Första kapitlet ur min roman...

Jag börjar med att lägga ut första kapitlet i min egen roman, som är en deckare. Just nu går den under namnet "Det rätta skälet", och handlar om en ung kvinna från London som hamnar på den Engelska ostkusten, och där snubblar över ett mord. Ni får jättegärna kommentera, kritisera, såga, berömma... vad som helst!

-----------------------------------------------------

Första kapitlet ur ”Det rätta skälet”

Kap 1

Det finns trevliga knackningar, hetsiga knackningar, humoristiska knackningar. Det finns knackningar som gör att man längtar efter att få öppna dörren och se vem står bakom – eller så kanske man redan vet det. En del knackningar vet man på en gång när de betyder bekymmer. Det är någonting med sättet de genljuder, tungt, och hårt och slutgiltigt, som gör att man genast vet att vara på sin vakt. När de tre tunga slagen ekade genom min lägenhet, visste jag redan innan jag öppnat att det bara kunde vara en enda person som knackade, eftersom det bara var han som hade skäl starka nog att ligga bakom dem. När jag väl slagit upp dörren, var det därför ingen direkt överraskning att möta min hyresvärds ständigt missbelåtna blick.
– Hej Dennis, sa jag. – Kul att se dig.
– Visst.
Dennis Holmes var som vanligt klädd i sitt brottarlinne och mörkblå träningsbyxor. Det stod en svag odör av sur tobak och svett om honom och jag kände mig ofräsch trots att jag duschat bara en timme innan. Jag lade armarna i kors över bröstet och gjorde mig så lång jag kunde för att få tillfälle att se ner på honom. Vanligtvis brukar jag inte utnyttja min längd på det viset, men med Dennis gjorde jag det, eftersom han var ett sådant kryp. Vi stod en stund och stirrade på varandra.
– Ville du något? frågade jag sedan. – Eller kom du hit bara för att se på mig?
Han fnös och drog händerna över sitt bakåtslickade hår.
– Du är kaxig som vanligt, hör jag, sa han. – Men vi får väl se vem som är kaxigast när jag har sagt det jag ska säga.
Han drog upp sin nyckelknippa, på vilken reservnycklar till alla lägenheter i huset satt. De långa fingrarna löpte som ödlor över dem.
– Vad ska du säga då? sa jag.
Egentligen visste jag redan svaret. Det var inte så svårt att räkna ut. Men jag ville höra honom säga det högt.
– Jag ska säga att du är sen med hyran. Och att jag inte tänker tolerera den saken. Du ska ut.
– Vad sa du? sa jag.
Det var värre än jag anat. Mycket värre.
– Du hörde.
– Men…
Jag tystnade när han rätade på sig och utmanande mötte min blick. Han var definitivt inte mottaglig för invändningar, och jag visste inte riktigt om jag själv var upplagd för att göra några. Tiden var inte gynnsam för frilansande journalister, det var så. Under de senaste veckorna hade jag lyckats överleva genom att skriva artiklar för tidningar som ”Hundvänner” och ”Jakttider”. Jag hade hela tiden sett till att betala hyran först av allt – något som jag alltid varit noggrann med – men de senaste veckorna hade jag varit helt utan uppdrag, och helt utan inkomst. Jag hade levt på mina knappa besparingar, och förhalat hyran, med förhoppningen att Dennis skulle se med blida ögon på den saken. En blick på hans ansikte räckte dock för att inse att han faktiskt njöt storligen av situationen, och att han hade väntat på tillfället att bli av med mig.
– Vet du vad, Charlie? sa han. – Jag är trött på att höra dina ursäkter. ”Det är så dåliga tider nu, Dennis”, ”Jag får inga bra uppdrag nu, Dennis”. Kyss mig i arslet! Jag försöker också leva, jag behöver pengarna. Kan du inte skaffa dem så åker du ut.
– Det vet du att jag inte kan, sa jag. – Inte just nu, i alla fall.
– Så synd. Då åker du ut. Det här är inget jäkla välgörenhetscenter, förstår du.
– Tänk, det har jag aldrig trott.
Han såg irriterad ut, och klingade varnande med sina reservnycklar.
– Lika näsvis hela tiden, sa han. – Den där attityden är jäkligt irriterande. Hur fasen någon kan stå ut med att bo med dig en längre tid är en gåta. Hur är det med Rodney, förresten? Har inte sett honom på ett tag.
Han kastade en nyfiken blick över min axel, för att fånga en skymt av honom.
– Vi har brutit upp, svarade jag kort.
– Just det, ja. Så var det. Han flinade. – Jag fattar varför.
Jag suckade. Det var inte första gången han gav mig pikar om både det ena och andra i min personlighet, och jag hade vant mig med tiden, men det var ändå jobbigt att behöva parera hans elakheter. Båda visste vi dock varför han var så taggig – för att jag hade nobbat hans inviter en gång för mycket.
– När vill du ha ut mig, Dennis?
Han stoppade ner nycklarna i fickan med belåten slutgiltighet och såg sedan överlägset på mig.
– Så snart som möjligt. En vecka.
På den tiden skulle jag knappt hinna skaffa mig en bra kartong att bo i, än mindre en ny lägenhet. Vilket han mycket väl visste om.
– Säger du det, så, sa jag. – En vecka då.
– En vecka. Är du inte ute då, blir det synd om dig. Glöm inte det.
– Nejdå. Adjö Dennis.
Jag slängde igen dörren om honom, och hörde hans steg i trapphuset utanför. De stannade utanför grannens dörr, och strax därefter genljöd hans kraftfulla knackningar som pistolskott genom tystnaden. Det var tydligen inte bara jag som skulle bli offer för hans dåliga humör.

