Okay, här är finalen. Ganska kort, sådär. Och det var allt för denna gång :-)
-----------------------------
Utdrag ur Legacy
copyright Linda Govik, 2007
Léan held Samil’s head, patted the silken nose, and felt the fast, hot blowing of his breath against her palm. While Jacob put the gun to the spot right behind the animal’s ear, adjusting the barrel to find the cleanest angle, she kissed the smooth skin, looked into the black, sad eyes and whispered to him that he’d be okay, that it would soon be over. Then, very gently, Jacob urged her to stand back.
She stood rigid next to him, hands over her eyes, sobbing violently, trying to close out the sound of the shot – but nevertheless, it exploded in her ears, so strong it made her jolt, and rang out in vibrating, nauseating pulses. After he’d made sure the animal was truly gone and everything was over, Jacob put his arms around her, caressing her back, mumbling low words of comfort in her ear. They stood like that for a long while, silently clinging on to eachother, shielding out reality – but sensing it in the wind, bearing with it the faint lingering smell of gunpowder and warm blood.
When the crying finally subsided and she released herself from Jacob's embrace, she thought – and hoped – the earl would already be gone, and that he’d left them to mourn on their own. He hadn’t. He stood where he had before, in the halo of the lantern, silently watching them. Blond hair glowing, eyes glimmering with frost, he reminded her of an angel.
“We’ll remove the carcass tomorrow morning,” he said, his voice surprisingly mild. “I’m going to bed now. I suggest you do to.”
They watched him, as he walked across the lawn toward the house, brisk steps crunching against frozen ground. With a deep sigh, Jacob put his hand on her shoulder and squeezed it tight.
“You’re freezing, Léan,” he said, leaning his lips against her hair. “And you’re exhausted. Come. Share my bed tonight. I think you’ll be needing it.”
“You will too,” she whispered.
He glanced toward the lawn, but it lay empty, the earl having disappeared behind the house gable. “Yes,” he said, his voice thoughtful. “I think I will.”
Hand still on her shoulder, as if he was afraid she’d disappear if he let go, he lead her to his house.
Wednesday, March 07, 2007
Sunday, March 04, 2007
Hästscenen del II
Här är fortsättningen. Återigen -- scenen är kanske inte helt klar, men så här ska den se ut på ett ungefär. God läsning!
--------------------------------------------------
Utdrag ur Legacy
Copyright Linda Govik, 2007
Jacob led the way. Silently and doggedly he trampled the ground, anxious to reach the grove hardly visible a short distance before them: its trees and shrubberies not more than black, sinister shadows against a scarcely paler sky – however sprinkled with stars, and lit by a pale, sallow moon. He held a lantern in his hand to chase the night away on their path – but the light, waving and flickering like an eerie will o’ the wisp, was bound to allure creatures of the night, rather than scare them away.
Léan gripped her cross, and held it tight, sending a silent pray to the Madonna to keep Samil safe. Or was he already lost? Everything around them was so silent – terrifyingly, chillingly quiet. If Samil still had felt the need to fight, if he’d known there was a chance for him to survive – surely he would have made himself heard. Wouldn’t they have heard his attempts to move, the scraping of hoofs as he was trying to get up, the neighing or snorting, evoced by his efforts? But there was nothing – only a faint rustle of the trees, as a midnight breeze shook them on its way past. Samil... The tears stung; welling up in her eyes, they blurred her sight and made her stumble on the uneven ground.
Quickly, a hand gripped her elbow, and straightened her up. The earl. She’d felt his presence behind her back for quite some time, a swift, unnerving shadow, walking on the uneven ground with a certainty she’d never thought of a drunk man. Without her noticing, he’d closed up right behind her, and now, he was right beside her, giving her a slanted smile, eyes gleaming, the same color as the moonlight above their heads.
“Careful, elf. We don’t want you to trip and break a leg too, now do we?”
“No. I’m sorry, milord. I lost my balance.”
“Yes. The dratted dark.” He let go of her arm, but remained close to her side, so close she could feel the movement of his coat against her own clothes, and the faint smell of alcohol, moss and sweat. “What’s your name again, elf?”
“Léan.”
“That’s nice. I like that. Say...”
“Léan, come here.” Looking up from the dark ground, she saw Jacob. He’d turned around, and was walking backwards, facing them. He swung the lantern in his one hand, and waved to her with the other. “Walk with me.”
“No need.” The earl pressed her back, and paced up, leaving her. “The horse would be right in front of us now. Be careful, don’t scare it. A panicky horse can get nasty.”
* * *
Samil lay flat on his side on the cold, damp ground just beside the fence: a dark, still, shapeless mass, sides glistening with every strained heaving. When he heard their footsteps and voices, his ears turned slightly in their direction – but he didn’t move, merely snorted, sending out a cloud of smoke into the air.
Holding up the lantern, Jacob lit the small glade around him, turning the opening in the shrubbery into some sort of grotesquely framed scene, where the fence snaked its way right through, stabile and black. She heard him curse, and understood why, too. The fence reached Léan almost to the chest. Horrifyingly well built, and melting in with the dark surroundings, there was no wonder the horse had fallen.
What kind of man forced an animal to jump something like that? She crossed herself, then drew a ragged, deep breath.
“Samil doesn’t like jumping. It scares him.”
“I know, Léan. I know.” Jacob reached for her. She pressed her face against his chest, wanting his strength, sucking it to her, using it to steel herself. Hands on her forearms, he gently moved her to the side. “I must take a look at him.”
He remained squatted by the horse for a while, talking gently to it, examining the injury with careful hands. When he rose, his movements were so slow, so very definite, that Léan instantly knew. If she hadn’t felt the raw chill against her face, and felt the tingling of her toes and fingers, numbed with the icy air, she’d have thought she died right then and there. Samil. Mrs Grant’s beloved horse...
“No.” The word was a mere moan, and Jacob bent his head.
“I think we have to, Léan. I’m sorry.”
“Isn’t there anything we can do?”
“You heard him.” The earl’s voice cut through the serenity, as effectively as a burning sword. “Let’s not prolong the animal’s suffering. Do what you must, foreman. A clean shot to the head would be sufficient.”
“Yes." Jacob sent him a dark look. "I rather think it would.”
She felt the earl move beside her, his coat brushing at her arm as he passed her. He placed himself in front of Jacob, measuring him with his eyes.
“Are you trying to be funny, foreman?”
“I fail to see the humour in this, so I guess not, milord.”
“Then it’s a threat? You want to shoot me, is that what you’re implying?”
Jacob reached for the gun, and loaded it with short, decisive movements. “I don’t know if I’m implying anything," he said, voice tense, and so low, it was barely audible. "But since you bring it up... You tell me, milord, who is worth the bullet more: the damn fool that tries to make a horse jump a fence in complete darkness on a slippery ground, or the horse that suffers for his idiocy?”
The earl’s movements were so swift, the attack so sudden, that Léan didn’t have time to react, or even cry out a warning. And Jacob wasn’t expecting it either – the sudden slap across his face, that made him stagger backwards, and almost loose his balance. Only seconds later, the earl was holding the gun. Pointing it to Jacob’s head he nodded, a slight smile on his lips. In the light of the lantern, he was both fire and ice – his hair gleaming gold, his eyes burning frost; transluscent and pale.
“I can only take so many insults before my patience runs out. And normally, I’d kill you for speaking to me like that.” Indolently, he lowered the gun. He put the gun in Jacob’s hand, and pressed into his palm. “But I guess you’re lucky, aren’t you?” The smile faded, and was replaced by a piercing look. “Never underestimate me, foreman. Everyone who ever has, is dead now."
------------------------------------------------------
--------------------------------------------------
Utdrag ur Legacy
Copyright Linda Govik, 2007
Jacob led the way. Silently and doggedly he trampled the ground, anxious to reach the grove hardly visible a short distance before them: its trees and shrubberies not more than black, sinister shadows against a scarcely paler sky – however sprinkled with stars, and lit by a pale, sallow moon. He held a lantern in his hand to chase the night away on their path – but the light, waving and flickering like an eerie will o’ the wisp, was bound to allure creatures of the night, rather than scare them away.
Léan gripped her cross, and held it tight, sending a silent pray to the Madonna to keep Samil safe. Or was he already lost? Everything around them was so silent – terrifyingly, chillingly quiet. If Samil still had felt the need to fight, if he’d known there was a chance for him to survive – surely he would have made himself heard. Wouldn’t they have heard his attempts to move, the scraping of hoofs as he was trying to get up, the neighing or snorting, evoced by his efforts? But there was nothing – only a faint rustle of the trees, as a midnight breeze shook them on its way past. Samil... The tears stung; welling up in her eyes, they blurred her sight and made her stumble on the uneven ground.
Quickly, a hand gripped her elbow, and straightened her up. The earl. She’d felt his presence behind her back for quite some time, a swift, unnerving shadow, walking on the uneven ground with a certainty she’d never thought of a drunk man. Without her noticing, he’d closed up right behind her, and now, he was right beside her, giving her a slanted smile, eyes gleaming, the same color as the moonlight above their heads.
“Careful, elf. We don’t want you to trip and break a leg too, now do we?”
“No. I’m sorry, milord. I lost my balance.”
“Yes. The dratted dark.” He let go of her arm, but remained close to her side, so close she could feel the movement of his coat against her own clothes, and the faint smell of alcohol, moss and sweat. “What’s your name again, elf?”
“Léan.”
“That’s nice. I like that. Say...”
“Léan, come here.” Looking up from the dark ground, she saw Jacob. He’d turned around, and was walking backwards, facing them. He swung the lantern in his one hand, and waved to her with the other. “Walk with me.”
“No need.” The earl pressed her back, and paced up, leaving her. “The horse would be right in front of us now. Be careful, don’t scare it. A panicky horse can get nasty.”
* * *
Samil lay flat on his side on the cold, damp ground just beside the fence: a dark, still, shapeless mass, sides glistening with every strained heaving. When he heard their footsteps and voices, his ears turned slightly in their direction – but he didn’t move, merely snorted, sending out a cloud of smoke into the air.
Holding up the lantern, Jacob lit the small glade around him, turning the opening in the shrubbery into some sort of grotesquely framed scene, where the fence snaked its way right through, stabile and black. She heard him curse, and understood why, too. The fence reached Léan almost to the chest. Horrifyingly well built, and melting in with the dark surroundings, there was no wonder the horse had fallen.
What kind of man forced an animal to jump something like that? She crossed herself, then drew a ragged, deep breath.
“Samil doesn’t like jumping. It scares him.”
“I know, Léan. I know.” Jacob reached for her. She pressed her face against his chest, wanting his strength, sucking it to her, using it to steel herself. Hands on her forearms, he gently moved her to the side. “I must take a look at him.”
He remained squatted by the horse for a while, talking gently to it, examining the injury with careful hands. When he rose, his movements were so slow, so very definite, that Léan instantly knew. If she hadn’t felt the raw chill against her face, and felt the tingling of her toes and fingers, numbed with the icy air, she’d have thought she died right then and there. Samil. Mrs Grant’s beloved horse...
“No.” The word was a mere moan, and Jacob bent his head.
“I think we have to, Léan. I’m sorry.”
“Isn’t there anything we can do?”
“You heard him.” The earl’s voice cut through the serenity, as effectively as a burning sword. “Let’s not prolong the animal’s suffering. Do what you must, foreman. A clean shot to the head would be sufficient.”
“Yes." Jacob sent him a dark look. "I rather think it would.”
She felt the earl move beside her, his coat brushing at her arm as he passed her. He placed himself in front of Jacob, measuring him with his eyes.
“Are you trying to be funny, foreman?”
“I fail to see the humour in this, so I guess not, milord.”
“Then it’s a threat? You want to shoot me, is that what you’re implying?”
Jacob reached for the gun, and loaded it with short, decisive movements. “I don’t know if I’m implying anything," he said, voice tense, and so low, it was barely audible. "But since you bring it up... You tell me, milord, who is worth the bullet more: the damn fool that tries to make a horse jump a fence in complete darkness on a slippery ground, or the horse that suffers for his idiocy?”
The earl’s movements were so swift, the attack so sudden, that Léan didn’t have time to react, or even cry out a warning. And Jacob wasn’t expecting it either – the sudden slap across his face, that made him stagger backwards, and almost loose his balance. Only seconds later, the earl was holding the gun. Pointing it to Jacob’s head he nodded, a slight smile on his lips. In the light of the lantern, he was both fire and ice – his hair gleaming gold, his eyes burning frost; transluscent and pale.
“I can only take so many insults before my patience runs out. And normally, I’d kill you for speaking to me like that.” Indolently, he lowered the gun. He put the gun in Jacob’s hand, and pressed into his palm. “But I guess you’re lucky, aren’t you?” The smile faded, and was replaced by a piercing look. “Never underestimate me, foreman. Everyone who ever has, is dead now."
------------------------------------------------------
Wednesday, February 28, 2007
Hästscenen del I
Okay, här är nu hästscenen. Den är ganska lång, så jag har delat upp den som en liten följetong. Och den är inte klar, men nästan. Kommentarer, förslag, kritik eller rent av bannor tas gärna emot.
--------------------------------------------------------
Utdrag ur Legacy
Copyright Linda Govik, 2007
The banging was so hard it made the whole door shake. Jacob sat up in the bed, eyes gleaming in the dark, and Léan quickly pulled the cover to her chin, heart pounding with shock. The banging turned to a hard shake, but as the door didn’t budge – Jacob had bolted it from the inside, like he always did – it soon stopped, and everything went silent. A harangue of foul words followed, ending with a harsh order, demanding immediate obedience; “Foreman, open the door.”
Léan met Jacob’s gaze. “It’s his lordship.”
It was an unecessary clarification, and he nodded, very briefly, before swinging his legs over the side of the bed and standing up. “Stay there. Don’t move.”
She considered pulling the blanket over her head, hiding herself completely – but changed her mind. The cover was too thin, and would reveal her body contours ridiculously well, but since there was no other place to hide – the single room was sparely furnished, almost naked – she stayed in the bed still. Backing as far up against the wall she could, she pressed the blanket to her chin and stared toward the door, a lighter, rectangular shape in the room’s dusky gray.
As soon as it opened, Charles Hawthorne pushed Jacob to the side. Briskly, he walked straight into the room, stayed at the centre where he bent his head, rubbing a tired hand over his eyes. A hesitant hand on the door, Jacob kept it open, showing the earl his visit was highly unwelcome. Rendering no reaction, Jacob looked at Léan across the room, and she gave a short shrug at his silent question. When the moonlight was shut out, the room turned dark, and the men became mere shadows in it: eerily swaying figures, the faint rustle of their clothes being the only thing solid enough to convince Léan they were real, and not ghosts. She gripped her crucifix, and held it tight, feeling her pulse throb against her knuckles.
“Milord... ?”
Jacob’s voice had been low and respectful – yet it made the earl look up and swirl around, as if shot through the back. The sudden movement almost made him trip, and he cursed profusely, for a brief second allowing himself the support of the small table beside the window. Then he straightened up – and the posture was so rigid it seemed strange, even unnatural. Stomach clenched with worry, Léan stared at his back. Her eyes had adapted to the dark, enabling her suddenly to notice that his one side was smudged, and that the elegant fabric of his coat had gone dark with mud or grass. It was torn, showing a brief glimmer of a white shirt underneath.
Jacob tried again. “Is something the matter?”
“Yes. The horse. I need help with the damn horse. It’s gone down.”
“Gone down? What...”
The earl’s hand cut the air – and Jacob’s questions. “The New Years celebration. You know we had a small gathering this evening.”
“Of course.”
Léan heard the dry tone in Jacob’s voice, and smirked a bit herself. Anyone with a fairly decent hearing would have noticed the “small gathering” of his. The earl had a huge circle of friends, and while ongoing, the roaming could be heard several distances away. Léan wondered where Mrs Grant had been during it. Surely, she’d kept from participating – she didn’t seem the person to enjoy such festivities, and somehow, Léan doubted she’d even prove loyal to her husband by attending.
The earl looked for somewhere to sit, discarded the rickety chair by the table and, almost losing his balance, drove his fingers through the blonde hair.
“Well, it was a great evening. Good company... Wonderful food... bright futures... all that... And after the guest’s had left, I was... in a splendid mood. King of the world.” He smiled, hastily and ironically. “So I decided to take Salim out for a ride.”
He had wanted to explode through the night, sense the powerful horse underneath him, make its strength his own, experience the intoxicating feeling of controlling the beast. And the horse had been impatient, fiery, and answered to his touch, just as eager to stretch its limits as was he. The reckless self-confidence – possessed by them both – had made him drive the horse toward the fence just outside the mansion’s lawn. Just by the grove, where the night had been the blackest, and the ground slippery and soft from the last rains, he’d forced the horse to jump.
“I had it under control, I swear. I’ve done that jump a thousand times before. And I thought the damned creature could make it, but it slipped and went down. Almost fell over me, it did. Damn near killed me, too.”
Jacob didn’t answer that – Léan got the feeling that if he had, what he’d said it would have been most insulting. She too was shocked. So shocked she could feel the beating of her heart against her ribcage, and the naseua pulling over her like waves on a shore. Salim? Mrs Grant’s best horse? Her pride and joy? And the most beautiful horse Léan had ever seen – and, she guessed, the earl had ever seen as well. Without thinking, she drew her breath. A faint sound, she thought no one would notice – but it was enough for the earl. Instantly, he turned to the bed. A moment of stunned silence followed, as he tried to comprehend what he was seeing – then he smiled.
“My, my... Doing some New Years-celebrating yourself, foreman?” He took a few steps closer and looked down on her with interested eyes. “And if it isn’t with the little elf, too. I should have known, of course, the way you two are always running around eachother... “ He took a scornful bow, addressed to Jacob, indicating his good fortune. The movement bringing with it a whiff of something Léan hadn’t felt with him before – the rank, stale smell of alcohol, fresh sweat, tinged with the acrid smell of fear. “Is she any good, then? I wouldn’t mind trying her out myself, you know.”
“Shut up!”
The earl didn’t even bother turn around. “Watch your language, foreman. I’ve had people flogged for less.”
“I don’t bloody care.” Jacob’s voice was hoarse with rage. “Keep away from her or I’ll cut your goddamn throat, I swear it.”
The gaze let her go, instead turning to Jacob, fixing him with the indolence of a fed cat. Hastily, Léan snatched the chemise from the bedside table – almost knocking the candle down – and pulled it over her head.
“You could try, foreman. But before you do, you should know there’s a horse lying injured by the grove.”
Jacob seemed to grow several inches at that – an illusion created by his ribcage growing as he drew his breath. “You mean it’s still there?”
“Yes.” The earl sounded sullenly, like a child staring at his dropped toffee apple. “It couldn’t get up. It tried, but... “ He shrugged. “Broken front leg.”
“Oh god...”
“Yes, sweetheart.” Frosty eyes pierced her through the darkness. “That’s what I said too. And more. Well, I need you to come and take care of it for me, foreman. Bring the gun.”
“No!” Léan was up before Jacob had time to reach for it. She struck at his hand, but he took her by the wrist and gently moved her to the side, eyes full of pain.
“I think I have to, Léan. If it’s serious...”
“It is.” The earl watched them from the door, hand on the handle, ready to move.
“Then I’m afraid there’s nothing else to do.”
“Mrs Grant...” She shook her head, started over, stumbled over the words. “Her ladyship loves that horse. She wouldn’t allow anything bad to happen to it. And she’d be devastated if... if you... If it...” They both stared at her. She tugged at Jacob’s arm. “Shouldn’t we at least wake her? Let her know? I think she’d want to be there if...”
“No time.” The earl’s voice bore no opening for a consiliation. “I don’t want her there, either. You get dressed and come with us, girl. You can tell her about it later. Women are always better at those things.”
--------------------------------------------------------
Utdrag ur Legacy
Copyright Linda Govik, 2007
The banging was so hard it made the whole door shake. Jacob sat up in the bed, eyes gleaming in the dark, and Léan quickly pulled the cover to her chin, heart pounding with shock. The banging turned to a hard shake, but as the door didn’t budge – Jacob had bolted it from the inside, like he always did – it soon stopped, and everything went silent. A harangue of foul words followed, ending with a harsh order, demanding immediate obedience; “Foreman, open the door.”
Léan met Jacob’s gaze. “It’s his lordship.”
It was an unecessary clarification, and he nodded, very briefly, before swinging his legs over the side of the bed and standing up. “Stay there. Don’t move.”
She considered pulling the blanket over her head, hiding herself completely – but changed her mind. The cover was too thin, and would reveal her body contours ridiculously well, but since there was no other place to hide – the single room was sparely furnished, almost naked – she stayed in the bed still. Backing as far up against the wall she could, she pressed the blanket to her chin and stared toward the door, a lighter, rectangular shape in the room’s dusky gray.
As soon as it opened, Charles Hawthorne pushed Jacob to the side. Briskly, he walked straight into the room, stayed at the centre where he bent his head, rubbing a tired hand over his eyes. A hesitant hand on the door, Jacob kept it open, showing the earl his visit was highly unwelcome. Rendering no reaction, Jacob looked at Léan across the room, and she gave a short shrug at his silent question. When the moonlight was shut out, the room turned dark, and the men became mere shadows in it: eerily swaying figures, the faint rustle of their clothes being the only thing solid enough to convince Léan they were real, and not ghosts. She gripped her crucifix, and held it tight, feeling her pulse throb against her knuckles.
“Milord... ?”
Jacob’s voice had been low and respectful – yet it made the earl look up and swirl around, as if shot through the back. The sudden movement almost made him trip, and he cursed profusely, for a brief second allowing himself the support of the small table beside the window. Then he straightened up – and the posture was so rigid it seemed strange, even unnatural. Stomach clenched with worry, Léan stared at his back. Her eyes had adapted to the dark, enabling her suddenly to notice that his one side was smudged, and that the elegant fabric of his coat had gone dark with mud or grass. It was torn, showing a brief glimmer of a white shirt underneath.
Jacob tried again. “Is something the matter?”
“Yes. The horse. I need help with the damn horse. It’s gone down.”
“Gone down? What...”
The earl’s hand cut the air – and Jacob’s questions. “The New Years celebration. You know we had a small gathering this evening.”
