Nåt jag skrev för några veckor sedan...

Här är en början på en ny... någonting. En roman, kanske. Det är ett utkast, obearbetat, men jag publicerar det ändå. Jag vet inte ännu, men den här historien känns ganska trevlig. Jag kanske fortsätter på den.

----------------------------------

Vardag. En kopp kaffe och knäckebröd med Kalles, sedan på med paltorna och ut i bitande höstkyla. Ta hand om andras gapiga ungar på avdelningen Solstrålen. Sen hem. Fixa middag, slänga in tvätt i tvättmaskinen. Sen kolla på TV tills ögonen började falla igen och det var dags att krypa till sängs. Förutom det där med att behöva gå till jobbet var det strängt taget inte särskilt annorlunda mot helgen. Tryggt och skönt, skulle Torbjörn säga, och det var väl så då. Thea såg efter honom, böjde sig bakåt på köksstolen tills det knakade i ryggstödet och kikade ut i hallen, men kunde inte se honom. Hon lutade sig fram igen, satte armbågarna mot köksbordet och ignorerade smärtan från knäckebrödssmulorna som skar in i huden av trycket. Såg ner på tidningen som låg uppslagen framför henne, fast uppochner, eftersom det var Torbjörn som läst den och inte hon. Hon stirrade ner på rader av prydliga begravningsannonser. Det infallande ljuset från fönstret var inte tillräckligt för att hon skulle kunna se de pyttesmå bokstäverna, hon blev tvungen att kisa, men det var fortfarande inte tillräckligt. Förr hade hon haft ögon som en örn – så var det inte längre. Det var väl nåt som följde med att fylla trettiofem. Hon hade känt det i lördags också, då Torbjörn tagit med henne på en kvällspromenad ner till hamnen. Hon hade fått ont i ena knäet, och Torbjörn hade skakat på huvudet åt henne och fnyst om hennes tilltagande ålderskrämpor. Precis så var det. Först lederna. Sedan synen. Hon hade tinnitus också. Det hade börjat hålla henne vaken på nätterna, ett evigt susande och vinande som från en aldrig vilande liten mygga. Det var inte långt till graven. Så hade farmor sagt under sina sista tjugo år. Varje dag. Thea kunde se framför sig hur hon drog ut mer garn till stickningen och skakade på huvudet, en liten grå gestalt med järnblick. Medan stickorna började klicka igen, sövande rytmiskt, hade farmor suckat: ”Knäet mitt värker igen. Det är inte långt till graven”.

