Cool like plastics postade en kommentar på mitt inlägg Karaktärernas röster -- att hitta fram (6 Sept 2006). Jag surfade givetvis vidare och kollade in bloggen, och oj, vad jag kände igen problemet. Det här med karaktärens röst är så otroligt viktigt. Karaktärerna bär ju faktiskt upp en stor del av historien. Och jag tror att alla som skriver i någon mån på något ställe i sin berättelse har fastnat på just det här problemet. Det är sålunda inget unikt problem, och det brukar lösa sig. Tricket är att fortsätta skriva. Fundera. Vrida och vända. Sedan skriva mer.
I min (väldigt opublicerade) deckare Det rätta skälet var det huvudkaraktären som var den stora stötestenen. Charlie, som hon heter, var helt obegriplig, och gick inte att nå på något sätt. Och det var verkligen så, att jag nådde henne, genom att se henne genom en annans ögon. Först då förstod jag henne, och kunde trivas med hennes egna scener. Nu, så här i efterhand, ka jag dock tänka mig, att problemet faktiskt låg på samma nivå som Sebastians. Se här för närmare detaljer. Kolla också in kommentarerna: Johannas utmärkta råd!
Eftersom jag inte "känt in" Charlie ordentligt, reagerade hon fel i ganska många situationer. Genom att se henne genom en annans ögon, kunde jag sålunda studera henne lite mer objektivt och se ett beteendemönster. Men det behöver man antagligen inte göra (ibland kan det ju vara så att man lagt berättelsen ur ett POV helt och hållet, vilket gör att det blir svårt, för att inte säga onödigt, att blanda in andra karaktärers röster. Att skriva särskilda scener ur annat POV enkom för att förstå sig på sin karaktär kan dock kanske vara en bra övning, om man nu är lagd åt det hållet). Det man får göra, är att verkligen fundera över karaktärens bakgrund och motiv, och fundera över om beteendemönstret verkligen stämmer överens med de reaktioner som belyses i berättelsen.
I den berättelse jag skriver på just nu, har jag haft likartade problem med åtminstone en karaktär. För Sebastian var det orimligt att han skulle reagera så milt som jag försökt få honom att göra. Med hans bakgrund, och allt han varit med om (och också hans påbrå rent genetiskt) kan han helt enkelt inte bli en alltigenom trevlig människa. Han försöker, och lyckas också, eftersom han har ett gott hjärta -- men i speciella situationer kommer hans temperament och mindre goda sidor fram. De sidorna hade jag valt att blunda för. Så första rådet: blunda inte.
Låt karaktären bli som karaktären vill -- inte som du vill att karaktären ska vara
Det låter förmodligen fruktansvärt schizofrent för någon som inte skriver, men ta tiden och fråga karaktären vad han/hon vill. Verkligen vill. Viska det högt, med tryck på varje ord: "Vad vill du?" Känn efter. Vad har karaktären för motiv -- egentligen? Är det verkligen bara att få tårtan som står på diskbänken, eller skulle det duga med något sött -- vad som helst -- för att stilla ångesten hon känner över att inte vara älskad? Lösningen på första problemet är högst handgripligt -- det styr hennes handling just i ögonblicket. Lösningen på andra problemet är mer abstrakt, och kräver lite mer tankeverksamhet (att äta tårtan ger bara en tillfällig lindring!). Men ser ni? Det här motivet kommer att styra allt hon gör -- till och med hur hon kommer att äta sin tårta (skulle kunna tänka mig att graden av desperation avgör om hon äter den stående vid diskbänken med händerna, eller om hon kokar en god kopp kaffe och plockar fram finporslinet (vilket i sin tur säger mig, att motivet för att äta tårtan kanske inte är för att hon är oälskad och behöver trösta sig, utan för att hon bara är sugen på tårta...). På det här viset (nåja, på ett ungefär...) kom jag underfund med vad det var som bekymrade min karaktär i Legacy. Hon var en särdeles svår nöt att knäcka, men det gick inte att nå henne via hennes reaktioner på omvärlden -- för dem var jag mer eller mindre nöjd med redan från början. Det var liksom inte riktigt samma problem som Sebastians eller Charlies. Jag var tvungen att gå lite djupare in i Stephanie, och verkligen studera varför hon reagerade som hon gjorde. Gå bakvägen, om man så vill (ja, och alla ni som har en aning fantasi, fnissar antagligen nu *host*). Först, fick jag se på hennes bakgrund, och försöka förstå hur det lägger grunden för hennes personlighet. Genom det här, förstår man också varför hon sätter sig i försvarställning. Och att det hon skyddar sig mot är precis samma sak som hon behöver för att bli en hel människa. Det blir en konflikt, vilket är precis vad jag är tvungen att ha i åtanke när jag skriver hennes scener, eftersom det dikterar vem hon är och hur hennes röst "låter". Den här karaktären har flera motiv, vilket gör henne en aning komplex att skriva om. Men förenklat, kan man säga att det var så här jag fick tänka för att förstå mig på henne.
Jag har sett att en del författare funnit att de inte är nöjda med POV. De byter från första till tredje. Själv har jag aldrig testat den här metoden, och den kan bli svårhanterbar när det gäller större mängder text. Dessutom har jag alltid varit nöjd med de POVs jag valt, och sett till att hålla mig till dem. Men det kanske kan vara en lösning, det också. Trixa lite med det rent tekniska.
Nå, det här kanske blev förvirrat och osammanhängande, vad vet jag (har man en tvååring och en fyraåring som man så att säga måste serva med foten medan man skriver är det lätt att bli förvirrad, faktiskt). MEN -- jag vet en sak: det hjälper att prata om det. Skrivande är ensamt -- men vi är många som gör det, och inga problem är unika. Även om man kanske inte pratar om vad man har för problem (eftersom skrivprocessen är enormt känslig, är det också viktigt att inse att inte alla vill dela med sig av sin arbeten -- och att man respekterar det beslutet), är gemenskapen skön. Romanloppet är till exempel en bra, opretentiös och jordnära samlingsplats för oss som kämpar. Där kan man få peppning och råd. Och jag finns alltid här, jag också, och försöker hjälpa till så gott jag kan. Jag är dock alldeles opublicerad, vilket gör att jag faktiskt inte har någon tyngd bakom det jag säger. Så ta mig med en nypa salt. Och lite citron. Och en shot tequila. (Mums).
Har ni andra författare tips och idéer på hur man ska nå sin karaktär, så vore det jättekul att få ta del av dem. POV-problem är som sagt vanliga, och det är ALLTID kul att se hur de tacklas. Alla har sitt sätt!
Sunday, July 08, 2007
Saturday, June 16, 2007
Dianas formspråk
Att tänka i former, färger och symboler är ett sätt att få struktur på berättelsen. Det kan tjäna som ett verkligt kraftfullt sätt att hålla allting samman, och skapa en grundton som håller genom hela boken.
Följande har berättats av Diana, och fångats upp av en av hennes fans -- Kathy från Reno -- som skrivit ner den för oss (och jag har översatt):
Sjöfararens form är en flätad hästsvans. Det vill säga, den första delen av boken är en noggrant "flätad" berättelse med tre trådar: Claires historia, som i mycket berättas "baklänges" (hon berättar vad som hänt för svärson Roger och dotter Brianna), Jamies historia, som berättas "framåt" (alltså kronologiskt) och Rogers historia, som är ganska enkel i sig själv, men som fungerar som en slags vändpunkt för de andra två trådarna -- Rogers bitar används för att signalera en förändring i synvinkel mellan Jamie och Claire. Då Claire går igenom stenarna igen, blir dock berättelsen linjär igen och vi förflyttas "framåt" i en rak, kronologisk linje. Trots att det fortsätter dyka upp fler trådar i historien vid det här specifika tillfället, är de flesta Claires, och rör sig nu i samma riktning -- precis som den nedre, oflätade delen av svansen.
Trummornas Dån har formen av en blommande ros, med en knopp. Vi har en lång, mer eller mindre linjär arc på historien, med en kortare, enklare arc i Brianna/Rogers historia som utgår ifrån den. Mot slutet har vi en vild explosion av levande blomblad, då alla element i boken blommar ut och samman.
Det flammande korset är formad som en regnbåge. Alla element och konflikter i boken introduceras genom den där enda dagen på klanmötet (the Gathering). De olika arcerna av dessa element och konflikter fortsätter sedan mer eller mindre parallellt genom hela boken, och var och en mynnar ut i en egen lösning, en efter en (som de olika färgerna i en regnbåge) i slutet av boken.
Snö och Aska skiljer sig lite från de övriga böckerna. Den boken formar sig som en stor, dubbel tidvattenvåg. Googla på "The Great Wave off Kanagawa" så hittar du där ett japanskt träblockstryck, som visar en enorm våg, där vattendroppar liksom spiller från dess vågkam (dessa skulle då vara de olika elementen i boken) medan den hotfullt tornar upp sig över flera små båtar fulla med folk. I bakgrunden, står Mount Fuji orörd och oberörd. Det berget symboliserar Jamie och Claires förhållande, medan den första vågkammen nås genom räddandet av Claire och av Grannie Wilsons "återuppståndelse" (vilken är den symboliska, spirituella lösningen av just den episoden). Den andra vågen börjar sedan byggas upp från en mycket lägre spänningspunkt, och höjer sig (hoppas vi) till en ännu högre punkt då den hotar alla karaktärer i deras små, bräckliga båar. Och i slutet, står Mount Fuji fortfarande där, orörd i bakgrunden.
Klart som korvspad?
(copyright Outlandish Voices)
Vad jag har hört, så är dessa speciella symboler det första Diana ser inför varje bok, och så formar sig boken utefter den. Det är alltså ingenting hon pressar fram, vilket gör att det kanske inte är en metod som passar alla -- men så behöver man heller inte göra exakt som hon, heller. Hemligheten är att hitta sitt eget sätt, som passar för en själv: vare sig det är musik, bilder, symboler, former eller ingenting alls. Att försöka kombinera sådana här saker med mer kantiga aspekter såsom upplägg och struktur känns emellertid ganska bra för att skapa balans och harmoni. Det påminner litegrann om det som Mattias skriver om på sin blogg (10 juni, 2007), om hjärnhalvornas olika funktioner. Kan vara bra att ha i bakhuvudet.
Följande har berättats av Diana, och fångats upp av en av hennes fans -- Kathy från Reno -- som skrivit ner den för oss (och jag har översatt):
Sjöfararens form är en flätad hästsvans. Det vill säga, den första delen av boken är en noggrant "flätad" berättelse med tre trådar: Claires historia, som i mycket berättas "baklänges" (hon berättar vad som hänt för svärson Roger och dotter Brianna), Jamies historia, som berättas "framåt" (alltså kronologiskt) och Rogers historia, som är ganska enkel i sig själv, men som fungerar som en slags vändpunkt för de andra två trådarna -- Rogers bitar används för att signalera en förändring i synvinkel mellan Jamie och Claire. Då Claire går igenom stenarna igen, blir dock berättelsen linjär igen och vi förflyttas "framåt" i en rak, kronologisk linje. Trots att det fortsätter dyka upp fler trådar i historien vid det här specifika tillfället, är de flesta Claires, och rör sig nu i samma riktning -- precis som den nedre, oflätade delen av svansen.
Trummornas Dån har formen av en blommande ros, med en knopp. Vi har en lång, mer eller mindre linjär arc på historien, med en kortare, enklare arc i Brianna/Rogers historia som utgår ifrån den. Mot slutet har vi en vild explosion av levande blomblad, då alla element i boken blommar ut och samman.
Det flammande korset är formad som en regnbåge. Alla element och konflikter i boken introduceras genom den där enda dagen på klanmötet (the Gathering). De olika arcerna av dessa element och konflikter fortsätter sedan mer eller mindre parallellt genom hela boken, och var och en mynnar ut i en egen lösning, en efter en (som de olika färgerna i en regnbåge) i slutet av boken.