“Of course.”
Léan heard the dry tone in Jacob’s voice, and smirked a bit herself. Anyone with a fairly decent hearing would have noticed the “small gathering” of his. The earl had a huge circle of friends, and while ongoing, the roaming could be heard several distances away. Léan wondered where Mrs Grant had been during it. Surely, she’d kept from participating – she didn’t seem the person to enjoy such festivities, and somehow, Léan doubted she’d even prove loyal to her husband by attending.
The earl looked for somewhere to sit, discarded the rickety chair by the table and, almost losing his balance, drove his fingers through the blonde hair.
“Well, it was a great evening. Good company... Wonderful food... bright futures... all that... And after the guest’s had left, I was... in a splendid mood. King of the world.” He smiled, hastily and ironically. “So I decided to take Salim out for a ride.”
He had wanted to explode through the night, sense the powerful horse underneath him, make its strength his own, experience the intoxicating feeling of controlling the beast. And the horse had been impatient, fiery, and answered to his touch, just as eager to stretch its limits as was he. The reckless self-confidence – possessed by them both – had made him drive the horse toward the fence just outside the mansion’s lawn. Just by the grove, where the night had been the blackest, and the ground slippery and soft from the last rains, he’d forced the horse to jump.
“I had it under control, I swear. I’ve done that jump a thousand times before. And I thought the damned creature could make it, but it slipped and went down. Almost fell over me, it did. Damn near killed me, too.”
Jacob didn’t answer that – Léan got the feeling that if he had, what he’d said it would have been most insulting. She too was shocked. So shocked she could feel the beating of her heart against her ribcage, and the naseua pulling over her like waves on a shore. Salim? Mrs Grant’s best horse? Her pride and joy? And the most beautiful horse Léan had ever seen – and, she guessed, the earl had ever seen as well. Without thinking, she drew her breath. A faint sound, she thought no one would notice – but it was enough for the earl. Instantly, he turned to the bed. A moment of stunned silence followed, as he tried to comprehend what he was seeing – then he smiled.
“My, my... Doing some New Years-celebrating yourself, foreman?” He took a few steps closer and looked down on her with interested eyes. “And if it isn’t with the little elf, too. I should have known, of course, the way you two are always running around eachother... “ He took a scornful bow, addressed to Jacob, indicating his good fortune. The movement bringing with it a whiff of something Léan hadn’t felt with him before – the rank, stale smell of alcohol, fresh sweat, tinged with the acrid smell of fear. “Is she any good, then? I wouldn’t mind trying her out myself, you know.”
“Shut up!”
The earl didn’t even bother turn around. “Watch your language, foreman. I’ve had people flogged for less.”
“I don’t bloody care.” Jacob’s voice was hoarse with rage. “Keep away from her or I’ll cut your goddamn throat, I swear it.”
The gaze let her go, instead turning to Jacob, fixing him with the indolence of a fed cat. Hastily, Léan snatched the chemise from the bedside table – almost knocking the candle down – and pulled it over her head.
“You could try, foreman. But before you do, you should know there’s a horse lying injured by the grove.”
Jacob seemed to grow several inches at that – an illusion created by his ribcage growing as he drew his breath. “You mean it’s still there?”
“Yes.” The earl sounded sullenly, like a child staring at his dropped toffee apple. “It couldn’t get up. It tried, but... “ He shrugged. “Broken front leg.”
“Oh god...”
“Yes, sweetheart.” Frosty eyes pierced her through the darkness. “That’s what I said too. And more. Well, I need you to come and take care of it for me, foreman. Bring the gun.”
“No!” Léan was up before Jacob had time to reach for it. She struck at his hand, but he took her by the wrist and gently moved her to the side, eyes full of pain.
“I think I have to, Léan. If it’s serious...”
“It is.” The earl watched them from the door, hand on the handle, ready to move.
“Then I’m afraid there’s nothing else to do.”
“Mrs Grant...” She shook her head, started over, stumbled over the words. “Her ladyship loves that horse. She wouldn’t allow anything bad to happen to it. And she’d be devastated if... if you... If it...” They both stared at her. She tugged at Jacob’s arm. “Shouldn’t we at least wake her? Let her know? I think she’d want to be there if...”
“No time.” The earl’s voice bore no opening for a consiliation. “I don’t want her there, either. You get dressed and come with us, girl. You can tell her about it later. Women are always better at those things.”
Thursday, February 22, 2007
Emotionella arcs
Minns ni mitt tidigare inlägg om arcs? Här är en annan variant; emotionella arcs. Berättar lite om en teknik där man i huvudsak strukturerar storyn utefter karaktärernas känsloreaktioner. Mycket intressant, och användbart. Här är artikeln.
Tuesday, February 13, 2007
Våga vara hård
Enligt detta inlägg var det William Faulkner som sa det först; kill your darlings. Och precis som författaren till inlägget snabbt förklarar, betyder inte det att man ska ta en motorsåg och göra rent hus därhemma - utan helt enkelt att man måste våga göra sig av med de där små styckena i manuset som man älskar så högt, men som egentligen inte har någon funktion alls att fylla.
Själv hade jag en scen i "Det rätta skälet" som jag tyckte var det bästa i hela boken. Problemet var bara att den inte riktigt kändes rätt. Jag skrev om den, och putsade och försökte göra den så bra som möjligt. Jag skickade den stolt till en betaläsare, som ett litet smakprov på boken (underligt nog hörde hon aldrig av sig efter det *host*) och jag var så stolt, så stolt. Tills jag insåg att scenen var totalt överflödig. Den ledde ingenvart. Den hade inte med historien att göra. Allt den handlade om var två människor som åkte till en strand, där ett mord begåtts femton år tidigare. Ingenting avslöjades. Det fanns heller ingen arc - det vill säga en fråga, som besvaras genom konflikt. Det fanns ingen konflikt. Alltså, var jag tvungen att göra det där hemska, som dock är så nödvändigt för att resultatet ska bli bra: jag var tvungen att döda min älskling.
Sådant här är givetvis tillämpligt på karaktärer också, och på ett betydligt mer handfast sätt än att markera texten och radera den. Onödiga karaktärer kan man helt enkelt ta livet av. I min nuvarande historia är det minst en som får stryka på foten: en alldeles väldigt trevlig, kärleksfull, till och med spännande man. Den sortens attraktive hjälte som alltid får flickan i slutet av boken. Nå, i min bok, får han inte det. För konstens skull får han offra livet - därför att han bidrar med mycket mer som död än som levande. Hemskt, men så är det (jag vill understryka att jag inte är riktigt så här blodtörstig när det gäller folk som rör sig i min verkliga vardag...).
Sätt dig ner och tänk efter. Har du något i ditt manus som känns speciellt kärt? En karaktär, en scen, en anekdot, en mening. Fundera riktigt länge på vad din älskling bidrar till. Om den bidrar med något. Gör den inte det, så ta modet till dig och gör dig av med den. Det är ett relativt snabbt ingrepp. Smärtan är värre. Men tro mig, den är övergående - och det blir snabbt bättre. När det väl är gjort kommer du att undra varför du inte gjorde det tidigare, och varför du inte på en gång insåg vilket lyft det blir för historien att bli fri från dessa älskade, men tunga och onödiga kolosser.
I den nämnda artikeln rekommenderar jag en surfning på länkarna i nederkanten. En del är fascinerande, andra... direkt underliga (som den som rör hur man tar död på någon med en ihoprullad tidning. Återigen vill jag understryka att jag normalt inte är särskilt blodtörstig). Värt en titt, iallafall.
Nästa inlägg tänkte jag tala om hooks och hur man ordnar sina kapitel. Och någon gång inom de närmsta dagarna tänkte jag också att vi faktiskt skulle titta på ett exempel ur "Det rätta skälet" - till skräck och varnagel. Och kanske ta lite lärdom av det också.
Själv hade jag en scen i "Det rätta skälet" som jag tyckte var det bästa i hela boken. Problemet var bara att den inte riktigt kändes rätt. Jag skrev om den, och putsade och försökte göra den så bra som möjligt. Jag skickade den stolt till en betaläsare, som ett litet smakprov på boken (underligt nog hörde hon aldrig av sig efter det *host*) och jag var så stolt, så stolt. Tills jag insåg att scenen var totalt överflödig. Den ledde ingenvart. Den hade inte med historien att göra. Allt den handlade om var två människor som åkte till en strand, där ett mord begåtts femton år tidigare. Ingenting avslöjades. Det fanns heller ingen arc - det vill säga en fråga, som besvaras genom konflikt. Det fanns ingen konflikt. Alltså, var jag tvungen att göra det där hemska, som dock är så nödvändigt för att resultatet ska bli bra: jag var tvungen att döda min älskling.
Sådant här är givetvis tillämpligt på karaktärer också, och på ett betydligt mer handfast sätt än att markera texten och radera den. Onödiga karaktärer kan man helt enkelt ta livet av. I min nuvarande historia är det minst en som får stryka på foten: en alldeles väldigt trevlig, kärleksfull, till och med spännande man. Den sortens attraktive hjälte som alltid får flickan i slutet av boken. Nå, i min bok, får han inte det. För konstens skull får han offra livet - därför att han bidrar med mycket mer som död än som levande. Hemskt, men så är det (jag vill understryka att jag inte är riktigt så här blodtörstig när det gäller folk som rör sig i min verkliga vardag...).
Sätt dig ner och tänk efter. Har du något i ditt manus som känns speciellt kärt? En karaktär, en scen, en anekdot, en mening. Fundera riktigt länge på vad din älskling bidrar till. Om den bidrar med något. Gör den inte det, så ta modet till dig och gör dig av med den. Det är ett relativt snabbt ingrepp. Smärtan är värre. Men tro mig, den är övergående - och det blir snabbt bättre. När det väl är gjort kommer du att undra varför du inte gjorde det tidigare, och varför du inte på en gång insåg vilket lyft det blir för historien att bli fri från dessa älskade, men tunga och onödiga kolosser.
I den nämnda artikeln rekommenderar jag en surfning på länkarna i nederkanten. En del är fascinerande, andra... direkt underliga (som den som rör hur man tar död på någon med en ihoprullad tidning. Återigen vill jag understryka att jag normalt inte är särskilt blodtörstig). Värt en titt, iallafall.
Nästa inlägg tänkte jag tala om hooks och hur man ordnar sina kapitel. Och någon gång inom de närmsta dagarna tänkte jag också att vi faktiskt skulle titta på ett exempel ur "Det rätta skälet" - till skräck och varnagel. Och kanske ta lite lärdom av det också.
Thursday, December 28, 2006
Att skriva en "killer synopsis"!
Lite tekniska detaljer är aldrig fel, eller hur? En sak som du förmodligen kommer att stöta på när du ska skicka iväg ditt manus till förlagen, är att en del kräver synopsis. Det står aldrig hur dessa ska se ut, eller vad de innebär. Ska hela berättelsen lyftas fram, eller ska det se ut ungefär som baksidan på en bok? Hur lång ska den vara?
Här i Sverige känns det åtminstone som att detta är av underordnad betydelse - därför att de flesta förlag faktiskt kräver både synopsis och manus, och förmodligen kommer att kasta en blick på ditt manus även om din synopsis är klen eller mindre välskriven. Hur som helst så skadar det inte att ha en snygg synopsis. Ju bättre presentation av ditt arbete, desto större chans att du kommer att passera nålsögat. Se det som en jobbansökan - ett snyggt CV gör bättre intryck, eller hur?
I Amerika är synopsisen dödsviktig. Många förlag (eller kanske snarare agenter) gör sitt urval baserat på enbart denna, vilket gör att om man inte har en "killer synopsis" är mycket förlorat redan här. Alltså, har man utvecklat en del knep för att få till just det där lilla extra när man skapar sin synopsis.
Min husgud Diana Gabaldon har sin metod som hon kallar "the comic book method" - vilket helt enkelt är ett sätt att arrangera synopsisen genom att använda serietidningslayout (hon har jobbat med att skriav manus för Disney, så det här kan hon!). Jag ska försöka, baserat på vad jag läst av hennes kommentarer i CompuServe, att beskriva metoden. Den är uppdelad i olika rutor, som en serietidningssida.
Ruta 1, eller Öppningsrutan måste presentera huvudkaraktären - den vars fokus hela berättelsen vilar på, och som har med huvudkonflikten att göra. En normal serietidning har åtta rutor (ibland sju; man kan använda dubbelruta, om man vill visa en vidvinkelbild); den första sidan har dock fem, vilket är öppningsrutan med fyra små (eller normalstora) rutor under. I "första rutan" ska vi sålunda presentera vår huvudkaraktär, och dennes största konflikt. En annan sak som bör tas fram i ljuset är öppningssekvensen i boken. Rita helst med stora linjer och tydliga bilder, så att säga, så att läsaren inte blir förvirrad eller förlorar sig i detaljer.
För min egen bok skulle det kanske kunna bli;
Ingenting 26-åriga Charlotte - eller Charlie, som hon föredrar att kallas - Nordberg har gjort på senaste tiden verkar bli rätt. Hon är frilansjournalist, men får inga uppdrag. Hon har inga pengar, ingen pojkvän och vantrivs dessutom vansinnigt i sin lilla lägenhet i London. Den saken är dock på väg att ändras - sedan hyresvärden tröttnat på att hon inte betalar hyra, och beslutat att vräka henne.
Sådär ungefär (det här skrev jag nyss, så det kanske inte är riktigt hög klass, men det ger kanske en fingervisning om vad som menas). Nu har vi hursomhelst första rutan. Nu ska vi koncentrera oss på de fyra små rutorna undertill. I tre av dem kan vi ta in den bakgrund eller förklaring som behövs, men i den fjärde måste karaktären komma i rörelse.
I mitt fall kanske vi behöver förklara det mest akuta - vad som händer i början av boken. Här måste vi antagligen presentera en av de personer som spelar en viktig roll i hennes liv och för hennes livsval, och sålunda för boken;
Charlies högst älskade, svenskfödde far dog i en bilolycka när hon var sexton år gammal, och de vänner hon har i London, saknar möjlighet att hjälpa henne ur knipan. Utan att ha något egentligt val, måste Charlie sålunda svälja stoltheten och be sin mor om hjälp.
Till hennes stora förvåning blir hon av modern erbjuden jobb som husvakt i en mindre ort på den engelska ostkusten - ett jobb som inte bara lovar möjlighet att ta sig ur den livssituation hon befinner sig i, utan också ger henne en chans att komma närmare kusten och havet, som hon älskar och minns från sina barndomssomrar i Sverige.
Möjligtvis skulle det kunna se ut sådär. Nu har vi en öppningsruta, samt de rutor med bakgrund som vi behöver - och de ser ungefärligt proportionerliga ut, också. Antagligen kommer det också fram att en stor del av Charlies vantrivsel och oförmåga att anpassa sig har att göra med en längtan till något hon minns och förlorat i sin barn- och ungdom - precis som det ska vara.
För att bespara er från alltför lång läsning, kommer jag inte lägga ut mer av min synopsis här *skrattar*. Den sista rutan på sidan nämnde jag skulle innehålla rörelse, alltså direkt handling. Den saken har jag inte tagit med i mitt exempel, men jag skulle förstås kunna fortsätta med att berätta vad Charlie gör när hon anländer till den lilla staden, och hur man ser på hennes ankomst.
Vad man alltså gör i den här metoden, är att låta varje "ruta" berätta sin egen del av historien. Vad som händer i en ruta, leder till det som händer i nästa. Försök inte stoppa in för mycket detaljer eller bilder i varje ruta, så att du gör läsaren förvirrad. Se hela tiden din berättelse ungefär som om du skulle läsa en serietidning, och få fram essensen på det viset. Vad är de viktigaste händelserna? Vilka personer spelar de viktigaste rollerna, vems perspektiv ser du händelserna ifrån? Försök att få fram det viktigaste, och gör det så tydligt som möjligt! Ganska trevligt sätt att jobba på, eller hur?
En annan mycket bra och lätthanterlig metod beskrivs av en annan medlem på forumet vid namn Dee-Ann Latona LeBlanc i en av henne skriven artikel. Den är en aning för lång för att jag ska orka översätta den just nu. Möjligtvis senare, om det skulle dyka upp några önskemål. Annars är den njutbar på engelska också.
Storleken på en synopsis? Tja... Ta så mycket du behöver - men använd sunda förnuftet. Ett manus på hundra sidor behöver kanske inte synopsis på fyra fulla A4.
Att skriva en synopsis har aldrig varit så lätt, eller hur? Det är bara att sätta igång!
Och som vanligt är det fritt fram att fråga eller kommentera...
Här i Sverige känns det åtminstone som att detta är av underordnad betydelse - därför att de flesta förlag faktiskt kräver både synopsis och manus, och förmodligen kommer att kasta en blick på ditt manus även om din synopsis är klen eller mindre välskriven. Hur som helst så skadar det inte att ha en snygg synopsis. Ju bättre presentation av ditt arbete, desto större chans att du kommer att passera nålsögat. Se det som en jobbansökan - ett snyggt CV gör bättre intryck, eller hur?
I Amerika är synopsisen dödsviktig. Många förlag (eller kanske snarare agenter) gör sitt urval baserat på enbart denna, vilket gör att om man inte har en "killer synopsis" är mycket förlorat redan här. Alltså, har man utvecklat en del knep för att få till just det där lilla extra när man skapar sin synopsis.
Min husgud Diana Gabaldon har sin metod som hon kallar "the comic book method" - vilket helt enkelt är ett sätt att arrangera synopsisen genom att använda serietidningslayout (hon har jobbat med att skriav manus för Disney, så det här kan hon!). Jag ska försöka, baserat på vad jag läst av hennes kommentarer i CompuServe, att beskriva metoden. Den är uppdelad i olika rutor, som en serietidningssida.
Ruta 1, eller Öppningsrutan måste presentera huvudkaraktären - den vars fokus hela berättelsen vilar på, och som har med huvudkonflikten att göra. En normal serietidning har åtta rutor (ibland sju; man kan använda dubbelruta, om man vill visa en vidvinkelbild); den första sidan har dock fem, vilket är öppningsrutan med fyra små (eller normalstora) rutor under. I "första rutan" ska vi sålunda presentera vår huvudkaraktär, och dennes största konflikt. En annan sak som bör tas fram i ljuset är öppningssekvensen i boken. Rita helst med stora linjer och tydliga bilder, så att säga, så att läsaren inte blir förvirrad eller förlorar sig i detaljer.
För min egen bok skulle det kanske kunna bli;
Ingenting 26-åriga Charlotte - eller Charlie, som hon föredrar att kallas - Nordberg har gjort på senaste tiden verkar bli rätt. Hon är frilansjournalist, men får inga uppdrag. Hon har inga pengar, ingen pojkvän och vantrivs dessutom vansinnigt i sin lilla lägenhet i London. Den saken är dock på väg att ändras - sedan hyresvärden tröttnat på att hon inte betalar hyra, och beslutat att vräka henne.
Sådär ungefär (det här skrev jag nyss, så det kanske inte är riktigt hög klass, men det ger kanske en fingervisning om vad som menas). Nu har vi hursomhelst första rutan. Nu ska vi koncentrera oss på de fyra små rutorna undertill. I tre av dem kan vi ta in den bakgrund eller förklaring som behövs, men i den fjärde måste karaktären komma i rörelse.
I mitt fall kanske vi behöver förklara det mest akuta - vad som händer i början av boken. Här måste vi antagligen presentera en av de personer som spelar en viktig roll i hennes liv och för hennes livsval, och sålunda för boken;
Charlies högst älskade, svenskfödde far dog i en bilolycka när hon var sexton år gammal, och de vänner hon har i London, saknar möjlighet att hjälpa henne ur knipan. Utan att ha något egentligt val, måste Charlie sålunda svälja stoltheten och be sin mor om hjälp.
Till hennes stora förvåning blir hon av modern erbjuden jobb som husvakt i en mindre ort på den engelska ostkusten - ett jobb som inte bara lovar möjlighet att ta sig ur den livssituation hon befinner sig i, utan också ger henne en chans att komma närmare kusten och havet, som hon älskar och minns från sina barndomssomrar i Sverige.
Möjligtvis skulle det kunna se ut sådär. Nu har vi en öppningsruta, samt de rutor med bakgrund som vi behöver - och de ser ungefärligt proportionerliga ut, också. Antagligen kommer det också fram att en stor del av Charlies vantrivsel och oförmåga att anpassa sig har att göra med en längtan till något hon minns och förlorat i sin barn- och ungdom - precis som det ska vara.
För att bespara er från alltför lång läsning, kommer jag inte lägga ut mer av min synopsis här *skrattar*. Den sista rutan på sidan nämnde jag skulle innehålla rörelse, alltså direkt handling. Den saken har jag inte tagit med i mitt exempel, men jag skulle förstås kunna fortsätta med att berätta vad Charlie gör när hon anländer till den lilla staden, och hur man ser på hennes ankomst.
Vad man alltså gör i den här metoden, är att låta varje "ruta" berätta sin egen del av historien. Vad som händer i en ruta, leder till det som händer i nästa. Försök inte stoppa in för mycket detaljer eller bilder i varje ruta, så att du gör läsaren förvirrad. Se hela tiden din berättelse ungefär som om du skulle läsa en serietidning, och få fram essensen på det viset. Vad är de viktigaste händelserna? Vilka personer spelar de viktigaste rollerna, vems perspektiv ser du händelserna ifrån? Försök att få fram det viktigaste, och gör det så tydligt som möjligt! Ganska trevligt sätt att jobba på, eller hur?
En annan mycket bra och lätthanterlig metod beskrivs av en annan medlem på forumet vid namn Dee-Ann Latona LeBlanc i en av henne skriven artikel. Den är en aning för lång för att jag ska orka översätta den just nu. Möjligtvis senare, om det skulle dyka upp några önskemål. Annars är den njutbar på engelska också.
Storleken på en synopsis? Tja... Ta så mycket du behöver - men använd sunda förnuftet. Ett manus på hundra sidor behöver kanske inte synopsis på fyra fulla A4.
Att skriva en synopsis har aldrig varit så lätt, eller hur? Det är bara att sätta igång!