Var det därför Torbjörn hade lämnat tidningen öppen på just den sidan? För att påminna Thea om att den saken? Att hon borde ta vara på sig själv lite, innan det var för sent? Något var det som hade fått honom att lämna tidningen på den sidan i alla fall. Han hade rest sig så plötsligt från bordet att kaffet skvimpat över, och sedan försvunnit ut i lägenheten utan att säga ett ord. Hon lutade sig bakåt på stolen och kikade återigen ut i hallen, men där var tyst.
– Tobbe?
Ropet verkade skapa ett eko av ljudeffekter. En toalett som spolade. En skåpslucka som slog igen. Sen det klickande ljudet när toalettdörren låstes upp. Två sekunder senare stod han där i dörröppningen in till köket och rättade till slipsen, fastän den satt alldeles perfekt.
– Vad är det?
– Inget. Undrade bara var du tog vägen.
En snabb rynka av irritation visade sig mellan de ljusa ögonbrynen, och försvann sedan lika snabbt.
– Jag var på dass. Klockan är mycket, sa han sedan och sneglade på klockan bakom henne. – Du måste väl göra dig i ordning?
Thea såg ner på sin T-shirt, på trycket av nallen på framsidan och hålet strax över ena bröstet. Och inga byxor hade hon tagit på sig heller. Det såg ut som om hon skulle gå till sängs igen. Hon kastade en blick ut genom fönstret, på Redbergsgatan utanför, blankvåt av regn och med träd som huttrade i vinden och motvilligt släppte ifrån sig sina löv. Tanken på en varm säng var faktiskt inte dum. Men hon suckade och skakade på huvudet. Reste sig upp, borstade bort smulorna från armbågarna och grabbade tag i kaffekoppen för att balansera den på högen av disk i diskhon.
– Jo, jag får väl det. Sticker du nu?
Det tog en stund innan han svarade. Han hade fullt upp med att se ogillande på den smutsiga disken. Nå, om det retade honom kunde han ju göra något åt den själv då. Thea drog kniven ur smörasken och satte den i ett vinglas från middagen i lördags. Hela installationen vinglade oroväckande. Torbjörn såg bort, och hon drog på munnen.
– Ja, jag får dra iväg. Jag får jobba över idag. Konferensförberedelser.
– Det brukar heta så. Hälsa henne.
Han suckade.
– Den dagen jag får tid med en älskarinna ska jag fira det tillsammans med dig och en flaska champagne.
– Gärna det.
Han tog de få stegen mot henne och placerade en kyss på hennes kind. Hon vred lite på huvudet, och försökte nå hans läppar, men han hann dra sig undan. Han rätade på sig. Kastade en blick mot köksbordet, på tidningen som låg som en sorglig död fågel på bordsskivan, platt och gråaktig i den dunkla dagern.
– Du… Jag hann inte läsa klart den…
– Du har en sida kvar. Det kan du väl stå ut med? Läs den när du kommer hem.
Han lyssnade inte på det örat, lutade sig bara fram och drog till sig den. Så vecklade han snabbt ihop den och tryckte fast den under armen.
– Jag tar den med till jobbet. Hejdå, gumman. Ha det så bra.
Hon mumlade bara något till svar – inte ens hon visste vad. Sen sjönk hon ner på köksstolen igen och lutade hakan i händerna medan hon stirrade på den tomma platsen där tidningen nyss legat. Dörren till farstun slog igen med en smäll som ekade genom lägenheten, som en krass påminnelse om att det fanns en värld utanför som väntade på att hon skulle ta del av den. Femton ungar väntade på henne. Kajsa med sin ständigt rinnande näsa. Viktor, som alltid slog sig. När han inte slog andra. Lille blyge Axel, som alltid kröp upp i hennes famn med tummen i munnen så fort han fick chansen. Som ville att hon skulle berätta Sagan om Saltsillen – som aldrig lät likadant eftersom någon sådan saga inte existerade annat än i hennes fantasi. Nå, så var de ganska gulliga, hennes ungar. Och avdelningen var det inget fel på heller, även om hon trivts bäst på Månstrålen, för där var det nyrenoverat. Man kunde alltid hoppas att det skulle finnas mögel i Solstrålens lokaler också, fast å andra sidan kände hon inte något vidare för att bli utflyttad till en tillfällig barack medan man sanerade, så som de gjort på Månstrålen. Då fick det hellre vara.

En tjock olle med små garnbitar som stack ut här och där – förbannat underlig såg den ut, men det var hennes faster som stickat henne, så hon kunde väl åtminstone bära den en gång om året – och ett par urtvättade jeans. Lite mascara och en hel del cerat. Varför krångla till det på en vardag? Thea drog åt sig handväskan från kroken intill ytterdörren, kontrollerade mobilen efter meddelanden och suckade djupt när displayen visade upp sig, jungfruligt orörd. Så nycklarna, ner i byxfickan med dem. Eftersom Torbjörn behövde bilen, var hon hänvisad till cykeln för att ta sig till jobbet. Och eftersom cykeln fått punktering, skulle hon bli tvungen att gå. Hon svor lite när hon kom ut på gatan och kände regnet mot ansiktet. Det var inget hällregn precis, men ett sådant regn med små, små droppar som tycks tränga genom varje klädesplagg, genom varje hårstrå på huvudet, ner i huden och sedan fastna där som en klibbig hinna. Hon slängde igen porten bakom sig och kisade ut över gatan och höghusen på andra sidan – likadana hus med likadant varmbrunt tegel som i hennes eget höghus. Alla hus på gatan såg ut på det viset. Förortstråkigt, men praktiskt. Man behövde aldrig bli avundsjuk på att grannen hade det finare ställt.