Jag drog mig in i det lilla vardagsrummet, som också var sovrum, sjönk ner i TV-fåtöljen och stirrade bittert på min obäddade säng, där lakanet tvinnat sig och låg som en orm tvärsöver madrassen. Vart skulle jag ta vägen nu? Vem skulle vilja ha mig boende hos sig? De jag kände hade nog med sitt, de hade familjer att ta hand om, de bodde för trångt eller var bostadslösa själva. Håglöst sträckte jag mig efter telefonen, och satte den i mitt knä. Jag balanserade den där, medan jag funderade. Rodney kunde kanske hjälpa mig. Jag kunde bo hos honom tills allting ordnat upp mig. Kanske skulle han till och med kunna fixa mig något uppdrag på London Esquire, tidningen där han jobbade som fotograf. Det var där vi hade träffats, på den tiden jag jobbat där själv. Det var en evighet sedan. För länge för att det skulle kännas rätt att be honom om hjälp, åtminstone. Jag förkastade den idén, tittade upp i taket, på fuktfläcken som såg ut som ett flygplan och suckade. Det fanns egentligen bara en person som hade resurserna och hjärnan att komma med konkreta råd och en plan som inte bara skulle räcka en vecka eller två. Och det fanns egentligen ingen annan utväg, inget annat sätt jag kunde rädda mig ur situationen på. Jag grep beslutsamt luren och satte den mot örat.

Hon svarade nästan direkt. Den välmodulerade rösten var som fingernaglar mot svarta tavlan, och fick mig att rysa, trots värmen i lägenheten. En instinkt att lägga på luren, en pockande drift att ge upp planerna på att söka hennes hjälp och istället försöka ta mig ur problemen på egen hand, gjorde mig för ett ögonblick alldeles stum.
– Vem där? sa hon. – Det här är Celeste Gold – kan Ni nu vara vänlig att identifiera Er, annars lägger jag på luren.
Jag bättrade på greppet om luren med svettiga fingrar och drog ett djupt andetag. Ögonblicket var över.
– Nej, lägg inte på, mor. Det är jag. Charlie.
Det blev tyst. En lång stund. Så lång att jag började undra om hon faktiskt hade hunnit lägga på. Sedan återkom hennes röst, så sarkastisk att det var som att sprejas med syra.
– Charlotte? Så trevligt. Vad förskaffar mig den äran?
– Jag kanske bara ringde för att säga hej. Och fråga hur du mår och sådär.
– Charlotte, det där är bara dumheter, och det vet du. När du ringer är det för att du har särskilda skäl.
– Så är det inte alls.
– När du ringde mig sist var det för att du ville att jag skulle betala din telefonräkning. Du kan väl hoppa över småpratet den här gången. Det blir effektivare så.
Jag började ångra att jag ringt henne. Vad hade jag trott? Att hon skulle ta emot mig med öppna armar? Jag suckade.
– Varför måste du alltid tro det värsta om mig?
– För att det inte finns någon anledning till något annat. När du ringer, då är det något du vill ha. Eller något du inte klarar. Eller hur?
– Absolut inte!
– Nej… hon lät mycket uttråkad. – Så vad är det du vill den här gången?
– Jag vill… jag stakade mig. – Jag vill…
– Som jag sa, Charlotte, jag har verkligen inte tid…
– Jag vill bjuda ut dig på en shoppinglunch.
– Förlåt?
– Ja. Jag harklade mig lätt. – En shoppingtur. Det var länge sedan vi gjorde något tillsammans. Så jag tänkte…
Jag hörde ett karakteristiskt blåsande läte som skvallrade om att min mor rökte medan hon talade med mig, och att hon släppt ut ett moln av giftig rök som en misstänksam drake.
– Men du hatar shopping, Charlotte.
– Man kan väl ändra sig.
– Hm. Men naturligtvis, om du vill ser jag inga hinder för att vi träffas en stund.
– Bra. Underbart. Kan vi träffas på Brompton Road? Klockan elva.
– Idag?
– Idag. Om du är ledig.
Hon suckade djupt.
– Nåväl. Vi ses då.
Hon lade på utan att säga hejdå. Jag stirrade på luren en lång stund. Jag var arbetslös, jag hade blivit vräkt – och nu hade jag till råga på allt gått med på att följa med min mor på shopping. Kunde jag sjunka djupare än så? Faktum var, att det kunde jag. Jag var tvungen att be henne om hjälp också. Med ett stönande dolde jag ansiktet i händerna och önskade att jag kunde stanna i den positionen för evigt.


(Copyright Linda Govik)
---------------------------

Linda G