Och som vanligt är det fritt fram att fråga eller kommentera...
Wednesday, December 13, 2006
En fortsättning.... Kanske.
Jag antar att den är en fortsättning på den berättelse jag redan lagt ut - den om Thea. Skrev det här på en halvtimme, vet inte vart det leder än. Men det är väl bara att hänga på. Skön avkoppling var det, i varje fall.
......
Höstsolen hängde låg på himlen, mättat guld mot en himmel som tycktes vilja sluka den med sitt blåaktiga mörker, som stal dess värme och ersatte den med sin egen, bittra kyla. Jon stack händerna i fickorna och blåste ett par gånger. In ut, in ut. Studerade molnet av rök som stilla steg uppåt, oberört och stadigt. Såg hur det blandade sig med ångorna av den stilla kroppen vid hans fötter. Det fick honom att spotta, och resa på sig, men mannen mittemot satt kvar på huk, dystert stirrande framför sig.
"Vi måste så klart ringa polisen. Karlsson måste få reda på det här. Vad du har gjort."
"Tycker jag inte."
Jon stack fram foten, rörde vid det förhatliga, pressade det runt så att det blottade buken för honom, naket och sårbart, precis som det skulle vara. Nu reste sig mannen också, och såg honom rätt i ögonen.
"Men det är ett brott. Du vet det. Det visste du när du gav dig ut här också. Du väntade på henne, och sköt när hon passerade."
"Jag vet vad hon hade i tankarna, Rune. Det räcker för mig."
"Du kan inte säga så. För guds skull, Jon. Du hade ingen rätt… "
Jon böjde sig ner och greppade geväret. En våg av sötaktigt metallisk, varm doft strömmade emot honom, och gjorde honom för första gången den morgonen lätt illamående. Han rätade hastigt på sig, och drog skulderremmen över axeln med en tvär rörelse. Stegade mot sin bil, och behövde inte vända sig om för att veta att Rune följde efter, tätt inpå och enträgen som en fluga kring en komocka. Det var en bra liknelse, förresten. Rune fick Jon att känna sig som en skit. Det gjorde honom arg – för det han hade gjort, var en välgärning. Det visste de båda, men det var bara Jon som vågade erkänna det.
"Jag tänker inte anmäla mig. Och det gör inte du heller", tillade han. "Fan, Rune." Han slängde in geväret på presenningen i Volvons bagage. "Hur kan du bara fundera på det? Efter vad hon gjorde mot dig?"
"Men rätt ska vara rätt. Det står i lagen, att… "
"Jag ger blanka fan i lagen. Man måste försvara sig och sitt. Så det gjorde jag."
Han vände sig om. Rune var jämlång, och för ett ögonblick stirrade de på varandra i en tyst kraftmätning. Till slut suckade Rune, och skakade på huvudet. Gned skäggstubben på hakan, så att det ekade i tystnaden, och suckade tungt.
"Nå. Så hjälper jag dig. För din systers skull, om inte annat. Maja har haft nog med sorg. Att se sin bror hamna i fängelse bör hon få slippa."
"Precis."
För första gången den morgonen, log Jon.
***
De hjälptes åt att gömma kroppen. Grävde en grop med Jons snöskyffel, täckte den med granris och ljungkvistar.
"Tror du någon hörde skottet?" frågade Jon när de återvände till bilarna.
"Jag hörde det."
"För att du bor i närheten. Men de inne i byn? Tror du de hörde?"
"Förmodligen. Men så här under älgtider…" Rune ryckte på axlarna. "Säg att du bommade. De kommer köpa det. Så dålig skytt som du är."
Jon flinade.
"Nå. Ibland får jag då in fullträffar."
Rune svarade inte direkt. Han for med blicken över området de skulle lämna, en stilla barrskog, slumrande i matt höstsol, oberörd över vad den dolde. Sedan böjde han huvudet och ryckte upp dörren till sin bil. Innan han sjönk in på sätet, kastade han en sista blick på Jon.
"Jo, du får ju det."
När Jon klev in i huset hade Maja hunnit sätta undan kaffekannan och städa bort frukosten. Han hällde upp kallnat kaffe i muggen som stod kvar sedan gårdagen, och drack den lutad mot gjutjärnsspisen, tacksam över dess värme, över elden som knastrade så trevligt, och doften som lindade in honom i en kärvänlig smekning. Han blundade, lika mycket av välbehag som för att slippa se Maja, som satt vid köksbordet och studerade honom med en blick som kunde skära honom i småbitar.
"Var har du varit hela morgonen?"
"Ute."
"Jag tittade till dig när jag gick upp, och då var du redan borta. Och det var tidigt. Innan klockan fem."
"Tja." Han öppnade ögonen och mötte hennes blick. "Hade en del att se till."
"Geväret var också borta. Och jag hörde skott. Fick du något?"
"Nä."
Hon slöt ansiktet och lutade sig bakåt på stolen. Såg ut genom fönstret, på en dag där det blåaktiga gryningsljuset nu nästan var borta, och där gårdsplanen istället badade i ett mjukt, gyllene ljus.
"Skjutsar du mig till Hedlunds sedan?"
"Hed…" Han hejdade sig när det gick upp för honom. Ångesten, som han nästan inte känt på hela morgonen, återvände som ett slag i magen.
"Just det", sa Maja lugnt. "Ska välja psalmer och blommor till gravsättningen. Vill du vara med?"
"Nä tack. Jag har annat att göra. "
"Men skjutsa mig ska du."
"Jo."
De mötte varandras blickar, grått mot grått, spegelbilder av varandra. För första gången någonsin, visste däremot ingen av dem vad den andre tänkte. Den senaste tidens händelser hade satt stopp för den saken.
"Det blir bättre sen", sa han högt. "När han hamnar i jord. Då kan allt bli som förr."
"Kan det?"
Maja sköt sig upp i stående ställning, hasade sig ut på sidan om den bastanta sittbänken och vände ryggen till honom. Hon stannade till i den skeva öppningen till hallen.
"Drick upp ditt kaffe, så åker vi sedan."
Han hade ingen lust till någotdera.
copyright Linda Govik
......
Höstsolen hängde låg på himlen, mättat guld mot en himmel som tycktes vilja sluka den med sitt blåaktiga mörker, som stal dess värme och ersatte den med sin egen, bittra kyla. Jon stack händerna i fickorna och blåste ett par gånger. In ut, in ut. Studerade molnet av rök som stilla steg uppåt, oberört och stadigt. Såg hur det blandade sig med ångorna av den stilla kroppen vid hans fötter. Det fick honom att spotta, och resa på sig, men mannen mittemot satt kvar på huk, dystert stirrande framför sig.
"Vi måste så klart ringa polisen. Karlsson måste få reda på det här. Vad du har gjort."
"Tycker jag inte."
Jon stack fram foten, rörde vid det förhatliga, pressade det runt så att det blottade buken för honom, naket och sårbart, precis som det skulle vara. Nu reste sig mannen också, och såg honom rätt i ögonen.
"Men det är ett brott. Du vet det. Det visste du när du gav dig ut här också. Du väntade på henne, och sköt när hon passerade."
"Jag vet vad hon hade i tankarna, Rune. Det räcker för mig."
"Du kan inte säga så. För guds skull, Jon. Du hade ingen rätt… "
Jon böjde sig ner och greppade geväret. En våg av sötaktigt metallisk, varm doft strömmade emot honom, och gjorde honom för första gången den morgonen lätt illamående. Han rätade hastigt på sig, och drog skulderremmen över axeln med en tvär rörelse. Stegade mot sin bil, och behövde inte vända sig om för att veta att Rune följde efter, tätt inpå och enträgen som en fluga kring en komocka. Det var en bra liknelse, förresten. Rune fick Jon att känna sig som en skit. Det gjorde honom arg – för det han hade gjort, var en välgärning. Det visste de båda, men det var bara Jon som vågade erkänna det.
"Jag tänker inte anmäla mig. Och det gör inte du heller", tillade han. "Fan, Rune." Han slängde in geväret på presenningen i Volvons bagage. "Hur kan du bara fundera på det? Efter vad hon gjorde mot dig?"
"Men rätt ska vara rätt. Det står i lagen, att… "
"Jag ger blanka fan i lagen. Man måste försvara sig och sitt. Så det gjorde jag."
Han vände sig om. Rune var jämlång, och för ett ögonblick stirrade de på varandra i en tyst kraftmätning. Till slut suckade Rune, och skakade på huvudet. Gned skäggstubben på hakan, så att det ekade i tystnaden, och suckade tungt.
"Nå. Så hjälper jag dig. För din systers skull, om inte annat. Maja har haft nog med sorg. Att se sin bror hamna i fängelse bör hon få slippa."
"Precis."
För första gången den morgonen, log Jon.
***
De hjälptes åt att gömma kroppen. Grävde en grop med Jons snöskyffel, täckte den med granris och ljungkvistar.
"Tror du någon hörde skottet?" frågade Jon när de återvände till bilarna.
"Jag hörde det."
"För att du bor i närheten. Men de inne i byn? Tror du de hörde?"
"Förmodligen. Men så här under älgtider…" Rune ryckte på axlarna. "Säg att du bommade. De kommer köpa det. Så dålig skytt som du är."
Jon flinade.
"Nå. Ibland får jag då in fullträffar."
Rune svarade inte direkt. Han for med blicken över området de skulle lämna, en stilla barrskog, slumrande i matt höstsol, oberörd över vad den dolde. Sedan böjde han huvudet och ryckte upp dörren till sin bil. Innan han sjönk in på sätet, kastade han en sista blick på Jon.
"Jo, du får ju det."
När Jon klev in i huset hade Maja hunnit sätta undan kaffekannan och städa bort frukosten. Han hällde upp kallnat kaffe i muggen som stod kvar sedan gårdagen, och drack den lutad mot gjutjärnsspisen, tacksam över dess värme, över elden som knastrade så trevligt, och doften som lindade in honom i en kärvänlig smekning. Han blundade, lika mycket av välbehag som för att slippa se Maja, som satt vid köksbordet och studerade honom med en blick som kunde skära honom i småbitar.
"Var har du varit hela morgonen?"
"Ute."
"Jag tittade till dig när jag gick upp, och då var du redan borta. Och det var tidigt. Innan klockan fem."
"Tja." Han öppnade ögonen och mötte hennes blick. "Hade en del att se till."
"Geväret var också borta. Och jag hörde skott. Fick du något?"
"Nä."
Hon slöt ansiktet och lutade sig bakåt på stolen. Såg ut genom fönstret, på en dag där det blåaktiga gryningsljuset nu nästan var borta, och där gårdsplanen istället badade i ett mjukt, gyllene ljus.
"Skjutsar du mig till Hedlunds sedan?"
"Hed…" Han hejdade sig när det gick upp för honom. Ångesten, som han nästan inte känt på hela morgonen, återvände som ett slag i magen.
"Just det", sa Maja lugnt. "Ska välja psalmer och blommor till gravsättningen. Vill du vara med?"
"Nä tack. Jag har annat att göra. "
"Men skjutsa mig ska du."
"Jo."
De mötte varandras blickar, grått mot grått, spegelbilder av varandra. För första gången någonsin, visste däremot ingen av dem vad den andre tänkte. Den senaste tidens händelser hade satt stopp för den saken.
"Det blir bättre sen", sa han högt. "När han hamnar i jord. Då kan allt bli som förr."
"Kan det?"
Maja sköt sig upp i stående ställning, hasade sig ut på sidan om den bastanta sittbänken och vände ryggen till honom. Hon stannade till i den skeva öppningen till hallen.
"Drick upp ditt kaffe, så åker vi sedan."
Han hade ingen lust till någotdera.
copyright Linda Govik
Friday, December 01, 2006
Foreshadows och symbolspråk
I den första boken i Diana Gabaldons serie om Claire och Jamie - Främlingen eller Outlander - befinner sig huvudpersonen Claire på ett kontor, och får där hålla en skalle som hittats i en grotta på Haiti. När hon rör skallen, går en skälvning genom hennes arm, som fortplantar sig genom hela hennes kropp. Två böcker senare befinner hon sig i Haiti, där hon slår en yxa i huvudet på en motståndare (för den som inte läst serien, men vill göra det, ska jag däremot inte gå in på några detaljer). Hugget är hur som helst så kraftigt att hennes arm skälver...
Händelsen i den första boken är en otroligt stark så kallad "foreshadow" eller föraning. Den pekar direkt ut vad som kommer att hända, på ett ganska tydligt sätt, och när man väl stöter på den verkliga händelsen, finns det inget tvivel om vem skallen på kontoret tillhörde, eller vad det var för slags skälvning som gick genom Claires arm.
Föraningar är ett genomgående tema för Gabaldon. Hon jobbar aktivt med dem - och genom att veta vad som händer om man läst de eftervarande böckerna, kan läsaren finna ett stort nöje i att leta efter ledtrådar till kommande händelser i de tidigare.
Innan jag på allvar blev intresserad av Diana Gabaldon - och också började umgås över nätet med både henne och andra författare - var det här med att arbeta med föraningar ett ganska okänt begrepp för mig. Det kändes som om det var en relativt annorlunda, mer uttalad teknik än vad jag någonsin stött på hos svenska författare. Jag tvivlar inte på att tekniken existerar i Sverige - om det så är enklare eller i mer avancerad form - och jag är närmast säker på att den förekommer särskilt starkt i Fantasy-genren, men för mig var det en nyhet att man kunde arbeta så medvetet med det, med så fantastiska resultat.
I Gabaldons böcker spelar föraningarna således en viktig roll genom alla böcker, hela tiden. Så här säger hon själv om saken (fritt översatt);
>>mycket i mina böcker kan läsas enbart för nöjes skull, för ren underhållning. Om man vill leta efter mer, så finns det oftast där. Inte alltid, men ganska ofta<<
Vare sig man vet om det här eller ej, är det en otroligt smart teknik att använda sig av som författare, därför att den ger läsaren en dimension av berättelsen som (åtminstone undermedvetet) uppfattas och till och med triggar ett gillande hos läsaren. Som författare bör man alltså lära sig att använda sig av den, och införliva den i sitt skrivande.
Givetvis behöver föraningarna inte vara så starka som i exemplet ovan. De kan vara högst subtila, kanske så extremt subtila att det bara rör sig om några ord som någon säger. I en dialog i Dianas nyaste bok, Snö och Aska, uttalar sig en karaktär om hur förhållandet mellan yxan och pilbågen - hur yxan är ett grovt verktyg alla kan använda, men hur bågen måste hanteras av sin ägare för att kunna göra rätt för sig. Orden kan ses som en föraning för vad som händer med en annan karaktär, då denne senare använder sig av pilbågen för ett synnerligen otrevligt uppdrag. Det kan också, förstås, ses som klar och tydlig symbolik, vilket är en annan sida av författartekniker, som skiljer sig från foreshadows eller föraningar genom att de inte refererar till en senare händelse. Istället visar de hur något är, en situation eller en person.
Som ett exempel på hur hon använder sig av symbolspråk, kan nämnas en gris, som huvudkaraktärerna har i sin vård. Denna vita sugga tar upp en hel del utrymme i historien för att vara... en gris. Å ena sidan ger den en kul... knorr åt historien, å andra sidan är den en mycket stark symbol. Diana igen:
>>Tja, den vita suggan är ikonisk. Den är också en symbol för välfärd -- du märker säkert att så länge hon stannar under deras tak, stiger förmögenheten och välfärden för familjen Fraser, men när den försvinner -- gör också suggan det (som en fotnot kan nämnas att ökande välfärd inte är helt utan fara). Suggan är också en symbol för Moderskapet -- inte enligt den mysiga, vänliga madonna-med-barnet bilden (som, kan noteras, alltid verkar målas av män), utan mer i linje med den hetsiga, blodtandade, orädda ursinniga sidan -- som man händelsevis brukar finna hos kvinnorna i berättelsen <<
(citerat från ett meddelande på CompuServe)
Ofta får, i Diana's berättelser, djur bära bördan av att vara symboler, men det rör sig givetvis om både saker - pilbågen - och personer.
För att illustrera saken ytterligare, tänker jag lägga ut något jag själv skrivit - inte på något sätt för att framhäva min egen storhet, utan för att det inte finns någon som helst risk att läsupplevelsen förstörs (eftersom det inte finns någon bok att läsa). Samtidigt är det ett tydligt exempel på tekniken:
En fluga surrade envetet och ihållande mot fönsterrutan i det lilla rummet. Det var en stor, grönglänsande insekt med håriga ben, och den var ilsken i sina försök att ta sig ut men slö i rörelserna eftersom det var sent på året.
En aning motvilligt, som om den egentligen inte ville lämna löftet om frihet bakom den buckliga fönsterrutan, tog den sats och gjorde en brummande lov över rummet. Det fanns emellertid inte mycket intressant för den att undersöka - rummet var så pass sparsamt möblerat att det inte var värt försöket att sätta sig någonstans.
Mannen som stod på de blankslitna golvbrädorna var däremot halvnaken och luktade trevligt av svett och alkohol - men trots det, var den hägrande friheten mer lockande.
Flugan återvände till fönstret, landade med ett svagt smällande ljud på rutan, och kravlade sig uppåt, sökande efter vägen ut.
Mannen tog ett steg mot den. Han satte tummen mot dess lilla feta kropp och klämde till.
Ur det här utdraget, kan man ganska snart snappa upp en del saker:
1. Sceneriet - på ett ungefär. Av den buckliga fönsterrutan att döma kan man iallafall sluta sig till att det inte rör sig om ett modernt hus.
2. Lite grann om mannen. Vad vi än får för intryck av honom, så är det (hoppas jag) inga trevliga associationer.
Förutom det här, sätts kanske stämningen genom beskrivningen av flugan. Det blir snabbt obehagligt när vi ser bilden av denna varelse framför oss, och det blir ännu värre när man föreställer sig hur den krossas under en mans tumme. Så långt fyller flugan en funktion, som är ganska gripbar. Men sedan då? Vi läser vidare (egentligen samma stycke som den övre meningen):
Sedan vände han sig mot sängen, och ett belåtet leende bröt sig fram på hans läppar. Han såg konturerna av flickan, lockande kurvor under täcket hon virat in sig i. Blotta åsynen fick honom att vilja lägga sig hos henne igen. Han skulle ha gjort det också, om han inte haft mer trängande ärenden att se till. Cognacen han druckit strax innan han lägrat henne tog ut sin rätt, och dessutom hade han slut på cigarrer, vilket borgade för ett snabbt besök nere i salongen.
Därefter… Han drog efter andan, förväntansfullt och segerrikt.
Hon hade varit precis lika härlig som han hade anat. Inte så lätt att erövra som han först hade trott, kanske, men hennes motstånd hade varit en trevlig överraskning. Han tvivlade dock inte på att han hade tämjt henne genom sin behandling. Nästa gång skulle hon förmodligen vara mycket mindre… uppstudsig.
Här kommer fler detaljer fram och vi får en liten bild av hur berättelsen kommer att utveckla sig. Givetvis kommer berättarperspektivet sedan skifta, och vi får följa flickan och hennes flykt därifrån, undan mannen. Sedan får vi följa hennes liv och utveckling som ung kvinna.
Flugan är tänkt att tjäna som en symbol över vad som kommer att hända. Dess längtan efter frihet kan överföras direkt på flickans känslor, både nu och senare, och dess apparition kan i viss mån också överföras på hur flickan känner sig. Mannens behandling av flugan, återspeglar sig i det som redan har hänt, och det som senare kommer att hända med flickan. I samma stycke, finns sålunda både en föraning, och ett symbolspråk.
Förhoppningsvis har jag nu gett grunderna för det jag uppfattar är essensen i själva tekniken. Ämnet är dock ganska brett, och idéerna många. Kommentera gärna, och delge era egna erfarenheter på området!
Händelsen i den första boken är en otroligt stark så kallad "foreshadow" eller föraning. Den pekar direkt ut vad som kommer att hända, på ett ganska tydligt sätt, och när man väl stöter på den verkliga händelsen, finns det inget tvivel om vem skallen på kontoret tillhörde, eller vad det var för slags skälvning som gick genom Claires arm.
Föraningar är ett genomgående tema för Gabaldon. Hon jobbar aktivt med dem - och genom att veta vad som händer om man läst de eftervarande böckerna, kan läsaren finna ett stort nöje i att leta efter ledtrådar till kommande händelser i de tidigare.
Innan jag på allvar blev intresserad av Diana Gabaldon - och också började umgås över nätet med både henne och andra författare - var det här med att arbeta med föraningar ett ganska okänt begrepp för mig. Det kändes som om det var en relativt annorlunda, mer uttalad teknik än vad jag någonsin stött på hos svenska författare. Jag tvivlar inte på att tekniken existerar i Sverige - om det så är enklare eller i mer avancerad form - och jag är närmast säker på att den förekommer särskilt starkt i Fantasy-genren, men för mig var det en nyhet att man kunde arbeta så medvetet med det, med så fantastiska resultat.
I Gabaldons böcker spelar föraningarna således en viktig roll genom alla böcker, hela tiden. Så här säger hon själv om saken (fritt översatt);
>>mycket i mina böcker kan läsas enbart för nöjes skull, för ren underhållning. Om man vill leta efter mer, så finns det oftast där. Inte alltid, men ganska ofta<<
Vare sig man vet om det här eller ej, är det en otroligt smart teknik att använda sig av som författare, därför att den ger läsaren en dimension av berättelsen som (åtminstone undermedvetet) uppfattas och till och med triggar ett gillande hos läsaren. Som författare bör man alltså lära sig att använda sig av den, och införliva den i sitt skrivande.
Givetvis behöver föraningarna inte vara så starka som i exemplet ovan. De kan vara högst subtila, kanske så extremt subtila att det bara rör sig om några ord som någon säger. I en dialog i Dianas nyaste bok, Snö och Aska, uttalar sig en karaktär om hur förhållandet mellan yxan och pilbågen - hur yxan är ett grovt verktyg alla kan använda, men hur bågen måste hanteras av sin ägare för att kunna göra rätt för sig. Orden kan ses som en föraning för vad som händer med en annan karaktär, då denne senare använder sig av pilbågen för ett synnerligen otrevligt uppdrag. Det kan också, förstås, ses som klar och tydlig symbolik, vilket är en annan sida av författartekniker, som skiljer sig från foreshadows eller föraningar genom att de inte refererar till en senare händelse. Istället visar de hur något är, en situation eller en person.
