Vad innebär passivt och aktivt skrivande?

För några veckor sedan fick jag en fråga av en kursdeltagare, som jag tyckte var så intressant att jag frågade om det gick bra att publicera den på min blogg, vilket det var. Eftersom vi drabbats av sjukdom i familjen och det har skapat en ny situation som krävt en del när det gäller att anpassa sig, så har både bloggandet och skrivandet kommit i skymundan ett tag.

Men... Nu är jag här - och nu ska här svaras på frågor. Mailet jag fick för ett par veckor sedan berörde en kommentar som jag lämnat på slutuppgiften som ingår i min kurs. Uppgiften går helt enkelt ut på att skriva de första femhundra (enligt standardpaketet) orden i en story - en öppningsscen, helt enkelt.

"Det jag skulle kunna anmärka på är en viss passiv försiktighet i ditt sätt att skriva - det känns som att du håller tillbaka och inte riktigt vågar ta ut svängarna."

Jag fick då följande fråga:

[...] tror du att du skulle kunna ge mig ett förslag på hur man kan ta ut svängarna? Kanske om du skulle kunna visa mig skillnaden mellan en passiv och en aktiv mening?

Det här satte mig faktiskt lite på pottkanten. Inte så att jag bara kastar ur mig saker utan att mena dem, men ibland handlar det mer om en intuitiv känsla än något rent konkret, och i sådana fall är det svårare att klä vad man menar i ord. I vilket fall som helst så betyder passivt och aktivt skrivande för mig (jag är medveten om att andra författarcoacher kanske lägger in andra betydelser i det här) både om meningskonstruktioner och om själva hantverket. Av dessa är den förstnämnda lättare att förklara, så jag börjar med den.

Titta på nedanstående två exempel:

ex. 1 Telefonen ringde, vilket fick henne att hoppa till.

ex 2 Telefonen ringde och hon hoppade till.

Det första exemplet är en passivt konstruerad mening. Även om det inte är något fel på meningen per se, är det i det närmaste telefonen som tar första plats i meningen, medan karaktären blir mer av en bifigur: reaktionen är en produkt av vad som händer telefonen. Med en sådan här konstruktion blir texten lätt urvattnad och försvagad. I exempel 2 är händelseförloppet direkt, och karaktären reagerar aktivt cch "självständigt" på det som händer.

Ex. 3 Hon kände att hon ville springa fram och krama dem.

Ex. 4 Hon ville springa fram och krama dem.

Ovanstående meningar är också exempel på ett passivt eller aktivt sätt att skriva. I första exemplet ligger också en "dubbelvarning" inblandad: man ska i regel undvika konstruktioner som hon kände sig... eller hon kände att... eftersom det genom sådana skapas ett avbräck i POV. Tänk på hur du själv tänker i slika situationer: det är sällan du känner att du vill ha en smörgås - snarare är det väl så att du helt enkelt bara vill ha en smörgås (eller ännu hellre att du bara konstaterar att du är hungrig).

För att skapa tempo i en text, och för att få en framåtrörelse, så ska man alltså försöka hålla sig ifrån passiva meningskonstruktioner. Nu ska man för all del inte inte tro att det alltid är fel att använda passiva meningar – det går alldeles utmärkt att stoppa in dem lite här och var i sin text, och särskilt om man vill hålla nere tempot. Däremot ska man göra det med måtta. Man ska, med andra ord, veta vad man gör.

Meningskonstruktioner kan alltså göra en text passiv, men det är inte enbart dessa som ställer till det, och det behöver inte vara de som är problemet. Ibland när man läser en text, kan man få känslan av att författaren går som katten kring het gröt när denne handskas med sin story - man kretsar alltför mycket kring eller i karaktärens känslor och tankar, det förekommer gärna en hel del onödiga "fyllnadshändelser", såsom väderrapporter, rörelser (karaktären går från ett rum till ett annat och detta ges alltför mycket utrymme utan att egentligen vara relevant), tom dialog eller något annat som bara tar plats utan att tillföra något till storyn. Man får en känsla av att författaren drar ut på berättelsen, och det skapar en viss osäkerhetskänsla hos läsaren.

Att det blir så här behöver inte alls vara en brist på fantasi eller ens på storyline: man kan ha hela storyn klar för sig inne i huvudet, med slut och allt. Det som brukar vara felet, enligt min erfarenhet (oh ja: jag har själv råkat ut för det) är bristen på riktning i själva scenen. Det är så oerhört viktigt att fråga sig själv vad syftet med scenen är, att skapa den där lilla kroken som hakar in i nästa scen, eller lägger en byggsten till något som händer längre fram i berättelsen. Det är bristen på ett problem som skapar en känsla av att hänga fritt, att inte ha någon riktning. Den bristen på problem gör att hela scenen kommer att kännas passiv. Och även om det finns ett problem, så ska det inte vara ett litet problem: det hänger på författaren att göra alla problem till något stort, något omvälvande, som lämnar läsaren med frågan: vad händer nu?

Det räcker inte med att karaktären kommer till jobbet på morgonen, får ett samtal om att medarbetaren är sjuk, och konstaterar att det förmodligen kommer att ordna sig ändå - problemet blir för litet. Det där samtalet ska vara vändpunkten i scenen; det ska skapa en reaktion som skakar om karaktären. Herregud... Och vi som är underbemannade... Hur kommer det här att gå?

Tricket är att våga: strunt samma om reaktionen inte känns riktigt naturlig! Det är faktiskt så, att i en författares påhittade, väldigt begränsade värld, måste man förstora allting till minst det dubbla för att de som lever i den stora, verkliga världen, ska förstå, ta till sig och förundras. Våga vara lite extrem, det tjänar du bara på. Läsaren kommer knappast höja på ögonbrynen för att du låter din karaktär reagera på det kritiska telefonsamtalet genom att sjunka ner i ett hörn och hyperventilera i en papperspåse - det kommer bara få dem att undra hur karaktären kommer att klara sig ur dilemmat. Eller något liknande. Man behöver inte bli alltför extrem heller: lite handsvett duger gott, så länge läsaren märker att det skapats en förändring i karaktären. Det här kallas en emotionell arc, och många menar att dessa är effektiva verktyg för att skapa dynamik: man brukar då säga att varje scen ska bestå av minst en förändring av sinnesstämning hos karaktären. Det kan åtminstone vara värt att ha i åtanke.

Jag hoppas genom det här att jag svarat på frågan, men kommentera gärna och ge era åsikter, antingen här eller via min mail!