Något jag skrev... Fortsättning

Kom vidare med storyn om Thea. Det börjar kännas bättre och bättre. Jag gillar stilen, som är ganska annorlunda mot "Det rätta skälet", lite mer kantig och lite mer "svensk".

Det här är fortfarande bara ett utkast, vilket betyder att jag förmodligen kommer att polera både en och två gånger innan jag är helt nöjd.

-------------------------------------

Morgonen var alltid hektisk, full av avsked från stressade föräldrar, av barn som sprang omkring, av ytterkläder som skulle av och innetofflor som skulle dras fram ur saklådorna och sedan sättas på. Den delen av vardagen tog över så snabbt att hon inte hann fundera mer över morgonens händelser på ett bra tag. Först vid tiotiden planade aktiviteterna ut, och stunden efter första mellanmålet och innan lunch blev som vanligt lugn och behaglig. Det var då dagisfröknarna kunde ta sig tid att verkligen ägna sig åt barnen – inte bara åt att försöka hålla reda på dem. Thea protesterade inte när Axel fösynt drog i hennes hand. Istället plockade hon upp honom i famnen och bar honom till mysrummet, där hon slog sig ner med honom i den mjuka plyschsoffan. Omedelbart satte han sig tillrätta i hennes famn, stoppade tummen i munnen och slöt ögonen. Thea slöt också ögonen, men inte lika mycket av välbehag som för att få bort huvudvärken. Och för att få en chans att tänka på Torbjörn.

De talade aldrig med varandra längre. Det var egentligen ingens fel, det hade bara blivit så. När livet bestod av samma sysslor som företogs gemensamt vareviga dag, och när det enda de inte hade gemensamt var sina arbeten, där de inte alls var intresserade av varandras göromål, så… blev det bara så. Samtalsämnena hade tagit slut. Alla ämnen de möjligen hade kunnat diskutera, hade tömts ut för länge sedan, och några nya hade inte tillkommit. Då tystnade man. Sa bara det nödvändigaste, och fortsatte livet som det alltid varit. Det var fortfarande ett bra liv. Ett bra liv, som bara kunde bli bättre – när de fick något att tala om igen. Barn kanske var ett sådant ämne. Det hade både Thea och Torbjörn ältat till leda under de första åren av sitt förhållande, tills alla orden hade tagit slut och de hade resignerat. Eller, snarare – Torbjörn hade resignerat. Det var han som ville ha barn. Thea ville vänta. På vad? hade Torbjörn velat veta, och gjorde det kanske fortfarande. Men hon hade inte haft något bra svar, och därför hade de båda två funnit det bättre att tystna. På det viset hade deras förhållande liksom stannat av. Floden av lava, den där pulserande, heta strömmen av förståelse och tillit, hade stelnat till en svart gata av… ingenting.

Axel borrade in huvudet i hennes bröstkorg och suckade belåtet. Smackandet av hans tumme var det enda som lät i rummets stillhet. Det dunsade lite i väggen bakom dem – resten av gruppen hade börjat bygga kojor i stora lekrummet. Thea öppnade ögonen, såg ut över Axels huvud. Mamma Mu, den stora mjukisfiguren som var fastspikad på väggen som en sorts absurd version av Jesus, stirrade tillbaka med enfaldig blick. Hon slöt armen tätare om Axels lilla kropp, och kände värmen från den späda ryggen. Med näsan full av hans mjuka barndoft, var det ännu svårare att förstå vad hon väntade på. Hon var trettiofem år. De flesta hade börjat pikat henne för deras barnlöshet – speciellt hennes mor. ”Tio år utan barn? Har ni försökt alls?” Thea brukade alltid möta sådana kommentarer med ett leende och en huvudskakning. Nej, de hade inte försökt. Hon var noga med pillren. Ville inte riskera något. Hon suckade. Jo, det var just det: riskera. Ett sådant litet, löjligt ord. Vad hade hon att riskera? Ett bekvämt hemmaliv? Lata dagar framför TV:n?

Hon kunde inte ens skylla på karriären längre. Hon hade nått så högt man kunde komma. Dagisföreståndarinna, tänka sig. Hon fnös så ljudligt att Axel vände sig om och gav henne en anklagande blick. Hon log lugnande och drog honom mot sig igen. Snusade lite extra på det silkeslena, ljusa håret, en aning skuldmedvetet, som om hon gjorde något förbjudet, och det gjorde hon kanske också. För vad hade hon för rätt att njuta av en annans barn, att gnida sitt huvud mot någon annans skapelseverk och därmed sätta en prägel och en doft på det som absolut inte skulle vara där? Hon skakade svagt på huvudet. Nojig, det blev man visst också när man blev äldre. Det hörde väl till, det också.

En av dagisfröknarna – Gunilla – stack in huvudet genom dörröppningen och log när hon såg dem sitta där, ihopkrupna i förtrolig tystnad.
– Så det är här ni sitter och kurar? Thea, jag skulle vilja diskutera mitt schema med dig sen.
– Visst ja.
Gunilla ville gå ner i tid. Det var visserligen ingen större katastrof, men det blev ganska mycket administrativa turer, det skulle erkännas. Thea lyfte upp Axel, som gjorde ett svagt protesterande läte ur mungipan – bredvid tummen som han vägrade ta ur.
– Senare, Axel, sa hon mjukt och strök honom över håret. Hon rätade på sig och ryckte på axlarna åt Gunilla. – Vi tar det nu, innan lunchen. Annars kanske vi glömmer det.

Lunchrummet var det trevligaste rummet i hela dagiset. Thea hade själv sytt gardinerna – hon var bra på att sy – och Gunilla och en av de andra dagisfröknarna, Karin, hade sett till att pynta upp det hela med lite egna krukväxter. Med de ljusa möblerna och den blänkande köksinredningen kändes det som att komma hem varje gång man klev in där. Fast, det var Thea tvungen att medge, femton års slitage på möblemanget hade definitivt börjat sätta sina spår. Hon petade frånvarande på en trasig laminatskiva i köksbordet och lyssnade på Gunillas pladdrande, utan att ens försöka bry sig om att höra ursäkterna. De var egentligen helt onödiga. Hon behövde inte höra Gunillas prat om slitna axlar och värkande rygg, och om arbetsterapeuter och sjukgymnaster som varnade för det ena och det andra. Sjukintyget låg där, med alla uppgifter Thea kunde önska. Vad mer fanns det att orda om? Tillslut nickade hon förstående och så pass slutgiltigt att Gunilla faktiskt tystnade. Thea sköt den lilla pappersbiten åt hennes håll.
– Det blir nog alldeles utmärkt, tror jag. Oroa dig inte. Jag ska kontakta lönekontoret så fort jag kan, och sen är det väl bara ett nytt anställningsavtal som ska skrivas på. Sen ska allt vara klart.
– Gud vad bra. Gunilla vek nogsamt ihop lappen och stoppade den med omsorg tillbaka i kuvertet med landstingets stämpel på. – Du vet, man börjar ju bli till åren. Jag är snart femtiofem år. Saker och ting börjar ge med sig. Det är ett hårt arbete det här. Folk tror ju inte det, men det är det.
– Jag vet. Men det är ju bra att det kan ordna sig till det bästa. Hon satte handen mot bordsskivan för att ställa sig upp. Tänkte påbörja en mening om att de borde börja förbereda för lunchen, men hann inte så långt. Ur Gunillas handväska, som var en sorglig sak i grönbrunt tyg, stack dagens tidning upp.
Thea fuktade läpparna. Borde hon? Ja, varför inte? Vad var det att vara rädd för? Hon drog ett djupt andetag.
– Du… sa hon till Gunilla, liksom nonchalant. – Jag skulle inte få kika igenom den där en sekund?
– Jo visst… Hon drog upp den och räckte den mot Thea. – Jag kan börja förbereda middagen så länge.

Med det monotona skramlandet av kastruller som en slags trygg förankring i verkligheten böjde sig Thea över dödsannonserna. Hjärtat bankade, utan att hon visste varför. Strängt taget, försökte hon intala sig själv, så kunde den person han rivit ut dödsannonsen för knappast utgöra ett hot mot deras förhållande. Eller deras liv överhuvudtaget. Och om den någonsin gjort det så var det definitivt slut med den saken nu.

Fast det kanske inte var därför hon var upprörd? Kanske var det bara tanken på att det hon nu skulle få se, var något som Torbjörn antagligen inte alls ville att hon skulle se. Det var som att hitta en porrtidning under en madrass – det blev en ovälkommen inblick i någon annans privata liv, och en påminnelse om hur svårt, för att inte säga omöjligt, det var att kontrollera en annan människas tankar. Hon hade dock en underlig känsla av att hon skulle ha föredragit att hitta en porrtidning, och böjde olustigt huvudet över tidningen för att läsa.

Förvånansvärt nog var det var inget anmärkningsvärt med annonsen alls. Den var liten, oansenlig och prydlig, prydd med ett enkelt hjärta.

Vår käre
Mårten Simonsson

Älskad och saknad, i ljust minne
bevarad.

Majken med familj.
Begravning sker i Nysunda
Kyrka.
Avsked tages vid graven.

(OBS - annonsen ska redigeras senare, efter lite mer "research…")


Ingenting mer. Thea läste annonsen ett par gånger, men blev inte klokare för det. Nysunda kyrka? Hon höjde huvudet och stirrade frånvarande på ett magnethjärta som satt på kylskåpet mittemot. Torbjörn hade nämnt namnet Nysunda förut, men i vilket sammanhang mindes hon inte längre. Någonting som hade med hans uppväxt att göra, trodde hon, men hon visste inte riktigt. Han talade aldrig särskilt mycket om sin barndom, och hon var inte särskilt intresserad av att ta reda på något om den heller. Hade liksom inte haft skäl att tjata på honom att berätta om sig själv, precis som han aldrig haft det att tjata på henne. Nu blev hon plötsligt nyfiken. Var Mårten någon han hade känt? Mitt i all förvirring var hon en aning lättad över att det tydligen inte rörde sig om en gammal kärlek – såvida inte Torbjörn hade en läggning hon inte kände till. Hon trodde dock inte det. Det här gällde något annat.

– Skulle du kunna ta fram glasen?
Gunilla betraktade henne från kortsidan på bordet, en aning bekymrat, som om hon undrade över vad Thea gjorde i stillsam kontemplation över dödsannonserna. Thea reste sig upp så att det skrek i stolsbenen. Ljudet väckte dem båda och de log mot varandra.
– Jag fixar det, sa Thea. – Står Ludvigs mugg i skåpet också?
– Visst. Locket ligger i diskstället. Han vill visst inte ha det längre, så fråga innan du sätter på det. Han tycker att han är för stor för det nu.
– Det är han kanske. Han fyller ju tre om några månader.
Marina och Linnea studsade in i köket – solstrålar i höstrusket. På dagiset turades barnen om att hjälpa till med matlagningen, och idag var det deras tur. Deras energi och småpratet som studsade mellan väggarna var utmärkt som distraktion. Däremot gjorde det ingenting för att jaga bort känslan av att Torbjörn var längre bort från henne än någonsin.

Kap#

Klockan var närmare åtta när han kom tillbaka från jobbet. Thea satt hopkrupen i soffan och tittade på Uppdrag Granskning, och försökte se ut som om hon var intresserad av ämnet. De hälsade inte på varandra; Torbjörn tog bara en Cola och ett äpple ur kylen och slog sig tyst ner bredvid henne. Tyst, för att de båda visste att de hade haft det bra på jobbet, vilket gjorde att det vore slöseri med energi att öppna munnen och fråga om hur de hade haft det. Det var ju en helt vanlig dag. Hade varit det – för henne, i alla fall. Thea sneglade på honom, men han märkte ingenting; han höll blicken på TV-skärmen och tuggade på sitt äpple. Ljudet irriterade henne, men hon försökte ignorera det så gott det gick, fortsatte studera honom oavvänt en lång stund.

Om han var upprörd över annonsen, syntes det inte på honom. Hon såg ingenting ovanligt alls i hans ansikte. Ögonen var lugna som alltid, gråbrunt glitter bakom täta ögonfransar, kroppshållningen var avslappnad, till och med en aning hopsjunken. Som om allting var… som vanligt. Thea fick plötsligt svårt att andas. Hon fäste blicken på TV:n och fyllde lungorna med luft ett par gånger. In ut, in ut. Sedan sa hon så nonchalant hon kunde:
– Hann du läsa klart tidningen på jobbet idag?
Han slutade tugga. Gudskelov för det, åtminstone – och samtidigt var det spännande. Det var en reaktion. Kanske hade han dåligt samvete över något? Men så satte han igång att tugga igen, och nu lät det högre än innan. Mer beslutsamt. Han hade inte flyttat blicken från TV-skärmen på hela tiden.
– Tja, det gjorde jag väl.
– Stod det nåt intressant?
Det knastrade, knakade. Ett bett till, för att fylla på depåerna. Stora kindtänder som bröt ner och malde, som en gammal arbetshäst.
– Tja, det gjorde det väl.
– Som vadå?
Tuggandet slutade. Han vände blicken mot henne. Verkade en aning förvånad över hennes frågor, men inte mycket. Han hade trots allt ingen anledning att misstänka att hon visste vad han gjort med deras tidning. Att han hade rivit ur en dödsannons, utan att säga ett enda jävla dugg om saken. Thea knöt nävarna, sköt in dem under låren och bet ihop tänderna.
– Äh, sa han. – Spelar det någon roll? Varför undrar du egentligen?
– Jag kanske hade velat ha tidningen själv. Tog du med den hem?
Nu såg han en liten, liten aning irriterad ut. Och så flackade hans blick en aning; han gjorde en sorts snabb förflyttning från hennes ögon till hennes hårfäste, sedan tillbaka igen. Han ljög. Så enkelt var det. Hon vände bort huvudet.
– Nej. Den ligger kvar på jobbet. Eller så slängde jag den. Jag vet inte. Men Thea… Du brukar väl aldrig läsa tidningen?
– Nej.
– Så varför är du så intresserad av den idag?
– Jag kanske ville läsa den idag. Hon blev irriterad själv, och rätade på sig. – Vadå, du känner väl inte allt jag gör, heller? Jag kanske läser tidningen ibland. Utan att du nödvändigtvis vet om det.
Han skakade skeptiskt på huvudet.
– Gör du det, då?
Theas lungor säckade ihop, tillsammans med hennes figur, i en enorm suck som tycktes fortplanta sig genom hela rummet, så att Flitiga Lisorna i fönstret darrade av vinddraget och prismorna i gardinen vred sig. Sedan lade hon armarna i kors över bröstet och stirrade så intensivt på TV-skärmen att hon inte såg något annat än blåaktigt flimmer.
– Nej, inte direkt. Men…
– Då så.
Ny tugga på äpplet, och samma enerverande, beslutsamt knastrande ljud. Hon stod inte ut. Reste sig snabbt, höll på att ramla över soffbordet och slog i låret. Bordet var bastant, det. I ek, med kraftiga, fyrkantiga ben och tjock bordsskiva. Det såg ut som en vresig gammal bulldogg. Det var ett loppisfynd som Torbjörn och hon inhandlat gemensamt till lägenheten för säkert hundra år sedan, ett sådant där inköp som skulle vara ”tills vidare” men som på något vis blivit bestående, eftersom ingen av dem orkat ta itu med att köpa ett nytt. Thea hatade det, och hatade det ännu mer nu. Ilsket knep hon ihop läpparna om smärtan och stegade därifrån, in i sovrummet där hon lade sig på sängen och stirrade upp i taket. Torbjörn verkade knappt märka att hon gått.

Hon vaknade i sängen några timmar senare. Då var det mörkt i rummet, lägenheten var tyst, så när som på ett ständigt, bomullsmjukt muller av trafiken på leden utanför huset. Hon sneglade på väckarklockan, vars ilsket röda siffror visade på strax efter elva, sedan lät hon händerna löpa längs kroppen – förvirrad, innan hon mindes att hon lagt sig med kläderna på. Så var det, ja. Hon hade inte ens orkat var arg särskilt länge. Hade bara blundat och somnat, som en gammal utsliten tant.

Hon behövde inte ens titta bredvid sig för att veta att Torbjörn låg där. Han måste ha smugit sig in och lagt sig. Utan att bry sig om att väcka henne. Det hade antagligen varit av ren omtänksamhet, men Thea valde att pressa undan den vetskapen och istället bli förbannad. Vem sov en hel natt i jeans och tröja? Han borde ha förstått att hon förr eller senare skulle vakna, och att hon förr eller senare skulle vilja byta om till sina sovkläder. Det förstod väl vem som helst?

Snarkade gjorde han också. Hon sträckte ut handen och knuffade till hans skuldra, onödigt hårt, och belönades med ett förvånat ”uff”. Medan han bytte ställning i sängen, under koncentrerat prassel med täcke och kudde, krånglade Thea sig ur tröjan och slank ur byxorna. Slängde dem på golvet och kröp sedan ner under täcket, naken så när som på trosorna, och stirrade ånyo upp i taket. Den här gången skulle hon emellertid inte kunna sluta ögonen och driva iväg i helande sömn. Hon var alldeles för klarvaken för det. Alldeles för arg. Och rädd. Hon sneglade på Torbjörn, såg de mörka konturerna av hans kropp avteckna sig mot den blåaktiga fonden som fönstret bakom utgjorde. Sju år tillsammans. Sju år utan kommunikation. Sju år, som bara lett till att de var mer främlingar för varandra nu än de någonsin varit förr. Annonsen var bara ett alltför synligt bevis på det. Skulle det bli ännu värre? Hur länge skulle de kunna leva på det viset utan att allting föll isär? Så länge som vi är omedvetna om problemet. Hon vände blicken mot taket, pressade händerna mot mellangärdet och kände en underlig trygghet av att känna sin varma hud mot handflatorna. Saken var ju bara att de inte var omedvetna om problemet längre. I alla fall inte hon. Och gud visste hur hon skulle stå ut nu.

Copyright, 2006 Linda Govik

---------------------------

Linda G

Research - mina favoritlänkar

När jag skriver använder jag faktiskt nätet mest av allt. Som nybörjare, eller åtminstone en med begränsade resurser, känns det som en ganska bra väg att ta. Dessutom var det en nutidsroman, om saker jag kände till. De saker jag inte kände till, var relativt enkla att ta reda på över nätet. Blir det (Gud give) en fortsättning på romanen, kommer jag förmodligen att lägga ner mer tid och ansträngning på att hitta fakta, genom aktiv sökning i böcker och uppslagsverk. Men det får jag se så småningom.

Min roman är en deckare. Den genren kräver lite undersökningar inom rättsmedicin, men för mig gällde det också att nosa upp fakta om politiska partier i England, eftersom en av karaktärerna är politiskt aktiv, samt om London och dess förorter, eftersom mycket av handlingen sker där. Jag ville att min karaktär skulle röra sig i en känd miljö när hon kunde, och att den delen skulle vara korrekt, så att man kunde orientera sig. Staden på ostkusten, där hon också befinner sig, ville jag däremot skulle vara påhittad, av en del olika skäl.

Min favoritkälla är Wikipedia. Jag föredrar den engelska versionen, men ibland finner man en hel del genom att ta sig in på den svenska, läsa all fakta på det man söker där, och sedan länka sig vidare till den engelska genom ramen till vänster. Man kan hitta mycket intressant på det viset. Wikipedia är seriöst, och tillförlitligt.

En sida jag hade användning för när jag skulle bedöma avstånd till städer i England - eftersom karaktärerna tog sig genom London, men också till kusten - var Google-kartan. Här beräknas avstånd och ungefärlig restid, samtidigt som alla närliggande platser kommer upp på ett smart sätt. Oumbärlig karta, om man skriver om England. Kräver man sedan lite mer närgången research, är den här sidan otroligt smart. Du kan vandra omkring på flera av Londons gator virtuellt, och därmed få alla detaljer du behöver - till och med vilka affärer som ligger där. Jättebra länk.

En av mina karaktärer är rättsläkare, vilket krävde en del insikt i den världen. Då var den här sidan väldigt rolig. Inte så kul om man är äckelmagad (man kan råka klicka sig vidare till bilderna av patienternas inre organ) men väldigt intressant. På den här sidan kan du ta del av en interaktiv obduktion, och höra en rättsläkare tala om sitt arbete. Många bra detaljer att hämta där - särskilt om strypskador. Du kan också få en historisk inblick i obduktioner. En annan interaktiv obduktion är den här . Mycket, mycket utförligt och bra. Inte så särskilt stötande heller - inga bilder på verkliga lik eller så.

Det finns en hel värld av intressanta länkar därute. Att hitta dem handlar till viss del om fantasi - att kunna klura sig fram till de mest intressanta sökträffarna genom att använda sig av sökmotorerna. Sedan handlar det en del om skicklighet (man får snart in en slags känsla för var man ska söka) och om en hel del tur. I övrigt gäller att ta hjälp av människor runtomkring. De är enorma kunskapsbanker. Min svåger kunde ge mig lite information om ryska språket. Vänner på CompuServe kunde skicka mig till rätt länkar, eller berätta för mig det jag ville veta. Ta hjälp av omgivningen så gott det går.

Happy researching ;-)

Linda G

Research, del 2. Generella principer

Säg att du nu har hittat den fakta du vill ha - genom böcker, eller på internet. Hur vet du då vad du ska använda när du börjar skriva? Först och främst ska man inte få panik om man inte vet - ibland vet man inte alls var saker och ting hamnar förrän man skrivit en stund.

En del författare väljer en speciell era att skriva om, för att de dras till den och möjligtvis redan vet en del om den. I sådana fall kommer deras prioriteringar skilja sig en del från de som inte vet ett jota om vad de ska skriva om. Diana Gabaldon hade ingen aning om vare sig Skottland eller 1700-talet när hon började skriva sin mastodontroman "Främlingen". Allt hon visste var att männen ibland bar kilt, vilket för henne räckte gott och väl för att börja skriva om den saken. Kolla förresten in den här filmen, där hon förklarar mer ingående om den saken, och om research överhuvudtaget (Diana har tidigare varit marinbiolog, har en doktorsgrad i ämnet, och har tidigare undervisat på universitet).

En farlig sak när man ska börja skriva är att tänka "Jag måste veta allting om ämnet innan jag börjar". Det är omöjligt att veta allt, och känslan att man måste veta allt innan man börjar skriva, kan bli ett skäl att inte börja skriva alls. Graden av research varierar givetvis. Den genre som kanske kräver mest, är de historiska romanerna. Om man inte trivs med att göra research, kommer den som väljer denna genre förmodligen känna att arbetet är ganska tungt. Andra som väljer den här genren, älskar arbetet med research så mycket att de undviker skriva själva boken...

En fråga som kan dyka upp under den här processen är oundvikligen "hur vet jag när jag gjort tillräckligt mycket research?". Tja, det gör man inte. Det finns alltid mer saker att ta reda på. Det är här ens egna personliga preferenser kommer in. En del författare känner att de måste veta så mycket som möjligt innan de börjar skriva - andra inte. Man kan skriva boken och göra sin research samtidigt, och det är en ganska bra väg att välja.

Ett bra tips, om du vill hitta bra fakta, är att kolla barnens avdelning på biblioteket. Faktaböcker för barn är vanligtvis korta, läsbara, packade med fakta och brukar också innehålla de där roliga detaljerna som torra vuxenböcker inte alltid tillhandahåller. Välj gärna lite "fluffigare", lättlästa faktaböcker överlag, innan du vet precis vad du behöver och kan slå ned på det. Om det är så att du gärna vill veta om de ekonomiska efterdyningarna av det fransk-österikiska fördraget 1752 är det väl och bra - men annars kanske det är roligare att veta att de franska hovdamerna som regel inte uppsökte närmaste toalett för att utföra sina behov. De såg helt enkelt till att kissa stående, skyddade av sina enorma klänningar. En enkel sak, när underkläder ännu inte var i bruk. Alltså - det finns fakta. Sedan finns det fakta.

Ibland vet du att du måste skaffa en hel del specifik information inom ett särskilt område. Diana Gabaldons karaktär Claire, får till exempel rollen som helare, vilket krävde en hel del letande efter information om örter och botanisk medicin, eftersom de var de enda effektiva botemedlen på 1700-talet. Detta resulterade i att hon nu har mer än trettio stycken böcker om örter och örtmedicin hemma - av vilka hon inte har läst ens hälften. Det enda hon har gjort är att titta igenom dem som hastigast, för att få en aning om när hon ska konsultera vilken bok.

Sist men inte minst - allt du hittar, kan modelleras i en roman. Du kan ändra, lägga till och skapa nytt. Kom ihåg att vetenskapliga verk kräver förklaringar via fakta, men med en roman förklarar du via lögner - du berättar en historia.

(Det mesta av det ovanstående är fritt översatt ur The Outlandish Companion av Diana Gabaldon)

Linda G

Research, del 1. Grundläggande drag

Nu när jag faktiskt har fått uttryckligt tillstånd av Diana att ta smått och gott ur hennes bok, får jag väl se till att ösa på med ännu en lektion ur The Outlandish Companion :-)

Den här gången handlar lektionen om Research. Alltså, hur man letar fakta, var man letar fakta (och kanske varför man letar fakta). En del kanske tycker att det är en aning tråkigt - man vill gärna skriva boken, inte begrava sig i faktaböcker eller textrader på Internet - men det är, skulle jag vilja påstå, nödvändigt. Hur du väljer att ta dig an din research, är däremot upp till dig.

Diana säger så här:

"Det finns en del generella principer som hjälper till, och grundläggande
drag som gäller, men exakt hur man väljer att gripa sig an processen beror på
den enskilde författarens stil och preferenser"

Hon säger vidare att det både är legitimt och önskvärt att ta med verkliga detaljer i sina böcker, för att kunna dra upp riktlinjer i en okänd miljö, och för att det ger mer till läsaren. Hur man tar med enorma massor detaljer utan att tynga ner läsaren fullständigt med rader av
detaljer som verkar ha stulits direkt ur Nationalencyklopedin, är däremot en fråga om teknik. Det första problemet är att överhuvudtaget finna allt man behöver, och det är där de grundläggande dragen och de generella principerna kommer in.

Del 1. Grundläggande drag:

Att veta hur man använder ett bibliotek. Underskatta inte biblioteken. Det kanske låter löjligt, men det måste sägas. Bibliotek är fortfarande nummer ett när du gör research. Internet är bra - särskilt när man har tillgång till forum med personer som alla kan hjälpa till med sina egna kunskaper (t. ex CompuServe) - men det ger inte samma djupkunskap. Dessutom är det alltid en bra sak att kunna rädda våra underbara bibliotek, genom att frekventera dem och använda deras tjänster, eller hur? Diana nämner en del om hur man letar i katalogerna. Det här är dock saker som jag personligen tycker att bibliotekarierna bör visa i första hand. De tycker garanterat om att få hjälpa till, och kan dessutom komma med värdefulla tips och tricks på vägen. Om du letar i katalogerna, kan du slå på de ord du önskar, och därmed få en direkt hyllträff. Därifrån går du direkt till hyllan och plockar det du behöver. Ett annat bra sätt är att helt enkelt gå till hyllan först, och skumma igenom titlarna och kolla på omslagen. Du kan hitta mycket trevligt på det viset. För att se om boken har det du söker, tittar du på innehållsförteckningen och kapitelindelningen för att få en snabb genomgång.

När du väl hittat vad du letar efter, ska du inte skrämmas av det faktum att det kanske är en tjock lunta på ett halvt ton, med en titel som "Härdningsmetoder under Bronsåldern". Diana säger, helt korrekt, att det är en enorm skillnad att läsa en bok och att skumma igenom den för att hitta information. Det är också en enorm skillnad att göra research inför ett vetenskapligt arbete och att göra det inför en roman. Gör så här:

1. Kolla in innehållsförteckningen
2. Kolla in register (om det finns ett sådant)
3. Öppna än här, än där och spana in ett par sidor

På det här sättet kommer du att veta på vilken nivå boken befinner sig när det gäller detaljer, och vilken radie den har inom ämnet som täcks upp. Om boken ser onödigt grymt tråkig ut, lägg ner den och ta en ny. Du behöver inte använda allt du plockar fram, precis som du inte behöver läsa dem från pärm till pärm. Hur noggrant du läser varierar också med ämnet. Om du skriver en historisk roman (som Diana) och behöver information om strider eller politiska förfaranden, är det en ganska bra idé att gå igenom beskrivningarna mera noggrant. Om du däremot behöver detaljer om vilka sorts underkläder kvinnorna bar, plockar du åt dig en bok om klädsel under det århundrandet, men du behöver inte nödvändigtvis läsa hela boken för att få vad du behöver. Du slår helt enkelt upp "underkläder" i registret och hittar det du vill ha.

Det mest underliga, och fantastiska med research, menar Diana - och det menar jag också - är att när du väl börjar leta efter detaljer, så börjar detaljerna också leta efter dig. Allting leder en framåt, du hittar fler och fler böcker genom att springa på dem i böcker du redan letat i, böcker formligen hoppar på dig ur hyllorna. Då blir det också roligt att göra research. Nästan lika roligt som att skriva boken.

Linda G

Nåt jag skrev för några veckor sedan...

Här är en början på en ny... någonting. En roman, kanske. Det är ett utkast, obearbetat, men jag publicerar det ändå. Jag vet inte ännu, men den här historien känns ganska trevlig. Jag kanske fortsätter på den.

----------------------------------

Vardag. En kopp kaffe och knäckebröd med Kalles, sedan på med paltorna och ut i bitande höstkyla. Ta hand om andras gapiga ungar på avdelningen Solstrålen. Sen hem. Fixa middag, slänga in tvätt i tvättmaskinen. Sen kolla på TV tills ögonen började falla igen och det var dags att krypa till sängs. Förutom det där med att behöva gå till jobbet var det strängt taget inte särskilt annorlunda mot helgen. Tryggt och skönt, skulle Torbjörn säga, och det var väl så då. Thea såg efter honom, böjde sig bakåt på köksstolen tills det knakade i ryggstödet och kikade ut i hallen, men kunde inte se honom. Hon lutade sig fram igen, satte armbågarna mot köksbordet och ignorerade smärtan från knäckebrödssmulorna som skar in i huden av trycket. Såg ner på tidningen som låg uppslagen framför henne, fast uppochner, eftersom det var Torbjörn som läst den och inte hon. Hon stirrade ner på rader av prydliga begravningsannonser. Det infallande ljuset från fönstret var inte tillräckligt för att hon skulle kunna se de pyttesmå bokstäverna, hon blev tvungen att kisa, men det var fortfarande inte tillräckligt. Förr hade hon haft ögon som en örn – så var det inte längre. Det var väl nåt som följde med att fylla trettiofem. Hon hade känt det i lördags också, då Torbjörn tagit med henne på en kvällspromenad ner till hamnen. Hon hade fått ont i ena knäet, och Torbjörn hade skakat på huvudet åt henne och fnyst om hennes tilltagande ålderskrämpor. Precis så var det. Först lederna. Sedan synen. Hon hade tinnitus också. Det hade börjat hålla henne vaken på nätterna, ett evigt susande och vinande som från en aldrig vilande liten mygga. Det var inte långt till graven. Så hade farmor sagt under sina sista tjugo år. Varje dag. Thea kunde se framför sig hur hon drog ut mer garn till stickningen och skakade på huvudet, en liten grå gestalt med järnblick. Medan stickorna började klicka igen, sövande rytmiskt, hade farmor suckat: ”Knäet mitt värker igen. Det är inte långt till graven”.

Var det därför Torbjörn hade lämnat tidningen öppen på just den sidan? För att påminna Thea om att den saken? Att hon borde ta vara på sig själv lite, innan det var för sent? Något var det som hade fått honom att lämna tidningen på den sidan i alla fall. Han hade rest sig så plötsligt från bordet att kaffet skvimpat över, och sedan försvunnit ut i lägenheten utan att säga ett ord. Hon lutade sig bakåt på stolen och kikade återigen ut i hallen, men där var tyst.
– Tobbe?
Ropet verkade skapa ett eko av ljudeffekter. En toalett som spolade. En skåpslucka som slog igen. Sen det klickande ljudet när toalettdörren låstes upp. Två sekunder senare stod han där i dörröppningen in till köket och rättade till slipsen, fastän den satt alldeles perfekt.
– Vad är det?
– Inget. Undrade bara var du tog vägen.
En snabb rynka av irritation visade sig mellan de ljusa ögonbrynen, och försvann sedan lika snabbt.
– Jag var på dass. Klockan är mycket, sa han sedan och sneglade på klockan bakom henne. – Du måste väl göra dig i ordning?
Thea såg ner på sin T-shirt, på trycket av nallen på framsidan och hålet strax över ena bröstet. Och inga byxor hade hon tagit på sig heller. Det såg ut som om hon skulle gå till sängs igen. Hon kastade en blick ut genom fönstret, på Redbergsgatan utanför, blankvåt av regn och med träd som huttrade i vinden och motvilligt släppte ifrån sig sina löv. Tanken på en varm säng var faktiskt inte dum. Men hon suckade och skakade på huvudet. Reste sig upp, borstade bort smulorna från armbågarna och grabbade tag i kaffekoppen för att balansera den på högen av disk i diskhon.
– Jo, jag får väl det. Sticker du nu?
Det tog en stund innan han svarade. Han hade fullt upp med att se ogillande på den smutsiga disken. Nå, om det retade honom kunde han ju göra något åt den själv då. Thea drog kniven ur smörasken och satte den i ett vinglas från middagen i lördags. Hela installationen vinglade oroväckande. Torbjörn såg bort, och hon drog på munnen.
– Ja, jag får dra iväg. Jag får jobba över idag. Konferensförberedelser.
– Det brukar heta så. Hälsa henne.
Han suckade.
– Den dagen jag får tid med en älskarinna ska jag fira det tillsammans med dig och en flaska champagne.
– Gärna det.
Han tog de få stegen mot henne och placerade en kyss på hennes kind. Hon vred lite på huvudet, och försökte nå hans läppar, men han hann dra sig undan. Han rätade på sig. Kastade en blick mot köksbordet, på tidningen som låg som en sorglig död fågel på bordsskivan, platt och gråaktig i den dunkla dagern.
– Du… Jag hann inte läsa klart den…
– Du har en sida kvar. Det kan du väl stå ut med? Läs den när du kommer hem.
Han lyssnade inte på det örat, lutade sig bara fram och drog till sig den. Så vecklade han snabbt ihop den och tryckte fast den under armen.
– Jag tar den med till jobbet. Hejdå, gumman. Ha det så bra.
Hon mumlade bara något till svar – inte ens hon visste vad. Sen sjönk hon ner på köksstolen igen och lutade hakan i händerna medan hon stirrade på den tomma platsen där tidningen nyss legat. Dörren till farstun slog igen med en smäll som ekade genom lägenheten, som en krass påminnelse om att det fanns en värld utanför som väntade på att hon skulle ta del av den. Femton ungar väntade på henne. Kajsa med sin ständigt rinnande näsa. Viktor, som alltid slog sig. När han inte slog andra. Lille blyge Axel, som alltid kröp upp i hennes famn med tummen i munnen så fort han fick chansen. Som ville att hon skulle berätta Sagan om Saltsillen – som aldrig lät likadant eftersom någon sådan saga inte existerade annat än i hennes fantasi. Nå, så var de ganska gulliga, hennes ungar. Och avdelningen var det inget fel på heller, även om hon trivts bäst på Månstrålen, för där var det nyrenoverat. Man kunde alltid hoppas att det skulle finnas mögel i Solstrålens lokaler också, fast å andra sidan kände hon inte något vidare för att bli utflyttad till en tillfällig barack medan man sanerade, så som de gjort på Månstrålen. Då fick det hellre vara.

En tjock olle med små garnbitar som stack ut här och där – förbannat underlig såg den ut, men det var hennes faster som stickat henne, så hon kunde väl åtminstone bära den en gång om året – och ett par urtvättade jeans. Lite mascara och en hel del cerat. Varför krångla till det på en vardag? Thea drog åt sig handväskan från kroken intill ytterdörren, kontrollerade mobilen efter meddelanden och suckade djupt när displayen visade upp sig, jungfruligt orörd. Så nycklarna, ner i byxfickan med dem. Eftersom Torbjörn behövde bilen, var hon hänvisad till cykeln för att ta sig till jobbet. Och eftersom cykeln fått punktering, skulle hon bli tvungen att gå. Hon svor lite när hon kom ut på gatan och kände regnet mot ansiktet. Det var inget hällregn precis, men ett sådant regn med små, små droppar som tycks tränga genom varje klädesplagg, genom varje hårstrå på huvudet, ner i huden och sedan fastna där som en klibbig hinna. Hon slängde igen porten bakom sig och kisade ut över gatan och höghusen på andra sidan – likadana hus med likadant varmbrunt tegel som i hennes eget höghus. Alla hus på gatan såg ut på det viset. Förortstråkigt, men praktiskt. Man behövde aldrig bli avundsjuk på att grannen hade det finare ställt.

Det gick snabbare om man genade över gatan direkt utanför huset, även om det inte var särskilt snyggt gjort. Dagiset låg bara ett kvarter bort, och många föräldrar som hade sina barn där bodde i närheten. Thea tyckte inte om tanken på att någon av dem skulle se henne riskera liv och lem över den kraftigt trafikerade gatan bara för att hon skulle tjäna en minut. Men hon tyckte ännu mindre om att tvingas springa till övergångsstället flera meter bort bara för att få vänta på att få korsa gatan. Hon tog – som vanligt – risken. Klev ner på gatan och gjorde sig beredd på att hitta en lucka mellan de förbipasserande bilarna. Det var ovanligt tjockt med bilar den här morgonen. De susade förbi en efter en, i en till synes ändlös ström. Thea slog armarna om överkroppen och väntade. Såg ner på sina fötter en stund. Hon skulle behöva köpa nya skor, men Torbjörn hade sagt att det var en otroligt onödig utgift – hon hade ju köpt nya förra året – så det fick vänta. Bredvid hennes ena fot, ja till och med under den, låg en tidning. Vätan från marken hade börjat tränga igenom sidorna och fått den att bli mörk och sladdrig. Hon flyttade på foten, men inte på blicken. Tidningen var uppslagen på dödsannonserna – precis som den Torbjörn hade läst hade varit det. Hon böjde sig ner och plockade försiktigt upp den från marken, lyfte den mellan tummen och pekfingret, men kunde ändå inte låta bli att rysa över den äckliga känslan av vått, kallt papper mot huden. Den luktade unket, som förmultnade höstlöv. Eller så var det för att det satt några löv fast på den, smetiga och bruna. Hon gjorde en grimas och spände musklerna i handen för att släppa tidningen på marken igen, men hejdade sig sedan och stirrade på sidan med dödsannonser. Fläcken där kaffet skvimpat ut, alldeles i nederkanten, över sidnumreringen, skvallrade så alltför tydligt om den saken. Det var deras tidning. Torbjörns.

Vad i all världen hade han sagt att han skulle ta den med sig för, om han inte menat det? Varför hade han tagit den - bara för att slänga den på gatan? Nå, det var inte hennes ensak. Han hade kanske ångrat sig. Eller tappat den. Hon ryckte på axlarna. Sedan stelnade hon till igen. Vinden hade fått tag i sidan, och lyfte den för ett ögonblick rakt upp, så att den höll på att slå henne i ansiktet. Och då märkte hon hålet. Mitt i tidningen, så att det inte kunde vara en slump. En liten kvadratisk bit hade omsorgsfullt rivits ut bland dödsannonserna. Dödsannonserna? Thea stirrade länge på sidan. Varför skulle Torbjörn vilja riva ut en dödsannons? Och vem kände han som hade dött, som han inte ville berätta för henne om?

Hon mindes hans beteende vid frukosten, hur han snabbt lagt ner tidningen och sedan rest sig upp och försvunnit ut i hallen utan ett ljud. När hon tänkte efter hade han sett lite blek ut. Och han hade verkat lite dämpad när han återvänt från vad det nu var han gjort. Toaletten. Visst. Det kunde vara så. Men en hel kvart i absolut tystnad? Hon såg ner på tidningen i sin hand. Den kunde inte tala mer. Vad det än var som fått Torbjörn att reagera, så fanns det inte där längre. Torbjörn hade tagit det med sig. Hon släppte tidningen på marken. Rakt ner i en pöl. Vatten trängde sig genast upp runt den och över den, girigt och obarmhärtigt, i ett försök att ta herravälde. Sedan rätade hon på ryggen och skyndade sig över gatan.

copyright - Linda Govik

--------------------------------------

Kommentera gärna.

Linda G

Kan du döda en valp?

Jag snubblade över en diskussion på CompuServe som handlade om att skapa chock och hur långt en författare vågar gå med sina blodigare detaljer. En del författare - och särskilt de som skriver romantik - vågar inte bli alltför våldsamma eller blodiga av rädsla för att stöta bort sina läsare.

Den person som ledde den här särskilda diskussionen på CompuServe heter Jo Bourne, och leder skrivövningarna inne i forumet. Det som skrivs härefter, är taget ur hennes diskussion. Det är ett publikt forum, där alla kan ta del av den. Jag översätter väldigt fritt:

Skräck är alltid ett kontrollerat val. Alla chockerande scener kan antingen skrivas på ett kallt sätt - eller på ett varmt. Valet är ditt, och enbart ditt. Du kan göra skräcken skarp och ofrånkomlig, eller tona ner den så att den knappt märks.

Varför ska en författare tona ner effekten?

- För att undvika distraktioner. Du kanske vill framhäva en mer subtil känsla än chock, såsom medlidande, skam, ett band mellan två karaktärer. Chock skulle då bli chilin som tar bort effekten i din önskade paprika/mejram/saffran-framställning.
- Taktskäl. Scenen kanske inte är rätt för den skarpa upptrappning som chock ger. Det kanske är nästa scen som är den viktiga.
- För att undvika oönskade personteckningar. Starka emotionella intryck i en scen sätter karaktärens reaktioner i direkt fokus. Är reaktionen i den här scenen verkligen den du vill sätta på din karaktär?
- För att ta ner spänningen. Om du skriver något som i grunden är lätt och luftigt, tonar du följaktligen ner de mer obehagliga stunderna.

Varför ska en författare förhöja effekten?

- Livfullheten. Det är alltid bättre att skriva mustigt än torrt.
- Betoning. Själva chocken är budskapet. Det är den du vill framålla, eftersom det här är den stora vändningen i storyn, och du behöver den extra känslomässiga touchen för att betona den här förändringen. Det är !!! som säger: "kolla, storyn har just vänt och gjort en u-sväng!"
-Taktskäl. Precis som du undviker en hög topp när den inte behövs, lägger du till en när den gör det. Chock, rädsla, skräck, förvåning saktar alla ner takten och koncentrerar det. Dessa känslor för läsaren till scenen, sätter in läsaren i den. Chock, i sällskap med en liten "aptitretare", gör att takten ökar. Det blir en "sidvändare".
- För att höja spänningen. Om du skriver en thriller bör man avsiktligt förstärka det skräckfyllda för att skapa en spänningsfylld atmosfär. I en sådan historia dödar man en massa valpar.
-För att få sympatier. När hemska saker händer goda människor, sympatiserar läsaren. Ju värre du gör det desto mer sympati - om du är skicklig och gör det elegant. Det är ett snabbt sätt att skapa band mellan läsare och karaktär
- För att göra det minnesvärt. När en scen har element som kommer att märkas av i hela storyn, kan du lägga till lite chock för att säga "Det här är viktigt. Kom ihåg det här".

Om att skapa chock:

Hitchcock var en mästare på att skapa spänning och skräck. Han kunde visa mycket visuell skräck i sina filmer. Han kunde också skapa en otroligt skräckfylld atmosfär genom de mest simpla medel.
Skräck, sorg, fruktan, terror, chock.... Ingen av dessa känslor beror på hur mycket blod och inälvor som följer med. Chock kan vara en nyckel på ett bord. Fruktan kan vara en öppen tidning. Gastkramande skräck kan vara knakandet av en trappa. En docka, orörd, som ligger bland rykande bråte, tillfälligt upplyst av blinkande sirenljus, skapar en känsla av skräck. Det gör också den sönderslitna, blodiga kroppen av ett litet barn. Du väljer vilken vinkel du vill ha beroende på hur den passar din story.

För att ta exemplet med valpen - när är det rätt att döda den, och på vilket sätt kan du göra det? Finstämt eller blodigt? Dramatiskt eller ordinärt?
För att få svaret, är det viktigt att ställa sig ett par frågor:

a) Använder du dig av samma höga spänningsfaktor i ditt tonfall, regelbundet genom hela storyn? Om det är så, kommer en valpscen knappast väcka uppseende.
Å andra sidan, om dramatik är något du inte använder dig av, kommer en plötslig valpscen sticka ut en hel del. Vill du att läsaren ska uppfatta den som det viktigaste och mest avgörande partiet i din historia?

b) Säg att du har en högdramatisk scen. Den ska säga något viktigt. Det viktiga elementet som du uttrycker bestämmer hur du använder dina visuella skrämseleffekter. Du ska använda skräcken på rätt plats för att förstärka och understryka vissa poänger.

Vad är viktigt? Valpens död och hjältinnans chockade sorg över den saken? Hjältinnan som blir tröstad och skyddad av hjälten? Hjältinnan förändras på grund av den här upplevelsen? Något annat?
Ett element är viktigt när det kommer att fortsätta få saker att tända till senare i storyn.

Handlar scenen om vad som händer med hunden? I de nästkommande kapitel, kommer hjätinnan sörja och bli tröstad? Kommer den här döda hunden leda henne till kapitel elva, där hon plötsligt inser att det är hennes kall att ta hand om vilda hundar? Om det är så, är hundens död viktig för storyn. Visa precis hur skräckfylld och hemsk upplevelsen var.

Å andra sidan, om scenen tar en helt annan känslomässig riktning och vi aldrig kommer att möta valpen igen... är kanske valpens död inte särskilt viktig, och bör tonas ner.

Om scenen handlar om hjältinnans förändring, om hur hon blir starkare eller visare, är det hjältinnans förändring som är viktig. Genom valpen ges själva kärnan i hennes inre förändring. Om man då använder hemska detaljer, är det för att markera den förändringen. Hur mycket och vilken typ av detaljer förändrar henne?

Hjältinnan känner fruktan eller skuld. Det är hennes känslor som är viktiga. I det här fallet, när vi talar om inerna reaktioner, kanske det är bättre att inte chocka läsaren alltför mycket med blodiga detaljer, och istället visa läsaren hur chockad hjältinnan är. Vi kan distansera oss själva så att vi vet precis vad som händer med hjältinnan.

Om scenen signalerar framsteg i hjälten/hjältinnans relation (eller någon annan relation), är det skräckfyllda i scenen där för att skapa förändringen. Som författare är du då mindre intresserad av att skriva om vad som verkligen händer i scenen, än vad hjäten/hjältinnan gör med eller mot varandra på grund av det som händer. Den förändrande händelsen kan bli uttryckt genom hjältens ord: "De har slitit henne sönder och samman... Nej, för helvete... Titta inte" och genom att han döljer hjältinnans ansikte mot sitt bröst. Det där bygger en relation. Hur mycket skräck, vilken typ, upplevd av vem behövs för att definiera relationen? Behöver läsaren bli chockad själv för att förstå relationen mellan H/H? Behöver läsaren bara se hjältinnan chockerad och skräckslagen? Har du en hel radda av känslor som du ska ge läsaren? Först chock, sedan tröst? När och hur lämnar du en av dessa i nästa känslas favör?

Det är med andra ord inte så mycket en fråga om vad du kan och inte kan göra för att skapa visuella bilder av det blodiga. Det är mer en fråga om vad du kan göra med en scen. Vilka chockerande bilder, var och använda på vilket sätt kan hjälpa dig att lysa upp resten av din story?

-----------------------

Det var lite om den saken. Tack, Jo Bourne.

I min egen roman, förekommer en del våld. Ganska rått sådant också. Den svåraste scenen jag hade var däremot när jag skulle döda en spindel, inte bara för att jag avskyr spindlar, utan för att den var oskyldig. Den fyllde dock sitt syfte i storyn, och jag var tvungen att ta livet av den. Ibland måste man. Det är när man inte måste, man kanska bör fundera på om de hemska detaljerna är nödvändiga.

Linda G

Och så det här med klyschor.

Har du sett klyschor i böcker någongång? Eller skapat några själv? Vissa är ganska lätta att hitta, som meningar av typen "stark som en oxe". Andra gånger är själva karaktärerna klyschor. Men det finns andra klyschor.

Det följande är taget ur en artikel från websiten writersdigest.com, mycket fritt översatt av mig. Även om allting inte är helt noggrant översatt, och en del är tillagt av mig, är grundtanken inte min och jag gör inte anspråk på att det är jag som har skrivit det. Även om man kanske inte håller med (fast visst har författaren en poäng, eller hur?) är det här riktigt kul:

Morgonrutinklyschan: Japp. Den här har vi nog alla sett. Som författare kan det vara svårt att hitta en öppning på sin bok. Då är morgonrutinen lätt att ta till. Den trötte karaktären släpar sig upp ur sängen och kisar mot morgonljuset. Ibland passerar han en spegel på sin väg ur rummet och vi får en detaljerad bild av hur den stackaren ser ut. Usch. Undvik.

Svara i telefon-klyschan: En annan vanlig klyscha, som också händer på filmduken eller scenen. Tänk efter hur du gör när telefonen ringer. Rycker du till? Stirrar mot telefonen som om det är första gången du sett den? Nej, med stor sannolikhet reser du dig bara och plockar upp luren. Om det inte är så att du sitter och väntar på ett samtal och biter på naglarna av nervositet över det. Då - och bara då - borde det vara befogat med onaturliga reaktioner på telefonsignaler.

Detaljklyschan: Här är en telefonscen (från ett aldrig publicerat manus) (översätter rakt av:)

Det skrällande ljudet av ringsignalen ekade genom det mörka huset. Den blänkande vita luren väntade på stenbordet. Ännu ett utbrott. Chester, stilig, mörkhårig och över medellängd, sträckte på nacken för att se på den ringande påminnelsen om sin ensamhet. Efter telefonens tredje rop på uppmärksamhet, reste sig Chester och klev beslutsamt mot köket. Hans långa ben var inneslutna i bruna manchesterbyxor, som svischade i tystnaden medan han rörde sig mot telefonen. Fjärde signalen. Han visste att maskinen skulle klicka till om han inte var snabb nog. Han plockade försiktigt upp luren från hållaren med sin bronsfärgade hand och sa med en varm, klangfull stämma "Hallå. Chester här."

"Hej Chester. Det är Mary"

Ni fattar. Här är alternativet:

Senare den kvällen, ringde Mary.

Alltså: ge läsaren en brejk. Om du säger att Mary ringde Chester, kan läsaren själv tänka sig hur han svarar i telefonen. Många manus är belamrade med sådana detaljer. Det behövs inte! Läsaren kan tänka själv.

Vardaglighetsklyschan: Vi klär oss alla, sätter oss i bilen och backar ut ur garaget. Inga konstigheter där. Läsaren behöver inte få detaljer om den saken. Om karaktären däremot skulle backa in i en sopbil på vägen ut, är det en story. Men bara då.

Skriv på näsan-klyschan: Alltså, en av de vanligaste felen är att författaren lägger till detaljer för att försäkra sig om att läsaren har fattat, trots att läsaren för det mesta är en helt kompetent och tänkande individ. Det här innefattar den där gyllene regeln jag talat om: aldrig något annat verb än "sa". Aldrig något adverb att följa "sa". Låt karaktären tala för sig själv: "Jag vet inte hur jag ska säga det här... men... okay, om jag säger så här...". Inte behöver vi ha ett "sa han nervöst" efter den meningen? Läsaren fattar att karaktären är osäker, nervös, blyg iallafall. Och undvik alla förklaringar: "började han nervöst, osäker på hur han skulle angripa problemet".

Moralkakeklyschan: Låt poängen tala för sig själv. Om det inte är så att du skriver en artikel, behöver du inte pressa ner det du ska ha sagt i läsarens hals. Säg att din karaktär är alkoholist. Istället för att predika om alkoholens onda inverkan - visa det genom att låta karaktären lida på grund av valen han gör i sitt liv.

Omgivningsklyschan: Med all visuell media som finns i dagens samhälle, behöver inte författaren sätta ihop en minituöst beskriven miljö. Läsaren kan fantisera själv. Det blir oftast bäst. "Med hjälp av sinnets teater, kan miljoner läsare se din historia på miljoner olika sätt". Låt dem göra det!

Slumpklyschan: I verkliga livet är slumpen en fascinerande sak. I böckernas värld... Nja. Det kan fungera i parodier, komedier och annat. Men annars... För det mesta blir sammanträffanden osannolika och bisarra.

(http://www.writersdigest.com)

Sådär. Nu vet ni fällorna, och kan undvika dem (eller ta med dem alla, för en trevlig klichéfylld resa genom litteraturen) ;-)



Linda G

De tio reglerna enligt Elmore Leonard

Elmore Leonard, amerikansk författare, listar på sin website tio regler (eller snarare förbud) i skrivandet, som man - enligt honom! - måste hålla sig till för att det ska bli en godtagbar bok.

1. Ha aldrig väder i en öppningsscen. Läsaren kommer, enligt Leornard, spendera mer tid åt att leta efter människor än bry sig om väderförhållandena.

Lindas kommentar: Jag tror att det är ett vanligt misstag. För att man är en aning osäker, och vill fylla ut med ord. Innan jag läste den här regeln älskade jag att relatera till väder. Det gör jag inte längre...

2. Undvik prologer. De kan vara irriterande, och eftersom dessa är en bakgrundshistoria, kan man lägga in dem var som helst i boken.

Lindas kommentar: Många svenska deckarförfattare skulle falla på den här regeln, med andra ord... Jag har aldrig stört mig på det, det måste jag erkänna.

3. Använd aldrig ett annat verb än "sa" ("sade") för att framföra en dialog. Verbet innebär, enligt Leonard, att skriva läsaren på näsan med något som borde framgå i vilket fall som helst.

Lindas kommentar: "Suckade han". "Utropade han". "Stönade han". Nej, det är helt rätt. Show, don't tell (och det sägs förresten vara ännu en av författandets grundregler).

4. Använd aldrig ett adverb för att modifiera verbet "sa" ("sade"). "Sade han allvarligt", till exempel. Detta är, enligt Leonard, en dödssynd. Man stör lätt rytmen.

Lindas kommentar: ABSOLUT! Om det händer någon gång, är det helt okej. Men hela tiden - usch. Och tyvärr verkar svenska författare mycket förtjusta i att skriva på det här viset.

5. Använd utropstecken med måtta. Två eller tre per 100 000 ord.

Lindas kommentar: Tja... Antar det.

6. Använd aldrig ord som "plötsligt" eller "det tog hus i helvete" (översättning?)

Lindas kommentar: Jag vet inte... Ett "plötsligt" här eller där är väl inte så farligt? Eller?

7. Använd dialekt varsamt. Om man väl börjar, är det svårt att sluta.

Lindas kommentar: Dessutom är det, för det mesta, jobbigt att läsa. Och - författaren själv kan glömma sig och falla tillbaka till "normal" svenska. En del författare använder emellertid dialekten som stilgrepp (som Jonas Hassen Khemiris "Ett öga Rött"). För mig fungerar dialekter dock bättre i engelsk text än i svensk. Jag irriterar mig oftare på dialekter i svensk text.

8. Undvik detaljerade beskrivningar av karaktärernas utseende. Utseendet ska komma fram ändå, genom "tonfall".

Lindas kommentar: Jag anser att det iallafall är bättre att vara sparsam med beskrivningarna. Att inte ta allting på en gång, om man nu måste beskriva sin karaktär, är mycket bättre än en halv sida med ingående detaljer. Lägg in små småbitar om utseendet här och där. Och helst inte alltför övertydligt.

9. Var inte för detaljerad med att beskriva platser och saker. Enligt Leonard är detta saker som kan stoppa flödet och tempot.

Lindas kommentar: Håller med. Fantasin jobbar ändå, om det är skickligt gjort.

10. Försök att utelämna det som läsaren brukar undvika. Tänk på vad du brukar hoppa över när du själv läser en bok. Beskrivningar om väder, eller ett inhopp i en karaktärs huvud. Du vet redan vad karaktären tänker, eller så bryr du dig inte. Leonard pekar här på att man inte brukar hoppa över dialog.

Lindas kommentar: Håller med. Många svenska författare är mycket bra (eller dåliga) på att överdriva. De är rädda för att läsaren inte ska förstå, och tillbringar därmed en hel del tid med att upprepa och tjata inifrån karaktärens huvud, istället för att lita på karaktärens handlingar och ord. I mitt tycke blire det bara svårläst och dumt (fast det kanske jag säger för att jag älskar dialoger?)

Jag vill lägga till en sak på den här listan:

11. Skriv aldrig vad en karaktär tycker att han/hon känner. Förstår ni vad jag menar? "Han tyckte att det kändes skönt". Visst - det går att säga så. Säga. Och ibland kan det vara stilenligt riktigt att skriva så. Men för det mesta låter det faktiskt inte bra. Och varför? Tänk efter: hur låter det i erat huvud när ni tänker på hur skönt något är? Låter det: "Jag tycker att det här skönt"? Eller låter det mer: "Det här är skönt"? Om man skriver ur tredjepersons perspektiv, eller första person, ska man vara personen. Genom "tyckte att det..." distanserar man sig, och tappar läsaren. Undvik.

Leonard säger också:

If it sounds like writing, I rewrite it.

Japp. Jajamän. Meningen är ju att berättelsen ska stå för sig själv - utan att författaren "märks" i texten. Ett tips: skriv ut texten på vanligt papper och läs igenom. Känns det onaturligt? Skriv om. Håll på tills det känns rätt.

En sista sak: när man skriver finns det inga regler. Bara så ni vet :-)

Linda G

Karaktärernas röster - att hitta fram

Anta nu att du vill börja skriva en historia. Du måste ha karaktärer. Så - hur skapar du dem?

Jag brukar börja med att hitta ett passande namn. Namn säger en hel del om en person. Jag brukar kunna fundera ut någon enstaka egenskap hos mina karaktärer som säger en del om deras personlighet som jag ser den. Sedan försöker jag hitta ett namn som utgår från det - det finns många bra sajter för det här, och min favorit är den här.

Akshay, en av mina karaktärer, fick en del av sin personlighet på det viset. Hans namn är hindi (för han är indier) och betyder "odödlig" eller "evig". Jag gillade det, eftersom han är rättsläkare. Eftersom han jobbar med döden (som ju påminner om ens odödlighet på ett ganska kraftigt sätt...) gör det hans namn dubbelbottnat. Samtidigt är betydelsen "evig" en påminnelse om att han representerar någonting som Charlie saknar i sitt liv - en stabilitet, en trygghet. Från början hette Akshay "Jonathan", och var en ovanligt trist person som jag inte alls fick något grepp om. Han kändes fel, och jag fick honom inte att fungera. Av en slump, eller en ingivelse, kom jag att tänka på Indien, och då klickade det till: Indien! Han är indier! När jag fått den saken klar för mig, gick det mycket lättare (och samtidigt blev det svårare, eftersom jag inte vet något om Indien, och var tvungen att studera den saken). Ingen karaktär i min bok är, i mitt tycke, lika klar och stark som han.

Min huvudperson Charlotte - Charlie - hette från början Celeste. Det stämde inte alls, så jag bytte namn med modern, och då blev det lättare. Om något känns fel när du skriver, kan det alltså bero på namnet. Pussla omkring lite tills det känns rätt - det kanske är allt som behövs. Men bara namnet hjälpte inte på Charlie. Hon blev inte en färdig karaktär för det.

Efter att namnet har klarats av kommer nästa lilla detalj: Hitta karaktärens röst. Följande är utdrag ur Diana Gabaldons bok The Outlandish Companion, men jag sätter in det hela i mitt eget sammanhang. Det här är alltså hennes tips på hur man hittar fram:

Kulturell bakgrund: Det är precis det jag gjorde med Akshay, utan att veta att det var en metod ;-) Man ger helt enkelt karaktären en exotisk bakgrund, och lär sig om denne genom att studera den specifika kulturen. För Charlies del var hon halvt engelsk, halvt svensk. Eftersom jag har bott i England, och jobbat där, fanns det inget nytt att relatera till.

Bakgrund: Detta är en metod som också Elisabeth George förordar (starkt). Du ger karaktären en bakgrundshistoria - bara för din egen användning, ingen annans - och försöker förstå karaktären genom den. Charlies bakgrund stod ganska klar för mig, och är ganska komplex (bland annat genom hennes far) vilket gav mig en hel del kött på benen.

Den rationella ansatsen: Kan vara lite knepig. Den går i huvudsak ut på att man gör ett psykologiskt test på sin karaktär, för att få ett grepp om dem. Ingen metod som Diana Gabaldon rekommenderar, men det finns väl alltid någon som tycker att det är en bra idé (psykologer, eller så).

Den intuitiva ansatsen: Kanske den enklaste. Som Diana uttrycker det: Lev med dina karaktärer ett tag. Tänk dig in i olika situationer där karaktären agerar. Inte nödvändigtvis situationer som har med handlingen i boken att göra. Tänk dig in i hur karaktären reagerar på vissa saker (Diana nämner en så trivial sak som att klippa tånaglarna. Hur reagerar karaktären på att se något sådant? Med äckel? Eller genom att erbjuda sig att hjälpa till?). Annars kan man låta någon annan karaktär betrakta den du vill veta mer om. Det är också en metod som Diana tipsar om, och det är något jag försökte mig på med gott resultat. I Akshays kapitel (skrivna ur hans perspektiv) noterade han hur Charlie kämpar med sig själv, för att behålla kontrollen i alla situationer. För att inte visa sig svag. Aha - då var det bara att fråga sig vad Charlie har för skäl att agera på det viset. Vem är hon, vad vill hon, vad ser Akshay? Det blev helt enkelt lättare för mig att förstå mig på henne på det viset. En jättebra metod!

När du hittat rösten, och därmed karaktären: se till att alltid hålla kvar den! Att förlora rösten och ge efter för någon annans (din egen, inte minst) är så väldigt lätt, och ger tyvärr aldrig bra resultat. När mina scener inte fungerade berodde det oftast på att karaktärens röst drunknat i något annat. Jag fick helt enkelt sätta mig ner och verkligen tänka igenom det hela. Skulle Charlie verkligen ha uttryckt sig på det eller det sättet? Hur skulle hon ha gjort - egentligen? Oftast börjar scenen fungera så snart man hittat tillbaka till rätt röst.

Linda G

Karaktärssoppa, någon?

Ja, det här med karaktärer. Det är ganska viktigt, eller hur? Hur man skapar dem, och hur man ger dem liv. Några menar att karaktärerna är det viktigaste i en roman - för om man inte bryr sig om hur det går för dem, bryr man sig knappast om historien heller. Det kanske är så. Hursomhelst verkar personteckningen vara en sak man tittar noga på som lektör på ett förlag. Redan i de första kapitlen ska en tydlig personteckning komma fram och ge en bild av karaktären/karaktärerna. Kollade in Camilla Läckbergs blogg (posten heter "Namnbyte") där hon kort beskriver hur hennes karaktärer växer fram. Som de flesta andra författare (som t. ex Jan Guillou) verkar hon inte ha något gudomligt, mystiskt förhållande till dem. Jag stötte nyss på en hemsida av en amerikansk författare, där författaren hävdar att hennes karaktärer står i samma rum och bokstavligt talat knackar henne på axeln när hon ska skriva. Efter vad jag har sett på samma hemsida lider hon ganska svårt av hybris, och det är fullt möjligt att hon säger så därför att det ger henne en upphöjd aura och en viss status. Eller så pratar hon verkligen med sina karaktärer. Själv tycker jag att det låter för kusligt för att vara bra. Man hör karaktärerna, och de "finns" - men... samtidigt inte. Svårt att förklara... Talar ni med era karaktärer?!

Hursomhelst, beroende på vilken sorts karaktärer de är, är det olika svårt eller lätt att gripa sig an dem och hitta deras röst (jag ska tala mer om det senare). Diana Gabaldon förklarar i sin bok "The Outlandish Companion" att hennes karaktärer kommer till henne ungefär som ingredientser till en underlig soppa:

Svampar: En del karaktärer dyker upp som svampar. De finns bara där, tar över och som författare är det bara att hänga med. Hennes Geillis Duncan är ett exempel på just en svamp. Ett färdigt paket, fullt utvecklad liksom.

Lökar: Några karaktärer, menar Gabaldon, skapades innan hon skrev om dem och har ett speciellt syfte i boken, men tar sedan över och börjar "leva sitt eget liv". Som exempel tar hon Moder Hildegard, ur "Slända i Bärnsten" - en karaktär som behövdes, därför att hon var tvungen att avkoda ett musikchiffer, och samtidigt för att styra över klostersjukhuset. Denna karaktär blev dock mycket levande, och efter ett par stycken kunde Diana "höra hennes röst". En "lök" är någon som författaren alltså inte känner till allting om från början, utan som avslöjar sig själv allteftersom historien fortskrider - alltså karaktärer med flera lager. Claire och Jamie, Dianas huvudpersoner, hör också till denna kategori.

Hårda nötter: Den svåraste kategorin är de hårda nötterna. Det hörs på namnet. Detta är karaktärer som är viktiga för historien, men inte för sin personlighet och sina handlingar, utan för rollen de spelar. Brianna, Jamie och Claires dotter, är en hård nöt. Hon "sa" inget på ett bra tag och Diana fick inget grepp om henne alls under den tiden. Hon fick använda sig av alla tillgängliga knep för att locka fram Briannas personlighet.

Så uppstår karaktärer för Diana Gabaldon. Jag håller med. I min roman var, ironiskt nog, huvudpersonen den som var svårast att hitta fram till. Jag fick ingen känsla alls för henne, visste inte vem hon var, eller hur hon var. Jag fick arbeta hårt för att sätta mig in i hennes liv, och jag fick verkligen tänka över hennes bakgrund och saker som hänt innan romanen började (som att hennes far dog när hon var ung) för att verkligen få en känsla av henne. En annan karaktär var en definitiv hård nöt - ogenomtränglig - tills jag insåg att jag hade skapat honom fel och tvingades bygga om honom. Då öppnade han sig direkt, tog över och blev så stark att han till och med fick sina egna kapitel. Jag ska berätta mer om honom, och hur man finner fram till karaktären, senare. Hur är det för er när ni skriver? Kan ni göra soppa på era karaktärer?

Linda G

Den viktiga konflikten!

En viktig detalj i planerandet av eran roman, som inte får glömmas någon gång under arbetet, är Konflikten. Utan konflikt - ingen historia. Ta flickan som ska gå efter vatten. Om det inte finns några problem, hämtar hon sitt vatten i brunnen och går hem. Och i ärlighetens namn - hur kul är det? Skapa en konflikt i scenen: finns det ett hinder på vägen? Ett träd som vält över stigen? Spannen läcker? En granne som dyker upp och använder brunnen före henne? Genom en konflikt, liten eller stor, skapas historien. När du gör din roman, måste du ha en sådan konflikt, och den konflikten måste få sin lösning i slutet av romanen. De engelska länderna har ett uttryck för uppbyggnaden av det här: arc.

En arc är helt enkelt utvecklingen av en historia från incitament (början) genom komplikation (mitten) till lösning (slutet) . En konflikt startas, stegras och löses. En historia består av en "större arc" - grundhistorien, och är uppbyggd av många mindre. Alla sidohistorier, ja till och varje kapitel, består av arcs.

Varje scen i din historia måste ha ett syfte, varje scen måste leda historien framåt, och där är tänkandet i arcs en bra sak att ha i bakhuvudet: vare sig scenen har för syfte att lära oss något om en karaktär, avslöja information eller starta en konflikt, så ska den utmynna i att historien förs framåt. Konflikten behöver inte lösas i en enda scen - men den ska leda till åtminstone en temporär lösning. Titta på mitt första kapitel. Ser ni hur den är uppbyggd som en liten arc?

Början: Vi möter Charlie, och får en inblick i hur hon är som person. Vi känner redan i den första meningen början till en konflikt: hon vet att knackningen betyder problem.

Komplikation: Själva konflikten. Charlie får veta att hon ska vräkas. Hon vet inte hur hon ska lösa det - vem kan hjälpa henne?

Lösning: Hon ringer sin mor för att be om hjälp.

Se - själva problemet, vräkningen, kvarstår efter kapitlet. Men kapitlet får ändå en avslutning, en temporär lösning, som för handlingen vidare (och just att föra handlingen vidare hela tiden, är superviktigt). Huvudkonflikten- mordet som ligger till grund för hela historien - finns där alltjämt (eller kommer att finnas).

Om en scen inte fungerar när ni har skrivit den, gå då in och kolla om alla element finns med: början, komplikation och lösning. Känns scenen hel? Om den inte gör det, var brister det? Kanske lösningen fattas. Eller tillochmed konflikten? För om en konflikt löses för tidigt, finns det risk att historien avstannar, även om inte grundkonflikten har blivit löst. Det är inte heller att rekommendera.

Håll fast vid arcen - det är ett bra verktyg!

Linda G

Komma igång...

Som ni alla antagligen vet, måste romanen komma någonstans ifrån - det måste finnas en tanke bakom. Hur stor och hur viktig tanken är, spelar, i min mening, ingen som helst roll. Och varifrån tanken kommer - genom en person ni har sett på stan, genom en händelse, eller genom att ni bara fått "en vision" om en idé - spelar heller ingen roll. Ingen kan säga att något är rätt eller fel, och jag tror heller inte att man kan peka ut vad som är ett bra sätt för att få den här tankeblixten. Det är så individuellt. För mig började det med att jag "såg" en scen på ett kafé, där huvudpersonen satt tillsammans med sin mor och diskuterade sitt problem. Jag skrev ner den, och så växte romanen upp runtomkring. För den var inte alls en färdig idé: allt jag hade var scenen till en början. Och några namn. Mer än så fanns inte. Resten kom med tiden, både början och slut.

Som jag uppfattat det, tror många att man faktiskt måste ha en hel färdig "produkt" i huvudet när man börjar sin roman. En början och ett slut. Och helst ska man börja från början och arbeta sig fram till slutet på ett strukturellt och ordnat sätt.

Den engelska deckardrottningen Elisabeth George, förordar denna metod - den kronologiska metoden. Andra gör inte alls på det viset. För Diana Gabaldon kommer romanen i brottstycken; en scen här, en scen där. Hon bygger och pusslar och arbetar inte alls kronologiskt - och ändå blir resultatet mycket bra. Givetvis måste ni sätta upp något slags mål med romanen - den måste utmynna i något. För det mesta brukar det här lösa sig ändå, genom att ni, närmast automatiskt, skulle jag vilja säga, skapar en konflikt, som måste leda någonvart. Men vad ni än gör: stirra er inte blinda på formen. Gör som ni tycker. Har ni inget klart och påtagligt slut på eran roman, skriv ändå. Skriv scener som ni tycker om och ser i huvudet. Kan ni sedan sätta ihop dem och binda samman, är det bra. I annat fall, lämna det hela därhän ett tag. Stressa inte. Ni måste, med tiden, arbeta fram ett slut. Så är det - annars blir det knappast någon roman. Men i början kan det ta tid innan slutet "uppenbarar sig". Så jobba med scenerna, och se om saken blir klarare med tiden.

Det viktigaste med att skriva, är inte något mål att bli publicerad, eller att det blir en färdig bok: det viktigaste är att man har roligt!

Linda G

Första kapitlet ur min roman...

Jag börjar med att lägga ut första kapitlet i min egen roman, som är en deckare. Just nu går den under namnet "Det rätta skälet", och handlar om en ung kvinna från London som hamnar på den Engelska ostkusten, och där snubblar över ett mord. Ni får jättegärna kommentera, kritisera, såga, berömma... vad som helst!

-----------------------------------------------------

Första kapitlet ur ”Det rätta skälet”

Kap 1

Det finns trevliga knackningar, hetsiga knackningar, humoristiska knackningar. Det finns knackningar som gör att man längtar efter att få öppna dörren och se vem står bakom – eller så kanske man redan vet det. En del knackningar vet man på en gång när de betyder bekymmer. Det är någonting med sättet de genljuder, tungt, och hårt och slutgiltigt, som gör att man genast vet att vara på sin vakt. När de tre tunga slagen ekade genom min lägenhet, visste jag redan innan jag öppnat att det bara kunde vara en enda person som knackade, eftersom det bara var han som hade skäl starka nog att ligga bakom dem. När jag väl slagit upp dörren, var det därför ingen direkt överraskning att möta min hyresvärds ständigt missbelåtna blick.
– Hej Dennis, sa jag. – Kul att se dig.
– Visst.
Dennis Holmes var som vanligt klädd i sitt brottarlinne och mörkblå träningsbyxor. Det stod en svag odör av sur tobak och svett om honom och jag kände mig ofräsch trots att jag duschat bara en timme innan. Jag lade armarna i kors över bröstet och gjorde mig så lång jag kunde för att få tillfälle att se ner på honom. Vanligtvis brukar jag inte utnyttja min längd på det viset, men med Dennis gjorde jag det, eftersom han var ett sådant kryp. Vi stod en stund och stirrade på varandra.
– Ville du något? frågade jag sedan. – Eller kom du hit bara för att se på mig?
Han fnös och drog händerna över sitt bakåtslickade hår.
– Du är kaxig som vanligt, hör jag, sa han. – Men vi får väl se vem som är kaxigast när jag har sagt det jag ska säga.
Han drog upp sin nyckelknippa, på vilken reservnycklar till alla lägenheter i huset satt. De långa fingrarna löpte som ödlor över dem.
– Vad ska du säga då? sa jag.
Egentligen visste jag redan svaret. Det var inte så svårt att räkna ut. Men jag ville höra honom säga det högt.
– Jag ska säga att du är sen med hyran. Och att jag inte tänker tolerera den saken. Du ska ut.
– Vad sa du? sa jag.
Det var värre än jag anat. Mycket värre.
– Du hörde.
– Men…
Jag tystnade när han rätade på sig och utmanande mötte min blick. Han var definitivt inte mottaglig för invändningar, och jag visste inte riktigt om jag själv var upplagd för att göra några. Tiden var inte gynnsam för frilansande journalister, det var så. Under de senaste veckorna hade jag lyckats överleva genom att skriva artiklar för tidningar som ”Hundvänner” och ”Jakttider”. Jag hade hela tiden sett till att betala hyran först av allt – något som jag alltid varit noggrann med – men de senaste veckorna hade jag varit helt utan uppdrag, och helt utan inkomst. Jag hade levt på mina knappa besparingar, och förhalat hyran, med förhoppningen att Dennis skulle se med blida ögon på den saken. En blick på hans ansikte räckte dock för att inse att han faktiskt njöt storligen av situationen, och att han hade väntat på tillfället att bli av med mig.
– Vet du vad, Charlie? sa han. – Jag är trött på att höra dina ursäkter. ”Det är så dåliga tider nu, Dennis”, ”Jag får inga bra uppdrag nu, Dennis”. Kyss mig i arslet! Jag försöker också leva, jag behöver pengarna. Kan du inte skaffa dem så åker du ut.
– Det vet du att jag inte kan, sa jag. – Inte just nu, i alla fall.
– Så synd. Då åker du ut. Det här är inget jäkla välgörenhetscenter, förstår du.
– Tänk, det har jag aldrig trott.
Han såg irriterad ut, och klingade varnande med sina reservnycklar.
– Lika näsvis hela tiden, sa han. – Den där attityden är jäkligt irriterande. Hur fasen någon kan stå ut med att bo med dig en längre tid är en gåta. Hur är det med Rodney, förresten? Har inte sett honom på ett tag.
Han kastade en nyfiken blick över min axel, för att fånga en skymt av honom.
– Vi har brutit upp, svarade jag kort.
– Just det, ja. Så var det. Han flinade. – Jag fattar varför.
Jag suckade. Det var inte första gången han gav mig pikar om både det ena och andra i min personlighet, och jag hade vant mig med tiden, men det var ändå jobbigt att behöva parera hans elakheter. Båda visste vi dock varför han var så taggig – för att jag hade nobbat hans inviter en gång för mycket.
– När vill du ha ut mig, Dennis?
Han stoppade ner nycklarna i fickan med belåten slutgiltighet och såg sedan överlägset på mig.
– Så snart som möjligt. En vecka.
På den tiden skulle jag knappt hinna skaffa mig en bra kartong att bo i, än mindre en ny lägenhet. Vilket han mycket väl visste om.
– Säger du det, så, sa jag. – En vecka då.
– En vecka. Är du inte ute då, blir det synd om dig. Glöm inte det.
– Nejdå. Adjö Dennis.
Jag slängde igen dörren om honom, och hörde hans steg i trapphuset utanför. De stannade utanför grannens dörr, och strax därefter genljöd hans kraftfulla knackningar som pistolskott genom tystnaden. Det var tydligen inte bara jag som skulle bli offer för hans dåliga humör.

Jag drog mig in i det lilla vardagsrummet, som också var sovrum, sjönk ner i TV-fåtöljen och stirrade bittert på min obäddade säng, där lakanet tvinnat sig och låg som en orm tvärsöver madrassen. Vart skulle jag ta vägen nu? Vem skulle vilja ha mig boende hos sig? De jag kände hade nog med sitt, de hade familjer att ta hand om, de bodde för trångt eller var bostadslösa själva. Håglöst sträckte jag mig efter telefonen, och satte den i mitt knä. Jag balanserade den där, medan jag funderade. Rodney kunde kanske hjälpa mig. Jag kunde bo hos honom tills allting ordnat upp mig. Kanske skulle han till och med kunna fixa mig något uppdrag på London Esquire, tidningen där han jobbade som fotograf. Det var där vi hade träffats, på den tiden jag jobbat där själv. Det var en evighet sedan. För länge för att det skulle kännas rätt att be honom om hjälp, åtminstone. Jag förkastade den idén, tittade upp i taket, på fuktfläcken som såg ut som ett flygplan och suckade. Det fanns egentligen bara en person som hade resurserna och hjärnan att komma med konkreta råd och en plan som inte bara skulle räcka en vecka eller två. Och det fanns egentligen ingen annan utväg, inget annat sätt jag kunde rädda mig ur situationen på. Jag grep beslutsamt luren och satte den mot örat.

Hon svarade nästan direkt. Den välmodulerade rösten var som fingernaglar mot svarta tavlan, och fick mig att rysa, trots värmen i lägenheten. En instinkt att lägga på luren, en pockande drift att ge upp planerna på att söka hennes hjälp och istället försöka ta mig ur problemen på egen hand, gjorde mig för ett ögonblick alldeles stum.
– Vem där? sa hon. – Det här är Celeste Gold – kan Ni nu vara vänlig att identifiera Er, annars lägger jag på luren.
Jag bättrade på greppet om luren med svettiga fingrar och drog ett djupt andetag. Ögonblicket var över.
– Nej, lägg inte på, mor. Det är jag. Charlie.
Det blev tyst. En lång stund. Så lång att jag började undra om hon faktiskt hade hunnit lägga på. Sedan återkom hennes röst, så sarkastisk att det var som att sprejas med syra.
– Charlotte? Så trevligt. Vad förskaffar mig den äran?
– Jag kanske bara ringde för att säga hej. Och fråga hur du mår och sådär.
– Charlotte, det där är bara dumheter, och det vet du. När du ringer är det för att du har särskilda skäl.
– Så är det inte alls.
– När du ringde mig sist var det för att du ville att jag skulle betala din telefonräkning. Du kan väl hoppa över småpratet den här gången. Det blir effektivare så.
Jag började ångra att jag ringt henne. Vad hade jag trott? Att hon skulle ta emot mig med öppna armar? Jag suckade.
– Varför måste du alltid tro det värsta om mig?
– För att det inte finns någon anledning till något annat. När du ringer, då är det något du vill ha. Eller något du inte klarar. Eller hur?
– Absolut inte!
– Nej… hon lät mycket uttråkad. – Så vad är det du vill den här gången?
– Jag vill… jag stakade mig. – Jag vill…
– Som jag sa, Charlotte, jag har verkligen inte tid…
– Jag vill bjuda ut dig på en shoppinglunch.
– Förlåt?
– Ja. Jag harklade mig lätt. – En shoppingtur. Det var länge sedan vi gjorde något tillsammans. Så jag tänkte…
Jag hörde ett karakteristiskt blåsande läte som skvallrade om att min mor rökte medan hon talade med mig, och att hon släppt ut ett moln av giftig rök som en misstänksam drake.
– Men du hatar shopping, Charlotte.
– Man kan väl ändra sig.
– Hm. Men naturligtvis, om du vill ser jag inga hinder för att vi träffas en stund.
– Bra. Underbart. Kan vi träffas på Brompton Road? Klockan elva.
– Idag?
– Idag. Om du är ledig.
Hon suckade djupt.
– Nåväl. Vi ses då.
Hon lade på utan att säga hejdå. Jag stirrade på luren en lång stund. Jag var arbetslös, jag hade blivit vräkt – och nu hade jag till råga på allt gått med på att följa med min mor på shopping. Kunde jag sjunka djupare än så? Faktum var, att det kunde jag. Jag var tvungen att be henne om hjälp också. Med ett stönande dolde jag ansiktet i händerna och önskade att jag kunde stanna i den positionen för evigt.


(Copyright Linda Govik)
---------------------------

Linda G

Välkomna!

Okay, det här är ännu en blogg, fastän det borde ha varit en hemsida. Så småningom kanske det blir det också, det beror på. I ärlighetens namn var det här det enklaste sättet för mig att starta en liten skrivarlya med tips, inspiration och annat för blivande författare (eller etablerade sådana). Jag kommer (förmodligen) att posta lite snuttar ur min bok, så att ni kan kommentera, eller så att vi kan studera uppbyggnaden av olika scener. Jag kommer också att gå igenom vad jag har lärt mig under åren - handfasta tips och råd.

Nu undrar ni säkert vad jag har för bakgrund, som hävdar att jag kan gå in och lära ut om författande - jag som inte ens är publicerad. Det är faktiskt en bra fråga. Jag har ju liksom ingen tyngd bakom mina påståenden, eller hur? Men om jag säger att jag har skrivit i hela mitt liv, och om jag säger att jag under det senaste året haft en nästan daglig kontakt med amerikanska och engelska författare som alla undervisar i författarskap? Och om jag säger att jag under ett års tid har arbetat dagligen med min egna roman, minst två timmar om dagen? Och om jag säger att jag är delaktig i en grupp på nätet som gör skrivövningar? Då kanske det känns lite bättre, iallafall? Och om ni inte tror på det jag säger, eller håller med, eller om ni har andra erfarenheter, så dela jättegärna med er! Jag älskar att lära mig om hur andra gör när de författar, vare sig det gäller "erkända" författare, eller okända. Det är ju det som är meningen - ni lär mig, jag lär er. Och tillsammans blir vi bättre!

Jag tror att jag utgår ifrån att alla som läser här, har en viss erfarenhet från att skriva, men hur mycket och vad, det spelar ingen roll. Förhoppningsvis hjälper ni till och delar egna erfarenheter. Vi får se hur det fungerar. Välkomna ska ni vara iallafall!

Linda G