Att skriva en "killer synopsis"!

Lite tekniska detaljer är aldrig fel, eller hur? En sak som du förmodligen kommer att stöta på när du ska skicka iväg ditt manus till förlagen, är att en del kräver synopsis. Det står aldrig hur dessa ska se ut, eller vad de innebär. Ska hela berättelsen lyftas fram, eller ska det se ut ungefär som baksidan på en bok? Hur lång ska den vara?

Här i Sverige känns det åtminstone som att detta är av underordnad betydelse - därför att de flesta förlag faktiskt kräver både synopsis och manus, och förmodligen kommer att kasta en blick på ditt manus även om din synopsis är klen eller mindre välskriven. Hur som helst så skadar det inte att ha en snygg synopsis. Ju bättre presentation av ditt arbete, desto större chans att du kommer att passera nålsögat. Se det som en jobbansökan - ett snyggt CV gör bättre intryck, eller hur?

I Amerika är synopsisen dödsviktig. Många förlag (eller kanske snarare agenter) gör sitt urval baserat på enbart denna, vilket gör att om man inte har en "killer synopsis" är mycket förlorat redan här. Alltså, har man utvecklat en del knep för att få till just det där lilla extra när man skapar sin synopsis.

Min husgud Diana Gabaldon har sin metod som hon kallar "the comic book method" - vilket helt enkelt är ett sätt att arrangera synopsisen genom att använda serietidningslayout (hon har jobbat med att skriav manus för Disney, så det här kan hon!). Jag ska försöka, baserat på vad jag läst av hennes kommentarer i CompuServe, att beskriva metoden. Den är uppdelad i olika rutor, som en serietidningssida.
Ruta 1, eller Öppningsrutan måste presentera huvudkaraktären - den vars fokus hela berättelsen vilar på, och som har med huvudkonflikten att göra. En normal serietidning har åtta rutor (ibland sju; man kan använda dubbelruta, om man vill visa en vidvinkelbild); den första sidan har dock fem, vilket är öppningsrutan med fyra små (eller normalstora) rutor under. I "första rutan" ska vi sålunda presentera vår huvudkaraktär, och dennes största konflikt. En annan sak som bör tas fram i ljuset är öppningssekvensen i boken. Rita helst med stora linjer och tydliga bilder, så att säga, så att läsaren inte blir förvirrad eller förlorar sig i detaljer.

För min egen bok skulle det kanske kunna bli;

Ingenting 26-åriga Charlotte - eller Charlie, som hon föredrar att kallas - Nordberg har gjort på senaste tiden verkar bli rätt. Hon är frilansjournalist, men får inga uppdrag. Hon har inga pengar, ingen pojkvän och vantrivs dessutom vansinnigt i sin lilla lägenhet i London. Den saken är dock på väg att ändras - sedan hyresvärden tröttnat på att hon inte betalar hyra, och beslutat att vräka henne.

Sådär ungefär (det här skrev jag nyss, så det kanske inte är riktigt hög klass, men det ger kanske en fingervisning om vad som menas). Nu har vi hursomhelst första rutan. Nu ska vi koncentrera oss på de fyra små rutorna undertill. I tre av dem kan vi ta in den bakgrund eller förklaring som behövs, men i den fjärde måste karaktären komma i rörelse.
I mitt fall kanske vi behöver förklara det mest akuta - vad som händer i början av boken. Här måste vi antagligen presentera en av de personer som spelar en viktig roll i hennes liv och för hennes livsval, och sålunda för boken;

Charlies högst älskade, svenskfödde far dog i en bilolycka när hon var sexton år gammal, och de vänner hon har i London, saknar möjlighet att hjälpa henne ur knipan. Utan att ha något egentligt val, måste Charlie sålunda svälja stoltheten och be sin mor om hjälp.
Till hennes stora förvåning blir hon av modern erbjuden jobb som husvakt i en mindre ort på den engelska ostkusten - ett jobb som inte bara lovar möjlighet att ta sig ur den livssituation hon befinner sig i, utan också ger henne en chans att komma närmare kusten och havet, som hon älskar och minns från sina barndomssomrar i Sverige.