Som ett exempel på hur hon använder sig av symbolspråk, kan nämnas en gris, som huvudkaraktärerna har i sin vård. Denna vita sugga tar upp en hel del utrymme i historien för att vara... en gris. Å ena sidan ger den en kul... knorr åt historien, å andra sidan är den en mycket stark symbol. Diana igen:
>>Tja, den vita suggan är ikonisk. Den är också en symbol för välfärd -- du märker säkert att så länge hon stannar under deras tak, stiger förmögenheten och välfärden för familjen Fraser, men när den försvinner -- gör också suggan det (som en fotnot kan nämnas att ökande välfärd inte är helt utan fara). Suggan är också en symbol för Moderskapet -- inte enligt den mysiga, vänliga madonna-med-barnet bilden (som, kan noteras, alltid verkar målas av män), utan mer i linje med den hetsiga, blodtandade, orädda ursinniga sidan -- som man händelsevis brukar finna hos kvinnorna i berättelsen <<
(citerat från ett meddelande på CompuServe)
Ofta får, i Diana's berättelser, djur bära bördan av att vara symboler, men det rör sig givetvis om både saker - pilbågen - och personer.
För att illustrera saken ytterligare, tänker jag lägga ut något jag själv skrivit - inte på något sätt för att framhäva min egen storhet, utan för att det inte finns någon som helst risk att läsupplevelsen förstörs (eftersom det inte finns någon bok att läsa). Samtidigt är det ett tydligt exempel på tekniken:
En fluga surrade envetet och ihållande mot fönsterrutan i det lilla rummet. Det var en stor, grönglänsande insekt med håriga ben, och den var ilsken i sina försök att ta sig ut men slö i rörelserna eftersom det var sent på året.
En aning motvilligt, som om den egentligen inte ville lämna löftet om frihet bakom den buckliga fönsterrutan, tog den sats och gjorde en brummande lov över rummet. Det fanns emellertid inte mycket intressant för den att undersöka - rummet var så pass sparsamt möblerat att det inte var värt försöket att sätta sig någonstans.
Mannen som stod på de blankslitna golvbrädorna var däremot halvnaken och luktade trevligt av svett och alkohol - men trots det, var den hägrande friheten mer lockande.
Flugan återvände till fönstret, landade med ett svagt smällande ljud på rutan, och kravlade sig uppåt, sökande efter vägen ut.
Mannen tog ett steg mot den. Han satte tummen mot dess lilla feta kropp och klämde till.
Ur det här utdraget, kan man ganska snart snappa upp en del saker:
1. Sceneriet - på ett ungefär. Av den buckliga fönsterrutan att döma kan man iallafall sluta sig till att det inte rör sig om ett modernt hus.
2. Lite grann om mannen. Vad vi än får för intryck av honom, så är det (hoppas jag) inga trevliga associationer.
Förutom det här, sätts kanske stämningen genom beskrivningen av flugan. Det blir snabbt obehagligt när vi ser bilden av denna varelse framför oss, och det blir ännu värre när man föreställer sig hur den krossas under en mans tumme. Så långt fyller flugan en funktion, som är ganska gripbar. Men sedan då? Vi läser vidare (egentligen samma stycke som den övre meningen):
Sedan vände han sig mot sängen, och ett belåtet leende bröt sig fram på hans läppar. Han såg konturerna av flickan, lockande kurvor under täcket hon virat in sig i. Blotta åsynen fick honom att vilja lägga sig hos henne igen. Han skulle ha gjort det också, om han inte haft mer trängande ärenden att se till. Cognacen han druckit strax innan han lägrat henne tog ut sin rätt, och dessutom hade han slut på cigarrer, vilket borgade för ett snabbt besök nere i salongen.
Därefter… Han drog efter andan, förväntansfullt och segerrikt.
Hon hade varit precis lika härlig som han hade anat. Inte så lätt att erövra som han först hade trott, kanske, men hennes motstånd hade varit en trevlig överraskning. Han tvivlade dock inte på att han hade tämjt henne genom sin behandling. Nästa gång skulle hon förmodligen vara mycket mindre… uppstudsig.
Här kommer fler detaljer fram och vi får en liten bild av hur berättelsen kommer att utveckla sig. Givetvis kommer berättarperspektivet sedan skifta, och vi får följa flickan och hennes flykt därifrån, undan mannen. Sedan får vi följa hennes liv och utveckling som ung kvinna.
Flugan är tänkt att tjäna som en symbol över vad som kommer att hända. Dess längtan efter frihet kan överföras direkt på flickans känslor, både nu och senare, och dess apparition kan i viss mån också överföras på hur flickan känner sig. Mannens behandling av flugan, återspeglar sig i det som redan har hänt, och det som senare kommer att hända med flickan. I samma stycke, finns sålunda både en föraning, och ett symbolspråk.
Förhoppningsvis har jag nu gett grunderna för det jag uppfattar är essensen i själva tekniken. Ämnet är dock ganska brett, och idéerna många. Kommentera gärna, och delge era egna erfarenheter på området!
Sunday, October 01, 2006
Skador och trauman
Glöm det där med att döda en valp. Ibland kan man behöva tillfoga sina karaktärer skador på olika sätt istället. Jag kan speciellt tänka mig att det för fantasy-författare kan bli aktuellt, eftersom det brukar förekomma en del kamper i den genren. Också deckarförfattare kan ha nytta av lite kunskaper om sårskador. Det är ju alltid kul att kunna skapa detaljer som är helt korrekta och realistiska, eller hur?
Den här artikeln, skriven av en läkare, är egentligen riktad mot de som spelar rollspel, men kan lika gärna användas av författare. Jag översätter fritt (okay, nästan rakt av). Vi talar om fyra olika typer av skador:
skärsår, rivsår/krossår/skrubbsår (typ sönderslitande), genomborrande skador och brännskador.
Skärsår
Skärsår skapas av en enkel egg, som går igenom huden och också ofta skär genom underliggande vävnad, intilliggande vävnad och muskler. En skärskada måste vara ganska kraftig för att kunna nå benet.
Synbara skador: Med ett skärsår skapas ett rakt eller något böjt snitt genom köttet, som högst troligen kommer att dela sig och sträckas till ett ellipsformat eller halvmåneformat sår. Skärskador varierar självklart i djup, och eftersom de tenderar att skära av blodkärl, kan det hända att de blöder kraftigt.
Medicinska begrundanden: Att sy ihop hud är lätt. Tricket är att stoppa blödningen, vilket man lättast gör genom att lägga tryckförband tills kroppen gör jobbet själv, eller genom sutur.
Under en strid, kommer ett blödande skärsår bli enormt kladdigt, mycket mer än filmerna brukar visa. Och även om det inte är så, kommer alltid kärlrika vävnader (som skalpen eller handen) att blöda en hel del.
Infektion är en viktig komplikation, särskilt om striden tar plats i en väldigt smutsig miljö. Ett smutsigt sår kan döda någon mycket lätt, och de som siktar mot hård realism måste komma ihåg att innan sterila metoder och antibiotikan, var kallbrand ett stort problem även för det minsta lilla sår.
I ett längre perspektiv, kommer ett skärsår ge upphov till ett ärr, men om det sys ihop ordentligt kommer detta enbart att synas som en liten vit linje. Glöm inte att det finns andra saker som kan skäras av förutom blodkärl. En avskuren nerv kan skapa ett område som är känslolöst, eller få en muskel att sluta fungera. Att förlora ett ligament eller skära genom en muskel skulle kunna leda till att den skadade förlorar förmågan att göra vissa rörelser.
Det är värt att notera att de flesta senor som har med fingrarna att göra är mycket hårt spända från infästningarna till fingrarna, genom handen upp genom underarmen. Det här betyder att en avskuren sena kommer att fara tillbaka hela vägen genom armen, långt ifrån snittet, och om du nu inte har en utmärkt kirurg till hands för att jaga ifatt senan och fästa tillbaka den, kan du säga ajöss till det fingrets funktioner.
Rivsår
Rivsår är skador i huden orsakade av ett trubbigt eller oregelbundet objekt. En kniv skär, medan en sten orsaker skrubbsår eller rivsår.
Synbara noteringar: Ett rivsår har en ragglig kant och är oftast en röra av mosat och manglat kött. Ganska ofta hänger en bit hud eller en muskel ifrån det. Det här är bra skador om du sysslar med äckliga skräckeffekter, särskilt om de hamnar i ansiktet.
Medicinska begrundanden: Rivsår blöder ofta en hel del, fast inte så mycket som ett riktigt skärsår kan göra. Att försöka lappa ihop ett rivsår kräver en hel del jobb. I våra dagar kan vi ta hud och muskler från andra delar på kroppen och göra ett hyfsat lappverk, men i en smutsigare miljö blir det givetvis svårare att både försluta och bygga upp en sådan skada.
Genomborrande skador:
Genomborrande skador är en sorts skärsår som istället för att gå tvärs över en yta, snarare skapar och tar sig genom köttet via en kanal. Notera gärna att för skottsår, som är en genomborrande skada, är det ett vanligt misstag att tro att det är själva genomborrandet som gör mest skada. Så är det inte. Kulor fungerar för det mesta så att de överför kinetisk energi från kulan till levande vävnad. Kontakten med köttet sätter på så vis igång en liten, inre explosion, som startar från träffytan, och det är denna som gör mest skada.
Synbara skador: Ett genomborrande såt blöder mest när vapnet dras ut igen, eftersom vapnet själv fungerar som en kork för blodflödet. Om du beskriver en sådan här skada, och den går genom torson eller magen, kom ihåg att skadan högst troligen kommer att vara dödlig på grund av skadorna på de inre organen.
En kula kommer att få en person att rycka till, eller spasmera, men de kommer inte att kastas bakåt flera meter, eftersom det helt enkelt inte finns nog med kinetisk energi för att orsaka något sådant.
Medicinska begrundanden: En genomborrande skada är mindre trolig att orsaka massiv blödning eller avslitna senor och nerver än ett skärsår, men är troligare att gå djupt nog för att skada vitala organ. Enkelt uttryckt: genomborrande vapen är till för att döda.
Brännskador
Brännskador orsakas av hetta eller kemiska ämnen som skadar levande vävnad. De är otrevliga skador, som alltid ska tas på allvar.
Synbara skador: Ett ytligt brännsår går genom de översta lagren av huden och ser rosa ut. Dessa skador är extremt smärtsamma, eftersom nervändarna ligger exponerade. att djupare brännsår är vitt och, eftersom nerverna är förstörda, gör de heller inte ont alls. Du kan peta på det med en nål och ingenting alls kommer att kännas. Givetvis är djupa brännsår dåliga nyheter för offret.
Medicinska begrundanden: På kort sikt, är brännsår snabbt uttorkande skador. Du kommer kanske inte blöda genom dem, men du kommer att förlora vätska genom dem ganska snabbt, vilket är en orsak till att ambulansmän lägger plastfolie över brännskador. På medellång sikt är infektioner en viktig komplikation. Brännsår infekteras mycket lätt. På längre sikt är ärren den största komplikationen. Ett ytligt sår kommer förmodligen att läkas med ett mindre kosmetiskt ärr som enda resultat, och kommer att se mer eller mindre bra ut med tiden. Ett djupt brännsår är mycket mer allvarligt. Det lämnar den skadade delen stum och okänslig, och ärren är högst troligen deformerande, och i tillägg till det, svåra att göra snygga. ett brännsår som går över hela vristen kan skapa en hård, läderartad ärrvävnad, som skulle kunna sätta ned rörelseförmågan väsentligt.
Se också del 2 i artikelserien (om inre skador)
Den här artikeln, skriven av en läkare, är egentligen riktad mot de som spelar rollspel, men kan lika gärna användas av författare. Jag översätter fritt (okay, nästan rakt av). Vi talar om fyra olika typer av skador:
skärsår, rivsår/krossår/skrubbsår (typ sönderslitande), genomborrande skador och brännskador.
Skärsår
Skärsår skapas av en enkel egg, som går igenom huden och också ofta skär genom underliggande vävnad, intilliggande vävnad och muskler. En skärskada måste vara ganska kraftig för att kunna nå benet.
Synbara skador: Med ett skärsår skapas ett rakt eller något böjt snitt genom köttet, som högst troligen kommer att dela sig och sträckas till ett ellipsformat eller halvmåneformat sår. Skärskador varierar självklart i djup, och eftersom de tenderar att skära av blodkärl, kan det hända att de blöder kraftigt.
Medicinska begrundanden: Att sy ihop hud är lätt. Tricket är att stoppa blödningen, vilket man lättast gör genom att lägga tryckförband tills kroppen gör jobbet själv, eller genom sutur.
Under en strid, kommer ett blödande skärsår bli enormt kladdigt, mycket mer än filmerna brukar visa. Och även om det inte är så, kommer alltid kärlrika vävnader (som skalpen eller handen) att blöda en hel del.
Infektion är en viktig komplikation, särskilt om striden tar plats i en väldigt smutsig miljö. Ett smutsigt sår kan döda någon mycket lätt, och de som siktar mot hård realism måste komma ihåg att innan sterila metoder och antibiotikan, var kallbrand ett stort problem även för det minsta lilla sår.
I ett längre perspektiv, kommer ett skärsår ge upphov till ett ärr, men om det sys ihop ordentligt kommer detta enbart att synas som en liten vit linje. Glöm inte att det finns andra saker som kan skäras av förutom blodkärl. En avskuren nerv kan skapa ett område som är känslolöst, eller få en muskel att sluta fungera. Att förlora ett ligament eller skära genom en muskel skulle kunna leda till att den skadade förlorar förmågan att göra vissa rörelser.
Det är värt att notera att de flesta senor som har med fingrarna att göra är mycket hårt spända från infästningarna till fingrarna, genom handen upp genom underarmen. Det här betyder att en avskuren sena kommer att fara tillbaka hela vägen genom armen, långt ifrån snittet, och om du nu inte har en utmärkt kirurg till hands för att jaga ifatt senan och fästa tillbaka den, kan du säga ajöss till det fingrets funktioner.
Rivsår
Rivsår är skador i huden orsakade av ett trubbigt eller oregelbundet objekt. En kniv skär, medan en sten orsaker skrubbsår eller rivsår.
Synbara noteringar: Ett rivsår har en ragglig kant och är oftast en röra av mosat och manglat kött. Ganska ofta hänger en bit hud eller en muskel ifrån det. Det här är bra skador om du sysslar med äckliga skräckeffekter, särskilt om de hamnar i ansiktet.
Medicinska begrundanden: Rivsår blöder ofta en hel del, fast inte så mycket som ett riktigt skärsår kan göra. Att försöka lappa ihop ett rivsår kräver en hel del jobb. I våra dagar kan vi ta hud och muskler från andra delar på kroppen och göra ett hyfsat lappverk, men i en smutsigare miljö blir det givetvis svårare att både försluta och bygga upp en sådan skada.
Genomborrande skador:
Genomborrande skador är en sorts skärsår som istället för att gå tvärs över en yta, snarare skapar och tar sig genom köttet via en kanal. Notera gärna att för skottsår, som är en genomborrande skada, är det ett vanligt misstag att tro att det är själva genomborrandet som gör mest skada. Så är det inte. Kulor fungerar för det mesta så att de överför kinetisk energi från kulan till levande vävnad. Kontakten med köttet sätter på så vis igång en liten, inre explosion, som startar från träffytan, och det är denna som gör mest skada.
Synbara skador: Ett genomborrande såt blöder mest när vapnet dras ut igen, eftersom vapnet själv fungerar som en kork för blodflödet. Om du beskriver en sådan här skada, och den går genom torson eller magen, kom ihåg att skadan högst troligen kommer att vara dödlig på grund av skadorna på de inre organen.
En kula kommer att få en person att rycka till, eller spasmera, men de kommer inte att kastas bakåt flera meter, eftersom det helt enkelt inte finns nog med kinetisk energi för att orsaka något sådant.
Medicinska begrundanden: En genomborrande skada är mindre trolig att orsaka massiv blödning eller avslitna senor och nerver än ett skärsår, men är troligare att gå djupt nog för att skada vitala organ. Enkelt uttryckt: genomborrande vapen är till för att döda.
Brännskador
Brännskador orsakas av hetta eller kemiska ämnen som skadar levande vävnad. De är otrevliga skador, som alltid ska tas på allvar.
Synbara skador: Ett ytligt brännsår går genom de översta lagren av huden och ser rosa ut. Dessa skador är extremt smärtsamma, eftersom nervändarna ligger exponerade. att djupare brännsår är vitt och, eftersom nerverna är förstörda, gör de heller inte ont alls. Du kan peta på det med en nål och ingenting alls kommer att kännas. Givetvis är djupa brännsår dåliga nyheter för offret.
Medicinska begrundanden: På kort sikt, är brännsår snabbt uttorkande skador. Du kommer kanske inte blöda genom dem, men du kommer att förlora vätska genom dem ganska snabbt, vilket är en orsak till att ambulansmän lägger plastfolie över brännskador. På medellång sikt är infektioner en viktig komplikation. Brännsår infekteras mycket lätt. På längre sikt är ärren den största komplikationen. Ett ytligt sår kommer förmodligen att läkas med ett mindre kosmetiskt ärr som enda resultat, och kommer att se mer eller mindre bra ut med tiden. Ett djupt brännsår är mycket mer allvarligt. Det lämnar den skadade delen stum och okänslig, och ärren är högst troligen deformerande, och i tillägg till det, svåra att göra snygga. ett brännsår som går över hela vristen kan skapa en hård, läderartad ärrvävnad, som skulle kunna sätta ned rörelseförmågan väsentligt.
Se också del 2 i artikelserien (om inre skador)
Thursday, September 28, 2006
Något jag skrev... Fortsättning
Kom vidare med storyn om Thea. Det börjar kännas bättre och bättre. Jag gillar stilen, som är ganska annorlunda mot "Det rätta skälet", lite mer kantig och lite mer "svensk".
Det här är fortfarande bara ett utkast, vilket betyder att jag förmodligen kommer att polera både en och två gånger innan jag är helt nöjd.
-------------------------------------
Morgonen var alltid hektisk, full av avsked från stressade föräldrar, av barn som sprang omkring, av ytterkläder som skulle av och innetofflor som skulle dras fram ur saklådorna och sedan sättas på. Den delen av vardagen tog över så snabbt att hon inte hann fundera mer över morgonens händelser på ett bra tag. Först vid tiotiden planade aktiviteterna ut, och stunden efter första mellanmålet och innan lunch blev som vanligt lugn och behaglig. Det var då dagisfröknarna kunde ta sig tid att verkligen ägna sig åt barnen – inte bara åt att försöka hålla reda på dem. Thea protesterade inte när Axel fösynt drog i hennes hand. Istället plockade hon upp honom i famnen och bar honom till mysrummet, där hon slog sig ner med honom i den mjuka plyschsoffan. Omedelbart satte han sig tillrätta i hennes famn, stoppade tummen i munnen och slöt ögonen. Thea slöt också ögonen, men inte lika mycket av välbehag som för att få bort huvudvärken. Och för att få en chans att tänka på Torbjörn.
De talade aldrig med varandra längre. Det var egentligen ingens fel, det hade bara blivit så. När livet bestod av samma sysslor som företogs gemensamt vareviga dag, och när det enda de inte hade gemensamt var sina arbeten, där de inte alls var intresserade av varandras göromål, så… blev det bara så. Samtalsämnena hade tagit slut. Alla ämnen de möjligen hade kunnat diskutera, hade tömts ut för länge sedan, och några nya hade inte tillkommit. Då tystnade man. Sa bara det nödvändigaste, och fortsatte livet som det alltid varit. Det var fortfarande ett bra liv. Ett bra liv, som bara kunde bli bättre – när de fick något att tala om igen. Barn kanske var ett sådant ämne. Det hade både Thea och Torbjörn ältat till leda under de första åren av sitt förhållande, tills alla orden hade tagit slut och de hade resignerat. Eller, snarare – Torbjörn hade resignerat. Det var han som ville ha barn. Thea ville vänta. På vad? hade Torbjörn velat veta, och gjorde det kanske fortfarande. Men hon hade inte haft något bra svar, och därför hade de båda två funnit det bättre att tystna. På det viset hade deras förhållande liksom stannat av. Floden av lava, den där pulserande, heta strömmen av förståelse och tillit, hade stelnat till en svart gata av… ingenting.
Axel borrade in huvudet i hennes bröstkorg och suckade belåtet. Smackandet av hans tumme var det enda som lät i rummets stillhet. Det dunsade lite i väggen bakom dem – resten av gruppen hade börjat bygga kojor i stora lekrummet. Thea öppnade ögonen, såg ut över Axels huvud. Mamma Mu, den stora mjukisfiguren som var fastspikad på väggen som en sorts absurd version av Jesus, stirrade tillbaka med enfaldig blick. Hon slöt armen tätare om Axels lilla kropp, och kände värmen från den späda ryggen. Med näsan full av hans mjuka barndoft, var det ännu svårare att förstå vad hon väntade på. Hon var trettiofem år. De flesta hade börjat pikat henne för deras barnlöshet – speciellt hennes mor. ”Tio år utan barn? Har ni försökt alls?” Thea brukade alltid möta sådana kommentarer med ett leende och en huvudskakning. Nej, de hade inte försökt. Hon var noga med pillren. Ville inte riskera något. Hon suckade. Jo, det var just det: riskera. Ett sådant litet, löjligt ord. Vad hade hon att riskera? Ett bekvämt hemmaliv? Lata dagar framför TV:n?
