Karaktärssoppa, någon?

Ja, det här med karaktärer. Det är ganska viktigt, eller hur? Hur man skapar dem, och hur man ger dem liv. Några menar att karaktärerna är det viktigaste i en roman - för om man inte bryr sig om hur det går för dem, bryr man sig knappast om historien heller. Det kanske är så. Hursomhelst verkar personteckningen vara en sak man tittar noga på som lektör på ett förlag. Redan i de första kapitlen ska en tydlig personteckning komma fram och ge en bild av karaktären/karaktärerna. Kollade in Camilla Läckbergs blogg (posten heter "Namnbyte") där hon kort beskriver hur hennes karaktärer växer fram. Som de flesta andra författare (som t. ex Jan Guillou) verkar hon inte ha något gudomligt, mystiskt förhållande till dem. Jag stötte nyss på en hemsida av en amerikansk författare, där författaren hävdar att hennes karaktärer står i samma rum och bokstavligt talat knackar henne på axeln när hon ska skriva. Efter vad jag har sett på samma hemsida lider hon ganska svårt av hybris, och det är fullt möjligt att hon säger så därför att det ger henne en upphöjd aura och en viss status. Eller så pratar hon verkligen med sina karaktärer. Själv tycker jag att det låter för kusligt för att vara bra. Man hör karaktärerna, och de "finns" - men... samtidigt inte. Svårt att förklara... Talar ni med era karaktärer?!

Hursomhelst, beroende på vilken sorts karaktärer de är, är det olika svårt eller lätt att gripa sig an dem och hitta deras röst (jag ska tala mer om det senare). Diana Gabaldon förklarar i sin bok "The Outlandish Companion" att hennes karaktärer kommer till henne ungefär som ingredientser till en underlig soppa:

Svampar: En del karaktärer dyker upp som svampar. De finns bara där, tar över och som författare är det bara att hänga med. Hennes Geillis Duncan är ett exempel på just en svamp. Ett färdigt paket, fullt utvecklad liksom.

Lökar: Några karaktärer, menar Gabaldon, skapades innan hon skrev om dem och har ett speciellt syfte i boken, men tar sedan över och börjar "leva sitt eget liv". Som exempel tar hon Moder Hildegard, ur "Slända i Bärnsten" - en karaktär som behövdes, därför att hon var tvungen att avkoda ett musikchiffer, och samtidigt för att styra över klostersjukhuset. Denna karaktär blev dock mycket levande, och efter ett par stycken kunde Diana "höra hennes röst". En "lök" är någon som författaren alltså inte känner till allting om från början, utan som avslöjar sig själv allteftersom historien fortskrider - alltså karaktärer med flera lager. Claire och Jamie, Dianas huvudpersoner, hör också till denna kategori.

Hårda nötter: Den svåraste kategorin är de hårda nötterna. Det hörs på namnet. Detta är karaktärer som är viktiga för historien, men inte för sin personlighet och sina handlingar, utan för rollen de spelar. Brianna, Jamie och Claires dotter, är en hård nöt. Hon "sa" inget på ett bra tag och Diana fick inget grepp om henne alls under den tiden. Hon fick använda sig av alla tillgängliga knep för att locka fram Briannas personlighet.

Så uppstår karaktärer för Diana Gabaldon. Jag håller med. I min roman var, ironiskt nog, huvudpersonen den som var svårast att hitta fram till. Jag fick ingen känsla alls för henne, visste inte vem hon var, eller hur hon var. Jag fick arbeta hårt för att sätta mig in i hennes liv, och jag fick verkligen tänka över hennes bakgrund och saker som hänt innan romanen började (som att hennes far dog när hon var ung) för att verkligen få en känsla av henne. En annan karaktär var en definitiv hård nöt - ogenomtränglig - tills jag insåg att jag hade skapat honom fel och tvingades bygga om honom. Då öppnade han sig direkt, tog över och blev så stark att han till och med fick sina egna kapitel. Jag ska berätta mer om honom, och hur man finner fram till karaktären, senare. Hur är det för er när ni skriver? Kan ni göra soppa på era karaktärer?

Linda G