Möjligtvis skulle det kunna se ut sådär. Nu har vi en öppningsruta, samt de rutor med bakgrund som vi behöver - och de ser ungefärligt proportionerliga ut, också. Antagligen kommer det också fram att en stor del av Charlies vantrivsel och oförmåga att anpassa sig har att göra med en längtan till något hon minns och förlorat i sin barn- och ungdom - precis som det ska vara.
För att bespara er från alltför lång läsning, kommer jag inte lägga ut mer av min synopsis här *skrattar*. Den sista rutan på sidan nämnde jag skulle innehålla rörelse, alltså direkt handling. Den saken har jag inte tagit med i mitt exempel, men jag skulle förstås kunna fortsätta med att berätta vad Charlie gör när hon anländer till den lilla staden, och hur man ser på hennes ankomst.

Vad man alltså gör i den här metoden, är att låta varje "ruta" berätta sin egen del av historien. Vad som händer i en ruta, leder till det som händer i nästa. Försök inte stoppa in för mycket detaljer eller bilder i varje ruta, så att du gör läsaren förvirrad. Se hela tiden din berättelse ungefär som om du skulle läsa en serietidning, och få fram essensen på det viset. Vad är de viktigaste händelserna? Vilka personer spelar de viktigaste rollerna, vems perspektiv ser du händelserna ifrån? Försök att få fram det viktigaste, och gör det så tydligt som möjligt! Ganska trevligt sätt att jobba på, eller hur?

En annan mycket bra och lätthanterlig metod beskrivs av en annan medlem på forumet vid namn Dee-Ann Latona LeBlanc i en av henne skriven artikel. Den är en aning för lång för att jag ska orka översätta den just nu. Möjligtvis senare, om det skulle dyka upp några önskemål. Annars är den njutbar på engelska också.

Storleken på en synopsis? Tja... Ta så mycket du behöver - men använd sunda förnuftet. Ett manus på hundra sidor behöver kanske inte synopsis på fyra fulla A4.

Att skriva en synopsis har aldrig varit så lätt, eller hur? Det är bara att sätta igång!

Och som vanligt är det fritt fram att fråga eller kommentera...

En fortsättning.... Kanske.

Jag antar att den är en fortsättning på den berättelse jag redan lagt ut - den om Thea. Skrev det här på en halvtimme, vet inte vart det leder än. Men det är väl bara att hänga på. Skön avkoppling var det, i varje fall.

......

Höstsolen hängde låg på himlen, mättat guld mot en himmel som tycktes vilja sluka den med sitt blåaktiga mörker, som stal dess värme och ersatte den med sin egen, bittra kyla. Jon stack händerna i fickorna och blåste ett par gånger. In ut, in ut. Studerade molnet av rök som stilla steg uppåt, oberört och stadigt. Såg hur det blandade sig med ångorna av den stilla kroppen vid hans fötter. Det fick honom att spotta, och resa på sig, men mannen mittemot satt kvar på huk, dystert stirrande framför sig.

"Vi måste så klart ringa polisen. Karlsson måste få reda på det här. Vad du har gjort."

"Tycker jag inte."

Jon stack fram foten, rörde vid det förhatliga, pressade det runt så att det blottade buken för honom, naket och sårbart, precis som det skulle vara. Nu reste sig mannen också, och såg honom rätt i ögonen.

"Men det är ett brott. Du vet det. Det visste du när du gav dig ut här också. Du väntade på henne, och sköt när hon passerade."

"Jag vet vad hon hade i tankarna, Rune. Det räcker för mig."

"Du kan inte säga så. För guds skull, Jon. Du hade ingen rätt… "

Jon böjde sig ner och greppade geväret. En våg av sötaktigt metallisk, varm doft strömmade emot honom, och gjorde honom för första gången den morgonen lätt illamående. Han rätade hastigt på sig, och drog skulderremmen över axeln med en tvär rörelse. Stegade mot sin bil, och behövde inte vända sig om för att veta att Rune följde efter, tätt inpå och enträgen som en fluga kring en komocka. Det var en bra liknelse, förresten. Rune fick Jon att känna sig som en skit. Det gjorde honom arg – för det han hade gjort, var en välgärning. Det visste de båda, men det var bara Jon som vågade erkänna det.