De talade aldrig med varandra längre. Det var egentligen ingens fel, det hade bara blivit så. När livet bestod av samma sysslor som företogs gemensamt vareviga dag, och när det enda de inte hade gemensamt var sina arbeten, där de inte alls var intresserade av varandras göromål, så… blev det bara så. Samtalsämnena hade tagit slut. Alla ämnen de möjligen hade kunnat diskutera, hade tömts ut för länge sedan, och några nya hade inte tillkommit. Då tystnade man. Sa bara det nödvändigaste, och fortsatte livet som det alltid varit. Det var fortfarande ett bra liv. Ett bra liv, som bara kunde bli bättre – när de fick något att tala om igen. Barn kanske var ett sådant ämne. Det hade både Thea och Torbjörn ältat till leda under de första åren av sitt förhållande, tills alla orden hade tagit slut och de hade resignerat. Eller, snarare – Torbjörn hade resignerat. Det var han som ville ha barn. Thea ville vänta. På vad? hade Torbjörn velat veta, och gjorde det kanske fortfarande. Men hon hade inte haft något bra svar, och därför hade de båda två funnit det bättre att tystna. På det viset hade deras förhållande liksom stannat av. Floden av lava, den där pulserande, heta strömmen av förståelse och tillit, hade stelnat till en svart gata av… ingenting.
Axel borrade in huvudet i hennes bröstkorg och suckade belåtet. Smackandet av hans tumme var det enda som lät i rummets stillhet. Det dunsade lite i väggen bakom dem – resten av gruppen hade börjat bygga kojor i stora lekrummet. Thea öppnade ögonen, såg ut över Axels huvud. Mamma Mu, den stora mjukisfiguren som var fastspikad på väggen som en sorts absurd version av Jesus, stirrade tillbaka med enfaldig blick. Hon slöt armen tätare om Axels lilla kropp, och kände värmen från den späda ryggen. Med näsan full av hans mjuka barndoft, var det ännu svårare att förstå vad hon väntade på. Hon var trettiofem år. De flesta hade börjat pikat henne för deras barnlöshet – speciellt hennes mor. ”Tio år utan barn? Har ni försökt alls?” Thea brukade alltid möta sådana kommentarer med ett leende och en huvudskakning. Nej, de hade inte försökt. Hon var noga med pillren. Ville inte riskera något. Hon suckade. Jo, det var just det: riskera. Ett sådant litet, löjligt ord. Vad hade hon att riskera? Ett bekvämt hemmaliv? Lata dagar framför TV:n?
Hon kunde inte ens skylla på karriären längre. Hon hade nått så högt man kunde komma. Dagisföreståndarinna, tänka sig. Hon fnös så ljudligt att Axel vände sig om och gav henne en anklagande blick. Hon log lugnande och drog honom mot sig igen. Snusade lite extra på det silkeslena, ljusa håret, en aning skuldmedvetet, som om hon gjorde något förbjudet, och det gjorde hon kanske också. För vad hade hon för rätt att njuta av en annans barn, att gnida sitt huvud mot någon annans skapelseverk och därmed sätta en prägel och en doft på det som absolut inte skulle vara där? Hon skakade svagt på huvudet. Nojig, det blev man visst också när man blev äldre. Det hörde väl till, det också.
En av dagisfröknarna – Gunilla – stack in huvudet genom dörröppningen och log när hon såg dem sitta där, ihopkrupna i förtrolig tystnad.
– Så det är här ni sitter och kurar? Thea, jag skulle vilja diskutera mitt schema med dig sen.
– Visst ja.
Gunilla ville gå ner i tid. Det var visserligen ingen större katastrof, men det blev ganska mycket administrativa turer, det skulle erkännas. Thea lyfte upp Axel, som gjorde ett svagt protesterande läte ur mungipan – bredvid tummen som han vägrade ta ur.
– Senare, Axel, sa hon mjukt och strök honom över håret. Hon rätade på sig och ryckte på axlarna åt Gunilla. – Vi tar det nu, innan lunchen. Annars kanske vi glömmer det.
Lunchrummet var det trevligaste rummet i hela dagiset. Thea hade själv sytt gardinerna – hon var bra på att sy – och Gunilla och en av de andra dagisfröknarna, Karin, hade sett till att pynta upp det hela med lite egna krukväxter. Med de ljusa möblerna och den blänkande köksinredningen kändes det som att komma hem varje gång man klev in där. Fast, det var Thea tvungen att medge, femton års slitage på möblemanget hade definitivt börjat sätta sina spår. Hon petade frånvarande på en trasig laminatskiva i köksbordet och lyssnade på Gunillas pladdrande, utan att ens försöka bry sig om att höra ursäkterna. De var egentligen helt onödiga. Hon behövde inte höra Gunillas prat om slitna axlar och värkande rygg, och om arbetsterapeuter och sjukgymnaster som varnade för det ena och det andra. Sjukintyget låg där, med alla uppgifter Thea kunde önska. Vad mer fanns det att orda om? Tillslut nickade hon förstående och så pass slutgiltigt att Gunilla faktiskt tystnade. Thea sköt den lilla pappersbiten åt hennes håll.
– Det blir nog alldeles utmärkt, tror jag. Oroa dig inte. Jag ska kontakta lönekontoret så fort jag kan, och sen är det väl bara ett nytt anställningsavtal som ska skrivas på. Sen ska allt vara klart.
– Gud vad bra. Gunilla vek nogsamt ihop lappen och stoppade den med omsorg tillbaka i kuvertet med landstingets stämpel på. – Du vet, man börjar ju bli till åren. Jag är snart femtiofem år. Saker och ting börjar ge med sig. Det är ett hårt arbete det här. Folk tror ju inte det, men det är det.
– Jag vet. Men det är ju bra att det kan ordna sig till det bästa. Hon satte handen mot bordsskivan för att ställa sig upp. Tänkte påbörja en mening om att de borde börja förbereda för lunchen, men hann inte så långt. Ur Gunillas handväska, som var en sorglig sak i grönbrunt tyg, stack dagens tidning upp.
Thea fuktade läpparna. Borde hon? Ja, varför inte? Vad var det att vara rädd för? Hon drog ett djupt andetag.
– Du… sa hon till Gunilla, liksom nonchalant. – Jag skulle inte få kika igenom den där en sekund?
– Jo visst… Hon drog upp den och räckte den mot Thea. – Jag kan börja förbereda middagen så länge.
Med det monotona skramlandet av kastruller som en slags trygg förankring i verkligheten böjde sig Thea över dödsannonserna. Hjärtat bankade, utan att hon visste varför. Strängt taget, försökte hon intala sig själv, så kunde den person han rivit ut dödsannonsen för knappast utgöra ett hot mot deras förhållande. Eller deras liv överhuvudtaget. Och om den någonsin gjort det så var det definitivt slut med den saken nu.
En av dagisfröknarna – Gunilla – stack in huvudet genom dörröppningen och log när hon såg dem sitta där, ihopkrupna i förtrolig tystnad.
– Så det är här ni sitter och kurar? Thea, jag skulle vilja diskutera mitt schema med dig sen.
– Visst ja.
Gunilla ville gå ner i tid. Det var visserligen ingen större katastrof, men det blev ganska mycket administrativa turer, det skulle erkännas. Thea lyfte upp Axel, som gjorde ett svagt protesterande läte ur mungipan – bredvid tummen som han vägrade ta ur.
– Senare, Axel, sa hon mjukt och strök honom över håret. Hon rätade på sig och ryckte på axlarna åt Gunilla. – Vi tar det nu, innan lunchen. Annars kanske vi glömmer det.
Lunchrummet var det trevligaste rummet i hela dagiset. Thea hade själv sytt gardinerna – hon var bra på att sy – och Gunilla och en av de andra dagisfröknarna, Karin, hade sett till att pynta upp det hela med lite egna krukväxter. Med de ljusa möblerna och den blänkande köksinredningen kändes det som att komma hem varje gång man klev in där. Fast, det var Thea tvungen att medge, femton års slitage på möblemanget hade definitivt börjat sätta sina spår. Hon petade frånvarande på en trasig laminatskiva i köksbordet och lyssnade på Gunillas pladdrande, utan att ens försöka bry sig om att höra ursäkterna. De var egentligen helt onödiga. Hon behövde inte höra Gunillas prat om slitna axlar och värkande rygg, och om arbetsterapeuter och sjukgymnaster som varnade för det ena och det andra. Sjukintyget låg där, med alla uppgifter Thea kunde önska. Vad mer fanns det att orda om? Tillslut nickade hon förstående och så pass slutgiltigt att Gunilla faktiskt tystnade. Thea sköt den lilla pappersbiten åt hennes håll.
– Det blir nog alldeles utmärkt, tror jag. Oroa dig inte. Jag ska kontakta lönekontoret så fort jag kan, och sen är det väl bara ett nytt anställningsavtal som ska skrivas på. Sen ska allt vara klart.
– Gud vad bra. Gunilla vek nogsamt ihop lappen och stoppade den med omsorg tillbaka i kuvertet med landstingets stämpel på. – Du vet, man börjar ju bli till åren. Jag är snart femtiofem år. Saker och ting börjar ge med sig. Det är ett hårt arbete det här. Folk tror ju inte det, men det är det.
– Jag vet. Men det är ju bra att det kan ordna sig till det bästa. Hon satte handen mot bordsskivan för att ställa sig upp. Tänkte påbörja en mening om att de borde börja förbereda för lunchen, men hann inte så långt. Ur Gunillas handväska, som var en sorglig sak i grönbrunt tyg, stack dagens tidning upp.
Thea fuktade läpparna. Borde hon? Ja, varför inte? Vad var det att vara rädd för? Hon drog ett djupt andetag.
– Du… sa hon till Gunilla, liksom nonchalant. – Jag skulle inte få kika igenom den där en sekund?
– Jo visst… Hon drog upp den och räckte den mot Thea. – Jag kan börja förbereda middagen så länge.
Med det monotona skramlandet av kastruller som en slags trygg förankring i verkligheten böjde sig Thea över dödsannonserna. Hjärtat bankade, utan att hon visste varför. Strängt taget, försökte hon intala sig själv, så kunde den person han rivit ut dödsannonsen för knappast utgöra ett hot mot deras förhållande. Eller deras liv överhuvudtaget. Och om den någonsin gjort det så var det definitivt slut med den saken nu.
Fast det kanske inte var därför hon var upprörd? Kanske var det bara tanken på att det hon nu skulle få se, var något som Torbjörn antagligen inte alls ville att hon skulle se. Det var som att hitta en porrtidning under en madrass – det blev en ovälkommen inblick i någon annans privata liv, och en påminnelse om hur svårt, för att inte säga omöjligt, det var att kontrollera en annan människas tankar. Hon hade dock en underlig känsla av att hon skulle ha föredragit att hitta en porrtidning, och böjde olustigt huvudet över tidningen för att läsa.
Förvånansvärt nog var det var inget anmärkningsvärt med annonsen alls. Den var liten, oansenlig och prydlig, prydd med ett enkelt hjärta.
Förvånansvärt nog var det var inget anmärkningsvärt med annonsen alls. Den var liten, oansenlig och prydlig, prydd med ett enkelt hjärta.
Vår käre
Mårten Simonsson
Älskad och saknad, i ljust minne
bevarad.
Majken med familj.
Begravning sker i Nysunda
Kyrka.
Avsked tages vid graven.
(OBS - annonsen ska redigeras senare, efter lite mer "research…")
Ingenting mer. Thea läste annonsen ett par gånger, men blev inte klokare för det. Nysunda kyrka? Hon höjde huvudet och stirrade frånvarande på ett magnethjärta som satt på kylskåpet mittemot. Torbjörn hade nämnt namnet Nysunda förut, men i vilket sammanhang mindes hon inte längre. Någonting som hade med hans uppväxt att göra, trodde hon, men hon visste inte riktigt. Han talade aldrig särskilt mycket om sin barndom, och hon var inte särskilt intresserad av att ta reda på något om den heller. Hade liksom inte haft skäl att tjata på honom att berätta om sig själv, precis som han aldrig haft det att tjata på henne. Nu blev hon plötsligt nyfiken. Var Mårten någon han hade känt? Mitt i all förvirring var hon en aning lättad över att det tydligen inte rörde sig om en gammal kärlek – såvida inte Torbjörn hade en läggning hon inte kände till. Hon trodde dock inte det. Det här gällde något annat.
– Skulle du kunna ta fram glasen?
Gunilla betraktade henne från kortsidan på bordet, en aning bekymrat, som om hon undrade över vad Thea gjorde i stillsam kontemplation över dödsannonserna. Thea reste sig upp så att det skrek i stolsbenen. Ljudet väckte dem båda och de log mot varandra.
– Jag fixar det, sa Thea. – Står Ludvigs mugg i skåpet också?
– Visst. Locket ligger i diskstället. Han vill visst inte ha det längre, så fråga innan du sätter på det. Han tycker att han är för stor för det nu.
– Det är han kanske. Han fyller ju tre om några månader.
Marina och Linnea studsade in i köket – solstrålar i höstrusket. På dagiset turades barnen om att hjälpa till med matlagningen, och idag var det deras tur. Deras energi och småpratet som studsade mellan väggarna var utmärkt som distraktion. Däremot gjorde det ingenting för att jaga bort känslan av att Torbjörn var längre bort från henne än någonsin.
Kap#
Klockan var närmare åtta när han kom tillbaka från jobbet. Thea satt hopkrupen i soffan och tittade på Uppdrag Granskning, och försökte se ut som om hon var intresserad av ämnet. De hälsade inte på varandra; Torbjörn tog bara en Cola och ett äpple ur kylen och slog sig tyst ner bredvid henne. Tyst, för att de båda visste att de hade haft det bra på jobbet, vilket gjorde att det vore slöseri med energi att öppna munnen och fråga om hur de hade haft det. Det var ju en helt vanlig dag. Hade varit det – för henne, i alla fall. Thea sneglade på honom, men han märkte ingenting; han höll blicken på TV-skärmen och tuggade på sitt äpple. Ljudet irriterade henne, men hon försökte ignorera det så gott det gick, fortsatte studera honom oavvänt en lång stund.
Om han var upprörd över annonsen, syntes det inte på honom. Hon såg ingenting ovanligt alls i hans ansikte. Ögonen var lugna som alltid, gråbrunt glitter bakom täta ögonfransar, kroppshållningen var avslappnad, till och med en aning hopsjunken. Som om allting var… som vanligt. Thea fick plötsligt svårt att andas. Hon fäste blicken på TV:n och fyllde lungorna med luft ett par gånger. In ut, in ut. Sedan sa hon så nonchalant hon kunde:
– Hann du läsa klart tidningen på jobbet idag?
Han slutade tugga. Gudskelov för det, åtminstone – och samtidigt var det spännande. Det var en reaktion. Kanske hade han dåligt samvete över något? Men så satte han igång att tugga igen, och nu lät det högre än innan. Mer beslutsamt. Han hade inte flyttat blicken från TV-skärmen på hela tiden.
– Tja, det gjorde jag väl.
– Stod det nåt intressant?
Det knastrade, knakade. Ett bett till, för att fylla på depåerna. Stora kindtänder som bröt ner och malde, som en gammal arbetshäst.
– Tja, det gjorde det väl.
– Som vadå?
Tuggandet slutade. Han vände blicken mot henne. Verkade en aning förvånad över hennes frågor, men inte mycket. Han hade trots allt ingen anledning att misstänka att hon visste vad han gjort med deras tidning. Att han hade rivit ur en dödsannons, utan att säga ett enda jävla dugg om saken. Thea knöt nävarna, sköt in dem under låren och bet ihop tänderna.
– Äh, sa han. – Spelar det någon roll? Varför undrar du egentligen?
– Jag kanske hade velat ha tidningen själv. Tog du med den hem?
Nu såg han en liten, liten aning irriterad ut. Och så flackade hans blick en aning; han gjorde en sorts snabb förflyttning från hennes ögon till hennes hårfäste, sedan tillbaka igen. Han ljög. Så enkelt var det. Hon vände bort huvudet.
– Nej. Den ligger kvar på jobbet. Eller så slängde jag den. Jag vet inte. Men Thea… Du brukar väl aldrig läsa tidningen?
– Nej.
– Så varför är du så intresserad av den idag?
– Jag kanske ville läsa den idag. Hon blev irriterad själv, och rätade på sig. – Vadå, du känner väl inte allt jag gör, heller? Jag kanske läser tidningen ibland. Utan att du nödvändigtvis vet om det.
Han skakade skeptiskt på huvudet.
– Gör du det, då?
Theas lungor säckade ihop, tillsammans med hennes figur, i en enorm suck som tycktes fortplanta sig genom hela rummet, så att Flitiga Lisorna i fönstret darrade av vinddraget och prismorna i gardinen vred sig. Sedan lade hon armarna i kors över bröstet och stirrade så intensivt på TV-skärmen att hon inte såg något annat än blåaktigt flimmer.
– Nej, inte direkt. Men…
– Då så.
Ny tugga på äpplet, och samma enerverande, beslutsamt knastrande ljud. Hon stod inte ut. Reste sig snabbt, höll på att ramla över soffbordet och slog i låret. Bordet var bastant, det. I ek, med kraftiga, fyrkantiga ben och tjock bordsskiva. Det såg ut som en vresig gammal bulldogg. Det var ett loppisfynd som Torbjörn och hon inhandlat gemensamt till lägenheten för säkert hundra år sedan, ett sådant där inköp som skulle vara ”tills vidare” men som på något vis blivit bestående, eftersom ingen av dem orkat ta itu med att köpa ett nytt. Thea hatade det, och hatade det ännu mer nu. Ilsket knep hon ihop läpparna om smärtan och stegade därifrån, in i sovrummet där hon lade sig på sängen och stirrade upp i taket. Torbjörn verkade knappt märka att hon gått.
Hon vaknade i sängen några timmar senare. Då var det mörkt i rummet, lägenheten var tyst, så när som på ett ständigt, bomullsmjukt muller av trafiken på leden utanför huset. Hon sneglade på väckarklockan, vars ilsket röda siffror visade på strax efter elva, sedan lät hon händerna löpa längs kroppen – förvirrad, innan hon mindes att hon lagt sig med kläderna på. Så var det, ja. Hon hade inte ens orkat var arg särskilt länge. Hade bara blundat och somnat, som en gammal utsliten tant.
Hon behövde inte ens titta bredvid sig för att veta att Torbjörn låg där. Han måste ha smugit sig in och lagt sig. Utan att bry sig om att väcka henne. Det hade antagligen varit av ren omtänksamhet, men Thea valde att pressa undan den vetskapen och istället bli förbannad. Vem sov en hel natt i jeans och tröja? Han borde ha förstått att hon förr eller senare skulle vakna, och att hon förr eller senare skulle vilja byta om till sina sovkläder. Det förstod väl vem som helst?
Snarkade gjorde han också. Hon sträckte ut handen och knuffade till hans skuldra, onödigt hårt, och belönades med ett förvånat ”uff”. Medan han bytte ställning i sängen, under koncentrerat prassel med täcke och kudde, krånglade Thea sig ur tröjan och slank ur byxorna. Slängde dem på golvet och kröp sedan ner under täcket, naken så när som på trosorna, och stirrade ånyo upp i taket. Den här gången skulle hon emellertid inte kunna sluta ögonen och driva iväg i helande sömn. Hon var alldeles för klarvaken för det. Alldeles för arg. Och rädd. Hon sneglade på Torbjörn, såg de mörka konturerna av hans kropp avteckna sig mot den blåaktiga fonden som fönstret bakom utgjorde. Sju år tillsammans. Sju år utan kommunikation. Sju år, som bara lett till att de var mer främlingar för varandra nu än de någonsin varit förr. Annonsen var bara ett alltför synligt bevis på det. Skulle det bli ännu värre? Hur länge skulle de kunna leva på det viset utan att allting föll isär? Så länge som vi är omedvetna om problemet. Hon vände blicken mot taket, pressade händerna mot mellangärdet och kände en underlig trygghet av att känna sin varma hud mot handflatorna. Saken var ju bara att de inte var omedvetna om problemet längre. I alla fall inte hon. Och gud visste hur hon skulle stå ut nu.
Copyright, 2006 Linda Govik
---------------------------
Linda G
Wednesday, September 27, 2006
Research - mina favoritlänkar
När jag skriver använder jag faktiskt nätet mest av allt. Som nybörjare, eller åtminstone en med begränsade resurser, känns det som en ganska bra väg att ta. Dessutom var det en nutidsroman, om saker jag kände till. De saker jag inte kände till, var relativt enkla att ta reda på över nätet. Blir det (Gud give) en fortsättning på romanen, kommer jag förmodligen att lägga ner mer tid och ansträngning på att hitta fakta, genom aktiv sökning i böcker och uppslagsverk. Men det får jag se så småningom.
Min roman är en deckare. Den genren kräver lite undersökningar inom rättsmedicin, men för mig gällde det också att nosa upp fakta om politiska partier i England, eftersom en av karaktärerna är politiskt aktiv, samt om London och dess förorter, eftersom mycket av handlingen sker där. Jag ville att min karaktär skulle röra sig i en känd miljö när hon kunde, och att den delen skulle vara korrekt, så att man kunde orientera sig. Staden på ostkusten, där hon också befinner sig, ville jag däremot skulle vara påhittad, av en del olika skäl.
Min favoritkälla är Wikipedia. Jag föredrar den engelska versionen, men ibland finner man en hel del genom att ta sig in på den svenska, läsa all fakta på det man söker där, och sedan länka sig vidare till den engelska genom ramen till vänster. Man kan hitta mycket intressant på det viset. Wikipedia är seriöst, och tillförlitligt.
En sida jag hade användning för när jag skulle bedöma avstånd till städer i England - eftersom karaktärerna tog sig genom London, men också till kusten - var Google-kartan. Här beräknas avstånd och ungefärlig restid, samtidigt som alla närliggande platser kommer upp på ett smart sätt. Oumbärlig karta, om man skriver om England. Kräver man sedan lite mer närgången research, är den här sidan otroligt smart. Du kan vandra omkring på flera av Londons gator virtuellt, och därmed få alla detaljer du behöver - till och med vilka affärer som ligger där. Jättebra länk.
En av mina karaktärer är rättsläkare, vilket krävde en del insikt i den världen. Då var den här sidan väldigt rolig. Inte så kul om man är äckelmagad (man kan råka klicka sig vidare till bilderna av patienternas inre organ) men väldigt intressant. På den här sidan kan du ta del av en interaktiv obduktion, och höra en rättsläkare tala om sitt arbete. Många bra detaljer att hämta där - särskilt om strypskador. Du kan också få en historisk inblick i obduktioner. En annan interaktiv obduktion är den här . Mycket, mycket utförligt och bra. Inte så särskilt stötande heller - inga bilder på verkliga lik eller så.
