.
Surt skakade han ut sin servett och placerade den mer noggrant på knäet. Sedan vände han sin vassnästa profil mot Stella, som om han ansåg att audiensen var över för den gången. Det gjorde mig rasande.
– Du kanske känner dig hotad av främlingar? sa jag och såg honom stelna till. – Gäller det alla främlingar, eller är det speciellt främlingar som råkar vara från ett annat land?
– Och vad menar du med det? Han burrade upp sig som en ilsken tupp. – Så där kan du inte säga!
– Det kan jag, och det gör jag. Jelena var från Ryssland, slängde jag ur mig. – Var du rädd för henne också?
Det blev alldeles tyst. Så tyst, att det enda som hördes var ett svagt susande från någon värmefläkt i ett angränsande rum, och ett svagt klirrande av tallrikar från köket. De stirrade på mig. Jag höjde hakan.
– Vad insinuerar du? sa Henderson efter en stund.
Hans röst var fattad och lågmäld, men så intensiv att den kunde ha burit sig över en motor från ett jetplan.
– Ingenting, sa jag. Jag gav Mr Soames en blick. – Antar jag.
– Det antar du alldeles rätt i, svarade han.
Små pärlor av svett trängde sig ut ur porerna i hans panna, fick den att blänka. Han förde upp en hand och torkade den hastigt.
– Jag… började han, men tystnade när Geoffrey dök upp, bärandes fyra tallrikar med osviklig elegans.
– Vad tysta ni är, kommenterade han, delade raskt ut tallrikarna och slog sig sedan ner på sin stol. De bruna ögonen var pigga och nyfikna. – Har någon dött?
– Bara Jelena, mumlade Sarah.
I tystnaden bar sig hennes röst utmärkt väl. Henderson harklade sig.
– Jelena? sa Geoffrey. – Vad är det med henne?
– Geoffrey, sa hans mor besvärad.
– Jag vill veta.
– Vi talar inte om den förfärliga kvinnan här, sa Fiona stelt. – Larry, sa hon till Henderson. – Är du så vänlig och trancherar steken?
– Förfärlig? Geoffrey verkade inte vilja släppa ämnet. – Jag tyckte hon var riktigt trevlig, jag.
– För att du var kär i henne, suckade Sarah. – Vansinnigt kär. Precis som alla andra i hela stan.
– Kan du klandra oss? Hon var ett bombnedslag. Håller du inte med, Mr Soames?
Vit i ansiktet såg Mr Soames på honom, men sa ingenting. Stella reste sig upp och gick därifrån.
Jag ryckte till när Henderson daskade ner ett stycke rostbiff på min tallrik. Kraften i rörelsen fick det att skvätta brunaktig köttsaft över den fina duken, och Fiona utstötte ett svagt, protesterande läte.
– Jag tycker att det är nog pratat om den där kvinnan nu, sa Henderson beslutsamt. – Geoffrey och Sarah, ni borde veta bättre än att pladdra på om henne på det viset. Ni vet vad vi anser om saken.
– Ja, sa Sarah. – Förlåt.
– Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite löjligt, protesterade Geoffrey. – Hon har varit död i nästan femton år. Vad spelar det längre för roll?
– Det spelar en stor roll. Och nu är du tyst. Och alla andra också. Nu talar vi om något annat.
Henderson såg på oss alla, en i sänder, som om han utmanade oss att öppna munnen. Ännu en gång dröjde han kvar med blicken på mig. Plötsligt kom jag ihåg vad Russel sagt, och en iskyla, som gick stick i stäv med den kvava luften i rummet, jagade genom mig.
– Det var du som hade hand om utredningen, inte sant?
Han stelnade till, och höjde retad huvudet. – Du lyssnade kanske inte?
– Jag är bara nyfiken.
– Sluta med det. Han såg sig om än en gång, och viftade en aning med kniven. – Ska vi komma överens om att ha trevligt och umgås, istället för att dra upp en massa otrevligheter som ingen vill prata om?
– Men…
– Vad tycker ni? Han avbröt mig effektivt, genom att höja rösten så att den mullrade som ett åskväder.
– Vi äter, tycker jag, sa Fiona efter en stunds ängslig väntan. – Charlie, snälla du, förse dig av potatisen.
Hon fångade min blick. Hennes ögon var skrämda, vädjande. Jag nickade en aning. Sträckte mig efter potatisen, medan jag sneglade mot Henderson, men han var fullt upptagen med att sammanbitet tranchera steken i snygga, lagom tjocka bitar.
– Det ser väldigt gott ut, Fiona, sa Jenny bredvid mig.
Medan jag tog åt mig av ångande varm potatis ur den framställda karotten med rosor på, hade samtalet flutit igång igen, med hjälp av Geoffrey som redogjorde för sitt planerade försök att odla grönsaker i trädgården på hotellets baksida. Stella återvände till bordet och beundrade den fluffiga Yorkshirepuddingen, och Mr Soames öppnade flaskan med Bordeaux som skulle serveras till. Henderson behöll dock sitt vaksamma uttryck mot mig under hela kvällen, och släppte inte efter på det ens för ett ögonblick.

-----------------------------