"Jag tänker inte anmäla mig. Och det gör inte du heller", tillade han. "Fan, Rune." Han slängde in geväret på presenningen i Volvons bagage. "Hur kan du bara fundera på det? Efter vad hon gjorde mot dig?"

"Men rätt ska vara rätt. Det står i lagen, att… "

"Jag ger blanka fan i lagen. Man måste försvara sig och sitt. Så det gjorde jag."

Han vände sig om. Rune var jämlång, och för ett ögonblick stirrade de på varandra i en tyst kraftmätning. Till slut suckade Rune, och skakade på huvudet. Gned skäggstubben på hakan, så att det ekade i tystnaden, och suckade tungt.

"Nå. Så hjälper jag dig. För din systers skull, om inte annat. Maja har haft nog med sorg. Att se sin bror hamna i fängelse bör hon få slippa."

"Precis."

För första gången den morgonen, log Jon.

***

De hjälptes åt att gömma kroppen. Grävde en grop med Jons snöskyffel, täckte den med granris och ljungkvistar.

"Tror du någon hörde skottet?" frågade Jon när de återvände till bilarna.

"Jag hörde det."

"För att du bor i närheten. Men de inne i byn? Tror du de hörde?"

"Förmodligen. Men så här under älgtider…" Rune ryckte på axlarna. "Säg att du bommade. De kommer köpa det. Så dålig skytt som du är."

Jon flinade.

"Nå. Ibland får jag då in fullträffar."

Rune svarade inte direkt. Han for med blicken över området de skulle lämna, en stilla barrskog, slumrande i matt höstsol, oberörd över vad den dolde. Sedan böjde han huvudet och ryckte upp dörren till sin bil. Innan han sjönk in på sätet, kastade han en sista blick på Jon.

"Jo, du får ju det."

När Jon klev in i huset hade Maja hunnit sätta undan kaffekannan och städa bort frukosten. Han hällde upp kallnat kaffe i muggen som stod kvar sedan gårdagen, och drack den lutad mot gjutjärnsspisen, tacksam över dess värme, över elden som knastrade så trevligt, och doften som lindade in honom i en kärvänlig smekning. Han blundade, lika mycket av välbehag som för att slippa se Maja, som satt vid köksbordet och studerade honom med en blick som kunde skära honom i småbitar.

"Var har du varit hela morgonen?"

"Ute."

"Jag tittade till dig när jag gick upp, och då var du redan borta. Och det var tidigt. Innan klockan fem."

"Tja." Han öppnade ögonen och mötte hennes blick. "Hade en del att se till."

"Geväret var också borta. Och jag hörde skott. Fick du något?"

"Nä."

Hon slöt ansiktet och lutade sig bakåt på stolen. Såg ut genom fönstret, på en dag där det blåaktiga gryningsljuset nu nästan var borta, och där gårdsplanen istället badade i ett mjukt, gyllene ljus.

"Skjutsar du mig till Hedlunds sedan?"

"Hed…" Han hejdade sig när det gick upp för honom. Ångesten, som han nästan inte känt på hela morgonen, återvände som ett slag i magen.

"Just det", sa Maja lugnt. "Ska välja psalmer och blommor till gravsättningen. Vill du vara med?"

"Nä tack. Jag har annat att göra. "

"Men skjutsa mig ska du."

"Jo."

De mötte varandras blickar, grått mot grått, spegelbilder av varandra. För första gången någonsin, visste däremot ingen av dem vad den andre tänkte. Den senaste tidens händelser hade satt stopp för den saken.

"Det blir bättre sen", sa han högt. "När han hamnar i jord. Då kan allt bli som förr."

"Kan det?"

Maja sköt sig upp i stående ställning, hasade sig ut på sidan om den bastanta sittbänken och vände ryggen till honom. Hon stannade till i den skeva öppningen till hallen.

"Drick upp ditt kaffe, så åker vi sedan."