Det gick snabbare om man genade över gatan direkt utanför huset, även om det inte var särskilt snyggt gjort. Dagiset låg bara ett kvarter bort, och många föräldrar som hade sina barn där bodde i närheten. Thea tyckte inte om tanken på att någon av dem skulle se henne riskera liv och lem över den kraftigt trafikerade gatan bara för att hon skulle tjäna en minut. Men hon tyckte ännu mindre om att tvingas springa till övergångsstället flera meter bort bara för att få vänta på att få korsa gatan. Hon tog – som vanligt – risken. Klev ner på gatan och gjorde sig beredd på att hitta en lucka mellan de förbipasserande bilarna. Det var ovanligt tjockt med bilar den här morgonen. De susade förbi en efter en, i en till synes ändlös ström. Thea slog armarna om överkroppen och väntade. Såg ner på sina fötter en stund. Hon skulle behöva köpa nya skor, men Torbjörn hade sagt att det var en otroligt onödig utgift – hon hade ju köpt nya förra året – så det fick vänta. Bredvid hennes ena fot, ja till och med under den, låg en tidning. Vätan från marken hade börjat tränga igenom sidorna och fått den att bli mörk och sladdrig. Hon flyttade på foten, men inte på blicken. Tidningen var uppslagen på dödsannonserna – precis som den Torbjörn hade läst hade varit det. Hon böjde sig ner och plockade försiktigt upp den från marken, lyfte den mellan tummen och pekfingret, men kunde ändå inte låta bli att rysa över den äckliga känslan av vått, kallt papper mot huden. Den luktade unket, som förmultnade höstlöv. Eller så var det för att det satt några löv fast på den, smetiga och bruna. Hon gjorde en grimas och spände musklerna i handen för att släppa tidningen på marken igen, men hejdade sig sedan och stirrade på sidan med dödsannonser. Fläcken där kaffet skvimpat ut, alldeles i nederkanten, över sidnumreringen, skvallrade så alltför tydligt om den saken. Det var deras tidning. Torbjörns.

Vad i all världen hade han sagt att han skulle ta den med sig för, om han inte menat det? Varför hade han tagit den - bara för att slänga den på gatan? Nå, det var inte hennes ensak. Han hade kanske ångrat sig. Eller tappat den. Hon ryckte på axlarna. Sedan stelnade hon till igen. Vinden hade fått tag i sidan, och lyfte den för ett ögonblick rakt upp, så att den höll på att slå henne i ansiktet. Och då märkte hon hålet. Mitt i tidningen, så att det inte kunde vara en slump. En liten kvadratisk bit hade omsorgsfullt rivits ut bland dödsannonserna. Dödsannonserna? Thea stirrade länge på sidan. Varför skulle Torbjörn vilja riva ut en dödsannons? Och vem kände han som hade dött, som han inte ville berätta för henne om?

Hon mindes hans beteende vid frukosten, hur han snabbt lagt ner tidningen och sedan rest sig upp och försvunnit ut i hallen utan ett ljud. När hon tänkte efter hade han sett lite blek ut. Och han hade verkat lite dämpad när han återvänt från vad det nu var han gjort. Toaletten. Visst. Det kunde vara så. Men en hel kvart i absolut tystnad? Hon såg ner på tidningen i sin hand. Den kunde inte tala mer. Vad det än var som fått Torbjörn att reagera, så fanns det inte där längre. Torbjörn hade tagit det med sig. Hon släppte tidningen på marken. Rakt ner i en pöl. Vatten trängde sig genast upp runt den och över den, girigt och obarmhärtigt, i ett försök att ta herravälde. Sedan rätade hon på ryggen och skyndade sig över gatan.

copyright - Linda Govik

--------------------------------------

Kommentera gärna.

Linda G