Det finns en hel värld av intressanta länkar därute. Att hitta dem handlar till viss del om fantasi - att kunna klura sig fram till de mest intressanta sökträffarna genom att använda sig av sökmotorerna. Sedan handlar det en del om skicklighet (man får snart in en slags känsla för var man ska söka) och om en hel del tur. I övrigt gäller att ta hjälp av människor runtomkring. De är enorma kunskapsbanker. Min svåger kunde ge mig lite information om ryska språket. Vänner på CompuServe kunde skicka mig till rätt länkar, eller berätta för mig det jag ville veta. Ta hjälp av omgivningen så gott det går.
Happy researching ;-)
Linda G
Min roman är en deckare. Den genren kräver lite undersökningar inom rättsmedicin, men för mig gällde det också att nosa upp fakta om politiska partier i England, eftersom en av karaktärerna är politiskt aktiv, samt om London och dess förorter, eftersom mycket av handlingen sker där. Jag ville att min karaktär skulle röra sig i en känd miljö när hon kunde, och att den delen skulle vara korrekt, så att man kunde orientera sig. Staden på ostkusten, där hon också befinner sig, ville jag däremot skulle vara påhittad, av en del olika skäl.
Min favoritkälla är Wikipedia. Jag föredrar den engelska versionen, men ibland finner man en hel del genom att ta sig in på den svenska, läsa all fakta på det man söker där, och sedan länka sig vidare till den engelska genom ramen till vänster. Man kan hitta mycket intressant på det viset. Wikipedia är seriöst, och tillförlitligt.
En sida jag hade användning för när jag skulle bedöma avstånd till städer i England - eftersom karaktärerna tog sig genom London, men också till kusten - var Google-kartan. Här beräknas avstånd och ungefärlig restid, samtidigt som alla närliggande platser kommer upp på ett smart sätt. Oumbärlig karta, om man skriver om England. Kräver man sedan lite mer närgången research, är den här sidan otroligt smart. Du kan vandra omkring på flera av Londons gator virtuellt, och därmed få alla detaljer du behöver - till och med vilka affärer som ligger där. Jättebra länk.
En av mina karaktärer är rättsläkare, vilket krävde en del insikt i den världen. Då var den här sidan väldigt rolig. Inte så kul om man är äckelmagad (man kan råka klicka sig vidare till bilderna av patienternas inre organ) men väldigt intressant. På den här sidan kan du ta del av en interaktiv obduktion, och höra en rättsläkare tala om sitt arbete. Många bra detaljer att hämta där - särskilt om strypskador. Du kan också få en historisk inblick i obduktioner. En annan interaktiv obduktion är den här . Mycket, mycket utförligt och bra. Inte så särskilt stötande heller - inga bilder på verkliga lik eller så.
Det finns en hel värld av intressanta länkar därute. Att hitta dem handlar till viss del om fantasi - att kunna klura sig fram till de mest intressanta sökträffarna genom att använda sig av sökmotorerna. Sedan handlar det en del om skicklighet (man får snart in en slags känsla för var man ska söka) och om en hel del tur. I övrigt gäller att ta hjälp av människor runtomkring. De är enorma kunskapsbanker. Min svåger kunde ge mig lite information om ryska språket. Vänner på CompuServe kunde skicka mig till rätt länkar, eller berätta för mig det jag ville veta. Ta hjälp av omgivningen så gott det går.
Happy researching ;-)
Linda G
Tuesday, September 26, 2006
Research, del 2. Generella principer
Säg att du nu har hittat den fakta du vill ha - genom böcker, eller på internet. Hur vet du då vad du ska använda när du börjar skriva? Först och främst ska man inte få panik om man inte vet - ibland vet man inte alls var saker och ting hamnar förrän man skrivit en stund.
En del författare väljer en speciell era att skriva om, för att de dras till den och möjligtvis redan vet en del om den. I sådana fall kommer deras prioriteringar skilja sig en del från de som inte vet ett jota om vad de ska skriva om. Diana Gabaldon hade ingen aning om vare sig Skottland eller 1700-talet när hon började skriva sin mastodontroman "Främlingen". Allt hon visste var att männen ibland bar kilt, vilket för henne räckte gott och väl för att börja skriva om den saken. Kolla förresten in den här filmen, där hon förklarar mer ingående om den saken, och om research överhuvudtaget (Diana har tidigare varit marinbiolog, har en doktorsgrad i ämnet, och har tidigare undervisat på universitet).
En farlig sak när man ska börja skriva är att tänka "Jag måste veta allting om ämnet innan jag börjar". Det är omöjligt att veta allt, och känslan att man måste veta allt innan man börjar skriva, kan bli ett skäl att inte börja skriva alls. Graden av research varierar givetvis. Den genre som kanske kräver mest, är de historiska romanerna. Om man inte trivs med att göra research, kommer den som väljer denna genre förmodligen känna att arbetet är ganska tungt. Andra som väljer den här genren, älskar arbetet med research så mycket att de undviker skriva själva boken...
En fråga som kan dyka upp under den här processen är oundvikligen "hur vet jag när jag gjort tillräckligt mycket research?". Tja, det gör man inte. Det finns alltid mer saker att ta reda på. Det är här ens egna personliga preferenser kommer in. En del författare känner att de måste veta så mycket som möjligt innan de börjar skriva - andra inte. Man kan skriva boken och göra sin research samtidigt, och det är en ganska bra väg att välja.
Ett bra tips, om du vill hitta bra fakta, är att kolla barnens avdelning på biblioteket. Faktaböcker för barn är vanligtvis korta, läsbara, packade med fakta och brukar också innehålla de där roliga detaljerna som torra vuxenböcker inte alltid tillhandahåller. Välj gärna lite "fluffigare", lättlästa faktaböcker överlag, innan du vet precis vad du behöver och kan slå ned på det. Om det är så att du gärna vill veta om de ekonomiska efterdyningarna av det fransk-österikiska fördraget 1752 är det väl och bra - men annars kanske det är roligare att veta att de franska hovdamerna som regel inte uppsökte närmaste toalett för att utföra sina behov. De såg helt enkelt till att kissa stående, skyddade av sina enorma klänningar. En enkel sak, när underkläder ännu inte var i bruk. Alltså - det finns fakta. Sedan finns det fakta.
Ibland vet du att du måste skaffa en hel del specifik information inom ett särskilt område. Diana Gabaldons karaktär Claire, får till exempel rollen som helare, vilket krävde en hel del letande efter information om örter och botanisk medicin, eftersom de var de enda effektiva botemedlen på 1700-talet. Detta resulterade i att hon nu har mer än trettio stycken böcker om örter och örtmedicin hemma - av vilka hon inte har läst ens hälften. Det enda hon har gjort är att titta igenom dem som hastigast, för att få en aning om när hon ska konsultera vilken bok.
Sist men inte minst - allt du hittar, kan modelleras i en roman. Du kan ändra, lägga till och skapa nytt. Kom ihåg att vetenskapliga verk kräver förklaringar via fakta, men med en roman förklarar du via lögner - du berättar en historia.
(Det mesta av det ovanstående är fritt översatt ur The Outlandish Companion av Diana Gabaldon)
Linda G
En del författare väljer en speciell era att skriva om, för att de dras till den och möjligtvis redan vet en del om den. I sådana fall kommer deras prioriteringar skilja sig en del från de som inte vet ett jota om vad de ska skriva om. Diana Gabaldon hade ingen aning om vare sig Skottland eller 1700-talet när hon började skriva sin mastodontroman "Främlingen". Allt hon visste var att männen ibland bar kilt, vilket för henne räckte gott och väl för att börja skriva om den saken. Kolla förresten in den här filmen, där hon förklarar mer ingående om den saken, och om research överhuvudtaget (Diana har tidigare varit marinbiolog, har en doktorsgrad i ämnet, och har tidigare undervisat på universitet).
En farlig sak när man ska börja skriva är att tänka "Jag måste veta allting om ämnet innan jag börjar". Det är omöjligt att veta allt, och känslan att man måste veta allt innan man börjar skriva, kan bli ett skäl att inte börja skriva alls. Graden av research varierar givetvis. Den genre som kanske kräver mest, är de historiska romanerna. Om man inte trivs med att göra research, kommer den som väljer denna genre förmodligen känna att arbetet är ganska tungt. Andra som väljer den här genren, älskar arbetet med research så mycket att de undviker skriva själva boken...
En fråga som kan dyka upp under den här processen är oundvikligen "hur vet jag när jag gjort tillräckligt mycket research?". Tja, det gör man inte. Det finns alltid mer saker att ta reda på. Det är här ens egna personliga preferenser kommer in. En del författare känner att de måste veta så mycket som möjligt innan de börjar skriva - andra inte. Man kan skriva boken och göra sin research samtidigt, och det är en ganska bra väg att välja.
Ett bra tips, om du vill hitta bra fakta, är att kolla barnens avdelning på biblioteket. Faktaböcker för barn är vanligtvis korta, läsbara, packade med fakta och brukar också innehålla de där roliga detaljerna som torra vuxenböcker inte alltid tillhandahåller. Välj gärna lite "fluffigare", lättlästa faktaböcker överlag, innan du vet precis vad du behöver och kan slå ned på det. Om det är så att du gärna vill veta om de ekonomiska efterdyningarna av det fransk-österikiska fördraget 1752 är det väl och bra - men annars kanske det är roligare att veta att de franska hovdamerna som regel inte uppsökte närmaste toalett för att utföra sina behov. De såg helt enkelt till att kissa stående, skyddade av sina enorma klänningar. En enkel sak, när underkläder ännu inte var i bruk. Alltså - det finns fakta. Sedan finns det fakta.
Ibland vet du att du måste skaffa en hel del specifik information inom ett särskilt område. Diana Gabaldons karaktär Claire, får till exempel rollen som helare, vilket krävde en hel del letande efter information om örter och botanisk medicin, eftersom de var de enda effektiva botemedlen på 1700-talet. Detta resulterade i att hon nu har mer än trettio stycken böcker om örter och örtmedicin hemma - av vilka hon inte har läst ens hälften. Det enda hon har gjort är att titta igenom dem som hastigast, för att få en aning om när hon ska konsultera vilken bok.
Sist men inte minst - allt du hittar, kan modelleras i en roman. Du kan ändra, lägga till och skapa nytt. Kom ihåg att vetenskapliga verk kräver förklaringar via fakta, men med en roman förklarar du via lögner - du berättar en historia.
(Det mesta av det ovanstående är fritt översatt ur The Outlandish Companion av Diana Gabaldon)
Linda G
Research, del 1. Grundläggande drag
Nu när jag faktiskt har fått uttryckligt tillstånd av Diana att ta smått och gott ur hennes bok, får jag väl se till att ösa på med ännu en lektion ur The Outlandish Companion :-)
Den här gången handlar lektionen om Research. Alltså, hur man letar fakta, var man letar fakta (och kanske varför man letar fakta). En del kanske tycker att det är en aning tråkigt - man vill gärna skriva boken, inte begrava sig i faktaböcker eller textrader på Internet - men det är, skulle jag vilja påstå, nödvändigt. Hur du väljer att ta dig an din research, är däremot upp till dig.
Diana säger så här:
Hon säger vidare att det både är legitimt och önskvärt att ta med verkliga detaljer i sina böcker, för att kunna dra upp riktlinjer i en okänd miljö, och för att det ger mer till läsaren. Hur man tar med enorma massor detaljer utan att tynga ner läsaren fullständigt med rader av
detaljer som verkar ha stulits direkt ur Nationalencyklopedin, är däremot en fråga om teknik. Det första problemet är att överhuvudtaget finna allt man behöver, och det är där de grundläggande dragen och de generella principerna kommer in.
Del 1. Grundläggande drag:
Att veta hur man använder ett bibliotek. Underskatta inte biblioteken. Det kanske låter löjligt, men det måste sägas. Bibliotek är fortfarande nummer ett när du gör research. Internet är bra - särskilt när man har tillgång till forum med personer som alla kan hjälpa till med sina egna kunskaper (t. ex CompuServe) - men det ger inte samma djupkunskap. Dessutom är det alltid en bra sak att kunna rädda våra underbara bibliotek, genom att frekventera dem och använda deras tjänster, eller hur? Diana nämner en del om hur man letar i katalogerna. Det här är dock saker som jag personligen tycker att bibliotekarierna bör visa i första hand. De tycker garanterat om att få hjälpa till, och kan dessutom komma med värdefulla tips och tricks på vägen. Om du letar i katalogerna, kan du slå på de ord du önskar, och därmed få en direkt hyllträff. Därifrån går du direkt till hyllan och plockar det du behöver. Ett annat bra sätt är att helt enkelt gå till hyllan först, och skumma igenom titlarna och kolla på omslagen. Du kan hitta mycket trevligt på det viset. För att se om boken har det du söker, tittar du på innehållsförteckningen och kapitelindelningen för att få en snabb genomgång.
När du väl hittat vad du letar efter, ska du inte skrämmas av det faktum att det kanske är en tjock lunta på ett halvt ton, med en titel som "Härdningsmetoder under Bronsåldern". Diana säger, helt korrekt, att det är en enorm skillnad att läsa en bok och att skumma igenom den för att hitta information. Det är också en enorm skillnad att göra research inför ett vetenskapligt arbete och att göra det inför en roman. Gör så här:
1. Kolla in innehållsförteckningen
2. Kolla in register (om det finns ett sådant)
3. Öppna än här, än där och spana in ett par sidor
På det här sättet kommer du att veta på vilken nivå boken befinner sig när det gäller detaljer, och vilken radie den har inom ämnet som täcks upp. Om boken ser onödigt grymt tråkig ut, lägg ner den och ta en ny. Du behöver inte använda allt du plockar fram, precis som du inte behöver läsa dem från pärm till pärm. Hur noggrant du läser varierar också med ämnet. Om du skriver en historisk roman (som Diana) och behöver information om strider eller politiska förfaranden, är det en ganska bra idé att gå igenom beskrivningarna mera noggrant. Om du däremot behöver detaljer om vilka sorts underkläder kvinnorna bar, plockar du åt dig en bok om klädsel under det århundrandet, men du behöver inte nödvändigtvis läsa hela boken för att få vad du behöver. Du slår helt enkelt upp "underkläder" i registret och hittar det du vill ha.
Det mest underliga, och fantastiska med research, menar Diana - och det menar jag också - är att när du väl börjar leta efter detaljer, så börjar detaljerna också leta efter dig. Allting leder en framåt, du hittar fler och fler böcker genom att springa på dem i böcker du redan letat i, böcker formligen hoppar på dig ur hyllorna. Då blir det också roligt att göra research. Nästan lika roligt som att skriva boken.
Linda G
Den här gången handlar lektionen om Research. Alltså, hur man letar fakta, var man letar fakta (och kanske varför man letar fakta). En del kanske tycker att det är en aning tråkigt - man vill gärna skriva boken, inte begrava sig i faktaböcker eller textrader på Internet - men det är, skulle jag vilja påstå, nödvändigt. Hur du väljer att ta dig an din research, är däremot upp till dig.
Diana säger så här:
"Det finns en del generella principer som hjälper till, och grundläggande
drag som gäller, men exakt hur man väljer att gripa sig an processen beror på
den enskilde författarens stil och preferenser"
Hon säger vidare att det både är legitimt och önskvärt att ta med verkliga detaljer i sina böcker, för att kunna dra upp riktlinjer i en okänd miljö, och för att det ger mer till läsaren. Hur man tar med enorma massor detaljer utan att tynga ner läsaren fullständigt med rader av
detaljer som verkar ha stulits direkt ur Nationalencyklopedin, är däremot en fråga om teknik. Det första problemet är att överhuvudtaget finna allt man behöver, och det är där de grundläggande dragen och de generella principerna kommer in.
Del 1. Grundläggande drag:
Att veta hur man använder ett bibliotek. Underskatta inte biblioteken. Det kanske låter löjligt, men det måste sägas. Bibliotek är fortfarande nummer ett när du gör research. Internet är bra - särskilt när man har tillgång till forum med personer som alla kan hjälpa till med sina egna kunskaper (t. ex CompuServe) - men det ger inte samma djupkunskap. Dessutom är det alltid en bra sak att kunna rädda våra underbara bibliotek, genom att frekventera dem och använda deras tjänster, eller hur? Diana nämner en del om hur man letar i katalogerna. Det här är dock saker som jag personligen tycker att bibliotekarierna bör visa i första hand. De tycker garanterat om att få hjälpa till, och kan dessutom komma med värdefulla tips och tricks på vägen. Om du letar i katalogerna, kan du slå på de ord du önskar, och därmed få en direkt hyllträff. Därifrån går du direkt till hyllan och plockar det du behöver. Ett annat bra sätt är att helt enkelt gå till hyllan först, och skumma igenom titlarna och kolla på omslagen. Du kan hitta mycket trevligt på det viset. För att se om boken har det du söker, tittar du på innehållsförteckningen och kapitelindelningen för att få en snabb genomgång.
När du väl hittat vad du letar efter, ska du inte skrämmas av det faktum att det kanske är en tjock lunta på ett halvt ton, med en titel som "Härdningsmetoder under Bronsåldern". Diana säger, helt korrekt, att det är en enorm skillnad att läsa en bok och att skumma igenom den för att hitta information. Det är också en enorm skillnad att göra research inför ett vetenskapligt arbete och att göra det inför en roman. Gör så här:
1. Kolla in innehållsförteckningen
2. Kolla in register (om det finns ett sådant)
3. Öppna än här, än där och spana in ett par sidor
På det här sättet kommer du att veta på vilken nivå boken befinner sig när det gäller detaljer, och vilken radie den har inom ämnet som täcks upp. Om boken ser onödigt grymt tråkig ut, lägg ner den och ta en ny. Du behöver inte använda allt du plockar fram, precis som du inte behöver läsa dem från pärm till pärm. Hur noggrant du läser varierar också med ämnet. Om du skriver en historisk roman (som Diana) och behöver information om strider eller politiska förfaranden, är det en ganska bra idé att gå igenom beskrivningarna mera noggrant. Om du däremot behöver detaljer om vilka sorts underkläder kvinnorna bar, plockar du åt dig en bok om klädsel under det århundrandet, men du behöver inte nödvändigtvis läsa hela boken för att få vad du behöver. Du slår helt enkelt upp "underkläder" i registret och hittar det du vill ha.
Det mest underliga, och fantastiska med research, menar Diana - och det menar jag också - är att när du väl börjar leta efter detaljer, så börjar detaljerna också leta efter dig. Allting leder en framåt, du hittar fler och fler böcker genom att springa på dem i böcker du redan letat i, böcker formligen hoppar på dig ur hyllorna. Då blir det också roligt att göra research. Nästan lika roligt som att skriva boken.
Linda G
Wednesday, September 20, 2006
Nåt jag skrev för några veckor sedan...
Här är en början på en ny... någonting. En roman, kanske. Det är ett utkast, obearbetat, men jag publicerar det ändå. Jag vet inte ännu, men den här historien känns ganska trevlig. Jag kanske fortsätter på den.
----------------------------------
Vardag. En kopp kaffe och knäckebröd med Kalles, sedan på med paltorna och ut i bitande höstkyla. Ta hand om andras gapiga ungar på avdelningen Solstrålen. Sen hem. Fixa middag, slänga in tvätt i tvättmaskinen. Sen kolla på TV tills ögonen började falla igen och det var dags att krypa till sängs. Förutom det där med att behöva gå till jobbet var det strängt taget inte särskilt annorlunda mot helgen. Tryggt och skönt, skulle Torbjörn säga, och det var väl så då. Thea såg efter honom, böjde sig bakåt på köksstolen tills det knakade i ryggstödet och kikade ut i hallen, men kunde inte se honom. Hon lutade sig fram igen, satte armbågarna mot köksbordet och ignorerade smärtan från knäckebrödssmulorna som skar in i huden av trycket. Såg ner på tidningen som låg uppslagen framför henne, fast uppochner, eftersom det var Torbjörn som läst den och inte hon. Hon stirrade ner på rader av prydliga begravningsannonser. Det infallande ljuset från fönstret var inte tillräckligt för att hon skulle kunna se de pyttesmå bokstäverna, hon blev tvungen att kisa, men det var fortfarande inte tillräckligt. Förr hade hon haft ögon som en örn – så var det inte längre. Det var väl nåt som följde med att fylla trettiofem. Hon hade känt det i lördags också, då Torbjörn tagit med henne på en kvällspromenad ner till hamnen. Hon hade fått ont i ena knäet, och Torbjörn hade skakat på huvudet åt henne och fnyst om hennes tilltagande ålderskrämpor. Precis så var det. Först lederna. Sedan synen. Hon hade tinnitus också. Det hade börjat hålla henne vaken på nätterna, ett evigt susande och vinande som från en aldrig vilande liten mygga. Det var inte långt till graven. Så hade farmor sagt under sina sista tjugo år. Varje dag. Thea kunde se framför sig hur hon drog ut mer garn till stickningen och skakade på huvudet, en liten grå gestalt med järnblick. Medan stickorna började klicka igen, sövande rytmiskt, hade farmor suckat: ”Knäet mitt värker igen. Det är inte långt till graven”.
Var det därför Torbjörn hade lämnat tidningen öppen på just den sidan? För att påminna Thea om att den saken? Att hon borde ta vara på sig själv lite, innan det var för sent? Något var det som hade fått honom att lämna tidningen på den sidan i alla fall. Han hade rest sig så plötsligt från bordet att kaffet skvimpat över, och sedan försvunnit ut i lägenheten utan att säga ett ord. Hon lutade sig bakåt på stolen och kikade återigen ut i hallen, men där var tyst.
– Tobbe?
Ropet verkade skapa ett eko av ljudeffekter. En toalett som spolade. En skåpslucka som slog igen. Sen det klickande ljudet när toalettdörren låstes upp. Två sekunder senare stod han där i dörröppningen in till köket och rättade till slipsen, fastän den satt alldeles perfekt.