Han hade ingen lust till någotdera.

copyright Linda Govik

Foreshadows och symbolspråk

I den första boken i Diana Gabaldons serie om Claire och Jamie - Främlingen eller Outlander - befinner sig huvudpersonen Claire på ett kontor, och får där hålla en skalle som hittats i en grotta på Haiti. När hon rör skallen, går en skälvning genom hennes arm, som fortplantar sig genom hela hennes kropp. Två böcker senare befinner hon sig i Haiti, där hon slår en yxa i huvudet på en motståndare (för den som inte läst serien, men vill göra det, ska jag däremot inte gå in på några detaljer). Hugget är hur som helst så kraftigt att hennes arm skälver...

Händelsen i den första boken är en otroligt stark så kallad "foreshadow" eller föraning. Den pekar direkt ut vad som kommer att hända, på ett ganska tydligt sätt, och när man väl stöter på den verkliga händelsen, finns det inget tvivel om vem skallen på kontoret tillhörde, eller vad det var för slags skälvning som gick genom Claires arm.

Föraningar är ett genomgående tema för Gabaldon. Hon jobbar aktivt med dem - och genom att veta vad som händer om man läst de eftervarande böckerna, kan läsaren finna ett stort nöje i att leta efter ledtrådar till kommande händelser i de tidigare.

Innan jag på allvar blev intresserad av Diana Gabaldon - och också började umgås över nätet med både henne och andra författare - var det här med att arbeta med föraningar ett ganska okänt begrepp för mig. Det kändes som om det var en relativt annorlunda, mer uttalad teknik än vad jag någonsin stött på hos svenska författare. Jag tvivlar inte på att tekniken existerar i Sverige - om det så är enklare eller i mer avancerad form - och jag är närmast säker på att den förekommer särskilt starkt i Fantasy-genren, men för mig var det en nyhet att man kunde arbeta så medvetet med det, med så fantastiska resultat.

I Gabaldons böcker spelar föraningarna således en viktig roll genom alla böcker, hela tiden. Så här säger hon själv om saken (fritt översatt);

>>mycket i mina böcker kan läsas enbart för nöjes skull, för ren underhållning. Om man vill leta efter mer, så finns det oftast där. Inte alltid, men ganska ofta<<

Vare sig man vet om det här eller ej, är det en otroligt smart teknik att använda sig av som författare, därför att den ger läsaren en dimension av berättelsen som (åtminstone undermedvetet) uppfattas och till och med triggar ett gillande hos läsaren. Som författare bör man alltså lära sig att använda sig av den, och införliva den i sitt skrivande.

Givetvis behöver föraningarna inte vara så starka som i exemplet ovan. De kan vara högst subtila, kanske så extremt subtila att det bara rör sig om några ord som någon säger. I en dialog i Dianas nyaste bok, Snö och Aska, uttalar sig en karaktär om hur förhållandet mellan yxan och pilbågen - hur yxan är ett grovt verktyg alla kan använda, men hur bågen måste hanteras av sin ägare för att kunna göra rätt för sig. Orden kan ses som en föraning för vad som händer med en annan karaktär, då denne senare använder sig av pilbågen för ett synnerligen otrevligt uppdrag. Det kan också, förstås, ses som klar och tydlig symbolik, vilket är en annan sida av författartekniker, som skiljer sig från foreshadows eller föraningar genom att de inte refererar till en senare händelse. Istället visar de hur något är, en situation eller en person.

Som ett exempel på hur hon använder sig av symbolspråk, kan nämnas en gris, som huvudkaraktärerna har i sin vård. Denna vita sugga tar upp en hel del utrymme i historien för att vara... en gris. Å ena sidan ger den en kul... knorr åt historien, å andra sidan är den en mycket stark symbol. Diana igen:

>>Tja, den vita suggan är ikonisk. Den är också en symbol för välfärd -- du märker säkert att så länge hon stannar under deras tak, stiger förmögenheten och välfärden för familjen Fraser, men när den försvinner -- gör också suggan det (som en fotnot kan nämnas att ökande välfärd inte är helt utan fara). Suggan är också en symbol för Moderskapet -- inte enligt den mysiga, vänliga madonna-med-barnet bilden (som, kan noteras, alltid verkar målas av män), utan mer i linje med den hetsiga, blodtandade, orädda ursinniga sidan -- som man händelsevis brukar finna hos kvinnorna i berättelsen <<

(citerat från ett meddelande på CompuServe)

Ofta får, i Diana's berättelser, djur bära bördan av att vara symboler, men det rör sig givetvis om både saker - pilbågen - och personer.