Snö och Aska skiljer sig lite från de övriga böckerna. Den boken formar sig som en stor, dubbel tidvattenvåg. Googla på "The Great Wave off Kanagawa" så hittar du där ett japanskt träblockstryck, som visar en enorm våg, där vattendroppar liksom spiller från dess vågkam (dessa skulle då vara de olika elementen i boken) medan den hotfullt tornar upp sig över flera små båtar fulla med folk. I bakgrunden, står Mount Fuji orörd och oberörd. Det berget symboliserar Jamie och Claires förhållande, medan den första vågkammen nås genom räddandet av Claire och av Grannie Wilsons "återuppståndelse" (vilken är den symboliska, spirituella lösningen av just den episoden). Den andra vågen börjar sedan byggas upp från en mycket lägre spänningspunkt, och höjer sig (hoppas vi) till en ännu högre punkt då den hotar alla karaktärer i deras små, bräckliga båar. Och i slutet, står Mount Fuji fortfarande där, orörd i bakgrunden.
Klart som korvspad?
(copyright Outlandish Voices)
Vad jag har hört, så är dessa speciella symboler det första Diana ser inför varje bok, och så formar sig boken utefter den. Det är alltså ingenting hon pressar fram, vilket gör att det kanske inte är en metod som passar alla -- men så behöver man heller inte göra exakt som hon, heller. Hemligheten är att hitta sitt eget sätt, som passar för en själv: vare sig det är musik, bilder, symboler, former eller ingenting alls. Att försöka kombinera sådana här saker med mer kantiga aspekter såsom upplägg och struktur känns emellertid ganska bra för att skapa balans och harmoni. Det påminner litegrann om det som Mattias skriver om på sin blogg (10 juni, 2007), om hjärnhalvornas olika funktioner. Kan vara bra att ha i bakhuvudet.
Tuesday, May 15, 2007
Middagsscen
Jag gillar att skriva middagsscener. Det är alltid kul att se hur folk beter sig under bjudningar, där regeln är att man ska vara artig och korrekt, och hålla masken inför sällskapet -- och där man sällan lyckas med den saken. Det brukar finnas gott om underströmmar att leka med. Dessutom trivs jag bra med dialoger. Här fick jag använda mig av dem i rikligt mått.
Här har min huvudkaraktär Charlie bjudits av Fiona till en liten tillställning "för att lära känna lite folk från bygden". Det bör inte vara en spoiler -- och de flesta nyckelkaraktärer som nämns i scenen presenteras i smakprovet man hittar på min andra blogg.
-----------------------------------
Utdrag ur Det rätta skälet, copyright Linda Govik, 2007
Matsalen var hållen i klassiskt lantlig stil, med mörka, gedigna möbler och tavlor med svulstiga frukter och fasaner. Det mest utmärkande var dock rosorna. Det var rosor överallt. Levande rosor i vaser, dukar med små broderade rosor, heltäckningsmattan… Jag såg nästan inte en fläck där det inte fanns en ros i en eller annan form. Någon slöt upp vid min andra sida. Den flyktiga aromen av rakvatten som följde med gjorde att jag visste att det var Geoffrey.
– Ja, hon gillar faktiskt rosor. Tro det eller ej.
Jag vände mig mot honom och log. – Jag tror dig.
– Fiona har faktiskt rosor i världsklass i sin trädgård, sa Stella, som passerade oss med glaset elegant i handen. – Såg du dem, Charlie? Du hittar inte vackrare Abraham Darbys i hela kommunen. Hon vann pris för dem på förra årets blomstermarknad. Hon såg överlägset på mig. – Fast du kanske inte har särskilt stor koll på rosor, du?
– Inte särskilt, sa jag. – Men de är vackra att titta på.
– I lagom dos, sa Geoffrey glatt. – Du kan inte förvänta dig att Charlie ska ha koll på alla rosor som finns, Stella. Och hon har säkert andra kvalitéer som täcker upp för den bristen. Eller hur, Charlie?
Stella fnös en aning och gick ifrån oss, lockad av Fionas redogörelse av menyn. Geoffrey lutade sig konspiratoriskt mot mig.
– Hon är bra, sa han lågt och såg efter henne. – Bara svår att komma nära. Och akta dig för att säga för mycket när du är omkring henne. Hon har öron som hör allt och en tunga som kan såga av en människa på mitten.
– Jag har märkt det.
Han rätade på sig, tog en klunk av bålen som Fiona serverat som aperitif, och ryckte på axlarna. – Ja, du hamnar kanske i korselden ett tag framöver, sa han. – Främling i vårt samhälle och allt. Men bit ihop bara, så går nyhetens behag över, och man hittar någon annan att skvallra om. Högre sa han: – Så, min sköna. Var är du från när du inte bor i Beatricebourne?
Jag flyttade på mig för att släppa förbi Henderson, som med välkomstdrinken i näven tog sikte på bordet. Strax efter honom kom Mr Soames. De samtalade, med behagligt låga toner som en mjuk kudde under kvinnornas mer falsettaktiga pladder.
– London, svarade jag.
– Ah, London. Han log. – Storstadsbo. Vilken chock att hamna här, då.
– Det var eget val, svarade jag. – Och här är trevligt. Det är en vacker stad.
– Gud, den är så tråkig! Om jag kunde skulle jag ta frugan och fly härifrån för alltid.
Han fångade in sin hustru som kom gående med ett glas bål i handen. Hon pep till.
– Geoffrey, jag spiller på mattan!
– Bra. De där förbaskade rosorna ser torra ut, sa han lättsamt. – Jag sa just till Charlie att vi skulle ha rymt från Beatricebourne för länge sedan om vi kunnat.
– Tala för dig själv. Hon gjorde sig fri från hans grepp. – Jag gillar Beatricebourne.
– Hon är från Hastings, förklarade han med en blinkning och höjde tonläget för att härma hennes ljusa röst. – Allting utanför Hastings är bara så pittoreskt. Inte sant, älskling?
– Det är i alla fall inget fel på Beatricebourne. Han ska ta över sina föräldrars hotell en gång i tiden, sa hon till mig och log retsamt. – Då blir han fast här för evigt. Därför är han sur.
– Jag tänker sälja eländet så fort det går. Till någon elak exploatör från London. Intresserad?
– Inte särskilt, skrattade jag. – Och jag vet inte om jag är så elak, precis. Förresten tycker jag det vore synd på ett så underbart hus.
Stadshotellet var en stor byggnad, i flera våningar. Milt citrongult till färgen och omgärdat av vackra rabatter med lila och röda blommor tillhörde det definitivt en av de vackraste byggnaderna i Beatricebourne.
– Ja, antagligen. Och just därför kan jag inte bara rymma härifrån.
– Var inte en sådan martyr. Du älskar hotellet. Det är ditt liv.
– Jag vet. Han kramade sin fru och log mot mig. – Jag har det egentligen oförskämt bra.
Fiona svepte förbi oss och efterlämnade i sitt kölvatten en våg av den där speciella, lite unkna doften från den parfym hon alltid bar. Nu förstod jag vad det var för doft också: rosor.
Alldeles bakom mig dök Henderson upp, lade en arm om min rygg och förde mig mot bordet.
– Bordsplacering som vanligt, mullrade han och drog ut stolen åt mig. – Hon går så långt för att vi ska trivas, lilla Fiona. Beatricebournes egen husfru. Bästa bjudningarna i stan.
– Åh ja. Hon dök upp med förrätten och strålade mot honom. – Det finns allt fler som klarar den saken.
– Men ingen gör det så enhetligt som du, insköt Stella och beundrade de krämfärgade linneservetterna med blekrosa, broderade rosor. – Allting är så välgenomtänkt.
– Jag försöker.
Geoffrey hamnade bredvid mig.
– De försöker alltid bräcka varandra med sina bjudningar, sa han obekymrat och skakade ut sin servett, lade den nogsamt på knäet och sträckte sig sedan efter korgen med rykande färskt kuvertbröd. – Sedan är de ödmjuka och vägrar erkänna att de gjort sig något besvär med dem. Spelets regler. Bröd?
– Tack. Verkligen? Ja, jag har en del att lära innan jag kan ge mig in i kampen, erkände jag. – Som att laga mat överhuvudtaget.
– Kan du inte det? Han spärrade upp ögonen i låtsad chock. – Det trodde jag att alla kvinnor kunde. Hörde du det, Sarah? Hon lagar inte mat.
– Ja, tänk, svarade hon ironiskt. – Det finns faktiskt sådana som råkar tycka att det finns viktigare saker att tänka på.
– Som vadå?
– Som karriären, sa jag lättsamt.
Jag satte gaffeln i förrätten, som bestod av en läskande solfjäder av melonskivor, räkor och en vackert rosaröd sås draperad över den. Jag kunde kanske inte laga mat, men jag kunde uppskatta den. Och det gjorde jag. Fiona var verkligen duktig.
Geoffrey verkade inte vilja släppa ämnet. Han fångade min uppmärksamhet, lade huvudet på sned och betraktade mig med glad, glittrande blick.
– Karriären? Karriär inom vadå?
– Journalistik. Jag sneglade på Mr Soames, som satt mittemot oss, för att se om han uppfattade samtalet. Det gjorde han. – Jag planerar att bli riktigt framgångsrik en gång.
Geoffrey var inte fullt så finkänslig som jag. Han gav Mr Soames en skämtsam blick. – Hörde du det? Nu ångrar du att du anställde henne som städerska, va? Hon kanske kunde göra en hel del för lilla Herald om ni tillät henne.
Jag studerade intresserad Mr Soames ansikte, men tydligen var han van vid Geoffreys framfusighet, för han muttrade bara något om att tiderna inte tillät ännu en journalist på redaktionen, och att de hade behövt en städerska istället. Sedan vände han sig demonstrativt därifrån och började tala med Stella, som satt på hans andra sida.
– Han har stora storstadsskälvan, konstaterade Geoffrey, så högt att ingen kunde undgå det. – Vackra unga damer från London hotar hans lilla skyddade sfär. Därför sätter han dig på jobb där han kan ha kontroll över dig. Det är inte så svårt att räkna ut.
– Nu är du tyst, Geoffrey. Hans mor såg ursäktande på mig och skakade på huvudet. – Han pratar en hel del, min son. Och det är inte alltid intelligenta saker som kommer ur hans mun.
Geoffrey ignorerade henne. Med en elegans som skvallrade om att han hade en ganska stor vana på området – förmodligen hjälpte han till med serveringen i hotellets matsal – hällde han upp ett glas pärlande lätt vitt vin åt mig.
– Så, Charlie, sa han under tiden. – Hur fördriver du annars dagarna när du inte jobbar?
Jag ryckte på axlarna. – Jag tar hand om Mr Mastersons hus.
– Är det allt? Vet du vad? Det låter ganska tråkigt. Och för en ung kvinna som du? Vill du inte gå ut? Roa dig?
– Kanske, och jag kommer väl få tid till det också, så småningom. Fast det är skönt att rå om sig själv också.
– Ensam herre på täppan. Han nickade. – För du är väl ensam?
– Så vitt jag vet. Jag bröt en bit bröd och stoppade det i munnen för att slippa svara på fler närgångna frågor – i ögonvrån kunde jag se att både Stella och Fiona lyssnade med stort intresse på vår konversation.
Tyvärr hjälpte min manöver inte det minsta. Geoffrey verkade alltför fascinerad av samtalet för att inse vikten av taktfullhet. Han fångade upp en bit melon på gaffeln, stack den i munnen och tuggade omsorgsfullt. Sedan sa han tankfullt:
– Men Russel, då? Träffar du honom ibland? Jag tyckte någon sa att han var i stan för inte så länge sedan…
– Det var nog jag, insköt Stella, som satt mittemot honom. – Jag träffade honom inne på Boots för ett par veckor sedan. Berättade jag inte det för dig, Geoffrey?
– Inte vad jag minns.
– Jag tror du har berättat för alla oss andra, sa Henderson. – Det var nåt om att han blivit misshandlad?
Jag satte vinet i vrångstrupen. Geoffrey dunkade mig i ryggen, en aning tankspritt, eftersom han lyssnade på samtalet mellan Henderson och Stella.
– Nej, så var det inte. Jag sa att det såg ut som om han blivit misshandlad. Han hade en bula i pannan… och när jag träffade honom stod han i kö till kassan för att köpa huvudvärkstabletter. Han mådde inte alls bra.
– Men vad hade hänt då?
– Ja, jag vet då inte. Stella såg oskyldig ut, men på ett sådant sätt att alla visste att hon verkligen hade all kunskap man kunde kräva i frågan. – Han sa förstås att han fått garageporten i pannan.
– Det var som tusan, sa Geoffrey häpet. – Hur gick det till?
– Jag vet inte…
– Det vet jag, insköt jag. – Porten är tung, och livsfarlig om man öppnar den fel.
– Han borde då veta bättre, sa Henderson. – Var du med när det hände, Charlie?
– Tja, sa jag lätt. – Jag såg resultatet. Han var ganska omtöcknad.
– Tror jag det. Henderson skakade på huvudet. – Den där porten måste väga femtio kilo. Det var tur att han slapp undan med bara en bula och lite huvudvärk. Blev han tvungen att uppsöka sjukhus?
– Nej. Men han blev tvungen att vila en stund, förstås.
– Usch, sa Jenny sympatiserande. – Så otäckt. Russel som är en så bra pojke. Alltid lika trevlig och mån om andra. Tycker du inte det, Charlie?
– Jovisst. Han är mycket trevlig.
– Är ni ett par, då? frågade Geoffrey.
– Nej, sa jag. – Vi har ett rent affärsmässigt avtal. Och vi tänker hålla det på det planet.
– Förnuftigt, sa Jenny O’ Riley och nickade. – Man ska inte blanda in känslor i affärer. Det blir aldrig bra.
– Och det kommer från dig? Henderson skrattade högt. – Du började som servitris på hotellet, och det slutade med att du gifte dig med hotellägarens son. Det tycker jag är att blanda in känslor i affärer.
– Tja. Jenny ryckte på sina spensliga axlar och log. – Det behöver inte alltid bli dåligt. Men ofta blir det nog det.
– Självklart kommer ni att bli ett par, sa Geoffrey lättsamt till mig.
– Varför säger du så? sa Fiona. Hon reste sig upp och började samla in tomma tallrikar med en imponerande effektivitet.
– Därför att Russel är en attraktiv ungkarl, och Charlie är en attraktiv, ensamstående flicka. Det är ren biologi. De kommer att hitta fram till varandra, tro mig.
– Geoffrey, sa hans fru förebrående. – Nu går du för långt. Du generar henne. Och oss andra.
– Hon tål. Eller hur, Charlie? Du verkar vara en tålig ung dam.
– Tack. Tror jag. Men…
– Dessutom kanske hon inte ens är intresserad av Russel. Stella tog en klunk vin och såg sedan oskyldigt på mig. – Eller hur, Charlie?
– Nej…
– För du kanske har annat i sikte?
– Nu förstår jag inte…?
Jag hade Geoffreys ord i färskt minne när jag såg på henne. Blicken hade hårdnat, blivit kallare, mer triumferande. Hon var på väg att slå till.
– Mr Kingsley, vännen. Jag tror i alla fall att han är intresserad av dig. Jag har ju hört ett och annat… hon tystnade, mån om att samla upp allas intresse. Sedan log hon belåtet. – Någon såg dig gå ombord hans båt ännu en gång, Charlie. Det såg ut som om du halvsprang mot den, och som om han bjöd ombord dig. Vad handlade det om?
Mitt ansikte var så hett att jag önskade att jag kunde ha dolt det bakom servetten.
Vem hade sett oss? Hur hade det gått till? Jag klippte med munnen som en fisk på torra land och Stella lade huvudet på sned, tålmodigt väntandes på svar. De väntade alla. Till min förvåning var det Henderson som räddade mig.
– Politik, sa han. – De talade om valet till hösten. Inte sant, Charlie?
– Jo. Jag mötte hans blick. Han höll fast den. – Det stämmer. Jag… har täckt parlamentsvalen förut, som frilansare. Så…
– Jag talade med honom häromdagen, fortsatte han oberört. – Och han nämnde ditt besök, Charlie. Han var milt förvånad över ditt brinnande intresse för politiska frågor, men han verkade föredömligt neutral när han talade om dig som person.
– Jag… märkte inte något heller, sa jag.
– Läst för många romaner, Stella? sa Geoffrey retsamt. – Herregud. Mr Kingsley? Hur gammal är han? Femtio?
– Inte än. Och han ser yngre ut. Dessutom har han varit ungkarl så länge att det är dags att han skaffar sig en flickvän.
– Stellas favoritskvaller, sa Jenny till mig i mungipan. – Stäng av öronen.
Rummet kändes alldeles för varmt. Jag önskade att Fiona kunde öppna de vackra franska fönstren som vette ut mot trädgården, men vågade inte fråga om hon kunde göra det. Jag ville inte dra mer uppmärksamhet till mig.
Försiktigt, under de andras lätta småprat, sneglade jag på Henderson. Till min förvåning, betraktade han mig öppet. Glimten i de isblå ögonen påminde om en stor katt, som lugnt betraktade sitt byte och väntade in nästa utfall för att kunna attackera. Jag förstod det inte alls. Eller gjorde jag det? Visste han något? Hettan i mitt ansikte tilltog. Vad hade Mr Kingsley egentligen sagt till honom?
Fiona dök upp från köket och avbröt mina funderingar genom att luta sin parfymosande, svettiga kropp över mig för att komma åt att lägga en hand på Geoffreys axel.
– Geoffrey, vill du vara så vänlig och hjälpa mig bära in tallrikarna till bordet? Du är så underbart skicklig på det.
– Självklart.
– Du får ursäkta Geoffrey, Charlie. Ibland är han alldeles för framfusig, sa Sarah ursäktande när han hade försvunnit ut i köket. – Men han menar inget med det.
– Självklart inte. Henderson drack upp det sista ur sitt vinglas. – Geoffrey är den vänligaste mannen som finns.
– Vänligare än Russel? sa jag syrligt.
Om man fick tro dem rätt, var alla invånare i Beatricebourne tydligen helt felfria. Jag suckade. Nå, jag hade blivit varnad. Och sannerligen höll de varandra om ryggarna så gott de kunde, också. Fast – jag kastade en blick på Henderson – av någon anledning hade han hållit mig om ryggen också. En främling. Varför?
– Ingen är vänligare än Russel. Stella torkade sig om munnen med servetten. – Han är så nära en ängel man kan komma. Se bara på vad han gör för sin far.
– Han försöker sälja sin fars hus. Det tycker inte jag är så ärevördigt, sa Mr Soames.
Eftersom han inte sagt särskilt mycket på hela tiden, tystnade alla en aning förvirrade när hans missbelåtna röst skar genom rummet. Efter en stund skakade Stella på huvudet.
– Men det är ju för att han måste, kära du.
– I vilket fall som helst tror jag inte att Simon skulle gilla tanken.
– Han vet inte om det. Och han kommer inte att veta det heller. Henderson ryckte på axlarna. – Jag besökte honom på hemmet senast för några veckor sedan. Han vet knappt vad som är upp eller ner. Det finns inget förnuft kvar, inget som ens liknar det. Så hur skulle Russel kunna ta hänsyn till honom? Russel måste ta hänsyn till sig själv först och främst. Om han anser att det inte finns tid att sköta huset, så finns det inte tid att sköta huset. Då måste det säljas.
– Till någon utomstående. Det är så det kommer att bli. Någon som inte är härifrån.
– Är det fel? Jag vred på mitt vinglas, lugnt och städat, fast jag kokade av ilska. – Vad är det för fel på förnyelse?
– Det är klart att du tycker så, du som är utlänning. Svensk, spottade han fram. – Var det inte så?
– Ja. Jag höjde blicken och såg honom i ögonen. – Vad är fel med det?
– Ingenting. Jag bryr mig inte om det, svarade han tvärt. – Men jag tycker inte att det är lämpligt att en som inte hör hemma i det här samhället uttalar sig om saker som har med bygden att göra.
Jag släppte mitt vinglas så abrupt att vinet skvätte över kanten. Den röda vätskan lade sig i glittrande droppar på bordsduken, rubinrött i kristallkronans milda sken. Det såg ut som blod.
– Jag hoppas att du inte representerar hela bygden med dina trångsynta åsikter, sa jag. – Vad är du rädd för, egentligen?
– Ingenting. Inte dig, i alla fall.
Surt skakade han ut sin servett och placerade den mer noggrant på knäet. Sedan vände han sin vassnästa profil mot Stella, som om han ansåg att audiensen var över för den gången. Det gjorde mig rasande.
– Du kanske känner dig hotad av främlingar? sa jag och såg honom stelna till. – Gäller det alla främlingar, eller är det speciellt främlingar som råkar vara från ett annat land?
– Och vad menar du med det? Han burrade upp sig som en ilsken tupp. – Så där kan du inte säga!
– Det kan jag, och det gör jag. Jelena var från Ryssland, slängde jag ur mig. – Var du rädd för henne också?
Det blev alldeles tyst. Så tyst, att det enda som hördes var ett svagt susande från någon värmefläkt i ett angränsande rum, och ett svagt klirrande av tallrikar från köket. De stirrade på mig. Jag höjde hakan.
– Vad insinuerar du? sa Henderson efter en stund.
Hans röst var fattad och lågmäld, men så intensiv att den kunde ha burit sig över en motor från ett jetplan.
– Ingenting, sa jag. Jag gav Mr Soames en blick. – Antar jag.
– Det antar du alldeles rätt i, svarade han.
Små pärlor av svett trängde sig ut ur porerna i hans panna, fick den att blänka. Han förde upp en hand och torkade den hastigt.
– Jag… började han, men tystnade när Geoffrey dök upp, bärandes fyra tallrikar med osviklig elegans.
– Vad tysta ni är, kommenterade han, delade raskt ut tallrikarna och slog sig sedan ner på sin stol. De bruna ögonen var pigga och nyfikna. – Har någon dött?
– Bara Jelena, mumlade Sarah.
I tystnaden bar sig hennes röst utmärkt väl. Henderson harklade sig.
– Jelena? sa Geoffrey. – Vad är det med henne?
– Geoffrey, sa hans mor besvärad.
– Jag vill veta.
– Vi talar inte om den förfärliga kvinnan här, sa Fiona stelt. – Larry, sa hon till Henderson. – Är du så vänlig och trancherar steken?
– Förfärlig? Geoffrey verkade inte vilja släppa ämnet. – Jag tyckte hon var riktigt trevlig, jag.
– För att du var kär i henne, suckade Sarah. – Vansinnigt kär. Precis som alla andra i hela stan.
– Kan du klandra oss? Hon var ett bombnedslag. Håller du inte med, Mr Soames?
Vit i ansiktet såg Mr Soames på honom, men sa ingenting. Stella reste sig upp och gick därifrån.
Jag ryckte till när Henderson daskade ner ett stycke rostbiff på min tallrik. Kraften i rörelsen fick det att skvätta brunaktig köttsaft över den fina duken, och Fiona utstötte ett svagt, protesterande läte.
– Jag tycker att det är nog pratat om den där kvinnan nu, sa Henderson beslutsamt. – Geoffrey och Sarah, ni borde veta bättre än att pladdra på om henne på det viset. Ni vet vad vi anser om saken.
– Ja, sa Sarah. – Förlåt.
– Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite löjligt, protesterade Geoffrey. – Hon har varit död i nästan femton år. Vad spelar det längre för roll?
– Det spelar en stor roll. Och nu är du tyst. Och alla andra också. Nu talar vi om något annat.
Henderson såg på oss alla, en i sänder, som om han utmanade oss att öppna munnen. Ännu en gång dröjde han kvar med blicken på mig. Plötsligt kom jag ihåg vad Russel sagt, och en iskyla, som gick stick i stäv med den kvava luften i rummet, jagade genom mig.
– Det var du som hade hand om utredningen, inte sant?
Han stelnade till, och höjde retad huvudet. – Du lyssnade kanske inte?
– Jag är bara nyfiken.
– Sluta med det. Han såg sig om än en gång, och viftade en aning med kniven. – Ska vi komma överens om att ha trevligt och umgås, istället för att dra upp en massa otrevligheter som ingen vill prata om?
– Men…
– Vad tycker ni? Han avbröt mig effektivt, genom att höja rösten så att den mullrade som ett åskväder.
– Vi äter, tycker jag, sa Fiona efter en stunds ängslig väntan. – Charlie, snälla du, förse dig av potatisen.
Hon fångade min blick. Hennes ögon var skrämda, vädjande. Jag nickade en aning. Sträckte mig efter potatisen, medan jag sneglade mot Henderson, men han var fullt upptagen med att sammanbitet tranchera steken i snygga, lagom tjocka bitar.
– Det ser väldigt gott ut, Fiona, sa Jenny bredvid mig.
Medan jag tog åt mig av ångande varm potatis ur den framställda karotten med rosor på, hade samtalet flutit igång igen, med hjälp av Geoffrey som redogjorde för sitt planerade försök att odla grönsaker i trädgården på hotellets baksida. Stella återvände till bordet och beundrade den fluffiga Yorkshirepuddingen, och Mr Soames öppnade flaskan med Bordeaux som skulle serveras till. Henderson behöll dock sitt vaksamma uttryck mot mig under hela kvällen, och släppte inte efter på det ens för ett ögonblick.
-----------------------------
Här har min huvudkaraktär Charlie bjudits av Fiona till en liten tillställning "för att lära känna lite folk från bygden". Det bör inte vara en spoiler -- och de flesta nyckelkaraktärer som nämns i scenen presenteras i smakprovet man hittar på min andra blogg.
-----------------------------------
Utdrag ur Det rätta skälet, copyright Linda Govik, 2007
Matsalen var hållen i klassiskt lantlig stil, med mörka, gedigna möbler och tavlor med svulstiga frukter och fasaner. Det mest utmärkande var dock rosorna. Det var rosor överallt. Levande rosor i vaser, dukar med små broderade rosor, heltäckningsmattan… Jag såg nästan inte en fläck där det inte fanns en ros i en eller annan form. Någon slöt upp vid min andra sida. Den flyktiga aromen av rakvatten som följde med gjorde att jag visste att det var Geoffrey.
– Ja, hon gillar faktiskt rosor. Tro det eller ej.
Jag vände mig mot honom och log. – Jag tror dig.
– Fiona har faktiskt rosor i världsklass i sin trädgård, sa Stella, som passerade oss med glaset elegant i handen. – Såg du dem, Charlie? Du hittar inte vackrare Abraham Darbys i hela kommunen. Hon vann pris för dem på förra årets blomstermarknad. Hon såg överlägset på mig. – Fast du kanske inte har särskilt stor koll på rosor, du?
– Inte särskilt, sa jag. – Men de är vackra att titta på.
– I lagom dos, sa Geoffrey glatt. – Du kan inte förvänta dig att Charlie ska ha koll på alla rosor som finns, Stella. Och hon har säkert andra kvalitéer som täcker upp för den bristen. Eller hur, Charlie?
Stella fnös en aning och gick ifrån oss, lockad av Fionas redogörelse av menyn. Geoffrey lutade sig konspiratoriskt mot mig.
– Hon är bra, sa han lågt och såg efter henne. – Bara svår att komma nära. Och akta dig för att säga för mycket när du är omkring henne. Hon har öron som hör allt och en tunga som kan såga av en människa på mitten.
– Jag har märkt det.
Han rätade på sig, tog en klunk av bålen som Fiona serverat som aperitif, och ryckte på axlarna. – Ja, du hamnar kanske i korselden ett tag framöver, sa han. – Främling i vårt samhälle och allt. Men bit ihop bara, så går nyhetens behag över, och man hittar någon annan att skvallra om. Högre sa han: – Så, min sköna. Var är du från när du inte bor i Beatricebourne?
Jag flyttade på mig för att släppa förbi Henderson, som med välkomstdrinken i näven tog sikte på bordet. Strax efter honom kom Mr Soames. De samtalade, med behagligt låga toner som en mjuk kudde under kvinnornas mer falsettaktiga pladder.
– London, svarade jag.
– Ah, London. Han log. – Storstadsbo. Vilken chock att hamna här, då.
– Det var eget val, svarade jag. – Och här är trevligt. Det är en vacker stad.
– Gud, den är så tråkig! Om jag kunde skulle jag ta frugan och fly härifrån för alltid.
Han fångade in sin hustru som kom gående med ett glas bål i handen. Hon pep till.
– Geoffrey, jag spiller på mattan!
– Bra. De där förbaskade rosorna ser torra ut, sa han lättsamt. – Jag sa just till Charlie att vi skulle ha rymt från Beatricebourne för länge sedan om vi kunnat.
– Tala för dig själv. Hon gjorde sig fri från hans grepp. – Jag gillar Beatricebourne.
– Hon är från Hastings, förklarade han med en blinkning och höjde tonläget för att härma hennes ljusa röst. – Allting utanför Hastings är bara så pittoreskt. Inte sant, älskling?
– Det är i alla fall inget fel på Beatricebourne. Han ska ta över sina föräldrars hotell en gång i tiden, sa hon till mig och log retsamt. – Då blir han fast här för evigt. Därför är han sur.
– Jag tänker sälja eländet så fort det går. Till någon elak exploatör från London. Intresserad?
– Inte särskilt, skrattade jag. – Och jag vet inte om jag är så elak, precis. Förresten tycker jag det vore synd på ett så underbart hus.
Stadshotellet var en stor byggnad, i flera våningar. Milt citrongult till färgen och omgärdat av vackra rabatter med lila och röda blommor tillhörde det definitivt en av de vackraste byggnaderna i Beatricebourne.
– Ja, antagligen. Och just därför kan jag inte bara rymma härifrån.
– Var inte en sådan martyr. Du älskar hotellet. Det är ditt liv.
– Jag vet. Han kramade sin fru och log mot mig. – Jag har det egentligen oförskämt bra.
Fiona svepte förbi oss och efterlämnade i sitt kölvatten en våg av den där speciella, lite unkna doften från den parfym hon alltid bar. Nu förstod jag vad det var för doft också: rosor.
Alldeles bakom mig dök Henderson upp, lade en arm om min rygg och förde mig mot bordet.
– Bordsplacering som vanligt, mullrade han och drog ut stolen åt mig. – Hon går så långt för att vi ska trivas, lilla Fiona. Beatricebournes egen husfru. Bästa bjudningarna i stan.
– Åh ja. Hon dök upp med förrätten och strålade mot honom. – Det finns allt fler som klarar den saken.
– Men ingen gör det så enhetligt som du, insköt Stella och beundrade de krämfärgade linneservetterna med blekrosa, broderade rosor. – Allting är så välgenomtänkt.
– Jag försöker.
Geoffrey hamnade bredvid mig.
– De försöker alltid bräcka varandra med sina bjudningar, sa han obekymrat och skakade ut sin servett, lade den nogsamt på knäet och sträckte sig sedan efter korgen med rykande färskt kuvertbröd. – Sedan är de ödmjuka och vägrar erkänna att de gjort sig något besvär med dem. Spelets regler. Bröd?
– Tack. Verkligen? Ja, jag har en del att lära innan jag kan ge mig in i kampen, erkände jag. – Som att laga mat överhuvudtaget.
– Kan du inte det? Han spärrade upp ögonen i låtsad chock. – Det trodde jag att alla kvinnor kunde. Hörde du det, Sarah? Hon lagar inte mat.
– Ja, tänk, svarade hon ironiskt. – Det finns faktiskt sådana som råkar tycka att det finns viktigare saker att tänka på.
– Som vadå?
– Som karriären, sa jag lättsamt.
Jag satte gaffeln i förrätten, som bestod av en läskande solfjäder av melonskivor, räkor och en vackert rosaröd sås draperad över den. Jag kunde kanske inte laga mat, men jag kunde uppskatta den. Och det gjorde jag. Fiona var verkligen duktig.
Geoffrey verkade inte vilja släppa ämnet. Han fångade min uppmärksamhet, lade huvudet på sned och betraktade mig med glad, glittrande blick.
– Karriären? Karriär inom vadå?
– Journalistik. Jag sneglade på Mr Soames, som satt mittemot oss, för att se om han uppfattade samtalet. Det gjorde han. – Jag planerar att bli riktigt framgångsrik en gång.
Geoffrey var inte fullt så finkänslig som jag. Han gav Mr Soames en skämtsam blick. – Hörde du det? Nu ångrar du att du anställde henne som städerska, va? Hon kanske kunde göra en hel del för lilla Herald om ni tillät henne.
Jag studerade intresserad Mr Soames ansikte, men tydligen var han van vid Geoffreys framfusighet, för han muttrade bara något om att tiderna inte tillät ännu en journalist på redaktionen, och att de hade behövt en städerska istället. Sedan vände han sig demonstrativt därifrån och började tala med Stella, som satt på hans andra sida.
– Han har stora storstadsskälvan, konstaterade Geoffrey, så högt att ingen kunde undgå det. – Vackra unga damer från London hotar hans lilla skyddade sfär. Därför sätter han dig på jobb där han kan ha kontroll över dig. Det är inte så svårt att räkna ut.
– Nu är du tyst, Geoffrey. Hans mor såg ursäktande på mig och skakade på huvudet. – Han pratar en hel del, min son. Och det är inte alltid intelligenta saker som kommer ur hans mun.
Geoffrey ignorerade henne. Med en elegans som skvallrade om att han hade en ganska stor vana på området – förmodligen hjälpte han till med serveringen i hotellets matsal – hällde han upp ett glas pärlande lätt vitt vin åt mig.
– Så, Charlie, sa han under tiden. – Hur fördriver du annars dagarna när du inte jobbar?
Jag ryckte på axlarna. – Jag tar hand om Mr Mastersons hus.
– Är det allt? Vet du vad? Det låter ganska tråkigt. Och för en ung kvinna som du? Vill du inte gå ut? Roa dig?
– Kanske, och jag kommer väl få tid till det också, så småningom. Fast det är skönt att rå om sig själv också.
– Ensam herre på täppan. Han nickade. – För du är väl ensam?
– Så vitt jag vet. Jag bröt en bit bröd och stoppade det i munnen för att slippa svara på fler närgångna frågor – i ögonvrån kunde jag se att både Stella och Fiona lyssnade med stort intresse på vår konversation.
Tyvärr hjälpte min manöver inte det minsta. Geoffrey verkade alltför fascinerad av samtalet för att inse vikten av taktfullhet. Han fångade upp en bit melon på gaffeln, stack den i munnen och tuggade omsorgsfullt. Sedan sa han tankfullt:
– Men Russel, då? Träffar du honom ibland? Jag tyckte någon sa att han var i stan för inte så länge sedan…
– Det var nog jag, insköt Stella, som satt mittemot honom. – Jag träffade honom inne på Boots för ett par veckor sedan. Berättade jag inte det för dig, Geoffrey?
– Inte vad jag minns.
– Jag tror du har berättat för alla oss andra, sa Henderson. – Det var nåt om att han blivit misshandlad?
Jag satte vinet i vrångstrupen. Geoffrey dunkade mig i ryggen, en aning tankspritt, eftersom han lyssnade på samtalet mellan Henderson och Stella.
– Nej, så var det inte. Jag sa att det såg ut som om han blivit misshandlad. Han hade en bula i pannan… och när jag träffade honom stod han i kö till kassan för att köpa huvudvärkstabletter. Han mådde inte alls bra.
– Men vad hade hänt då?
– Ja, jag vet då inte. Stella såg oskyldig ut, men på ett sådant sätt att alla visste att hon verkligen hade all kunskap man kunde kräva i frågan. – Han sa förstås att han fått garageporten i pannan.
– Det var som tusan, sa Geoffrey häpet. – Hur gick det till?
– Jag vet inte…
– Det vet jag, insköt jag. – Porten är tung, och livsfarlig om man öppnar den fel.
– Han borde då veta bättre, sa Henderson. – Var du med när det hände, Charlie?
– Tja, sa jag lätt. – Jag såg resultatet. Han var ganska omtöcknad.
– Tror jag det. Henderson skakade på huvudet. – Den där porten måste väga femtio kilo. Det var tur att han slapp undan med bara en bula och lite huvudvärk. Blev han tvungen att uppsöka sjukhus?
– Nej. Men han blev tvungen att vila en stund, förstås.
– Usch, sa Jenny sympatiserande. – Så otäckt. Russel som är en så bra pojke. Alltid lika trevlig och mån om andra. Tycker du inte det, Charlie?
– Jovisst. Han är mycket trevlig.
– Är ni ett par, då? frågade Geoffrey.
– Nej, sa jag. – Vi har ett rent affärsmässigt avtal. Och vi tänker hålla det på det planet.
– Förnuftigt, sa Jenny O’ Riley och nickade. – Man ska inte blanda in känslor i affärer. Det blir aldrig bra.
– Och det kommer från dig? Henderson skrattade högt. – Du började som servitris på hotellet, och det slutade med att du gifte dig med hotellägarens son. Det tycker jag är att blanda in känslor i affärer.
– Tja. Jenny ryckte på sina spensliga axlar och log. – Det behöver inte alltid bli dåligt. Men ofta blir det nog det.
– Självklart kommer ni att bli ett par, sa Geoffrey lättsamt till mig.
– Varför säger du så? sa Fiona. Hon reste sig upp och började samla in tomma tallrikar med en imponerande effektivitet.
– Därför att Russel är en attraktiv ungkarl, och Charlie är en attraktiv, ensamstående flicka. Det är ren biologi. De kommer att hitta fram till varandra, tro mig.
– Geoffrey, sa hans fru förebrående. – Nu går du för långt. Du generar henne. Och oss andra.
– Hon tål. Eller hur, Charlie? Du verkar vara en tålig ung dam.
– Tack. Tror jag. Men…
– Dessutom kanske hon inte ens är intresserad av Russel. Stella tog en klunk vin och såg sedan oskyldigt på mig. – Eller hur, Charlie?
– Nej…
– För du kanske har annat i sikte?
– Nu förstår jag inte…?
Jag hade Geoffreys ord i färskt minne när jag såg på henne. Blicken hade hårdnat, blivit kallare, mer triumferande. Hon var på väg att slå till.
– Mr Kingsley, vännen. Jag tror i alla fall att han är intresserad av dig. Jag har ju hört ett och annat… hon tystnade, mån om att samla upp allas intresse. Sedan log hon belåtet. – Någon såg dig gå ombord hans båt ännu en gång, Charlie. Det såg ut som om du halvsprang mot den, och som om han bjöd ombord dig. Vad handlade det om?
Mitt ansikte var så hett att jag önskade att jag kunde ha dolt det bakom servetten.
Vem hade sett oss? Hur hade det gått till? Jag klippte med munnen som en fisk på torra land och Stella lade huvudet på sned, tålmodigt väntandes på svar. De väntade alla. Till min förvåning var det Henderson som räddade mig.
– Politik, sa han. – De talade om valet till hösten. Inte sant, Charlie?
– Jo. Jag mötte hans blick. Han höll fast den. – Det stämmer. Jag… har täckt parlamentsvalen förut, som frilansare. Så…
– Jag talade med honom häromdagen, fortsatte han oberört. – Och han nämnde ditt besök, Charlie. Han var milt förvånad över ditt brinnande intresse för politiska frågor, men han verkade föredömligt neutral när han talade om dig som person.
– Jag… märkte inte något heller, sa jag.
– Läst för många romaner, Stella? sa Geoffrey retsamt. – Herregud. Mr Kingsley? Hur gammal är han? Femtio?
– Inte än. Och han ser yngre ut. Dessutom har han varit ungkarl så länge att det är dags att han skaffar sig en flickvän.
– Stellas favoritskvaller, sa Jenny till mig i mungipan. – Stäng av öronen.
Rummet kändes alldeles för varmt. Jag önskade att Fiona kunde öppna de vackra franska fönstren som vette ut mot trädgården, men vågade inte fråga om hon kunde göra det. Jag ville inte dra mer uppmärksamhet till mig.
Försiktigt, under de andras lätta småprat, sneglade jag på Henderson. Till min förvåning, betraktade han mig öppet. Glimten i de isblå ögonen påminde om en stor katt, som lugnt betraktade sitt byte och väntade in nästa utfall för att kunna attackera. Jag förstod det inte alls. Eller gjorde jag det? Visste han något? Hettan i mitt ansikte tilltog. Vad hade Mr Kingsley egentligen sagt till honom?
Fiona dök upp från köket och avbröt mina funderingar genom att luta sin parfymosande, svettiga kropp över mig för att komma åt att lägga en hand på Geoffreys axel.
– Geoffrey, vill du vara så vänlig och hjälpa mig bära in tallrikarna till bordet? Du är så underbart skicklig på det.
– Självklart.
– Du får ursäkta Geoffrey, Charlie. Ibland är han alldeles för framfusig, sa Sarah ursäktande när han hade försvunnit ut i köket. – Men han menar inget med det.
– Självklart inte. Henderson drack upp det sista ur sitt vinglas. – Geoffrey är den vänligaste mannen som finns.
– Vänligare än Russel? sa jag syrligt.
Om man fick tro dem rätt, var alla invånare i Beatricebourne tydligen helt felfria. Jag suckade. Nå, jag hade blivit varnad. Och sannerligen höll de varandra om ryggarna så gott de kunde, också. Fast – jag kastade en blick på Henderson – av någon anledning hade han hållit mig om ryggen också. En främling. Varför?
– Ingen är vänligare än Russel. Stella torkade sig om munnen med servetten. – Han är så nära en ängel man kan komma. Se bara på vad han gör för sin far.
– Han försöker sälja sin fars hus. Det tycker inte jag är så ärevördigt, sa Mr Soames.
Eftersom han inte sagt särskilt mycket på hela tiden, tystnade alla en aning förvirrade när hans missbelåtna röst skar genom rummet. Efter en stund skakade Stella på huvudet.
– Men det är ju för att han måste, kära du.
– I vilket fall som helst tror jag inte att Simon skulle gilla tanken.
– Han vet inte om det. Och han kommer inte att veta det heller. Henderson ryckte på axlarna. – Jag besökte honom på hemmet senast för några veckor sedan. Han vet knappt vad som är upp eller ner. Det finns inget förnuft kvar, inget som ens liknar det. Så hur skulle Russel kunna ta hänsyn till honom? Russel måste ta hänsyn till sig själv först och främst. Om han anser att det inte finns tid att sköta huset, så finns det inte tid att sköta huset. Då måste det säljas.
– Till någon utomstående. Det är så det kommer att bli. Någon som inte är härifrån.
– Är det fel? Jag vred på mitt vinglas, lugnt och städat, fast jag kokade av ilska. – Vad är det för fel på förnyelse?
– Det är klart att du tycker så, du som är utlänning. Svensk, spottade han fram. – Var det inte så?
– Ja. Jag höjde blicken och såg honom i ögonen. – Vad är fel med det?
– Ingenting. Jag bryr mig inte om det, svarade han tvärt. – Men jag tycker inte att det är lämpligt att en som inte hör hemma i det här samhället uttalar sig om saker som har med bygden att göra.
Jag släppte mitt vinglas så abrupt att vinet skvätte över kanten. Den röda vätskan lade sig i glittrande droppar på bordsduken, rubinrött i kristallkronans milda sken. Det såg ut som blod.
– Jag hoppas att du inte representerar hela bygden med dina trångsynta åsikter, sa jag. – Vad är du rädd för, egentligen?
– Ingenting. Inte dig, i alla fall.
Surt skakade han ut sin servett och placerade den mer noggrant på knäet. Sedan vände han sin vassnästa profil mot Stella, som om han ansåg att audiensen var över för den gången. Det gjorde mig rasande.
– Du kanske känner dig hotad av främlingar? sa jag och såg honom stelna till. – Gäller det alla främlingar, eller är det speciellt främlingar som råkar vara från ett annat land?
– Och vad menar du med det? Han burrade upp sig som en ilsken tupp. – Så där kan du inte säga!
– Det kan jag, och det gör jag. Jelena var från Ryssland, slängde jag ur mig. – Var du rädd för henne också?
Det blev alldeles tyst. Så tyst, att det enda som hördes var ett svagt susande från någon värmefläkt i ett angränsande rum, och ett svagt klirrande av tallrikar från köket. De stirrade på mig. Jag höjde hakan.
– Vad insinuerar du? sa Henderson efter en stund.
Hans röst var fattad och lågmäld, men så intensiv att den kunde ha burit sig över en motor från ett jetplan.
– Ingenting, sa jag. Jag gav Mr Soames en blick. – Antar jag.
– Det antar du alldeles rätt i, svarade han.
Små pärlor av svett trängde sig ut ur porerna i hans panna, fick den att blänka. Han förde upp en hand och torkade den hastigt.
– Jag… började han, men tystnade när Geoffrey dök upp, bärandes fyra tallrikar med osviklig elegans.
– Vad tysta ni är, kommenterade han, delade raskt ut tallrikarna och slog sig sedan ner på sin stol. De bruna ögonen var pigga och nyfikna. – Har någon dött?
– Bara Jelena, mumlade Sarah.
I tystnaden bar sig hennes röst utmärkt väl. Henderson harklade sig.
– Jelena? sa Geoffrey. – Vad är det med henne?
– Geoffrey, sa hans mor besvärad.
– Jag vill veta.
– Vi talar inte om den förfärliga kvinnan här, sa Fiona stelt. – Larry, sa hon till Henderson. – Är du så vänlig och trancherar steken?
– Förfärlig? Geoffrey verkade inte vilja släppa ämnet. – Jag tyckte hon var riktigt trevlig, jag.
– För att du var kär i henne, suckade Sarah. – Vansinnigt kär. Precis som alla andra i hela stan.
– Kan du klandra oss? Hon var ett bombnedslag. Håller du inte med, Mr Soames?
Vit i ansiktet såg Mr Soames på honom, men sa ingenting. Stella reste sig upp och gick därifrån.
Jag ryckte till när Henderson daskade ner ett stycke rostbiff på min tallrik. Kraften i rörelsen fick det att skvätta brunaktig köttsaft över den fina duken, och Fiona utstötte ett svagt, protesterande läte.
– Jag tycker att det är nog pratat om den där kvinnan nu, sa Henderson beslutsamt. – Geoffrey och Sarah, ni borde veta bättre än att pladdra på om henne på det viset. Ni vet vad vi anser om saken.
– Ja, sa Sarah. – Förlåt.
– Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite löjligt, protesterade Geoffrey. – Hon har varit död i nästan femton år. Vad spelar det längre för roll?
– Det spelar en stor roll. Och nu är du tyst. Och alla andra också. Nu talar vi om något annat.
Henderson såg på oss alla, en i sänder, som om han utmanade oss att öppna munnen. Ännu en gång dröjde han kvar med blicken på mig. Plötsligt kom jag ihåg vad Russel sagt, och en iskyla, som gick stick i stäv med den kvava luften i rummet, jagade genom mig.
– Det var du som hade hand om utredningen, inte sant?
Han stelnade till, och höjde retad huvudet. – Du lyssnade kanske inte?
– Jag är bara nyfiken.
– Sluta med det. Han såg sig om än en gång, och viftade en aning med kniven. – Ska vi komma överens om att ha trevligt och umgås, istället för att dra upp en massa otrevligheter som ingen vill prata om?
– Men…
– Vad tycker ni? Han avbröt mig effektivt, genom att höja rösten så att den mullrade som ett åskväder.
– Vi äter, tycker jag, sa Fiona efter en stunds ängslig väntan. – Charlie, snälla du, förse dig av potatisen.
Hon fångade min blick. Hennes ögon var skrämda, vädjande. Jag nickade en aning. Sträckte mig efter potatisen, medan jag sneglade mot Henderson, men han var fullt upptagen med att sammanbitet tranchera steken i snygga, lagom tjocka bitar.
– Det ser väldigt gott ut, Fiona, sa Jenny bredvid mig.
Medan jag tog åt mig av ångande varm potatis ur den framställda karotten med rosor på, hade samtalet flutit igång igen, med hjälp av Geoffrey som redogjorde för sitt planerade försök att odla grönsaker i trädgården på hotellets baksida. Stella återvände till bordet och beundrade den fluffiga Yorkshirepuddingen, och Mr Soames öppnade flaskan med Bordeaux som skulle serveras till. Henderson behöll dock sitt vaksamma uttryck mot mig under hela kvällen, och släppte inte efter på det ens för ett ögonblick.
-----------------------------
Thursday, March 08, 2007
Skriver du om Mary Sue?
Mary Sue's -- vad är det? Ja, jag visste det inte själv förrän nu i dagarna, när jag sprang på fenomenet på CompuServe. En Mary Sue är den engelska termen för en karaktär som porträtteras på ett överidealiserat sätt, och som saknar brister eller har romantiserade brister. Dessa karaktärer ses ofta som en projicering av författarens egna fantasier. Termen har uppstått ur fanfiction-genren -- alltså, där författare skriver spinoffs på andras originalberättelser -- men kan givetvis appliceras på originalkaraktärer också.
Här är artikeln, och... ja, man får ju säga att det är roligt att läsa om de olika varianter som finns. Själv hajade jag till vid Villain-Sue, och funderade om min lille älskling Charles var en Villain-Gary. Han har ju faktiskt en tragisk bakgrund som ger honom ett visst försoningens skimmer. Å andra sidan -- de flesta som inte mår bra, och som hänfaller åt grymhet har svåra bakgrunder. Kausalitet. Orsak och verkan. Nå, så är han väl lite halvt en Gary, då. Fast självmordstankar har han inte... Och att han skulle bli god i slutet av storyn... Njae... Känns inte som om det skulle vara hans stil, riktigt.
Hursomhelst, värt att kolla in, och checka av mot era egna karaktärer, kanske. Man kan nog hitta Sue-isms där man minst anar det! Bara man har glimten i ögat.
Här är artikeln, och... ja, man får ju säga att det är roligt att läsa om de olika varianter som finns. Själv hajade jag till vid Villain-Sue, och funderade om min lille älskling Charles var en Villain-Gary. Han har ju faktiskt en tragisk bakgrund som ger honom ett visst försoningens skimmer. Å andra sidan -- de flesta som inte mår bra, och som hänfaller åt grymhet har svåra bakgrunder. Kausalitet. Orsak och verkan. Nå, så är han väl lite halvt en Gary, då. Fast självmordstankar har han inte... Och att han skulle bli god i slutet av storyn... Njae... Känns inte som om det skulle vara hans stil, riktigt.
Hursomhelst, värt att kolla in, och checka av mot era egna karaktärer, kanske. Man kan nog hitta Sue-isms där man minst anar det! Bara man har glimten i ögat.
Wednesday, March 07, 2007
Hästscenen del III
Okay, här är finalen. Ganska kort, sådär. Och det var allt för denna gång :-)
-----------------------------
Utdrag ur Legacy
copyright Linda Govik, 2007
Léan held Samil’s head, patted the silken nose, and felt the fast, hot blowing of his breath against her palm. While Jacob put the gun to the spot right behind the animal’s ear, adjusting the barrel to find the cleanest angle, she kissed the smooth skin, looked into the black, sad eyes and whispered to him that he’d be okay, that it would soon be over. Then, very gently, Jacob urged her to stand back.
She stood rigid next to him, hands over her eyes, sobbing violently, trying to close out the sound of the shot – but nevertheless, it exploded in her ears, so strong it made her jolt, and rang out in vibrating, nauseating pulses. After he’d made sure the animal was truly gone and everything was over, Jacob put his arms around her, caressing her back, mumbling low words of comfort in her ear. They stood like that for a long while, silently clinging on to eachother, shielding out reality – but sensing it in the wind, bearing with it the faint lingering smell of gunpowder and warm blood.
When the crying finally subsided and she released herself from Jacob's embrace, she thought – and hoped – the earl would already be gone, and that he’d left them to mourn on their own. He hadn’t. He stood where he had before, in the halo of the lantern, silently watching them. Blond hair glowing, eyes glimmering with frost, he reminded her of an angel.
“We’ll remove the carcass tomorrow morning,” he said, his voice surprisingly mild. “I’m going to bed now. I suggest you do to.”
They watched him, as he walked across the lawn toward the house, brisk steps crunching against frozen ground. With a deep sigh, Jacob put his hand on her shoulder and squeezed it tight.
“You’re freezing, Léan,” he said, leaning his lips against her hair. “And you’re exhausted. Come. Share my bed tonight. I think you’ll be needing it.”
“You will too,” she whispered.
He glanced toward the lawn, but it lay empty, the earl having disappeared behind the house gable. “Yes,” he said, his voice thoughtful. “I think I will.”
Hand still on her shoulder, as if he was afraid she’d disappear if he let go, he lead her to his house.
-----------------------------
Utdrag ur Legacy
copyright Linda Govik, 2007
Léan held Samil’s head, patted the silken nose, and felt the fast, hot blowing of his breath against her palm. While Jacob put the gun to the spot right behind the animal’s ear, adjusting the barrel to find the cleanest angle, she kissed the smooth skin, looked into the black, sad eyes and whispered to him that he’d be okay, that it would soon be over. Then, very gently, Jacob urged her to stand back.
She stood rigid next to him, hands over her eyes, sobbing violently, trying to close out the sound of the shot – but nevertheless, it exploded in her ears, so strong it made her jolt, and rang out in vibrating, nauseating pulses. After he’d made sure the animal was truly gone and everything was over, Jacob put his arms around her, caressing her back, mumbling low words of comfort in her ear. They stood like that for a long while, silently clinging on to eachother, shielding out reality – but sensing it in the wind, bearing with it the faint lingering smell of gunpowder and warm blood.
When the crying finally subsided and she released herself from Jacob's embrace, she thought – and hoped – the earl would already be gone, and that he’d left them to mourn on their own. He hadn’t. He stood where he had before, in the halo of the lantern, silently watching them. Blond hair glowing, eyes glimmering with frost, he reminded her of an angel.
“We’ll remove the carcass tomorrow morning,” he said, his voice surprisingly mild. “I’m going to bed now. I suggest you do to.”
They watched him, as he walked across the lawn toward the house, brisk steps crunching against frozen ground. With a deep sigh, Jacob put his hand on her shoulder and squeezed it tight.
“You’re freezing, Léan,” he said, leaning his lips against her hair. “And you’re exhausted. Come. Share my bed tonight. I think you’ll be needing it.”
“You will too,” she whispered.
He glanced toward the lawn, but it lay empty, the earl having disappeared behind the house gable. “Yes,” he said, his voice thoughtful. “I think I will.”
Hand still on her shoulder, as if he was afraid she’d disappear if he let go, he lead her to his house.
Sunday, March 04, 2007
Hästscenen del II
Här är fortsättningen. Återigen -- scenen är kanske inte helt klar, men så här ska den se ut på ett ungefär. God läsning!
--------------------------------------------------
Utdrag ur Legacy
Copyright Linda Govik, 2007
Jacob led the way. Silently and doggedly he trampled the ground, anxious to reach the grove hardly visible a short distance before them: its trees and shrubberies not more than black, sinister shadows against a scarcely paler sky – however sprinkled with stars, and lit by a pale, sallow moon. He held a lantern in his hand to chase the night away on their path – but the light, waving and flickering like an eerie will o’ the wisp, was bound to allure creatures of the night, rather than scare them away.
Léan gripped her cross, and held it tight, sending a silent pray to the Madonna to keep Samil safe. Or was he already lost? Everything around them was so silent – terrifyingly, chillingly quiet. If Samil still had felt the need to fight, if he’d known there was a chance for him to survive – surely he would have made himself heard. Wouldn’t they have heard his attempts to move, the scraping of hoofs as he was trying to get up, the neighing or snorting, evoced by his efforts? But there was nothing – only a faint rustle of the trees, as a midnight breeze shook them on its way past. Samil... The tears stung; welling up in her eyes, they blurred her sight and made her stumble on the uneven ground.
Quickly, a hand gripped her elbow, and straightened her up. The earl. She’d felt his presence behind her back for quite some time, a swift, unnerving shadow, walking on the uneven ground with a certainty she’d never thought of a drunk man. Without her noticing, he’d closed up right behind her, and now, he was right beside her, giving her a slanted smile, eyes gleaming, the same color as the moonlight above their heads.
“Careful, elf. We don’t want you to trip and break a leg too, now do we?”
“No. I’m sorry, milord. I lost my balance.”
“Yes. The dratted dark.” He let go of her arm, but remained close to her side, so close she could feel the movement of his coat against her own clothes, and the faint smell of alcohol, moss and sweat. “What’s your name again, elf?”
“Léan.”
“That’s nice. I like that. Say...”
“Léan, come here.” Looking up from the dark ground, she saw Jacob. He’d turned around, and was walking backwards, facing them. He swung the lantern in his one hand, and waved to her with the other. “Walk with me.”
“No need.” The earl pressed her back, and paced up, leaving her. “The horse would be right in front of us now. Be careful, don’t scare it. A panicky horse can get nasty.”
* * *
Samil lay flat on his side on the cold, damp ground just beside the fence: a dark, still, shapeless mass, sides glistening with every strained heaving. When he heard their footsteps and voices, his ears turned slightly in their direction – but he didn’t move, merely snorted, sending out a cloud of smoke into the air.
Holding up the lantern, Jacob lit the small glade around him, turning the opening in the shrubbery into some sort of grotesquely framed scene, where the fence snaked its way right through, stabile and black. She heard him curse, and understood why, too. The fence reached Léan almost to the chest. Horrifyingly well built, and melting in with the dark surroundings, there was no wonder the horse had fallen.
What kind of man forced an animal to jump something like that? She crossed herself, then drew a ragged, deep breath.
“Samil doesn’t like jumping. It scares him.”
“I know, Léan. I know.” Jacob reached for her. She pressed her face against his chest, wanting his strength, sucking it to her, using it to steel herself. Hands on her forearms, he gently moved her to the side. “I must take a look at him.”
He remained squatted by the horse for a while, talking gently to it, examining the injury with careful hands. When he rose, his movements were so slow, so very definite, that Léan instantly knew. If she hadn’t felt the raw chill against her face, and felt the tingling of her toes and fingers, numbed with the icy air, she’d have thought she died right then and there. Samil. Mrs Grant’s beloved horse...
“No.” The word was a mere moan, and Jacob bent his head.
“I think we have to, Léan. I’m sorry.”
“Isn’t there anything we can do?”
“You heard him.” The earl’s voice cut through the serenity, as effectively as a burning sword. “Let’s not prolong the animal’s suffering. Do what you must, foreman. A clean shot to the head would be sufficient.”
“Yes." Jacob sent him a dark look. "I rather think it would.”
She felt the earl move beside her, his coat brushing at her arm as he passed her. He placed himself in front of Jacob, measuring him with his eyes.
“Are you trying to be funny, foreman?”
“I fail to see the humour in this, so I guess not, milord.”
“Then it’s a threat? You want to shoot me, is that what you’re implying?”
Jacob reached for the gun, and loaded it with short, decisive movements. “I don’t know if I’m implying anything," he said, voice tense, and so low, it was barely audible. "But since you bring it up... You tell me, milord, who is worth the bullet more: the damn fool that tries to make a horse jump a fence in complete darkness on a slippery ground, or the horse that suffers for his idiocy?”
The earl’s movements were so swift, the attack so sudden, that Léan didn’t have time to react, or even cry out a warning. And Jacob wasn’t expecting it either – the sudden slap across his face, that made him stagger backwards, and almost loose his balance. Only seconds later, the earl was holding the gun. Pointing it to Jacob’s head he nodded, a slight smile on his lips. In the light of the lantern, he was both fire and ice – his hair gleaming gold, his eyes burning frost; transluscent and pale.
“I can only take so many insults before my patience runs out. And normally, I’d kill you for speaking to me like that.” Indolently, he lowered the gun. He put the gun in Jacob’s hand, and pressed into his palm. “But I guess you’re lucky, aren’t you?” The smile faded, and was replaced by a piercing look. “Never underestimate me, foreman. Everyone who ever has, is dead now."
------------------------------------------------------
--------------------------------------------------
Utdrag ur Legacy
Copyright Linda Govik, 2007
Jacob led the way. Silently and doggedly he trampled the ground, anxious to reach the grove hardly visible a short distance before them: its trees and shrubberies not more than black, sinister shadows against a scarcely paler sky – however sprinkled with stars, and lit by a pale, sallow moon. He held a lantern in his hand to chase the night away on their path – but the light, waving and flickering like an eerie will o’ the wisp, was bound to allure creatures of the night, rather than scare them away.
Léan gripped her cross, and held it tight, sending a silent pray to the Madonna to keep Samil safe. Or was he already lost? Everything around them was so silent – terrifyingly, chillingly quiet. If Samil still had felt the need to fight, if he’d known there was a chance for him to survive – surely he would have made himself heard. Wouldn’t they have heard his attempts to move, the scraping of hoofs as he was trying to get up, the neighing or snorting, evoced by his efforts? But there was nothing – only a faint rustle of the trees, as a midnight breeze shook them on its way past. Samil... The tears stung; welling up in her eyes, they blurred her sight and made her stumble on the uneven ground.
Quickly, a hand gripped her elbow, and straightened her up. The earl. She’d felt his presence behind her back for quite some time, a swift, unnerving shadow, walking on the uneven ground with a certainty she’d never thought of a drunk man. Without her noticing, he’d closed up right behind her, and now, he was right beside her, giving her a slanted smile, eyes gleaming, the same color as the moonlight above their heads.
“Careful, elf. We don’t want you to trip and break a leg too, now do we?”
“No. I’m sorry, milord. I lost my balance.”
“Yes. The dratted dark.” He let go of her arm, but remained close to her side, so close she could feel the movement of his coat against her own clothes, and the faint smell of alcohol, moss and sweat. “What’s your name again, elf?”
“Léan.”
“That’s nice. I like that. Say...”
“Léan, come here.” Looking up from the dark ground, she saw Jacob. He’d turned around, and was walking backwards, facing them. He swung the lantern in his one hand, and waved to her with the other. “Walk with me.”
“No need.” The earl pressed her back, and paced up, leaving her. “The horse would be right in front of us now. Be careful, don’t scare it. A panicky horse can get nasty.”
* * *
Samil lay flat on his side on the cold, damp ground just beside the fence: a dark, still, shapeless mass, sides glistening with every strained heaving. When he heard their footsteps and voices, his ears turned slightly in their direction – but he didn’t move, merely snorted, sending out a cloud of smoke into the air.
Holding up the lantern, Jacob lit the small glade around him, turning the opening in the shrubbery into some sort of grotesquely framed scene, where the fence snaked its way right through, stabile and black. She heard him curse, and understood why, too. The fence reached Léan almost to the chest. Horrifyingly well built, and melting in with the dark surroundings, there was no wonder the horse had fallen.
What kind of man forced an animal to jump something like that? She crossed herself, then drew a ragged, deep breath.
“Samil doesn’t like jumping. It scares him.”
“I know, Léan. I know.” Jacob reached for her. She pressed her face against his chest, wanting his strength, sucking it to her, using it to steel herself. Hands on her forearms, he gently moved her to the side. “I must take a look at him.”
He remained squatted by the horse for a while, talking gently to it, examining the injury with careful hands. When he rose, his movements were so slow, so very definite, that Léan instantly knew. If she hadn’t felt the raw chill against her face, and felt the tingling of her toes and fingers, numbed with the icy air, she’d have thought she died right then and there. Samil. Mrs Grant’s beloved horse...
“No.” The word was a mere moan, and Jacob bent his head.
“I think we have to, Léan. I’m sorry.”
“Isn’t there anything we can do?”
“You heard him.” The earl’s voice cut through the serenity, as effectively as a burning sword. “Let’s not prolong the animal’s suffering. Do what you must, foreman. A clean shot to the head would be sufficient.”
“Yes." Jacob sent him a dark look. "I rather think it would.”
She felt the earl move beside her, his coat brushing at her arm as he passed her. He placed himself in front of Jacob, measuring him with his eyes.
“Are you trying to be funny, foreman?”
“I fail to see the humour in this, so I guess not, milord.”
“Then it’s a threat? You want to shoot me, is that what you’re implying?”
Jacob reached for the gun, and loaded it with short, decisive movements. “I don’t know if I’m implying anything," he said, voice tense, and so low, it was barely audible. "But since you bring it up... You tell me, milord, who is worth the bullet more: the damn fool that tries to make a horse jump a fence in complete darkness on a slippery ground, or the horse that suffers for his idiocy?”
The earl’s movements were so swift, the attack so sudden, that Léan didn’t have time to react, or even cry out a warning. And Jacob wasn’t expecting it either – the sudden slap across his face, that made him stagger backwards, and almost loose his balance. Only seconds later, the earl was holding the gun. Pointing it to Jacob’s head he nodded, a slight smile on his lips. In the light of the lantern, he was both fire and ice – his hair gleaming gold, his eyes burning frost; transluscent and pale.
“I can only take so many insults before my patience runs out. And normally, I’d kill you for speaking to me like that.” Indolently, he lowered the gun. He put the gun in Jacob’s hand, and pressed into his palm. “But I guess you’re lucky, aren’t you?” The smile faded, and was replaced by a piercing look. “Never underestimate me, foreman. Everyone who ever has, is dead now."
------------------------------------------------------
Wednesday, February 28, 2007
Hästscenen del I
Okay, här är nu hästscenen. Den är ganska lång, så jag har delat upp den som en liten följetong. Och den är inte klar, men nästan. Kommentarer, förslag, kritik eller rent av bannor tas gärna emot.
--------------------------------------------------------
Utdrag ur Legacy
Copyright Linda Govik, 2007
The banging was so hard it made the whole door shake. Jacob sat up in the bed, eyes gleaming in the dark, and Léan quickly pulled the cover to her chin, heart pounding with shock. The banging turned to a hard shake, but as the door didn’t budge – Jacob had bolted it from the inside, like he always did – it soon stopped, and everything went silent. A harangue of foul words followed, ending with a harsh order, demanding immediate obedience; “Foreman, open the door.”
Léan met Jacob’s gaze. “It’s his lordship.”
It was an unecessary clarification, and he nodded, very briefly, before swinging his legs over the side of the bed and standing up. “Stay there. Don’t move.”
She considered pulling the blanket over her head, hiding herself completely – but changed her mind. The cover was too thin, and would reveal her body contours ridiculously well, but since there was no other place to hide – the single room was sparely furnished, almost naked – she stayed in the bed still. Backing as far up against the wall she could, she pressed the blanket to her chin and stared toward the door, a lighter, rectangular shape in the room’s dusky gray.
As soon as it opened, Charles Hawthorne pushed Jacob to the side. Briskly, he walked straight into the room, stayed at the centre where he bent his head, rubbing a tired hand over his eyes. A hesitant hand on the door, Jacob kept it open, showing the earl his visit was highly unwelcome. Rendering no reaction, Jacob looked at Léan across the room, and she gave a short shrug at his silent question. When the moonlight was shut out, the room turned dark, and the men became mere shadows in it: eerily swaying figures, the faint rustle of their clothes being the only thing solid enough to convince Léan they were real, and not ghosts. She gripped her crucifix, and held it tight, feeling her pulse throb against her knuckles.
“Milord... ?”
Jacob’s voice had been low and respectful – yet it made the earl look up and swirl around, as if shot through the back. The sudden movement almost made him trip, and he cursed profusely, for a brief second allowing himself the support of the small table beside the window. Then he straightened up – and the posture was so rigid it seemed strange, even unnatural. Stomach clenched with worry, Léan stared at his back. Her eyes had adapted to the dark, enabling her suddenly to notice that his one side was smudged, and that the elegant fabric of his coat had gone dark with mud or grass. It was torn, showing a brief glimmer of a white shirt underneath.
Jacob tried again. “Is something the matter?”
“Yes. The horse. I need help with the damn horse. It’s gone down.”
“Gone down? What...”
The earl’s hand cut the air – and Jacob’s questions. “The New Years celebration. You know we had a small gathering this evening.”
“Of course.”
Léan heard the dry tone in Jacob’s voice, and smirked a bit herself. Anyone with a fairly decent hearing would have noticed the “small gathering” of his. The earl had a huge circle of friends, and while ongoing, the roaming could be heard several distances away. Léan wondered where Mrs Grant had been during it. Surely, she’d kept from participating – she didn’t seem the person to enjoy such festivities, and somehow, Léan doubted she’d even prove loyal to her husband by attending.
The earl looked for somewhere to sit, discarded the rickety chair by the table and, almost losing his balance, drove his fingers through the blonde hair.
“Well, it was a great evening. Good company... Wonderful food... bright futures... all that... And after the guest’s had left, I was... in a splendid mood. King of the world.” He smiled, hastily and ironically. “So I decided to take Salim out for a ride.”
He had wanted to explode through the night, sense the powerful horse underneath him, make its strength his own, experience the intoxicating feeling of controlling the beast. And the horse had been impatient, fiery, and answered to his touch, just as eager to stretch its limits as was he. The reckless self-confidence – possessed by them both – had made him drive the horse toward the fence just outside the mansion’s lawn. Just by the grove, where the night had been the blackest, and the ground slippery and soft from the last rains, he’d forced the horse to jump.
“I had it under control, I swear. I’ve done that jump a thousand times before. And I thought the damned creature could make it, but it slipped and went down. Almost fell over me, it did. Damn near killed me, too.”
Jacob didn’t answer that – Léan got the feeling that if he had, what he’d said it would have been most insulting. She too was shocked. So shocked she could feel the beating of her heart against her ribcage, and the naseua pulling over her like waves on a shore. Salim? Mrs Grant’s best horse? Her pride and joy? And the most beautiful horse Léan had ever seen – and, she guessed, the earl had ever seen as well. Without thinking, she drew her breath. A faint sound, she thought no one would notice – but it was enough for the earl. Instantly, he turned to the bed. A moment of stunned silence followed, as he tried to comprehend what he was seeing – then he smiled.
“My, my... Doing some New Years-celebrating yourself, foreman?” He took a few steps closer and looked down on her with interested eyes. “And if it isn’t with the little elf, too. I should have known, of course, the way you two are always running around eachother... “ He took a scornful bow, addressed to Jacob, indicating his good fortune. The movement bringing with it a whiff of something Léan hadn’t felt with him before – the rank, stale smell of alcohol, fresh sweat, tinged with the acrid smell of fear. “Is she any good, then? I wouldn’t mind trying her out myself, you know.”
“Shut up!”
The earl didn’t even bother turn around. “Watch your language, foreman. I’ve had people flogged for less.”
“I don’t bloody care.” Jacob’s voice was hoarse with rage. “Keep away from her or I’ll cut your goddamn throat, I swear it.”
The gaze let her go, instead turning to Jacob, fixing him with the indolence of a fed cat. Hastily, Léan snatched the chemise from the bedside table – almost knocking the candle down – and pulled it over her head.
“You could try, foreman. But before you do, you should know there’s a horse lying injured by the grove.”
Jacob seemed to grow several inches at that – an illusion created by his ribcage growing as he drew his breath. “You mean it’s still there?”
“Yes.” The earl sounded sullenly, like a child staring at his dropped toffee apple. “It couldn’t get up. It tried, but... “ He shrugged. “Broken front leg.”
“Oh god...”
“Yes, sweetheart.” Frosty eyes pierced her through the darkness. “That’s what I said too. And more. Well, I need you to come and take care of it for me, foreman. Bring the gun.”
“No!” Léan was up before Jacob had time to reach for it. She struck at his hand, but he took her by the wrist and gently moved her to the side, eyes full of pain.
“I think I have to, Léan. If it’s serious...”
“It is.” The earl watched them from the door, hand on the handle, ready to move.
“Then I’m afraid there’s nothing else to do.”
“Mrs Grant...” She shook her head, started over, stumbled over the words. “Her ladyship loves that horse. She wouldn’t allow anything bad to happen to it. And she’d be devastated if... if you... If it...” They both stared at her. She tugged at Jacob’s arm. “Shouldn’t we at least wake her? Let her know? I think she’d want to be there if...”
“No time.” The earl’s voice bore no opening for a consiliation. “I don’t want her there, either. You get dressed and come with us, girl. You can tell her about it later. Women are always better at those things.”
--------------------------------------------------------
Utdrag ur Legacy
Copyright Linda Govik, 2007
The banging was so hard it made the whole door shake. Jacob sat up in the bed, eyes gleaming in the dark, and Léan quickly pulled the cover to her chin, heart pounding with shock. The banging turned to a hard shake, but as the door didn’t budge – Jacob had bolted it from the inside, like he always did – it soon stopped, and everything went silent. A harangue of foul words followed, ending with a harsh order, demanding immediate obedience; “Foreman, open the door.”
Léan met Jacob’s gaze. “It’s his lordship.”
It was an unecessary clarification, and he nodded, very briefly, before swinging his legs over the side of the bed and standing up. “Stay there. Don’t move.”
She considered pulling the blanket over her head, hiding herself completely – but changed her mind. The cover was too thin, and would reveal her body contours ridiculously well, but since there was no other place to hide – the single room was sparely furnished, almost naked – she stayed in the bed still. Backing as far up against the wall she could, she pressed the blanket to her chin and stared toward the door, a lighter, rectangular shape in the room’s dusky gray.
As soon as it opened, Charles Hawthorne pushed Jacob to the side. Briskly, he walked straight into the room, stayed at the centre where he bent his head, rubbing a tired hand over his eyes. A hesitant hand on the door, Jacob kept it open, showing the earl his visit was highly unwelcome. Rendering no reaction, Jacob looked at Léan across the room, and she gave a short shrug at his silent question. When the moonlight was shut out, the room turned dark, and the men became mere shadows in it: eerily swaying figures, the faint rustle of their clothes being the only thing solid enough to convince Léan they were real, and not ghosts. She gripped her crucifix, and held it tight, feeling her pulse throb against her knuckles.
“Milord... ?”
Jacob’s voice had been low and respectful – yet it made the earl look up and swirl around, as if shot through the back. The sudden movement almost made him trip, and he cursed profusely, for a brief second allowing himself the support of the small table beside the window. Then he straightened up – and the posture was so rigid it seemed strange, even unnatural. Stomach clenched with worry, Léan stared at his back. Her eyes had adapted to the dark, enabling her suddenly to notice that his one side was smudged, and that the elegant fabric of his coat had gone dark with mud or grass. It was torn, showing a brief glimmer of a white shirt underneath.
Jacob tried again. “Is something the matter?”
“Yes. The horse. I need help with the damn horse. It’s gone down.”
“Gone down? What...”
The earl’s hand cut the air – and Jacob’s questions. “The New Years celebration. You know we had a small gathering this evening.”
“Of course.”
Léan heard the dry tone in Jacob’s voice, and smirked a bit herself. Anyone with a fairly decent hearing would have noticed the “small gathering” of his. The earl had a huge circle of friends, and while ongoing, the roaming could be heard several distances away. Léan wondered where Mrs Grant had been during it. Surely, she’d kept from participating – she didn’t seem the person to enjoy such festivities, and somehow, Léan doubted she’d even prove loyal to her husband by attending.
The earl looked for somewhere to sit, discarded the rickety chair by the table and, almost losing his balance, drove his fingers through the blonde hair.
“Well, it was a great evening. Good company... Wonderful food... bright futures... all that... And after the guest’s had left, I was... in a splendid mood. King of the world.” He smiled, hastily and ironically. “So I decided to take Salim out for a ride.”
He had wanted to explode through the night, sense the powerful horse underneath him, make its strength his own, experience the intoxicating feeling of controlling the beast. And the horse had been impatient, fiery, and answered to his touch, just as eager to stretch its limits as was he. The reckless self-confidence – possessed by them both – had made him drive the horse toward the fence just outside the mansion’s lawn. Just by the grove, where the night had been the blackest, and the ground slippery and soft from the last rains, he’d forced the horse to jump.
“I had it under control, I swear. I’ve done that jump a thousand times before. And I thought the damned creature could make it, but it slipped and went down. Almost fell over me, it did. Damn near killed me, too.”
Jacob didn’t answer that – Léan got the feeling that if he had, what he’d said it would have been most insulting. She too was shocked. So shocked she could feel the beating of her heart against her ribcage, and the naseua pulling over her like waves on a shore. Salim? Mrs Grant’s best horse? Her pride and joy? And the most beautiful horse Léan had ever seen – and, she guessed, the earl had ever seen as well. Without thinking, she drew her breath. A faint sound, she thought no one would notice – but it was enough for the earl. Instantly, he turned to the bed. A moment of stunned silence followed, as he tried to comprehend what he was seeing – then he smiled.
“My, my... Doing some New Years-celebrating yourself, foreman?” He took a few steps closer and looked down on her with interested eyes. “And if it isn’t with the little elf, too. I should have known, of course, the way you two are always running around eachother... “ He took a scornful bow, addressed to Jacob, indicating his good fortune. The movement bringing with it a whiff of something Léan hadn’t felt with him before – the rank, stale smell of alcohol, fresh sweat, tinged with the acrid smell of fear. “Is she any good, then? I wouldn’t mind trying her out myself, you know.”
“Shut up!”
The earl didn’t even bother turn around. “Watch your language, foreman. I’ve had people flogged for less.”
“I don’t bloody care.” Jacob’s voice was hoarse with rage. “Keep away from her or I’ll cut your goddamn throat, I swear it.”
The gaze let her go, instead turning to Jacob, fixing him with the indolence of a fed cat. Hastily, Léan snatched the chemise from the bedside table – almost knocking the candle down – and pulled it over her head.
“You could try, foreman. But before you do, you should know there’s a horse lying injured by the grove.”
Jacob seemed to grow several inches at that – an illusion created by his ribcage growing as he drew his breath. “You mean it’s still there?”
“Yes.” The earl sounded sullenly, like a child staring at his dropped toffee apple. “It couldn’t get up. It tried, but... “ He shrugged. “Broken front leg.”
“Oh god...”
“Yes, sweetheart.” Frosty eyes pierced her through the darkness. “That’s what I said too. And more. Well, I need you to come and take care of it for me, foreman. Bring the gun.”
“No!” Léan was up before Jacob had time to reach for it. She struck at his hand, but he took her by the wrist and gently moved her to the side, eyes full of pain.
“I think I have to, Léan. If it’s serious...”
“It is.” The earl watched them from the door, hand on the handle, ready to move.
“Then I’m afraid there’s nothing else to do.”
“Mrs Grant...” She shook her head, started over, stumbled over the words. “Her ladyship loves that horse. She wouldn’t allow anything bad to happen to it. And she’d be devastated if... if you... If it...” They both stared at her. She tugged at Jacob’s arm. “Shouldn’t we at least wake her? Let her know? I think she’d want to be there if...”
“No time.” The earl’s voice bore no opening for a consiliation. “I don’t want her there, either. You get dressed and come with us, girl. You can tell her about it later. Women are always better at those things.”
Thursday, February 22, 2007
Emotionella arcs
Minns ni mitt tidigare inlägg om arcs? Här är en annan variant; emotionella arcs. Berättar lite om en teknik där man i huvudsak strukturerar storyn utefter karaktärernas känsloreaktioner. Mycket intressant, och användbart. Här är artikeln.
Tuesday, February 13, 2007
Våga vara hård
Enligt detta inlägg var det William Faulkner som sa det först; kill your darlings. Och precis som författaren till inlägget snabbt förklarar, betyder inte det att man ska ta en motorsåg och göra rent hus därhemma - utan helt enkelt att man måste våga göra sig av med de där små styckena i manuset som man älskar så högt, men som egentligen inte har någon funktion alls att fylla.
Själv hade jag en scen i "Det rätta skälet" som jag tyckte var det bästa i hela boken. Problemet var bara att den inte riktigt kändes rätt. Jag skrev om den, och putsade och försökte göra den så bra som möjligt. Jag skickade den stolt till en betaläsare, som ett litet smakprov på boken (underligt nog hörde hon aldrig av sig efter det *host*) och jag var så stolt, så stolt. Tills jag insåg att scenen var totalt överflödig. Den ledde ingenvart. Den hade inte med historien att göra. Allt den handlade om var två människor som åkte till en strand, där ett mord begåtts femton år tidigare. Ingenting avslöjades. Det fanns heller ingen arc - det vill säga en fråga, som besvaras genom konflikt. Det fanns ingen konflikt. Alltså, var jag tvungen att göra det där hemska, som dock är så nödvändigt för att resultatet ska bli bra: jag var tvungen att döda min älskling.
Sådant här är givetvis tillämpligt på karaktärer också, och på ett betydligt mer handfast sätt än att markera texten och radera den. Onödiga karaktärer kan man helt enkelt ta livet av. I min nuvarande historia är det minst en som får stryka på foten: en alldeles väldigt trevlig, kärleksfull, till och med spännande man. Den sortens attraktive hjälte som alltid får flickan i slutet av boken. Nå, i min bok, får han inte det. För konstens skull får han offra livet - därför att han bidrar med mycket mer som död än som levande. Hemskt, men så är det (jag vill understryka att jag inte är riktigt så här blodtörstig när det gäller folk som rör sig i min verkliga vardag...).
Sätt dig ner och tänk efter. Har du något i ditt manus som känns speciellt kärt? En karaktär, en scen, en anekdot, en mening. Fundera riktigt länge på vad din älskling bidrar till. Om den bidrar med något. Gör den inte det, så ta modet till dig och gör dig av med den. Det är ett relativt snabbt ingrepp. Smärtan är värre. Men tro mig, den är övergående - och det blir snabbt bättre. När det väl är gjort kommer du att undra varför du inte gjorde det tidigare, och varför du inte på en gång insåg vilket lyft det blir för historien att bli fri från dessa älskade, men tunga och onödiga kolosser.
I den nämnda artikeln rekommenderar jag en surfning på länkarna i nederkanten. En del är fascinerande, andra... direkt underliga (som den som rör hur man tar död på någon med en ihoprullad tidning. Återigen vill jag understryka att jag normalt inte är särskilt blodtörstig). Värt en titt, iallafall.
Nästa inlägg tänkte jag tala om hooks och hur man ordnar sina kapitel. Och någon gång inom de närmsta dagarna tänkte jag också att vi faktiskt skulle titta på ett exempel ur "Det rätta skälet" - till skräck och varnagel. Och kanske ta lite lärdom av det också.
Själv hade jag en scen i "Det rätta skälet" som jag tyckte var det bästa i hela boken. Problemet var bara att den inte riktigt kändes rätt. Jag skrev om den, och putsade och försökte göra den så bra som möjligt. Jag skickade den stolt till en betaläsare, som ett litet smakprov på boken (underligt nog hörde hon aldrig av sig efter det *host*) och jag var så stolt, så stolt. Tills jag insåg att scenen var totalt överflödig. Den ledde ingenvart. Den hade inte med historien att göra. Allt den handlade om var två människor som åkte till en strand, där ett mord begåtts femton år tidigare. Ingenting avslöjades. Det fanns heller ingen arc - det vill säga en fråga, som besvaras genom konflikt. Det fanns ingen konflikt. Alltså, var jag tvungen att göra det där hemska, som dock är så nödvändigt för att resultatet ska bli bra: jag var tvungen att döda min älskling.
Sådant här är givetvis tillämpligt på karaktärer också, och på ett betydligt mer handfast sätt än att markera texten och radera den. Onödiga karaktärer kan man helt enkelt ta livet av. I min nuvarande historia är det minst en som får stryka på foten: en alldeles väldigt trevlig, kärleksfull, till och med spännande man. Den sortens attraktive hjälte som alltid får flickan i slutet av boken. Nå, i min bok, får han inte det. För konstens skull får han offra livet - därför att han bidrar med mycket mer som död än som levande. Hemskt, men så är det (jag vill understryka att jag inte är riktigt så här blodtörstig när det gäller folk som rör sig i min verkliga vardag...).
Sätt dig ner och tänk efter. Har du något i ditt manus som känns speciellt kärt? En karaktär, en scen, en anekdot, en mening. Fundera riktigt länge på vad din älskling bidrar till. Om den bidrar med något. Gör den inte det, så ta modet till dig och gör dig av med den. Det är ett relativt snabbt ingrepp. Smärtan är värre. Men tro mig, den är övergående - och det blir snabbt bättre. När det väl är gjort kommer du att undra varför du inte gjorde det tidigare, och varför du inte på en gång insåg vilket lyft det blir för historien att bli fri från dessa älskade, men tunga och onödiga kolosser.
I den nämnda artikeln rekommenderar jag en surfning på länkarna i nederkanten. En del är fascinerande, andra... direkt underliga (som den som rör hur man tar död på någon med en ihoprullad tidning. Återigen vill jag understryka att jag normalt inte är särskilt blodtörstig). Värt en titt, iallafall.
Nästa inlägg tänkte jag tala om hooks och hur man ordnar sina kapitel. Och någon gång inom de närmsta dagarna tänkte jag också att vi faktiskt skulle titta på ett exempel ur "Det rätta skälet" - till skräck och varnagel. Och kanske ta lite lärdom av det också.
Subscribe to:
Posts (Atom)
