Jag snubblade över en diskussion på CompuServe som handlade om att skapa chock och hur långt en författare vågar gå med sina blodigare detaljer. En del författare - och särskilt de som skriver romantik - vågar inte bli alltför våldsamma eller blodiga av rädsla för att stöta bort sina läsare.
Den person som ledde den här särskilda diskussionen på CompuServe heter Jo Bourne, och leder skrivövningarna inne i forumet. Det som skrivs härefter, är taget ur hennes diskussion. Det är ett publikt forum, där alla kan ta del av den. Jag översätter väldigt fritt:
Skräck är alltid ett kontrollerat val. Alla chockerande scener kan antingen skrivas på ett kallt sätt - eller på ett varmt. Valet är ditt, och enbart ditt. Du kan göra skräcken skarp och ofrånkomlig, eller tona ner den så att den knappt märks.
Varför ska en författare tona ner effekten?
- För att undvika distraktioner. Du kanske vill framhäva en mer subtil känsla än chock, såsom medlidande, skam, ett band mellan två karaktärer. Chock skulle då bli chilin som tar bort effekten i din önskade paprika/mejram/saffran-framställning.
- Taktskäl. Scenen kanske inte är rätt för den skarpa upptrappning som chock ger. Det kanske är nästa scen som är den viktiga.
- För att undvika oönskade personteckningar. Starka emotionella intryck i en scen sätter karaktärens reaktioner i direkt fokus. Är reaktionen i den här scenen verkligen den du vill sätta på din karaktär?
- För att ta ner spänningen. Om du skriver något som i grunden är lätt och luftigt, tonar du följaktligen ner de mer obehagliga stunderna.
Varför ska en författare förhöja effekten?
- Livfullheten. Det är alltid bättre att skriva mustigt än torrt.
- Betoning. Själva chocken är budskapet. Det är den du vill framålla, eftersom det här är den stora vändningen i storyn, och du behöver den extra känslomässiga touchen för att betona den här förändringen. Det är !!! som säger: "kolla, storyn har just vänt och gjort en u-sväng!"
-Taktskäl. Precis som du undviker en hög topp när den inte behövs, lägger du till en när den gör det. Chock, rädsla, skräck, förvåning saktar alla ner takten och koncentrerar det. Dessa känslor för läsaren till scenen, sätter in läsaren i den. Chock, i sällskap med en liten "aptitretare", gör att takten ökar. Det blir en "sidvändare".
- För att höja spänningen. Om du skriver en thriller bör man avsiktligt förstärka det skräckfyllda för att skapa en spänningsfylld atmosfär. I en sådan historia dödar man en massa valpar.
-För att få sympatier. När hemska saker händer goda människor, sympatiserar läsaren. Ju värre du gör det desto mer sympati - om du är skicklig och gör det elegant. Det är ett snabbt sätt att skapa band mellan läsare och karaktär
- För att göra det minnesvärt. När en scen har element som kommer att märkas av i hela storyn, kan du lägga till lite chock för att säga "Det här är viktigt. Kom ihåg det här".
Om att skapa chock:
Hitchcock var en mästare på att skapa spänning och skräck. Han kunde visa mycket visuell skräck i sina filmer. Han kunde också skapa en otroligt skräckfylld atmosfär genom de mest simpla medel.
Skräck, sorg, fruktan, terror, chock.... Ingen av dessa känslor beror på hur mycket blod och inälvor som följer med. Chock kan vara en nyckel på ett bord. Fruktan kan vara en öppen tidning. Gastkramande skräck kan vara knakandet av en trappa. En docka, orörd, som ligger bland rykande bråte, tillfälligt upplyst av blinkande sirenljus, skapar en känsla av skräck. Det gör också den sönderslitna, blodiga kroppen av ett litet barn. Du väljer vilken vinkel du vill ha beroende på hur den passar din story.
För att ta exemplet med valpen - när är det rätt att döda den, och på vilket sätt kan du göra det? Finstämt eller blodigt? Dramatiskt eller ordinärt?
