Friday, December 01, 2006

Foreshadows och symbolspråk

I den första boken i Diana Gabaldons serie om Claire och Jamie - Främlingen eller Outlander - befinner sig huvudpersonen Claire på ett kontor, och får där hålla en skalle som hittats i en grotta på Haiti. När hon rör skallen, går en skälvning genom hennes arm, som fortplantar sig genom hela hennes kropp. Två böcker senare befinner hon sig i Haiti, där hon slår en yxa i huvudet på en motståndare (för den som inte läst serien, men vill göra det, ska jag däremot inte gå in på några detaljer). Hugget är hur som helst så kraftigt att hennes arm skälver...

Händelsen i den första boken är en otroligt stark så kallad "foreshadow" eller föraning. Den pekar direkt ut vad som kommer att hända, på ett ganska tydligt sätt, och när man väl stöter på den verkliga händelsen, finns det inget tvivel om vem skallen på kontoret tillhörde, eller vad det var för slags skälvning som gick genom Claires arm.

Föraningar är ett genomgående tema för Gabaldon. Hon jobbar aktivt med dem - och genom att veta vad som händer om man läst de eftervarande böckerna, kan läsaren finna ett stort nöje i att leta efter ledtrådar till kommande händelser i de tidigare.

Innan jag på allvar blev intresserad av Diana Gabaldon - och också började umgås över nätet med både henne och andra författare - var det här med att arbeta med föraningar ett ganska okänt begrepp för mig. Det kändes som om det var en relativt annorlunda, mer uttalad teknik än vad jag någonsin stött på hos svenska författare. Jag tvivlar inte på att tekniken existerar i Sverige - om det så är enklare eller i mer avancerad form - och jag är närmast säker på att den förekommer särskilt starkt i Fantasy-genren, men för mig var det en nyhet att man kunde arbeta så medvetet med det, med så fantastiska resultat.

I Gabaldons böcker spelar föraningarna således en viktig roll genom alla böcker, hela tiden. Så här säger hon själv om saken (fritt översatt);

>>mycket i mina böcker kan läsas enbart för nöjes skull, för ren underhållning. Om man vill leta efter mer, så finns det oftast där. Inte alltid, men ganska ofta<<

Vare sig man vet om det här eller ej, är det en otroligt smart teknik att använda sig av som författare, därför att den ger läsaren en dimension av berättelsen som (åtminstone undermedvetet) uppfattas och till och med triggar ett gillande hos läsaren. Som författare bör man alltså lära sig att använda sig av den, och införliva den i sitt skrivande.

Givetvis behöver föraningarna inte vara så starka som i exemplet ovan. De kan vara högst subtila, kanske så extremt subtila att det bara rör sig om några ord som någon säger. I en dialog i Dianas nyaste bok, Snö och Aska, uttalar sig en karaktär om hur förhållandet mellan yxan och pilbågen - hur yxan är ett grovt verktyg alla kan använda, men hur bågen måste hanteras av sin ägare för att kunna göra rätt för sig. Orden kan ses som en föraning för vad som händer med en annan karaktär, då denne senare använder sig av pilbågen för ett synnerligen otrevligt uppdrag. Det kan också, förstås, ses som klar och tydlig symbolik, vilket är en annan sida av författartekniker, som skiljer sig från foreshadows eller föraningar genom att de inte refererar till en senare händelse. Istället visar de hur något är, en situation eller en person.

Som ett exempel på hur hon använder sig av symbolspråk, kan nämnas en gris, som huvudkaraktärerna har i sin vård. Denna vita sugga tar upp en hel del utrymme i historien för att vara... en gris. Å ena sidan ger den en kul... knorr åt historien, å andra sidan är den en mycket stark symbol. Diana igen:

>>Tja, den vita suggan är ikonisk. Den är också en symbol för välfärd -- du märker säkert att så länge hon stannar under deras tak, stiger förmögenheten och välfärden för familjen Fraser, men när den försvinner -- gör också suggan det (som en fotnot kan nämnas att ökande välfärd inte är helt utan fara). Suggan är också en symbol för Moderskapet -- inte enligt den mysiga, vänliga madonna-med-barnet bilden (som, kan noteras, alltid verkar målas av män), utan mer i linje med den hetsiga, blodtandade, orädda ursinniga sidan -- som man händelsevis brukar finna hos kvinnorna i berättelsen <<

(citerat från ett meddelande på CompuServe)

Ofta får, i Diana's berättelser, djur bära bördan av att vara symboler, men det rör sig givetvis om både saker - pilbågen - och personer.

För att illustrera saken ytterligare, tänker jag lägga ut något jag själv skrivit - inte på något sätt för att framhäva min egen storhet, utan för att det inte finns någon som helst risk att läsupplevelsen förstörs (eftersom det inte finns någon bok att läsa). Samtidigt är det ett tydligt exempel på tekniken:

En fluga surrade envetet och ihållande mot fönsterrutan i det lilla rummet. Det var en stor, grönglänsande insekt med håriga ben, och den var ilsken i sina försök att ta sig ut men slö i rörelserna eftersom det var sent på året.
En aning motvilligt, som om den egentligen inte ville lämna löftet om frihet bakom den buckliga fönsterrutan, tog den sats och gjorde en brummande lov över rummet. Det fanns emellertid inte mycket intressant för den att undersöka - rummet var så pass sparsamt möblerat att det inte var värt försöket att sätta sig någonstans.
Mannen som stod på de blankslitna golvbrädorna var däremot halvnaken och luktade trevligt av svett och alkohol - men trots det, var den hägrande friheten mer lockande.
Flugan återvände till fönstret, landade med ett svagt smällande ljud på rutan, och kravlade sig uppåt, sökande efter vägen ut.

Mannen tog ett steg mot den. Han satte tummen mot dess lilla feta kropp och klämde till.

Ur det här utdraget, kan man ganska snart snappa upp en del saker:

1. Sceneriet - på ett ungefär. Av den buckliga fönsterrutan att döma kan man iallafall sluta sig till att det inte rör sig om ett modernt hus.

2. Lite grann om mannen. Vad vi än får för intryck av honom, så är det (hoppas jag) inga trevliga associationer.

Förutom det här, sätts kanske stämningen genom beskrivningen av flugan. Det blir snabbt obehagligt när vi ser bilden av denna varelse framför oss, och det blir ännu värre när man föreställer sig hur den krossas under en mans tumme. Så långt fyller flugan en funktion, som är ganska gripbar. Men sedan då? Vi läser vidare (egentligen samma stycke som den övre meningen):

Sedan vände han sig mot sängen, och ett belåtet leende bröt sig fram på hans läppar. Han såg konturerna av flickan, lockande kurvor under täcket hon virat in sig i. Blotta åsynen fick honom att vilja lägga sig hos henne igen. Han skulle ha gjort det också, om han inte haft mer trängande ärenden att se till. Cognacen han druckit strax innan han lägrat henne tog ut sin rätt, och dessutom hade han slut på cigarrer, vilket borgade för ett snabbt besök nere i salongen.
Därefter… Han drog efter andan, förväntansfullt och segerrikt.
Hon hade varit precis lika härlig som han hade anat. Inte så lätt att erövra som han först hade trott, kanske, men hennes motstånd hade varit en trevlig överraskning. Han tvivlade dock inte på att han hade tämjt henne genom sin behandling. Nästa gång skulle hon förmodligen vara mycket mindre… uppstudsig.

Här kommer fler detaljer fram och vi får en liten bild av hur berättelsen kommer att utveckla sig. Givetvis kommer berättarperspektivet sedan skifta, och vi får följa flickan och hennes flykt därifrån, undan mannen. Sedan får vi följa hennes liv och utveckling som ung kvinna.

Flugan är tänkt att tjäna som en symbol över vad som kommer att hända. Dess längtan efter frihet kan överföras direkt på flickans känslor, både nu och senare, och dess apparition kan i viss mån också överföras på hur flickan känner sig. Mannens behandling av flugan, återspeglar sig i det som redan har hänt, och det som senare kommer att hända med flickan. I samma stycke, finns sålunda både en föraning, och ett symbolspråk.

Förhoppningsvis har jag nu gett grunderna för det jag uppfattar är essensen i själva tekniken. Ämnet är dock ganska brett, och idéerna många. Kommentera gärna, och delge era egna erfarenheter på området!

2 comments:

Andrea said...

Det är alltid trevligt just när antydningar och planteringar dyker upp i senare böcker - när man märker att författaren har haft en tanke med vad h*n skrev från början. En författare som faktiskt är bra på just det är, hör och häpna, J K Rowling. Hon är väl kanske inte alltid så subtil, men här och var dyker det upp detaljer i de senare böckerna som återspeglar något som hänt i de tidigare.

En annan författare som är bra på kanske inte den här typen av foreshadows (eller plnateringar), men däremot på att slänga ut små ganska långsökta ledtrådar lite här och var som läsaren själv får pussla ihop, är George R R Martin, författare till brutala fantasyeposet A Song of Ice and Fire. Serien är itne avslutad, och jag har utifrån några av de där ledtrådarna ganska avancerade teorier om vart ett och annat oförklarat mysterium i handlingen kommer att leda. Sånt är kul, man får tänka och vara lite aktiv som läsare (och känna sig smart om man har rätt), men samtidigt kan man bara strunta i det om man vill.

Personligen har jag en känsla av att jag är lite dålig på den här tekniken, vilket är synd eftersom jag gillar den. Jag får väl öva mer :)

Linda G said...

Ja, det kanske är som jag misstänker - att fantasyförfattare använder sig mer av den här tekniken när de skriver. Det passar på något vis in i genren.

Just det där med att läsaren får en extra dimension i berättelsen - som dessutom lockar till en omläsning och djupare analys - är en väldigt stor fördel med att använda sig av tekniken.

Jag tror faktiskt att läsaren inte _behöver_ veta att symbolspråk och foreshadows existerar i en bok för att få ut åtminstone en liten del mer av läsupplevelsen än de skulle av en bok utan dessa saker. Hjärnan får ju hela tiden - undermedvetet - bearbeta detta symbolspråk, något som jag tror att den behöver och kräver. Genom detta uppfattar möjligtvis läsaren boken som mer behaglig - utan att kunna sätta fingret på varför. Fast det är bara en teori...

Dessutom är det roligt och stimulerande för _författaren_ att få jobba med dem.
I min bok - den som ligger hos förlaget (men som antagligen kommer att få ett blankt NEJ *skrattar*) - finns en hel del foreshadows. Och en hel del symbolik. Tyvärr kan jag väl inte berätta om dem förrän jag vet hur det kommer att gå för boken. Det kanske bryter någon lag. Lagen om spoilers.... Eller nåt :-b
Det var extremt kul att jobba med tekniken, i alla fall!

Du kan alltid komma till CompuServe om du vill få råd och tips av riktiga proffs (och det här... får inte jag betalt för att säga *flinar*)!