Saturday, March 08, 2008

Ännu en middagsscen!!

Ja, jag gillar middagar. Den stela polityr som enligt tradition ska råda vid större sammanhang är jättekul att leka med. I Det rätta skälet finns ett par stycken, alla med olika syften.

Här är huvudkaraktären Charlie tvingad att medverka på en bröllopsmiddag för sin odrägligt perfekta kusin på morssidan. Hennes kavaljer är Dr Akshay Sangwal, rättsläkare på New Scotland Yard -- trots att hennes mor förväntat sig att hon skulle ta med sig Russel Masterson, ägaren till det hus Charlie vaktar, samt också huvudmisstänkt i det mord Charlie utreder (men det vet inte modern om). Kort sagt är det en något obehaglig situation, som Charlie löser genom att dricka så mycket hon kan.

Just här sitter de och samtalar med Martin, en ingift släkting (som kommer att få ganska stor betydelse för händelseutvecklingen senare).

---------------------------

Jag lät honom dra ut stolen och satte mig med viss lättnad på den stoppade dynan. Champagnen hade på något vis gått rakt till huvudet och gjorde mig en aning yr. Eller så var det värmen i lokalen. Eller surret av människor runt omkring.

– Jaha, sa Martin medan jag så omsorgsfullt jag kunde bredde servetten över knäet. – Jag hörde av din mor att du vaktar ett hus neråt kusten? Så trevligt för dig. Du älskar ju havet.

– Ja, det kunde inte vara bättre.

Dagens första lögn.

– Verkar som om du gör ett gott jobb, också. Din mor sa att ägaren till huset är väldigt nöjd med att ha dig där.

Jag kastade en försiktig blick mot Akshay. – Jo, sa jag så lätt jag kunde. – Ska inte du dricka något, Akshay? De har säkert mineralvatten, tror du inte?

– Visst. Men jag kan vänta.

– Jag hörde om ditt karriärbyte också, fortsatte Martin. – Städare, var det så? På en tidning? Han skrattade till. – Det är inte direkt din stil, om jag får säga det själv. Men jag antar att du fick ta vad som fanns. När du kommer tillbaka till London kommer du att gå tillbaka till journalistbanan igen, eller hur?

– Jag antar det. Jag har i alla fall inte kommit på bättre tankar.

Jag tömde mitt glas med champagne och såg mig om efter en servitör som kunde ta undan det, men fann ingen. De som var i närheten, kom gående på rad från svängdörrarna till köksregionen, och de var fullt upptagna med att bära förrätterna.

Martin drog åt sig karaffen som stod på bordet.

– Vitt vin?

– Ja tack. Akshay, nu måste du fråga om det finns något annat. Du kan inte dricka blomvatten, sa jag och pekade mot den praktfulla blomsteruppsättningen i mitten av bordet. – Eller hur?

– Jag ska, sa han en aning förstrött. – Men…

– Nu kommer maten. Fråga nu. Utan att vänta på hans svar, vände jag mig mot servitören och bad honom att omedelbart skaffa fram mineralvatten.

– Charlie…

Akshay lät en aning irriterad.

– Vadå? sa jag. – Du måste ju dricka.

– Ja, och mineralvatten blir utmärkt, sa han. – Men nu vill jag att du förklarar ett och annat för mig.

– Som vadå?

– Som varför jag har trott att du var privatdeckare, kanske?

Jag stirrade på honom.

– Det var vad du sa till mig, fortsatte han strängt. – Var det lögn?

– Nej.
Jag snappade åt mig vinglaset och drack en stor klunk. Tyvärr räckte det inte som undanmanöver. När jag satte ner glaset fortsatte han lika oförtrutet:

– Vad jobbar du med, då?

Jag satte ner glaset med en smäll.

– Jag är journalist.

Nu var det hans tur att stirra på mig. En lång stund.

– Så du ljög för mig? sa han tillsist.