– Vad är det?
– Inget. Undrade bara var du tog vägen.
En snabb rynka av irritation visade sig mellan de ljusa ögonbrynen, och försvann sedan lika snabbt.
– Jag var på dass. Klockan är mycket, sa han sedan och sneglade på klockan bakom henne. – Du måste väl göra dig i ordning?
Thea såg ner på sin T-shirt, på trycket av nallen på framsidan och hålet strax över ena bröstet. Och inga byxor hade hon tagit på sig heller. Det såg ut som om hon skulle gå till sängs igen. Hon kastade en blick ut genom fönstret, på Redbergsgatan utanför, blankvåt av regn och med träd som huttrade i vinden och motvilligt släppte ifrån sig sina löv. Tanken på en varm säng var faktiskt inte dum. Men hon suckade och skakade på huvudet. Reste sig upp, borstade bort smulorna från armbågarna och grabbade tag i kaffekoppen för att balansera den på högen av disk i diskhon.
– Jo, jag får väl det. Sticker du nu?
Det tog en stund innan han svarade. Han hade fullt upp med att se ogillande på den smutsiga disken. Nå, om det retade honom kunde han ju göra något åt den själv då. Thea drog kniven ur smörasken och satte den i ett vinglas från middagen i lördags. Hela installationen vinglade oroväckande. Torbjörn såg bort, och hon drog på munnen.
– Ja, jag får dra iväg. Jag får jobba över idag. Konferensförberedelser.
– Det brukar heta så. Hälsa henne.
Han suckade.
– Den dagen jag får tid med en älskarinna ska jag fira det tillsammans med dig och en flaska champagne.
– Gärna det.
Han tog de få stegen mot henne och placerade en kyss på hennes kind. Hon vred lite på huvudet, och försökte nå hans läppar, men han hann dra sig undan. Han rätade på sig. Kastade en blick mot köksbordet, på tidningen som låg som en sorglig död fågel på bordsskivan, platt och gråaktig i den dunkla dagern.
– Du… Jag hann inte läsa klart den…
– Du har en sida kvar. Det kan du väl stå ut med? Läs den när du kommer hem.
Han lyssnade inte på det örat, lutade sig bara fram och drog till sig den. Så vecklade han snabbt ihop den och tryckte fast den under armen.
– Jag tar den med till jobbet. Hejdå, gumman. Ha det så bra.
Hon mumlade bara något till svar – inte ens hon visste vad. Sen sjönk hon ner på köksstolen igen och lutade hakan i händerna medan hon stirrade på den tomma platsen där tidningen nyss legat. Dörren till farstun slog igen med en smäll som ekade genom lägenheten, som en krass påminnelse om att det fanns en värld utanför som väntade på att hon skulle ta del av den. Femton ungar väntade på henne. Kajsa med sin ständigt rinnande näsa. Viktor, som alltid slog sig. När han inte slog andra. Lille blyge Axel, som alltid kröp upp i hennes famn med tummen i munnen så fort han fick chansen. Som ville att hon skulle berätta Sagan om Saltsillen – som aldrig lät likadant eftersom någon sådan saga inte existerade annat än i hennes fantasi. Nå, så var de ganska gulliga, hennes ungar. Och avdelningen var det inget fel på heller, även om hon trivts bäst på Månstrålen, för där var det nyrenoverat. Man kunde alltid hoppas att det skulle finnas mögel i Solstrålens lokaler också, fast å andra sidan kände hon inte något vidare för att bli utflyttad till en tillfällig barack medan man sanerade, så som de gjort på Månstrålen. Då fick det hellre vara.
En tjock olle med små garnbitar som stack ut här och där – förbannat underlig såg den ut, men det var hennes faster som stickat henne, så hon kunde väl åtminstone bära den en gång om året – och ett par urtvättade jeans. Lite mascara och en hel del cerat. Varför krångla till det på en vardag? Thea drog åt sig handväskan från kroken intill ytterdörren, kontrollerade mobilen efter meddelanden och suckade djupt när displayen visade upp sig, jungfruligt orörd. Så nycklarna, ner i byxfickan med dem. Eftersom Torbjörn behövde bilen, var hon hänvisad till cykeln för att ta sig till jobbet. Och eftersom cykeln fått punktering, skulle hon bli tvungen att gå. Hon svor lite när hon kom ut på gatan och kände regnet mot ansiktet. Det var inget hällregn precis, men ett sådant regn med små, små droppar som tycks tränga genom varje klädesplagg, genom varje hårstrå på huvudet, ner i huden och sedan fastna där som en klibbig hinna. Hon slängde igen porten bakom sig och kisade ut över gatan och höghusen på andra sidan – likadana hus med likadant varmbrunt tegel som i hennes eget höghus. Alla hus på gatan såg ut på det viset. Förortstråkigt, men praktiskt. Man behövde aldrig bli avundsjuk på att grannen hade det finare ställt.
Det gick snabbare om man genade över gatan direkt utanför huset, även om det inte var särskilt snyggt gjort. Dagiset låg bara ett kvarter bort, och många föräldrar som hade sina barn där bodde i närheten. Thea tyckte inte om tanken på att någon av dem skulle se henne riskera liv och lem över den kraftigt trafikerade gatan bara för att hon skulle tjäna en minut. Men hon tyckte ännu mindre om att tvingas springa till övergångsstället flera meter bort bara för att få vänta på att få korsa gatan. Hon tog – som vanligt – risken. Klev ner på gatan och gjorde sig beredd på att hitta en lucka mellan de förbipasserande bilarna. Det var ovanligt tjockt med bilar den här morgonen. De susade förbi en efter en, i en till synes ändlös ström. Thea slog armarna om överkroppen och väntade. Såg ner på sina fötter en stund. Hon skulle behöva köpa nya skor, men Torbjörn hade sagt att det var en otroligt onödig utgift – hon hade ju köpt nya förra året – så det fick vänta. Bredvid hennes ena fot, ja till och med under den, låg en tidning. Vätan från marken hade börjat tränga igenom sidorna och fått den att bli mörk och sladdrig. Hon flyttade på foten, men inte på blicken. Tidningen var uppslagen på dödsannonserna – precis som den Torbjörn hade läst hade varit det. Hon böjde sig ner och plockade försiktigt upp den från marken, lyfte den mellan tummen och pekfingret, men kunde ändå inte låta bli att rysa över den äckliga känslan av vått, kallt papper mot huden. Den luktade unket, som förmultnade höstlöv. Eller så var det för att det satt några löv fast på den, smetiga och bruna. Hon gjorde en grimas och spände musklerna i handen för att släppa tidningen på marken igen, men hejdade sig sedan och stirrade på sidan med dödsannonser. Fläcken där kaffet skvimpat ut, alldeles i nederkanten, över sidnumreringen, skvallrade så alltför tydligt om den saken. Det var deras tidning. Torbjörns.
Vad i all världen hade han sagt att han skulle ta den med sig för, om han inte menat det? Varför hade han tagit den - bara för att slänga den på gatan? Nå, det var inte hennes ensak. Han hade kanske ångrat sig. Eller tappat den. Hon ryckte på axlarna. Sedan stelnade hon till igen. Vinden hade fått tag i sidan, och lyfte den för ett ögonblick rakt upp, så att den höll på att slå henne i ansiktet. Och då märkte hon hålet. Mitt i tidningen, så att det inte kunde vara en slump. En liten kvadratisk bit hade omsorgsfullt rivits ut bland dödsannonserna. Dödsannonserna? Thea stirrade länge på sidan. Varför skulle Torbjörn vilja riva ut en dödsannons? Och vem kände han som hade dött, som han inte ville berätta för henne om?
Hon mindes hans beteende vid frukosten, hur han snabbt lagt ner tidningen och sedan rest sig upp och försvunnit ut i hallen utan ett ljud. När hon tänkte efter hade han sett lite blek ut. Och han hade verkat lite dämpad när han återvänt från vad det nu var han gjort. Toaletten. Visst. Det kunde vara så. Men en hel kvart i absolut tystnad? Hon såg ner på tidningen i sin hand. Den kunde inte tala mer. Vad det än var som fått Torbjörn att reagera, så fanns det inte där längre. Torbjörn hade tagit det med sig. Hon släppte tidningen på marken. Rakt ner i en pöl. Vatten trängde sig genast upp runt den och över den, girigt och obarmhärtigt, i ett försök att ta herravälde. Sedan rätade hon på ryggen och skyndade sig över gatan.
copyright - Linda Govik
--------------------------------------
Kommentera gärna.
Linda G
----------------------------------
Vardag. En kopp kaffe och knäckebröd med Kalles, sedan på med paltorna och ut i bitande höstkyla. Ta hand om andras gapiga ungar på avdelningen Solstrålen. Sen hem. Fixa middag, slänga in tvätt i tvättmaskinen. Sen kolla på TV tills ögonen började falla igen och det var dags att krypa till sängs. Förutom det där med att behöva gå till jobbet var det strängt taget inte särskilt annorlunda mot helgen. Tryggt och skönt, skulle Torbjörn säga, och det var väl så då. Thea såg efter honom, böjde sig bakåt på köksstolen tills det knakade i ryggstödet och kikade ut i hallen, men kunde inte se honom. Hon lutade sig fram igen, satte armbågarna mot köksbordet och ignorerade smärtan från knäckebrödssmulorna som skar in i huden av trycket. Såg ner på tidningen som låg uppslagen framför henne, fast uppochner, eftersom det var Torbjörn som läst den och inte hon. Hon stirrade ner på rader av prydliga begravningsannonser. Det infallande ljuset från fönstret var inte tillräckligt för att hon skulle kunna se de pyttesmå bokstäverna, hon blev tvungen att kisa, men det var fortfarande inte tillräckligt. Förr hade hon haft ögon som en örn – så var det inte längre. Det var väl nåt som följde med att fylla trettiofem. Hon hade känt det i lördags också, då Torbjörn tagit med henne på en kvällspromenad ner till hamnen. Hon hade fått ont i ena knäet, och Torbjörn hade skakat på huvudet åt henne och fnyst om hennes tilltagande ålderskrämpor. Precis så var det. Först lederna. Sedan synen. Hon hade tinnitus också. Det hade börjat hålla henne vaken på nätterna, ett evigt susande och vinande som från en aldrig vilande liten mygga. Det var inte långt till graven. Så hade farmor sagt under sina sista tjugo år. Varje dag. Thea kunde se framför sig hur hon drog ut mer garn till stickningen och skakade på huvudet, en liten grå gestalt med järnblick. Medan stickorna började klicka igen, sövande rytmiskt, hade farmor suckat: ”Knäet mitt värker igen. Det är inte långt till graven”.
Var det därför Torbjörn hade lämnat tidningen öppen på just den sidan? För att påminna Thea om att den saken? Att hon borde ta vara på sig själv lite, innan det var för sent? Något var det som hade fått honom att lämna tidningen på den sidan i alla fall. Han hade rest sig så plötsligt från bordet att kaffet skvimpat över, och sedan försvunnit ut i lägenheten utan att säga ett ord. Hon lutade sig bakåt på stolen och kikade återigen ut i hallen, men där var tyst.
– Tobbe?
Ropet verkade skapa ett eko av ljudeffekter. En toalett som spolade. En skåpslucka som slog igen. Sen det klickande ljudet när toalettdörren låstes upp. Två sekunder senare stod han där i dörröppningen in till köket och rättade till slipsen, fastän den satt alldeles perfekt.
– Vad är det?
– Inget. Undrade bara var du tog vägen.
En snabb rynka av irritation visade sig mellan de ljusa ögonbrynen, och försvann sedan lika snabbt.
– Jag var på dass. Klockan är mycket, sa han sedan och sneglade på klockan bakom henne. – Du måste väl göra dig i ordning?
Thea såg ner på sin T-shirt, på trycket av nallen på framsidan och hålet strax över ena bröstet. Och inga byxor hade hon tagit på sig heller. Det såg ut som om hon skulle gå till sängs igen. Hon kastade en blick ut genom fönstret, på Redbergsgatan utanför, blankvåt av regn och med träd som huttrade i vinden och motvilligt släppte ifrån sig sina löv. Tanken på en varm säng var faktiskt inte dum. Men hon suckade och skakade på huvudet. Reste sig upp, borstade bort smulorna från armbågarna och grabbade tag i kaffekoppen för att balansera den på högen av disk i diskhon.
– Jo, jag får väl det. Sticker du nu?
Det tog en stund innan han svarade. Han hade fullt upp med att se ogillande på den smutsiga disken. Nå, om det retade honom kunde han ju göra något åt den själv då. Thea drog kniven ur smörasken och satte den i ett vinglas från middagen i lördags. Hela installationen vinglade oroväckande. Torbjörn såg bort, och hon drog på munnen.
– Ja, jag får dra iväg. Jag får jobba över idag. Konferensförberedelser.
– Det brukar heta så. Hälsa henne.
Han suckade.
– Den dagen jag får tid med en älskarinna ska jag fira det tillsammans med dig och en flaska champagne.
– Gärna det.
Han tog de få stegen mot henne och placerade en kyss på hennes kind. Hon vred lite på huvudet, och försökte nå hans läppar, men han hann dra sig undan. Han rätade på sig. Kastade en blick mot köksbordet, på tidningen som låg som en sorglig död fågel på bordsskivan, platt och gråaktig i den dunkla dagern.
– Du… Jag hann inte läsa klart den…
– Du har en sida kvar. Det kan du väl stå ut med? Läs den när du kommer hem.
Han lyssnade inte på det örat, lutade sig bara fram och drog till sig den. Så vecklade han snabbt ihop den och tryckte fast den under armen.
– Jag tar den med till jobbet. Hejdå, gumman. Ha det så bra.
Hon mumlade bara något till svar – inte ens hon visste vad. Sen sjönk hon ner på köksstolen igen och lutade hakan i händerna medan hon stirrade på den tomma platsen där tidningen nyss legat. Dörren till farstun slog igen med en smäll som ekade genom lägenheten, som en krass påminnelse om att det fanns en värld utanför som väntade på att hon skulle ta del av den. Femton ungar väntade på henne. Kajsa med sin ständigt rinnande näsa. Viktor, som alltid slog sig. När han inte slog andra. Lille blyge Axel, som alltid kröp upp i hennes famn med tummen i munnen så fort han fick chansen. Som ville att hon skulle berätta Sagan om Saltsillen – som aldrig lät likadant eftersom någon sådan saga inte existerade annat än i hennes fantasi. Nå, så var de ganska gulliga, hennes ungar. Och avdelningen var det inget fel på heller, även om hon trivts bäst på Månstrålen, för där var det nyrenoverat. Man kunde alltid hoppas att det skulle finnas mögel i Solstrålens lokaler också, fast å andra sidan kände hon inte något vidare för att bli utflyttad till en tillfällig barack medan man sanerade, så som de gjort på Månstrålen. Då fick det hellre vara.
En tjock olle med små garnbitar som stack ut här och där – förbannat underlig såg den ut, men det var hennes faster som stickat henne, så hon kunde väl åtminstone bära den en gång om året – och ett par urtvättade jeans. Lite mascara och en hel del cerat. Varför krångla till det på en vardag? Thea drog åt sig handväskan från kroken intill ytterdörren, kontrollerade mobilen efter meddelanden och suckade djupt när displayen visade upp sig, jungfruligt orörd. Så nycklarna, ner i byxfickan med dem. Eftersom Torbjörn behövde bilen, var hon hänvisad till cykeln för att ta sig till jobbet. Och eftersom cykeln fått punktering, skulle hon bli tvungen att gå. Hon svor lite när hon kom ut på gatan och kände regnet mot ansiktet. Det var inget hällregn precis, men ett sådant regn med små, små droppar som tycks tränga genom varje klädesplagg, genom varje hårstrå på huvudet, ner i huden och sedan fastna där som en klibbig hinna. Hon slängde igen porten bakom sig och kisade ut över gatan och höghusen på andra sidan – likadana hus med likadant varmbrunt tegel som i hennes eget höghus. Alla hus på gatan såg ut på det viset. Förortstråkigt, men praktiskt. Man behövde aldrig bli avundsjuk på att grannen hade det finare ställt.
Det gick snabbare om man genade över gatan direkt utanför huset, även om det inte var särskilt snyggt gjort. Dagiset låg bara ett kvarter bort, och många föräldrar som hade sina barn där bodde i närheten. Thea tyckte inte om tanken på att någon av dem skulle se henne riskera liv och lem över den kraftigt trafikerade gatan bara för att hon skulle tjäna en minut. Men hon tyckte ännu mindre om att tvingas springa till övergångsstället flera meter bort bara för att få vänta på att få korsa gatan. Hon tog – som vanligt – risken. Klev ner på gatan och gjorde sig beredd på att hitta en lucka mellan de förbipasserande bilarna. Det var ovanligt tjockt med bilar den här morgonen. De susade förbi en efter en, i en till synes ändlös ström. Thea slog armarna om överkroppen och väntade. Såg ner på sina fötter en stund. Hon skulle behöva köpa nya skor, men Torbjörn hade sagt att det var en otroligt onödig utgift – hon hade ju köpt nya förra året – så det fick vänta. Bredvid hennes ena fot, ja till och med under den, låg en tidning. Vätan från marken hade börjat tränga igenom sidorna och fått den att bli mörk och sladdrig. Hon flyttade på foten, men inte på blicken. Tidningen var uppslagen på dödsannonserna – precis som den Torbjörn hade läst hade varit det. Hon böjde sig ner och plockade försiktigt upp den från marken, lyfte den mellan tummen och pekfingret, men kunde ändå inte låta bli att rysa över den äckliga känslan av vått, kallt papper mot huden. Den luktade unket, som förmultnade höstlöv. Eller så var det för att det satt några löv fast på den, smetiga och bruna. Hon gjorde en grimas och spände musklerna i handen för att släppa tidningen på marken igen, men hejdade sig sedan och stirrade på sidan med dödsannonser. Fläcken där kaffet skvimpat ut, alldeles i nederkanten, över sidnumreringen, skvallrade så alltför tydligt om den saken. Det var deras tidning. Torbjörns.
Vad i all världen hade han sagt att han skulle ta den med sig för, om han inte menat det? Varför hade han tagit den - bara för att slänga den på gatan? Nå, det var inte hennes ensak. Han hade kanske ångrat sig. Eller tappat den. Hon ryckte på axlarna. Sedan stelnade hon till igen. Vinden hade fått tag i sidan, och lyfte den för ett ögonblick rakt upp, så att den höll på att slå henne i ansiktet. Och då märkte hon hålet. Mitt i tidningen, så att det inte kunde vara en slump. En liten kvadratisk bit hade omsorgsfullt rivits ut bland dödsannonserna. Dödsannonserna? Thea stirrade länge på sidan. Varför skulle Torbjörn vilja riva ut en dödsannons? Och vem kände han som hade dött, som han inte ville berätta för henne om?
Hon mindes hans beteende vid frukosten, hur han snabbt lagt ner tidningen och sedan rest sig upp och försvunnit ut i hallen utan ett ljud. När hon tänkte efter hade han sett lite blek ut. Och han hade verkat lite dämpad när han återvänt från vad det nu var han gjort. Toaletten. Visst. Det kunde vara så. Men en hel kvart i absolut tystnad? Hon såg ner på tidningen i sin hand. Den kunde inte tala mer. Vad det än var som fått Torbjörn att reagera, så fanns det inte där längre. Torbjörn hade tagit det med sig. Hon släppte tidningen på marken. Rakt ner i en pöl. Vatten trängde sig genast upp runt den och över den, girigt och obarmhärtigt, i ett försök att ta herravälde. Sedan rätade hon på ryggen och skyndade sig över gatan.
copyright - Linda Govik
--------------------------------------
Kommentera gärna.
Linda G
Sunday, September 17, 2006
Kan du döda en valp?
Jag snubblade över en diskussion på CompuServe som handlade om att skapa chock och hur långt en författare vågar gå med sina blodigare detaljer. En del författare - och särskilt de som skriver romantik - vågar inte bli alltför våldsamma eller blodiga av rädsla för att stöta bort sina läsare.
Den person som ledde den här särskilda diskussionen på CompuServe heter Jo Bourne, och leder skrivövningarna inne i forumet. Det som skrivs härefter, är taget ur hennes diskussion. Det är ett publikt forum, där alla kan ta del av den. Jag översätter väldigt fritt:
Skräck är alltid ett kontrollerat val. Alla chockerande scener kan antingen skrivas på ett kallt sätt - eller på ett varmt. Valet är ditt, och enbart ditt. Du kan göra skräcken skarp och ofrånkomlig, eller tona ner den så att den knappt märks.
Varför ska en författare tona ner effekten?
- För att undvika distraktioner. Du kanske vill framhäva en mer subtil känsla än chock, såsom medlidande, skam, ett band mellan två karaktärer. Chock skulle då bli chilin som tar bort effekten i din önskade paprika/mejram/saffran-framställning.
- Taktskäl. Scenen kanske inte är rätt för den skarpa upptrappning som chock ger. Det kanske är nästa scen som är den viktiga.
- För att undvika oönskade personteckningar. Starka emotionella intryck i en scen sätter karaktärens reaktioner i direkt fokus. Är reaktionen i den här scenen verkligen den du vill sätta på din karaktär?
- För att ta ner spänningen. Om du skriver något som i grunden är lätt och luftigt, tonar du följaktligen ner de mer obehagliga stunderna.
Varför ska en författare förhöja effekten?
- Livfullheten. Det är alltid bättre att skriva mustigt än torrt.
- Betoning. Själva chocken är budskapet. Det är den du vill framålla, eftersom det här är den stora vändningen i storyn, och du behöver den extra känslomässiga touchen för att betona den här förändringen. Det är !!! som säger: "kolla, storyn har just vänt och gjort en u-sväng!"
-Taktskäl. Precis som du undviker en hög topp när den inte behövs, lägger du till en när den gör det. Chock, rädsla, skräck, förvåning saktar alla ner takten och koncentrerar det. Dessa känslor för läsaren till scenen, sätter in läsaren i den. Chock, i sällskap med en liten "aptitretare", gör att takten ökar. Det blir en "sidvändare".