För att illustrera saken ytterligare, tänker jag lägga ut något jag själv skrivit - inte på något sätt för att framhäva min egen storhet, utan för att det inte finns någon som helst risk att läsupplevelsen förstörs (eftersom det inte finns någon bok att läsa). Samtidigt är det ett tydligt exempel på tekniken:

En fluga surrade envetet och ihållande mot fönsterrutan i det lilla rummet. Det var en stor, grönglänsande insekt med håriga ben, och den var ilsken i sina försök att ta sig ut men slö i rörelserna eftersom det var sent på året.
En aning motvilligt, som om den egentligen inte ville lämna löftet om frihet bakom den buckliga fönsterrutan, tog den sats och gjorde en brummande lov över rummet. Det fanns emellertid inte mycket intressant för den att undersöka - rummet var så pass sparsamt möblerat att det inte var värt försöket att sätta sig någonstans.
Mannen som stod på de blankslitna golvbrädorna var däremot halvnaken och luktade trevligt av svett och alkohol - men trots det, var den hägrande friheten mer lockande.
Flugan återvände till fönstret, landade med ett svagt smällande ljud på rutan, och kravlade sig uppåt, sökande efter vägen ut.

Mannen tog ett steg mot den. Han satte tummen mot dess lilla feta kropp och klämde till.

Ur det här utdraget, kan man ganska snart snappa upp en del saker:

1. Sceneriet - på ett ungefär. Av den buckliga fönsterrutan att döma kan man iallafall sluta sig till att det inte rör sig om ett modernt hus.

2. Lite grann om mannen. Vad vi än får för intryck av honom, så är det (hoppas jag) inga trevliga associationer.

Förutom det här, sätts kanske stämningen genom beskrivningen av flugan. Det blir snabbt obehagligt när vi ser bilden av denna varelse framför oss, och det blir ännu värre när man föreställer sig hur den krossas under en mans tumme. Så långt fyller flugan en funktion, som är ganska gripbar. Men sedan då? Vi läser vidare (egentligen samma stycke som den övre meningen):

Sedan vände han sig mot sängen, och ett belåtet leende bröt sig fram på hans läppar. Han såg konturerna av flickan, lockande kurvor under täcket hon virat in sig i. Blotta åsynen fick honom att vilja lägga sig hos henne igen. Han skulle ha gjort det också, om han inte haft mer trängande ärenden att se till. Cognacen han druckit strax innan han lägrat henne tog ut sin rätt, och dessutom hade han slut på cigarrer, vilket borgade för ett snabbt besök nere i salongen.
Därefter… Han drog efter andan, förväntansfullt och segerrikt.
Hon hade varit precis lika härlig som han hade anat. Inte så lätt att erövra som han först hade trott, kanske, men hennes motstånd hade varit en trevlig överraskning. Han tvivlade dock inte på att han hade tämjt henne genom sin behandling. Nästa gång skulle hon förmodligen vara mycket mindre… uppstudsig.

Här kommer fler detaljer fram och vi får en liten bild av hur berättelsen kommer att utveckla sig. Givetvis kommer berättarperspektivet sedan skifta, och vi får följa flickan och hennes flykt därifrån, undan mannen. Sedan får vi följa hennes liv och utveckling som ung kvinna.

Flugan är tänkt att tjäna som en symbol över vad som kommer att hända. Dess längtan efter frihet kan överföras direkt på flickans känslor, både nu och senare, och dess apparition kan i viss mån också överföras på hur flickan känner sig. Mannens behandling av flugan, återspeglar sig i det som redan har hänt, och det som senare kommer att hända med flickan. I samma stycke, finns sålunda både en föraning, och ett symbolspråk.

Förhoppningsvis har jag nu gett grunderna för det jag uppfattar är essensen i själva tekniken. Ämnet är dock ganska brett, och idéerna många. Kommentera gärna, och delge era egna erfarenheter på området!