Sunday, July 08, 2007

Mer om karaktärernas röster

Cool like plastics postade en kommentar på mitt inlägg Karaktärernas röster -- att hitta fram (6 Sept 2006). Jag surfade givetvis vidare och kollade in bloggen, och oj, vad jag kände igen problemet. Det här med karaktärens röst är så otroligt viktigt. Karaktärerna bär ju faktiskt upp en stor del av historien. Och jag tror att alla som skriver i någon mån på något ställe i sin berättelse har fastnat på just det här problemet. Det är sålunda inget unikt problem, och det brukar lösa sig. Tricket är att fortsätta skriva. Fundera. Vrida och vända. Sedan skriva mer.

I min (väldigt opublicerade) deckare Det rätta skälet var det huvudkaraktären som var den stora stötestenen. Charlie, som hon heter, var helt obegriplig, och gick inte att nå på något sätt. Och det var verkligen så, att jag nådde henne, genom att se henne genom en annans ögon. Först då förstod jag henne, och kunde trivas med hennes egna scener. Nu, så här i efterhand, ka jag dock tänka mig, att problemet faktiskt låg på samma nivå som Sebastians. Se här för närmare detaljer. Kolla också in kommentarerna: Johannas utmärkta råd!

Eftersom jag inte "känt in" Charlie ordentligt, reagerade hon fel i ganska många situationer. Genom att se henne genom en annans ögon, kunde jag sålunda studera henne lite mer objektivt och se ett beteendemönster. Men det behöver man antagligen inte göra (ibland kan det ju vara så att man lagt berättelsen ur ett POV helt och hållet, vilket gör att det blir svårt, för att inte säga onödigt, att blanda in andra karaktärers röster. Att skriva särskilda scener ur annat POV enkom för att förstå sig på sin karaktär kan dock kanske vara en bra övning, om man nu är lagd åt det hållet). Det man får göra, är att verkligen fundera över karaktärens bakgrund och motiv, och fundera över om beteendemönstret verkligen stämmer överens med de reaktioner som belyses i berättelsen.
I den berättelse jag skriver på just nu, har jag haft likartade problem med åtminstone en karaktär. För Sebastian var det orimligt att han skulle reagera så milt som jag försökt få honom att göra. Med hans bakgrund, och allt han varit med om (och också hans påbrå rent genetiskt) kan han helt enkelt inte bli en alltigenom trevlig människa. Han försöker, och lyckas också, eftersom han har ett gott hjärta -- men i speciella situationer kommer hans temperament och mindre goda sidor fram. De sidorna hade jag valt att blunda för. Så första rådet: blunda inte.

Låt karaktären bli som karaktären vill -- inte som du vill att karaktären ska vara

Det låter förmodligen fruktansvärt schizofrent för någon som inte skriver, men ta tiden och fråga karaktären vad han/hon vill. Verkligen vill. Viska det högt, med tryck på varje ord: "Vad vill du?" Känn efter. Vad har karaktären för motiv -- egentligen? Är det verkligen bara att få tårtan som står på diskbänken, eller skulle det duga med något sött -- vad som helst -- för att stilla ångesten hon känner över att inte vara älskad? Lösningen på första problemet är högst handgripligt -- det styr hennes handling just i ögonblicket. Lösningen på andra problemet är mer abstrakt, och kräver lite mer tankeverksamhet (att äta tårtan ger bara en tillfällig lindring!). Men ser ni? Det här motivet kommer att styra allt hon gör -- till och med hur hon kommer att äta sin tårta (skulle kunna tänka mig att graden av desperation avgör om hon äter den stående vid diskbänken med händerna, eller om hon kokar en god kopp kaffe och plockar fram finporslinet (vilket i sin tur säger mig, att motivet för att äta tårtan kanske inte är för att hon är oälskad och behöver trösta sig, utan för att hon bara är sugen på tårta...). På det här viset (nåja, på ett ungefär...) kom jag underfund med vad det var som bekymrade min karaktär i Legacy. Hon var en särdeles svår nöt att knäcka, men det gick inte att nå henne via hennes reaktioner på omvärlden -- för dem var jag mer eller mindre nöjd med redan från början. Det var liksom inte riktigt samma problem som Sebastians eller Charlies. Jag var tvungen att gå lite djupare in i Stephanie, och verkligen studera varför hon reagerade som hon gjorde. Gå bakvägen, om man så vill (ja, och alla ni som har en aning fantasi, fnissar antagligen nu *host*). Först, fick jag se på hennes bakgrund, och försöka förstå hur det lägger grunden för hennes personlighet. Genom det här, förstår man också varför hon sätter sig i försvarställning. Och att det hon skyddar sig mot är precis samma sak som hon behöver för att bli en hel människa. Det blir en konflikt, vilket är precis vad jag är tvungen att ha i åtanke när jag skriver hennes scener, eftersom det dikterar vem hon är och hur hennes röst "låter". Den här karaktären har flera motiv, vilket gör henne en aning komplex att skriva om. Men förenklat, kan man säga att det var så här jag fick tänka för att förstå mig på henne.

Jag har sett att en del författare funnit att de inte är nöjda med POV. De byter från första till tredje. Själv har jag aldrig testat den här metoden, och den kan bli svårhanterbar när det gäller större mängder text. Dessutom har jag alltid varit nöjd med de POVs jag valt, och sett till att hålla mig till dem. Men det kanske kan vara en lösning, det också. Trixa lite med det rent tekniska.

Nå, det här kanske blev förvirrat och osammanhängande, vad vet jag (har man en tvååring och en fyraåring som man så att säga måste serva med foten medan man skriver är det lätt att bli förvirrad, faktiskt). MEN -- jag vet en sak: det hjälper att prata om det. Skrivande är ensamt -- men vi är många som gör det, och inga problem är unika. Även om man kanske inte pratar om vad man har för problem (eftersom skrivprocessen är enormt känslig, är det också viktigt att inse att inte alla vill dela med sig av sin arbeten -- och att man respekterar det beslutet), är gemenskapen skön. Romanloppet är till exempel en bra, opretentiös och jordnära samlingsplats för oss som kämpar. Där kan man få peppning och råd. Och jag finns alltid här, jag också, och försöker hjälpa till så gott jag kan. Jag är dock alldeles opublicerad, vilket gör att jag faktiskt inte har någon tyngd bakom det jag säger. Så ta mig med en nypa salt. Och lite citron. Och en shot tequila. (Mums).

Har ni andra författare tips och idéer på hur man ska nå sin karaktär, så vore det jättekul att få ta del av dem. POV-problem är som sagt vanliga, och det är ALLTID kul att se hur de tacklas. Alla har sitt sätt!