- För att höja spänningen. Om du skriver en thriller bör man avsiktligt förstärka det skräckfyllda för att skapa en spänningsfylld atmosfär. I en sådan historia dödar man en massa valpar.
-För att få sympatier. När hemska saker händer goda människor, sympatiserar läsaren. Ju värre du gör det desto mer sympati - om du är skicklig och gör det elegant. Det är ett snabbt sätt att skapa band mellan läsare och karaktär
- För att göra det minnesvärt. När en scen har element som kommer att märkas av i hela storyn, kan du lägga till lite chock för att säga "Det här är viktigt. Kom ihåg det här".
Om att skapa chock:
Hitchcock var en mästare på att skapa spänning och skräck. Han kunde visa mycket visuell skräck i sina filmer. Han kunde också skapa en otroligt skräckfylld atmosfär genom de mest simpla medel.
Skräck, sorg, fruktan, terror, chock.... Ingen av dessa känslor beror på hur mycket blod och inälvor som följer med. Chock kan vara en nyckel på ett bord. Fruktan kan vara en öppen tidning. Gastkramande skräck kan vara knakandet av en trappa. En docka, orörd, som ligger bland rykande bråte, tillfälligt upplyst av blinkande sirenljus, skapar en känsla av skräck. Det gör också den sönderslitna, blodiga kroppen av ett litet barn. Du väljer vilken vinkel du vill ha beroende på hur den passar din story.
För att ta exemplet med valpen - när är det rätt att döda den, och på vilket sätt kan du göra det? Finstämt eller blodigt? Dramatiskt eller ordinärt?
För att få svaret, är det viktigt att ställa sig ett par frågor:
a) Använder du dig av samma höga spänningsfaktor i ditt tonfall, regelbundet genom hela storyn? Om det är så, kommer en valpscen knappast väcka uppseende.
Å andra sidan, om dramatik är något du inte använder dig av, kommer en plötslig valpscen sticka ut en hel del. Vill du att läsaren ska uppfatta den som det viktigaste och mest avgörande partiet i din historia?
b) Säg att du har en högdramatisk scen. Den ska säga något viktigt. Det viktiga elementet som du uttrycker bestämmer hur du använder dina visuella skrämseleffekter. Du ska använda skräcken på rätt plats för att förstärka och understryka vissa poänger.
Vad är viktigt? Valpens död och hjältinnans chockade sorg över den saken? Hjältinnan som blir tröstad och skyddad av hjälten? Hjältinnan förändras på grund av den här upplevelsen? Något annat?
Ett element är viktigt när det kommer att fortsätta få saker att tända till senare i storyn.
Handlar scenen om vad som händer med hunden? I de nästkommande kapitel, kommer hjätinnan sörja och bli tröstad? Kommer den här döda hunden leda henne till kapitel elva, där hon plötsligt inser att det är hennes kall att ta hand om vilda hundar? Om det är så, är hundens död viktig för storyn. Visa precis hur skräckfylld och hemsk upplevelsen var.
Å andra sidan, om scenen tar en helt annan känslomässig riktning och vi aldrig kommer att möta valpen igen... är kanske valpens död inte särskilt viktig, och bör tonas ner.
Om scenen handlar om hjältinnans förändring, om hur hon blir starkare eller visare, är det hjältinnans förändring som är viktig. Genom valpen ges själva kärnan i hennes inre förändring. Om man då använder hemska detaljer, är det för att markera den förändringen. Hur mycket och vilken typ av detaljer förändrar henne?
Hjältinnan känner fruktan eller skuld. Det är hennes känslor som är viktiga. I det här fallet, när vi talar om inerna reaktioner, kanske det är bättre att inte chocka läsaren alltför mycket med blodiga detaljer, och istället visa läsaren hur chockad hjältinnan är. Vi kan distansera oss själva så att vi vet precis vad som händer med hjältinnan.
Om scenen signalerar framsteg i hjälten/hjältinnans relation (eller någon annan relation), är det skräckfyllda i scenen där för att skapa förändringen. Som författare är du då mindre intresserad av att skriva om vad som verkligen händer i scenen, än vad hjäten/hjältinnan gör med eller mot varandra på grund av det som händer. Den förändrande händelsen kan bli uttryckt genom hjältens ord: "De har slitit henne sönder och samman... Nej, för helvete... Titta inte" och genom att han döljer hjältinnans ansikte mot sitt bröst. Det där bygger en relation. Hur mycket skräck, vilken typ, upplevd av vem behövs för att definiera relationen? Behöver läsaren bli chockad själv för att förstå relationen mellan H/H? Behöver läsaren bara se hjältinnan chockerad och skräckslagen? Har du en hel radda av känslor som du ska ge läsaren? Först chock, sedan tröst? När och hur lämnar du en av dessa i nästa känslas favör?
Det är med andra ord inte så mycket en fråga om vad du kan och inte kan göra för att skapa visuella bilder av det blodiga. Det är mer en fråga om vad du kan göra med en scen. Vilka chockerande bilder, var och använda på vilket sätt kan hjälpa dig att lysa upp resten av din story?
-----------------------
Det var lite om den saken. Tack, Jo Bourne.
I min egen roman, förekommer en del våld. Ganska rått sådant också. Den svåraste scenen jag hade var däremot när jag skulle döda en spindel, inte bara för att jag avskyr spindlar, utan för att den var oskyldig. Den fyllde dock sitt syfte i storyn, och jag var tvungen att ta livet av den. Ibland måste man. Det är när man inte måste, man kanska bör fundera på om de hemska detaljerna är nödvändiga.
Linda G
Den person som ledde den här särskilda diskussionen på CompuServe heter Jo Bourne, och leder skrivövningarna inne i forumet. Det som skrivs härefter, är taget ur hennes diskussion. Det är ett publikt forum, där alla kan ta del av den. Jag översätter väldigt fritt:
Skräck är alltid ett kontrollerat val. Alla chockerande scener kan antingen skrivas på ett kallt sätt - eller på ett varmt. Valet är ditt, och enbart ditt. Du kan göra skräcken skarp och ofrånkomlig, eller tona ner den så att den knappt märks.
Varför ska en författare tona ner effekten?
- För att undvika distraktioner. Du kanske vill framhäva en mer subtil känsla än chock, såsom medlidande, skam, ett band mellan två karaktärer. Chock skulle då bli chilin som tar bort effekten i din önskade paprika/mejram/saffran-framställning.
- Taktskäl. Scenen kanske inte är rätt för den skarpa upptrappning som chock ger. Det kanske är nästa scen som är den viktiga.
- För att undvika oönskade personteckningar. Starka emotionella intryck i en scen sätter karaktärens reaktioner i direkt fokus. Är reaktionen i den här scenen verkligen den du vill sätta på din karaktär?
- För att ta ner spänningen. Om du skriver något som i grunden är lätt och luftigt, tonar du följaktligen ner de mer obehagliga stunderna.
Varför ska en författare förhöja effekten?
- Livfullheten. Det är alltid bättre att skriva mustigt än torrt.
- Betoning. Själva chocken är budskapet. Det är den du vill framålla, eftersom det här är den stora vändningen i storyn, och du behöver den extra känslomässiga touchen för att betona den här förändringen. Det är !!! som säger: "kolla, storyn har just vänt och gjort en u-sväng!"
-Taktskäl. Precis som du undviker en hög topp när den inte behövs, lägger du till en när den gör det. Chock, rädsla, skräck, förvåning saktar alla ner takten och koncentrerar det. Dessa känslor för läsaren till scenen, sätter in läsaren i den. Chock, i sällskap med en liten "aptitretare", gör att takten ökar. Det blir en "sidvändare".
- För att höja spänningen. Om du skriver en thriller bör man avsiktligt förstärka det skräckfyllda för att skapa en spänningsfylld atmosfär. I en sådan historia dödar man en massa valpar.
-För att få sympatier. När hemska saker händer goda människor, sympatiserar läsaren. Ju värre du gör det desto mer sympati - om du är skicklig och gör det elegant. Det är ett snabbt sätt att skapa band mellan läsare och karaktär
- För att göra det minnesvärt. När en scen har element som kommer att märkas av i hela storyn, kan du lägga till lite chock för att säga "Det här är viktigt. Kom ihåg det här".
Om att skapa chock:
Hitchcock var en mästare på att skapa spänning och skräck. Han kunde visa mycket visuell skräck i sina filmer. Han kunde också skapa en otroligt skräckfylld atmosfär genom de mest simpla medel.
Skräck, sorg, fruktan, terror, chock.... Ingen av dessa känslor beror på hur mycket blod och inälvor som följer med. Chock kan vara en nyckel på ett bord. Fruktan kan vara en öppen tidning. Gastkramande skräck kan vara knakandet av en trappa. En docka, orörd, som ligger bland rykande bråte, tillfälligt upplyst av blinkande sirenljus, skapar en känsla av skräck. Det gör också den sönderslitna, blodiga kroppen av ett litet barn. Du väljer vilken vinkel du vill ha beroende på hur den passar din story.
För att ta exemplet med valpen - när är det rätt att döda den, och på vilket sätt kan du göra det? Finstämt eller blodigt? Dramatiskt eller ordinärt?
För att få svaret, är det viktigt att ställa sig ett par frågor:
a) Använder du dig av samma höga spänningsfaktor i ditt tonfall, regelbundet genom hela storyn? Om det är så, kommer en valpscen knappast väcka uppseende.
Å andra sidan, om dramatik är något du inte använder dig av, kommer en plötslig valpscen sticka ut en hel del. Vill du att läsaren ska uppfatta den som det viktigaste och mest avgörande partiet i din historia?
b) Säg att du har en högdramatisk scen. Den ska säga något viktigt. Det viktiga elementet som du uttrycker bestämmer hur du använder dina visuella skrämseleffekter. Du ska använda skräcken på rätt plats för att förstärka och understryka vissa poänger.
Vad är viktigt? Valpens död och hjältinnans chockade sorg över den saken? Hjältinnan som blir tröstad och skyddad av hjälten? Hjältinnan förändras på grund av den här upplevelsen? Något annat?
Ett element är viktigt när det kommer att fortsätta få saker att tända till senare i storyn.
Handlar scenen om vad som händer med hunden? I de nästkommande kapitel, kommer hjätinnan sörja och bli tröstad? Kommer den här döda hunden leda henne till kapitel elva, där hon plötsligt inser att det är hennes kall att ta hand om vilda hundar? Om det är så, är hundens död viktig för storyn. Visa precis hur skräckfylld och hemsk upplevelsen var.
Å andra sidan, om scenen tar en helt annan känslomässig riktning och vi aldrig kommer att möta valpen igen... är kanske valpens död inte särskilt viktig, och bör tonas ner.
Om scenen handlar om hjältinnans förändring, om hur hon blir starkare eller visare, är det hjältinnans förändring som är viktig. Genom valpen ges själva kärnan i hennes inre förändring. Om man då använder hemska detaljer, är det för att markera den förändringen. Hur mycket och vilken typ av detaljer förändrar henne?
Hjältinnan känner fruktan eller skuld. Det är hennes känslor som är viktiga. I det här fallet, när vi talar om inerna reaktioner, kanske det är bättre att inte chocka läsaren alltför mycket med blodiga detaljer, och istället visa läsaren hur chockad hjältinnan är. Vi kan distansera oss själva så att vi vet precis vad som händer med hjältinnan.
Om scenen signalerar framsteg i hjälten/hjältinnans relation (eller någon annan relation), är det skräckfyllda i scenen där för att skapa förändringen. Som författare är du då mindre intresserad av att skriva om vad som verkligen händer i scenen, än vad hjäten/hjältinnan gör med eller mot varandra på grund av det som händer. Den förändrande händelsen kan bli uttryckt genom hjältens ord: "De har slitit henne sönder och samman... Nej, för helvete... Titta inte" och genom att han döljer hjältinnans ansikte mot sitt bröst. Det där bygger en relation. Hur mycket skräck, vilken typ, upplevd av vem behövs för att definiera relationen? Behöver läsaren bli chockad själv för att förstå relationen mellan H/H? Behöver läsaren bara se hjältinnan chockerad och skräckslagen? Har du en hel radda av känslor som du ska ge läsaren? Först chock, sedan tröst? När och hur lämnar du en av dessa i nästa känslas favör?
Det är med andra ord inte så mycket en fråga om vad du kan och inte kan göra för att skapa visuella bilder av det blodiga. Det är mer en fråga om vad du kan göra med en scen. Vilka chockerande bilder, var och använda på vilket sätt kan hjälpa dig att lysa upp resten av din story?
-----------------------
Det var lite om den saken. Tack, Jo Bourne.
I min egen roman, förekommer en del våld. Ganska rått sådant också. Den svåraste scenen jag hade var däremot när jag skulle döda en spindel, inte bara för att jag avskyr spindlar, utan för att den var oskyldig. Den fyllde dock sitt syfte i storyn, och jag var tvungen att ta livet av den. Ibland måste man. Det är när man inte måste, man kanska bör fundera på om de hemska detaljerna är nödvändiga.
Linda G
Thursday, September 07, 2006
Och så det här med klyschor.
Har du sett klyschor i böcker någongång? Eller skapat några själv? Vissa är ganska lätta att hitta, som meningar av typen "stark som en oxe". Andra gånger är själva karaktärerna klyschor. Men det finns andra klyschor.
Det följande är taget ur en artikel från websiten writersdigest.com, mycket fritt översatt av mig. Även om allting inte är helt noggrant översatt, och en del är tillagt av mig, är grundtanken inte min och jag gör inte anspråk på att det är jag som har skrivit det. Även om man kanske inte håller med (fast visst har författaren en poäng, eller hur?) är det här riktigt kul:
Morgonrutinklyschan: Japp. Den här har vi nog alla sett. Som författare kan det vara svårt att hitta en öppning på sin bok. Då är morgonrutinen lätt att ta till. Den trötte karaktären släpar sig upp ur sängen och kisar mot morgonljuset. Ibland passerar han en spegel på sin väg ur rummet och vi får en detaljerad bild av hur den stackaren ser ut. Usch. Undvik.
Svara i telefon-klyschan: En annan vanlig klyscha, som också händer på filmduken eller scenen. Tänk efter hur du gör när telefonen ringer. Rycker du till? Stirrar mot telefonen som om det är första gången du sett den? Nej, med stor sannolikhet reser du dig bara och plockar upp luren. Om det inte är så att du sitter och väntar på ett samtal och biter på naglarna av nervositet över det. Då - och bara då - borde det vara befogat med onaturliga reaktioner på telefonsignaler.
Detaljklyschan: Här är en telefonscen (från ett aldrig publicerat manus) (översätter rakt av:)
Det skrällande ljudet av ringsignalen ekade genom det mörka huset. Den blänkande vita luren väntade på stenbordet. Ännu ett utbrott. Chester, stilig, mörkhårig och över medellängd, sträckte på nacken för att se på den ringande påminnelsen om sin ensamhet. Efter telefonens tredje rop på uppmärksamhet, reste sig Chester och klev beslutsamt mot köket. Hans långa ben var inneslutna i bruna manchesterbyxor, som svischade i tystnaden medan han rörde sig mot telefonen. Fjärde signalen. Han visste att maskinen skulle klicka till om han inte var snabb nog. Han plockade försiktigt upp luren från hållaren med sin bronsfärgade hand och sa med en varm, klangfull stämma "Hallå. Chester här."
"Hej Chester. Det är Mary"
Ni fattar. Här är alternativet:
Senare den kvällen, ringde Mary.
Alltså: ge läsaren en brejk. Om du säger att Mary ringde Chester, kan läsaren själv tänka sig hur han svarar i telefonen. Många manus är belamrade med sådana detaljer. Det behövs inte! Läsaren kan tänka själv.
Vardaglighetsklyschan: Vi klär oss alla, sätter oss i bilen och backar ut ur garaget. Inga konstigheter där. Läsaren behöver inte få detaljer om den saken. Om karaktären däremot skulle backa in i en sopbil på vägen ut, är det en story. Men bara då.
Skriv på näsan-klyschan: Alltså, en av de vanligaste felen är att författaren lägger till detaljer för att försäkra sig om att läsaren har fattat, trots att läsaren för det mesta är en helt kompetent och tänkande individ. Det här innefattar den där gyllene regeln jag talat om: aldrig något annat verb än "sa". Aldrig något adverb att följa "sa". Låt karaktären tala för sig själv: "Jag vet inte hur jag ska säga det här... men... okay, om jag säger så här...". Inte behöver vi ha ett "sa han nervöst" efter den meningen? Läsaren fattar att karaktären är osäker, nervös, blyg iallafall. Och undvik alla förklaringar: "började han nervöst, osäker på hur han skulle angripa problemet".
Moralkakeklyschan: Låt poängen tala för sig själv. Om det inte är så att du skriver en artikel, behöver du inte pressa ner det du ska ha sagt i läsarens hals. Säg att din karaktär är alkoholist. Istället för att predika om alkoholens onda inverkan - visa det genom att låta karaktären lida på grund av valen han gör i sitt liv.
Omgivningsklyschan: Med all visuell media som finns i dagens samhälle, behöver inte författaren sätta ihop en minituöst beskriven miljö. Läsaren kan fantisera själv. Det blir oftast bäst. "Med hjälp av sinnets teater, kan miljoner läsare se din historia på miljoner olika sätt". Låt dem göra det!
Slumpklyschan: I verkliga livet är slumpen en fascinerande sak. I böckernas värld... Nja. Det kan fungera i parodier, komedier och annat. Men annars... För det mesta blir sammanträffanden osannolika och bisarra.
(http://www.writersdigest.com)
Sådär. Nu vet ni fällorna, och kan undvika dem (eller ta med dem alla, för en trevlig klichéfylld resa genom litteraturen) ;-)
Linda G
Det följande är taget ur en artikel från websiten writersdigest.com, mycket fritt översatt av mig. Även om allting inte är helt noggrant översatt, och en del är tillagt av mig, är grundtanken inte min och jag gör inte anspråk på att det är jag som har skrivit det. Även om man kanske inte håller med (fast visst har författaren en poäng, eller hur?) är det här riktigt kul:
Morgonrutinklyschan: Japp. Den här har vi nog alla sett. Som författare kan det vara svårt att hitta en öppning på sin bok. Då är morgonrutinen lätt att ta till. Den trötte karaktären släpar sig upp ur sängen och kisar mot morgonljuset. Ibland passerar han en spegel på sin väg ur rummet och vi får en detaljerad bild av hur den stackaren ser ut. Usch. Undvik.
Svara i telefon-klyschan: En annan vanlig klyscha, som också händer på filmduken eller scenen. Tänk efter hur du gör när telefonen ringer. Rycker du till? Stirrar mot telefonen som om det är första gången du sett den? Nej, med stor sannolikhet reser du dig bara och plockar upp luren. Om det inte är så att du sitter och väntar på ett samtal och biter på naglarna av nervositet över det. Då - och bara då - borde det vara befogat med onaturliga reaktioner på telefonsignaler.
Detaljklyschan: Här är en telefonscen (från ett aldrig publicerat manus) (översätter rakt av:)
Det skrällande ljudet av ringsignalen ekade genom det mörka huset. Den blänkande vita luren väntade på stenbordet. Ännu ett utbrott. Chester, stilig, mörkhårig och över medellängd, sträckte på nacken för att se på den ringande påminnelsen om sin ensamhet. Efter telefonens tredje rop på uppmärksamhet, reste sig Chester och klev beslutsamt mot köket. Hans långa ben var inneslutna i bruna manchesterbyxor, som svischade i tystnaden medan han rörde sig mot telefonen. Fjärde signalen. Han visste att maskinen skulle klicka till om han inte var snabb nog. Han plockade försiktigt upp luren från hållaren med sin bronsfärgade hand och sa med en varm, klangfull stämma "Hallå. Chester här."
"Hej Chester. Det är Mary"
Ni fattar. Här är alternativet:
Senare den kvällen, ringde Mary.
Alltså: ge läsaren en brejk. Om du säger att Mary ringde Chester, kan läsaren själv tänka sig hur han svarar i telefonen. Många manus är belamrade med sådana detaljer. Det behövs inte! Läsaren kan tänka själv.
Vardaglighetsklyschan: Vi klär oss alla, sätter oss i bilen och backar ut ur garaget. Inga konstigheter där. Läsaren behöver inte få detaljer om den saken. Om karaktären däremot skulle backa in i en sopbil på vägen ut, är det en story. Men bara då.
Skriv på näsan-klyschan: Alltså, en av de vanligaste felen är att författaren lägger till detaljer för att försäkra sig om att läsaren har fattat, trots att läsaren för det mesta är en helt kompetent och tänkande individ. Det här innefattar den där gyllene regeln jag talat om: aldrig något annat verb än "sa". Aldrig något adverb att följa "sa". Låt karaktären tala för sig själv: "Jag vet inte hur jag ska säga det här... men... okay, om jag säger så här...". Inte behöver vi ha ett "sa han nervöst" efter den meningen? Läsaren fattar att karaktären är osäker, nervös, blyg iallafall. Och undvik alla förklaringar: "började han nervöst, osäker på hur han skulle angripa problemet".
Moralkakeklyschan: Låt poängen tala för sig själv. Om det inte är så att du skriver en artikel, behöver du inte pressa ner det du ska ha sagt i läsarens hals. Säg att din karaktär är alkoholist. Istället för att predika om alkoholens onda inverkan - visa det genom att låta karaktären lida på grund av valen han gör i sitt liv.
Omgivningsklyschan: Med all visuell media som finns i dagens samhälle, behöver inte författaren sätta ihop en minituöst beskriven miljö. Läsaren kan fantisera själv. Det blir oftast bäst. "Med hjälp av sinnets teater, kan miljoner läsare se din historia på miljoner olika sätt". Låt dem göra det!
Slumpklyschan: I verkliga livet är slumpen en fascinerande sak. I böckernas värld... Nja. Det kan fungera i parodier, komedier och annat. Men annars... För det mesta blir sammanträffanden osannolika och bisarra.
(http://www.writersdigest.com)
Sådär. Nu vet ni fällorna, och kan undvika dem (eller ta med dem alla, för en trevlig klichéfylld resa genom litteraturen) ;-)
Linda G
Subscribe to:
Posts (Atom)