För att få svaret, är det viktigt att ställa sig ett par frågor:
a) Använder du dig av samma höga spänningsfaktor i ditt tonfall, regelbundet genom hela storyn? Om det är så, kommer en valpscen knappast väcka uppseende.
Å andra sidan, om dramatik är något du inte använder dig av, kommer en plötslig valpscen sticka ut en hel del. Vill du att läsaren ska uppfatta den som det viktigaste och mest avgörande partiet i din historia?
b) Säg att du har en högdramatisk scen. Den ska säga något viktigt. Det viktiga elementet som du uttrycker bestämmer hur du använder dina visuella skrämseleffekter. Du ska använda skräcken på rätt plats för att förstärka och understryka vissa poänger.
Vad är viktigt? Valpens död och hjältinnans chockade sorg över den saken? Hjältinnan som blir tröstad och skyddad av hjälten? Hjältinnan förändras på grund av den här upplevelsen? Något annat?
Ett element är viktigt när det kommer att fortsätta få saker att tända till senare i storyn.
Handlar scenen om vad som händer med hunden? I de nästkommande kapitel, kommer hjätinnan sörja och bli tröstad? Kommer den här döda hunden leda henne till kapitel elva, där hon plötsligt inser att det är hennes kall att ta hand om vilda hundar? Om det är så, är hundens död viktig för storyn. Visa precis hur skräckfylld och hemsk upplevelsen var.
Å andra sidan, om scenen tar en helt annan känslomässig riktning och vi aldrig kommer att möta valpen igen... är kanske valpens död inte särskilt viktig, och bör tonas ner.
Om scenen handlar om hjältinnans förändring, om hur hon blir starkare eller visare, är det hjältinnans förändring som är viktig. Genom valpen ges själva kärnan i hennes inre förändring. Om man då använder hemska detaljer, är det för att markera den förändringen. Hur mycket och vilken typ av detaljer förändrar henne?
Hjältinnan känner fruktan eller skuld. Det är hennes känslor som är viktiga. I det här fallet, när vi talar om inerna reaktioner, kanske det är bättre att inte chocka läsaren alltför mycket med blodiga detaljer, och istället visa läsaren hur chockad hjältinnan är. Vi kan distansera oss själva så att vi vet precis vad som händer med hjältinnan.
Om scenen signalerar framsteg i hjälten/hjältinnans relation (eller någon annan relation), är det skräckfyllda i scenen där för att skapa förändringen. Som författare är du då mindre intresserad av att skriva om vad som verkligen händer i scenen, än vad hjäten/hjältinnan gör med eller mot varandra på grund av det som händer. Den förändrande händelsen kan bli uttryckt genom hjältens ord: "De har slitit henne sönder och samman... Nej, för helvete... Titta inte" och genom att han döljer hjältinnans ansikte mot sitt bröst. Det där bygger en relation. Hur mycket skräck, vilken typ, upplevd av vem behövs för att definiera relationen? Behöver läsaren bli chockad själv för att förstå relationen mellan H/H? Behöver läsaren bara se hjältinnan chockerad och skräckslagen? Har du en hel radda av känslor som du ska ge läsaren? Först chock, sedan tröst? När och hur lämnar du en av dessa i nästa känslas favör?
Det är med andra ord inte så mycket en fråga om vad du kan och inte kan göra för att skapa visuella bilder av det blodiga. Det är mer en fråga om vad du kan göra med en scen. Vilka chockerande bilder, var och använda på vilket sätt kan hjälpa dig att lysa upp resten av din story?
-----------------------
Det var lite om den saken. Tack, Jo Bourne.
I min egen roman, förekommer en del våld. Ganska rått sådant också. Den svåraste scenen jag hade var däremot när jag skulle döda en spindel, inte bara för att jag avskyr spindlar, utan för att den var oskyldig. Den fyllde dock sitt syfte i storyn, och jag var tvungen att ta livet av den. Ibland måste man. Det är när man inte måste, man kanska bör fundera på om de hemska detaljerna är nödvändiga.
Linda G
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment