Dianas formspråk

Att tänka i former, färger och symboler är ett sätt att få struktur på berättelsen. Det kan tjäna som ett verkligt kraftfullt sätt att hålla allting samman, och skapa en grundton som håller genom hela boken.

Följande har berättats av Diana, och fångats upp av en av hennes fans -- Kathy från Reno -- som skrivit ner den för oss (och jag har översatt):

Sjöfararens form är en flätad hästsvans. Det vill säga, den första delen av boken är en noggrant "flätad" berättelse med tre trådar: Claires historia, som i mycket berättas "baklänges" (hon berättar vad som hänt för svärson Roger och dotter Brianna), Jamies historia, som berättas "framåt" (alltså kronologiskt) och Rogers historia, som är ganska enkel i sig själv, men som fungerar som en slags vändpunkt för de andra två trådarna -- Rogers bitar används för att signalera en förändring i synvinkel mellan Jamie och Claire. Då Claire går igenom stenarna igen, blir dock berättelsen linjär igen och vi förflyttas "framåt" i en rak, kronologisk linje. Trots att det fortsätter dyka upp fler trådar i historien vid det här specifika tillfället, är de flesta Claires, och rör sig nu i samma riktning -- precis som den nedre, oflätade delen av svansen.

Trummornas Dån har formen av en blommande ros, med en knopp. Vi har en lång, mer eller mindre linjär arc på historien, med en kortare, enklare arc i Brianna/Rogers historia som utgår ifrån den. Mot slutet har vi en vild explosion av levande blomblad, då alla element i boken blommar ut och samman.

Det flammande korset är formad som en regnbåge. Alla element och konflikter i boken introduceras genom den där enda dagen på klanmötet (the Gathering). De olika arcerna av dessa element och konflikter fortsätter sedan mer eller mindre parallellt genom hela boken, och var och en mynnar ut i en egen lösning, en efter en (som de olika färgerna i en regnbåge) i slutet av boken.

Snö och Aska skiljer sig lite från de övriga böckerna. Den boken formar sig som en stor, dubbel tidvattenvåg. Googla på "The Great Wave off Kanagawa" så hittar du där ett japanskt träblockstryck, som visar en enorm våg, där vattendroppar liksom spiller från dess vågkam (dessa skulle då vara de olika elementen i boken) medan den hotfullt tornar upp sig över flera små båtar fulla med folk. I bakgrunden, står Mount Fuji orörd och oberörd. Det berget symboliserar Jamie och Claires förhållande, medan den första vågkammen nås genom räddandet av Claire och av Grannie Wilsons "återuppståndelse" (vilken är den symboliska, spirituella lösningen av just den episoden). Den andra vågen börjar sedan byggas upp från en mycket lägre spänningspunkt, och höjer sig (hoppas vi) till en ännu högre punkt då den hotar alla karaktärer i deras små, bräckliga båar. Och i slutet, står Mount Fuji fortfarande där, orörd i bakgrunden.

Klart som korvspad?

(copyright Outlandish Voices)

Vad jag har hört, så är dessa speciella symboler det första Diana ser inför varje bok, och så formar sig boken utefter den. Det är alltså ingenting hon pressar fram, vilket gör att det kanske inte är en metod som passar alla -- men så behöver man heller inte göra exakt som hon, heller. Hemligheten är att hitta sitt eget sätt, som passar för en själv: vare sig det är musik, bilder, symboler, former eller ingenting alls. Att försöka kombinera sådana här saker med mer kantiga aspekter såsom upplägg och struktur känns emellertid ganska bra för att skapa balans och harmoni. Det påminner litegrann om det som Mattias skriver om på sin blogg (10 juni, 2007), om hjärnhalvornas olika funktioner. Kan vara bra att ha i bakhuvudet.