En fortsättning.... Kanske.

Jag antar att den är en fortsättning på den berättelse jag redan lagt ut - den om Thea. Skrev det här på en halvtimme, vet inte vart det leder än. Men det är väl bara att hänga på. Skön avkoppling var det, i varje fall.

......

Höstsolen hängde låg på himlen, mättat guld mot en himmel som tycktes vilja sluka den med sitt blåaktiga mörker, som stal dess värme och ersatte den med sin egen, bittra kyla. Jon stack händerna i fickorna och blåste ett par gånger. In ut, in ut. Studerade molnet av rök som stilla steg uppåt, oberört och stadigt. Såg hur det blandade sig med ångorna av den stilla kroppen vid hans fötter. Det fick honom att spotta, och resa på sig, men mannen mittemot satt kvar på huk, dystert stirrande framför sig.

"Vi måste så klart ringa polisen. Karlsson måste få reda på det här. Vad du har gjort."

"Tycker jag inte."

Jon stack fram foten, rörde vid det förhatliga, pressade det runt så att det blottade buken för honom, naket och sårbart, precis som det skulle vara. Nu reste sig mannen också, och såg honom rätt i ögonen.

"Men det är ett brott. Du vet det. Det visste du när du gav dig ut här också. Du väntade på henne, och sköt när hon passerade."

"Jag vet vad hon hade i tankarna, Rune. Det räcker för mig."

"Du kan inte säga så. För guds skull, Jon. Du hade ingen rätt… "

Jon böjde sig ner och greppade geväret. En våg av sötaktigt metallisk, varm doft strömmade emot honom, och gjorde honom för första gången den morgonen lätt illamående. Han rätade hastigt på sig, och drog skulderremmen över axeln med en tvär rörelse. Stegade mot sin bil, och behövde inte vända sig om för att veta att Rune följde efter, tätt inpå och enträgen som en fluga kring en komocka. Det var en bra liknelse, förresten. Rune fick Jon att känna sig som en skit. Det gjorde honom arg – för det han hade gjort, var en välgärning. Det visste de båda, men det var bara Jon som vågade erkänna det.

"Jag tänker inte anmäla mig. Och det gör inte du heller", tillade han. "Fan, Rune." Han slängde in geväret på presenningen i Volvons bagage. "Hur kan du bara fundera på det? Efter vad hon gjorde mot dig?"

"Men rätt ska vara rätt. Det står i lagen, att… "

"Jag ger blanka fan i lagen. Man måste försvara sig och sitt. Så det gjorde jag."

Han vände sig om. Rune var jämlång, och för ett ögonblick stirrade de på varandra i en tyst kraftmätning. Till slut suckade Rune, och skakade på huvudet. Gned skäggstubben på hakan, så att det ekade i tystnaden, och suckade tungt.

"Nå. Så hjälper jag dig. För din systers skull, om inte annat. Maja har haft nog med sorg. Att se sin bror hamna i fängelse bör hon få slippa."

"Precis."

För första gången den morgonen, log Jon.

***

De hjälptes åt att gömma kroppen. Grävde en grop med Jons snöskyffel, täckte den med granris och ljungkvistar.

"Tror du någon hörde skottet?" frågade Jon när de återvände till bilarna.

"Jag hörde det."

"För att du bor i närheten. Men de inne i byn? Tror du de hörde?"

"Förmodligen. Men så här under älgtider…" Rune ryckte på axlarna. "Säg att du bommade. De kommer köpa det. Så dålig skytt som du är."

Jon flinade.

"Nå. Ibland får jag då in fullträffar."

Rune svarade inte direkt. Han for med blicken över området de skulle lämna, en stilla barrskog, slumrande i matt höstsol, oberörd över vad den dolde. Sedan böjde han huvudet och ryckte upp dörren till sin bil. Innan han sjönk in på sätet, kastade han en sista blick på Jon.

"Jo, du får ju det."

När Jon klev in i huset hade Maja hunnit sätta undan kaffekannan och städa bort frukosten. Han hällde upp kallnat kaffe i muggen som stod kvar sedan gårdagen, och drack den lutad mot gjutjärnsspisen, tacksam över dess värme, över elden som knastrade så trevligt, och doften som lindade in honom i en kärvänlig smekning. Han blundade, lika mycket av välbehag som för att slippa se Maja, som satt vid köksbordet och studerade honom med en blick som kunde skära honom i småbitar.

"Var har du varit hela morgonen?"

"Ute."

"Jag tittade till dig när jag gick upp, och då var du redan borta. Och det var tidigt. Innan klockan fem."

"Tja." Han öppnade ögonen och mötte hennes blick. "Hade en del att se till."

"Geväret var också borta. Och jag hörde skott. Fick du något?"

"Nä."

Hon slöt ansiktet och lutade sig bakåt på stolen. Såg ut genom fönstret, på en dag där det blåaktiga gryningsljuset nu nästan var borta, och där gårdsplanen istället badade i ett mjukt, gyllene ljus.

"Skjutsar du mig till Hedlunds sedan?"

"Hed…" Han hejdade sig när det gick upp för honom. Ångesten, som han nästan inte känt på hela morgonen, återvände som ett slag i magen.

"Just det", sa Maja lugnt. "Ska välja psalmer och blommor till gravsättningen. Vill du vara med?"

"Nä tack. Jag har annat att göra. "

"Men skjutsa mig ska du."

"Jo."

De mötte varandras blickar, grått mot grått, spegelbilder av varandra. För första gången någonsin, visste däremot ingen av dem vad den andre tänkte. Den senaste tidens händelser hade satt stopp för den saken.

"Det blir bättre sen", sa han högt. "När han hamnar i jord. Då kan allt bli som förr."

"Kan det?"

Maja sköt sig upp i stående ställning, hasade sig ut på sidan om den bastanta sittbänken och vände ryggen till honom. Hon stannade till i den skeva öppningen till hallen.

"Drick upp ditt kaffe, så åker vi sedan."

Han hade ingen lust till någotdera.

copyright Linda Govik