– Nej. Jag ljög inte, Akshay. Du drog slutsatsen att jag var privatdeckare. Jag… Ja, jag kanske inte rättade dig, men det var bara för att jag inte var säker på om New Scotland Yard hjälpte journalister.

– Nej, och det hade du rätt i. Det gör vi inte.

– Se, sa jag. – Då var det ju rätt strategi.

– Att ljuga för att få som du vill? Nej, Charlie, det är verkligen inte rätt strategi.

Han såg faktiskt riktigt, riktigt arg ut. Nå, ställ dig i kö, lilla gubben. Jag tog ännu en klunk vin och ryckte sedan på axlarna.

– Sorry.

– Lurade du mig för att få detaljer inför en artikel?

– Som jag sa… sa jag högfärdigt. – … så lurade jag dig inte. Du lurade dig själv. Och nej, det har inget med en artikel att göra. Det är en högst privat undersökning.

Dagens andra lögn. Eller åtminstone halvsanning.

– Vi hjälper inte privatpersoner heller.

En servitör dök upp med en flaska Perrier och hällde upp den porlande drycken i Akshays glas. Han märkte det inte: han stirrade oavvänt på mig. Jag suckade.

– Herregud… Jag är ledsen, Akshay. Men att du har missuppfattat allting är verkligen inte mitt fel.

Han såg på mig, och sedan ner på tallriken som ställts ner framför honom.

– Har du ljugit om något annat? sa han till den. – Det skulle vara bra att få veta det på en gång. Jag gillar inte lögner.

– Det gör inte jag heller. Jag har inte ljugit om något annat.

Förmodligen dagens tredje lögn. Men vem orkade hålla räkningen längre?
Jag satte gaffel i en skiva hummer, och ryckte på axlarna.

– Hjälper det om jag säger att jag aldrig kommer att missbruka din hjälp?

– Lite. Våra blickar möttes. Han var fortfarande lite butter, men ögonen glittrade. Han hade vackra ögon. Så intensiva att man sögs in i dem. – Men nu är du skyldig mig en ny träff. Som kompensation för sveda och värk.

– Taget, sa jag. – Och bara så du vet, är jag oöverträfflig som plåster på såren.

Han kunde ju till exempel fråga Russel.
Jag stjälpte upp mer vin i glaset och tog en rejäl klunk.

– Ursäkta mig, insköt Martin. – Men vad pratar ni om? Fuskar du som privatdeckare, Charlie? Det vore just likt dig. Charlie är precis som sin far, sa han förklarande till Akshay. – Han var en rolig kille, hittade alltid på en massa underliga saker. Och Charlie är likadan.

– Jaså? Akshay såg förbryllad ut. – Jag fick inte direkt intrycket att din far var särskilt påhittig.

– Har du träffat Rolf? sa Martin.

– Han menar William, mumlade jag. – William är inte min far, Akshay.

– Inte? Nej, jag tyckte väl inte att ni var särskilt lika.

– Charlie… Vet inte Akshay att…? Martin såg först bekymrad ut. Sedan gav han Akshay en urskuldande blick. – Hennes far är avliden, ser du.

– På det viset.

– Det var ett tag sedan nu, inte sant, Charlie? Åtta år. För du var sexton när det hände, inte sant? Han klappade mig på handen så att salladen jag spetsat på gaffeln föll ner på tallriken igen. – Det var så tragiskt... En bilolycka. Han hamnade i koma och kom aldrig ur den.

Jag suckade övertydligt och blängde på honom. – Ska du inte berätta om begravningen också, Martin?

– Givetvis inte. Förlåt… Han blinkade mot Akshay. – Hon är bara hård på utsidan. Mjuk som en kanin på insidan. Känslig som en liten fjärilsvinge.

– Martin!

– Förlåt. Han skakade skrattande på huvudet. – Ska vi tala om ditt mordfall istället?


------------------

2 comments:

Parallellen said...

Spännande läsning, det händer ju massor under ytan! Hoppas att din bok blir utgiven så småningom.

Linda G said...

Åh tack :-)

Vi får väl se vad som händer framöver...